Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘prövas’

Ett inlägg om midsommar.


 

Nä. Precis som rubriken säger:

Man behöver inte alltid göra som alla andra.

Midsommarstång Tofflans

Vår egen stång.

Idag är det midsommarafton. Massor av människor känner en massa måsten. Jag är inget undantag, för jag kände måstet att städa på förmiddagen. Inte för att jag är städmanisk utan för att det behövdes. Med fönster och dörrar ständigt på glänt kommer det in ganska mycket damm, nämligen. Fästmön skickade jag iväg till affären i Långtbortistan, nästan. Närå, hon erbjöd sig själv.

Nyduschad och renhårig sitter jag och doftar oliv. Nåt gott ska man väl smörja in sig med ibland. Om en stund ska jag ringa mamma och messa bonusbarnen. Anna ska göra röra nummer två till vår middag, nånting med matjessill, rödlök, ägg och äpple. Jag gjorde min röra igår kväll, den med ägg, lax, dill, grädde och andra nyttigheter.

Sillbord med färskpotatis, knäcke, stinkiga, goda ostar och röror samt öl och snaps tar vi framåt kvällen. På sin lilla shoppingtur inhandlade nämligen Anna nåt gott till lunch kaffet: vaniljhjärtan. Dessa måste provas före maten.

Jag har monterat vår egen midsommarstång. I år får den stå på köksbordet. Varken picknick eller balkongsittning blir det idag. Molnen hopar sig och utomhustemperaturen ligger på knappa 15 grader.

Hoppas du har det bra där du är! Och glöm inte bort det jag skrev i rubriken. För du behöver inte göra som alla andra, gör vad du själv vill i stället, så blir åtminstone du gladare (?) i själen. Jag önskar dig en fin helg – vare sig du firar Midsommar eller inte! Undrar om himlen är lika vacker i kväll som igår..?

Kvällshimmel 19 juni 2014

Kvällshimlen utanför mitt arbetsrumsfönster den 19 juni 2014. Bilden är inte behandlad på nåt sätt förutom att den är beskuren.


Att titta på himlen i kväll
är gratis! Gratis är det också att läsa min recension av Elisabeth Ohlson Wallins nyaste fotobok, Ack Sverige, du sköna…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan puffar för sin senaste artikel!


Det sägs att en olycka
sällan kommer ensam. Vi brukar också säga att vissa människor prövas hårdare än andra. För Ludmilla Rosengren gäller båda talesätten. Hur klarar man av att gå vidare när ens barn har tagit livet av sig och man själv strax därpå drabbas av en ovanlig cancerform? Läs mer i min artikel hos Uppsalanyheter.se!

Ros med knoppar


Livet är kort.

Read Full Post »

Tre, nej fyra, syjuntetanter vinner en bussresa till en julmarknad i Tyskland. När Karin Brunk Holmqvist skriver om detta i Kaffe med musik blir det riktigt, riktigt roligt. Tack, Augustifarmor, för boken!

Syjuntetanter i Tyskland intar kaffe med musik.


Den här gången
 skriver Karin Brunk Holmqvist om väninnorna Inez, Viola, Olga och Svea som vinner en resa med buss till en julmarknad i Tyskland. Det blir först lite jobbigt för dem, för de har som längst varit till Danmark (de bor i södra Sverige…). Men de beslutar sig för att åka. Under resans gång gör de sig bekanta med uttrycket

kaffe med musik.

Man kan också säga att deras vänskap och lojalitet med varandra prövas – och stärks under resan, bland änglar, glühwein, förnöjda män, vänsterprasslande män, vänsterprasslande fruar och en och annan snöstorm…

Som alltid skrattar jag högt och ofta när jag läser nånting av Karin Brunk Holmqvist. Och jag har läst alla hennes böcker utom två, tror jag. Vill du läsa en riktigt rolig må-bra-bok, rekommenderar jag verkligen den här!


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det torsdag och jag har en julsemesterdag. Eftersom jag trodde att jag skulle sluta redan den 31 december tog jag ut alla semesterdar jag hade innestående. Det innebär semester från och med idag till och med nyårsdagen. Nu blir jag ju kvar på jobbet i januari också, så det kanske var dumt. Det är inte så lätt att gå hemma med mamma. Igår kväll blev det kollision. Jag orkar liksom inte gå omkring och vara en sol när det regnar hela tiden inuti. Och det får hon lov att acceptera eftersom hon ju bjudit hit sig själv. Jag hade helst velat vara ensam, men det har hon ju inte velat höra.

På agendan idag står att åka och inhandla en gran samt nåt att äta. Mamma gapade igår kväll att hon

inte får veta nånting

Jag undrar vad exakt det är hon inte får veta. Jag har sagt att jag ska åka och köpa en gran idag och att hon inte kan följa med då för att jag måste fälla sätena i bilen. Vilket klockslag jag åker och gör detta är inte fastslaget än. Jag vet inte vad det är med vissa människor, men varför måste allting planeras exakt på minuten? Det är inte så att detta har uppstått nu, så här har det varit hela min uppväxt också. Bara det att jag snart är 50 nu och gör som jag tycker.


På agendan idag står att införskaffa en sån här.

                                                                                                                                                                 Jag förstod att det skulle bli så här. Det har inte ens gått en vecka och mamma ska stanna till den 9 januari.

Men det jag inte förstår är varför jag ska prövas så här som jag gör. Är inte min skuld sonad snart? Har jag inte fått tillräckligt straff?

Igår kväll ringde mamma mammakusinen B och jag tycker att det vore så roligt om vi kunde träffas nån gång i mellandagarna. Till skillnad från mamma är hennes kusin en doer, medan mamma bara sätter sig ner och klagar. Och så har det alltid varit! Alla andra har alltid fått göra allt för mamma. Jag har liiite svårt att orka med det just nu eftersom all min egen kraft går åt till att själv försöka stå på benen.

Natten blev sisådär. Sömnen var ryckig och jag slumrade in då och då för att vakna – och vara besviken på att jag vaknade.

Lite glad blev jag för ett mejl från den vänliga Stattinskan som har uppfattat det här med vilken hjälp jag behöver på helt rätt sätt! Tack! Men så har hon också varit, delvis, där jag befinner mig. Har man inte det kan man aldrig förstå. Men kan spela empati och man kan säga att man fattar, men man varken känner eller vet.

Värms gör jag också när Fästmön kallar mig sin Stjärna. Det är väl vad jag minst av allt känner mig som, men Anna har en tro på mig som har burit mig hela vägen. Frågan är hur länge hon orkar…

Read Full Post »

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…


Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.


Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!


En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »