Uppåt!

Ett inlägg om onsdagen.

Idag känns det som om det bara finns en väg och den bär uppåt! Det har gått kanonbra på jobbet. Inledningsvis hade jag ett avstämningsmöte med min chef. Det kändes skönt att få ur sig sånt som legat inuti och grott. Resten av dan gick som en dans. Det verkade som om alla andra utom jag, för en gångs skull, hade oflyt. Det är en fantastiskt go känsla när man kan hjälpa nån som nästan grinar av frustration – och dessutom få personen att känna att h*n gjorde det på egen hand!

Det bar uppåt idag! Denna fina regnbågsstege hittade jag på en trappavsats på jobbet.

Jag känner att jag har gjort nytta idag, att jag har kunnat hjälpa flera personer på ett bra sätt. Extra roligt var det att få höra

Tack för hjälpen och för att du är så flexibel!

Jajamens, det var vad h*n sa. Det sved nog kanske i några öron, kanske i några ögon som läser detta också. I mina öron var det som ljuv musik.

Dessutom satte jag eld i baken på chefen som jagats i sex (6) timmar av en journalist från en av kvällsblaskorna. Det är alltid härligt att få elda på chefers bakar och styra in dem på deras rum när de försöker göra annat. Sånt är jag verkligen skitbra på.

Jobbdatorn följde med hem idag och jag har konstaterat att den lär fungera utmärkt att jobba hemifrån vid. Det lär jag göra den 30 december, för då är arbetstiden endast mellan 8 och 13. Perfa!

Livet är kort. Ibland är det gott också.

Read Full Post »

Avstämning

Idag på förmiddagen var det avstämning för min del på jobbet. En sorts regelbundna möten där jag berättar vad som hänt och vad jag har gjort sen sist. Det fungerar alldeles utmärkt att ha det på det sättet för mig. Jag har fått ett uppdrag och inom det har jag frihet att utföra de uppgifter som behövs för att uppdraget ska genomföras. Enkelt och klart – utan att chefen leker kompis!

Avstämning behöver inte vara så här svår…

Jag jobbar så bra på det här sättet, därför att det ger mig möjlighet att ta ut svängarna en hel del. Och eftersom jag dessutom blivit väldigt väl bemött av alla på institutionen blir det en sporre att ge nånting tillbaka. Jag har intervjuat dem alla – alla utom tre. Det handlar om bortåt 50 intervjuer. Det låter mycket, men oj vad dessa dialoger har varit guld värda!

Intervjuerna har även legat till grund för den kommunikationsplan jag överlämnade idag. Prefekten och den administrativa chefen ska nu titta på den och eventuellt blir det en del justeringar innan den översänds till ledningsgruppen. Dragningen för den gruppen skjuts emellertid på framtiden för att alla ska hinna titta på dokumentet.

Det här är i princip institutionens motto! 

För min del är arbetsmiljön och klimatet på institutionen såväl inspirerande som trivsamt. Jag tycker att det är högt i tak och jag tycker att de människor som jobbar här är väldigt kloka, men också väldigt öppensinniga. Man får vara konstig och kufisk, bara man har kompetens också…

Högt i tak.

Om ett tag ska jag delvis börja jobba på en annan institution i tre månader. Det blir fördelningen 20 procent på nuvarande, 80 på den nya. En ny utmaning väntar och jag är full av tillförsikt och entusiasm – även om jag är säker på att det inte kan bli riktigt lika bra som det har varit här. Eller kan det???

Det känns tryggt att ha kvar 20 procent här. En del av dessa, ungefär hälften, ska jag eventuellt lägga på webben eftersom vi idag diskuterade att jag kanske ska bli webbansvarig. Nuvarande webbansvarig ska nämligen snart ha barn och blir borta från arbetet ett tag. Och om webbansvarig försvinner, finns risken att våra fina statistiksiffror sjunker. Vi ligger ju i topp bland institutionerna vad gäller besöksantalet till vår externwebb och på sjätte plats totalt på hela universitet. Jag tänker inte ta på mig detta och säga att det är tack vare mig, men jag vill tro lite grann att jag har piskat inspirerat dem som jobbar med vår webb och vårt intranät här på institutionen att ta nya tag. Alla inblandade har varit och är så engagerade att jag blir glad ända in i själen!

Här kan du kika på våra externa webbsidor och läsa vad som händer runt omkring mig på jobbet. Våra intranätsidor kommer du inte åt och det är dem jag har jobbat mest med att bygga den senaste månaden.

När jag kom från firandet av Anna var det roligt att få ringa lilla mamma och berätta en del av allt detta jag har skrivit om här. Jag vill så gärna att hennes hjärta ska få ro och att hon ska få lite mer tro på att hennes dotter är på väg uppåt igen.

