Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘undervisa’

Ett inlägg om en bok.


 

Som omEn dag i början av juni fyndade jag böcker på second hand-ställen lite här och var i Uppsala. En av böckerna som fick följa med hem från Erikshjälpen var Ulrika Kärnborgs roman Som om. Jag betalade 15 spänn för en pocketutgåva och det är väl inget att gnälla om. Eller?

I bokens centrum står universitetsläraren Johan, en tunnhårig, medelålders man med fru och barn. Han undervisar i film. Icke helt oväntat drabbas han av nån sorts förälskelse i en av sina studenter, Nadine. Boken handlar också om Nadines förhållande till kurskompisen Amanda samt hennes kompis Peter… och… Ja jisses… en hel del om droger och alkohol också.

Jag förstår inte den här boken. Det är lika bra jag erkänner. Jag tycker att den är rörig, att dess HBTQ-teman är underliga, den är destruktiv och jag förstår inte poängen med den. Det är inget fel på författarens sätt att skriva – mer än att jag retar mig på att kapitelrubrikerna samtidigt är början på första meningen i respektive kapitel. Jag tycker att det är irriterande och fult. Därmed inte sagt att det är fel, det handlar om tycke och smak. Och jag tycker inte om den här boken totalt sett.

Toffelomdömet blir det lägsta.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Tofflans vardag och dagens jobb.


Uppdaterat inlägg:
På förmiddagen idag har jag bland annat åstadkommit… en sida skit. Titta här! (Sidan finns även på engelska.)


För den som inte visste det är det tisdag idag.
Tisdag innebär jobb på femte våningen, högst upp i huset, för min del. Utomhus är det soligt och varmt. Himlen är nästan så där soldisig som den kan vara utomlands. Ja, jag var utomlands på semester 1996 senaste gången. Om man inte ska räkna Danmark (1997). Jag minns hur det var. Här inne är det emellertid AC, svalt och skönt att arbeta. På vintern är det ganska kallt på kontoren, men så här års är det behagligt.

Dagen inleds med lite webberier på intranätet, följt av stormöte. Resten av dagen tänkte jag mest ägna åt att gå med piska och morot och kolla av hur det har gått för dem som skulle jobba med de externa  forskningssidorna. Det är inte så lätt att vara effektiv och driva detta framåt om man bara är här en dag i veckan.

tangentbord i gult
Inte lätt att vara effektiv på ett ställe där man är en gång i veckan, bara.


Nästa tisdag blir en aning sönderhackad
för min del. Min närvaro är önskad på institution 2, där jag ska ha en liten kurs för en sektion om personliga hemsidor samt se till att medarbetarna i den sektionen kommer igång med detta. Det är inte det lättaste att undervisa professorer (två stycken, i det här fallet) och smarta forskare, men det är väldigt lärorikt. Den mänskliga naturen är fascinerande! Och det som är ganska genomgående här är att duktiga människor är så blygsamma. Den enda gång de vill framhäva sig själva är när de har fått nånting publicerat. Det är lite synd, tycker jag, som nu vet att det finns många spännande saker att berätta till exempel mellan start och mitt på ett projekt – och även efter mitten, fram mot resultatet.

Fästmön har sin enda lediga dag idag – och naturligtvis vaknade hon före mig i morse. Det är väl ganska typiskt när man har jobbat mycket? När jag jobbar på mitt ordinarie jobb står mitt alarm på 6.10. Mitt andra ”jobb”, på Uppsalanyheter.se, sker på kvällar och helger. Nej, det blir inte mycket fritid just nu. Samtidigt misstänker jag att det blir väldigt mycket fritid från den 1 augusti. Har du nåt heltidsjobb till mig från augusti tar jag tacksamt emot det! Jag behöver en inkomst så jag kan betala mina räkningar, typ.

Jag har skrivit ett par notiser för Uppsalanyheter.se, men är naturligtvis stoltast över artikeln om Magnus som toppade sajten igår på dagen. Min snälla uppdragsgivare la in text och bilder efter att ha fått materialet i färdigt skick på morgonen innan jag åkte till jobbet. På torsdag efter jobbet här ska jag till redaktionen och lära mig att göra det själv, det vill säga lägga in texter och bilder, lay outa och publicera. (Jag tror inte att det är svårare än varken WordPress eller EPiServer, som jag annars är van att jobba i.) Förhoppningsvis har jag nämligen på torsdag ytterligare ett personporträtt färdigt, eftersom jag ska träffa nästa spännande person på onsdag, också det direkt efter jobbet. Som vanligt kommer det sen en puff till artikeln här ifrån bloggen!

Dagboksskrivande
Jag lämnar nog en hel del bevis här på bloggen, så jag måste vara en ordentlig flicka…


Men nu ska jag fokusera
på det som ligger framför mig just nu. Frågan är bara var jag ska börja… Med en trilskande forskare (kärvänligt gnabb) eller på en webbsida…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är fantastiskt! Det finns så många dåliga skribenter här och var, men när det är sommar och nyhetstorka inser till och med vissa tidningar att man kan släppa fram goda skribenter. Lokalblaskan är en av dem.

I morse läste jag en alldeles lysande insändare, signerad Rikard Ekholm. Varför anställer inte lokalblaskan honom??? Rikard Ekholm är nämligen inte bara filosofie doktor i estetik, han är frilansande journalist också. Och skriver bra och engagerande.

Ämnet för Rikard Ekholms insändare är a-