Read Full Post »

To hell – and back

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…

Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.

Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!

En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »

Kameleonten har gjort entré

Min fredag är bara i paus i skrivande stund. Hela dagen består av möten av olika slag. Möten med människor kring vitt skilda ämnen. Stundom med mjukvara som mig själv i fokus, andra stunder med ren hårdvara av metall. Jag börjar känna mig som en kameleont. Nu har jag emellertid ingen bild på nån kameleont i mitt bildarkiv, så jag serverar dig denna trappa som jag en gång fick av vännen Kloppan. Trappan symboliserar vägen genom livet. Att vägen går uppåt, men att den är minst sagt brokig till färgen…

Vägen går uppåt i livet, men färgerna är brokiga.

                                                                                                                                                            Dagens första möte blev alldeles för långt och tog nästan hela förmiddagen i anspråk. Jag skäms, men det är faktiskt inte så att jag älskar att tala om mig själv. Tvärtom. Och det var bland annat kring detta jag fick ypperlig guidning. Ibland är det fantastiskt att få en helt ny persons ögon fästa på ens person! Man ser sig själv med nya brillor, liksom.

Tiden fram till nästa möte blev för kort för att åka hem och äta frukost (!), så jag skuttade upp till min vän Greken. Där blev det kaffe och ostfralla och en stund med Maria Engelwinge. Eller hennes bok, alltså, En SHOT till tack. Passade på att ha lite sms-kontakt med Fästmön, som lämpligt hade en kort rast just då. Annars var det svårt att koncentrera sig eftersom en trio megafoner* trodde att de var ensamma på uteserveringen. Mannen lät för övrigt som grodan Kermit fast på svenska, barnet lät som om det druckit för mycket whisky och dessutom hade det svårt att säga R (det blev J i stället). Kvinnan var bara allmänt pratsam. Mannen undervisade barnet, som var runt tio år, i ämnet tårtgafflar. Det blir SVÅRT att läsa under såna förhållanden…

Trions besök blev emellertid ganska kortvarigt och min vän Greken tog plats i soffan bredvid mig för att språka en stund. Han satt upptagen i ett möte med en säljare när jag gjorde entré på soldäcket och jag flinade lite i smyg när jag lyssnade till den enes ivriga, smattrande, inlärda jargong och den andres mer laid back och avmätta svar. Vi fick en liten stunds samtal i alla fall och hann avhandla såväl renoveringar som barnsliga vuxna.

På väg till lunchmötet skuttade jag ner på Celsiusbokhandeln i Fenixhuset. Där hade man bland annat dukat upp ett fint och imponerande bord av Uppsalaförfattare. Trevligt! Fast jag undrade var Elsie Johansson var. Men hennes böcker kanske hade sålt slut??? Jag svischade in och ut innan jag sprang in och köpte tuggummi hos en TREVLIG Pressbyråhandlare på S:t Persgatan (till skillnad från Pressbyrån på Stora Torget där man helst vill slippa kunder som vill betala kontant…).

Lunchmötet blev ett vänskapsmöte mellan två vuxna som en gång har jobbat tillsammans. Vi avhandlade lite jobb, ganska mycket kärlekar, en del vänskapsband, något om kollegor och före detta kollegor, svek snuddade vi vid, sjukdomar, pengar, åldersfixering –  ja, vi undvek inte alls samtalsämnen som är tabu! Samtidigt bekände vi båda en del färg och när det var avklarat kände jag bara en stor värme. Jag fick en dessutom en bok och du som känner mig vet ju att böcker är det finaste nån kan ge mig. Tack, ”tant” K! Jag vill gärna träffa dig snart och dricka för mycket vin med dig! Och boken recenserar jag förstås här på bloggen efter läsning!

Fyra berättelser som naturligtvis efter läsning recenseras på en blogg nära dig!

                                                                                                                                                                 Ett möte återstår idag innan Anna och jag kan ta fredag. Anna är i skrivande stund på väg ner till stan för att träffa den blivande studentskan. Till kvällen tänkte jag servera sill och potatis tillsammans med var sin kall öl och en eller två små klara**. Jag gissar att vi lär behöva denna näring MYCKET.

Mitt liv som kameleont har börjat. Jag har känt mig bekväm i alla roller idag. Även om jag alltid är densamma i alla möten är det olika sidor som träder fram tydligare. Till eftermiddagsmötet blir det kundens. Och nästa fredag ska jag träffa ett företag där jag kanske får tillfälle att känna mig… ung. GAH! Denna åldersfixering!

                                                                                                                                                                    *en trio megafoner = tre personer som pratade urhögt, som om de var ensamma på planeten
**en eller två små klara = en eller två snapsar.

Read Full Post »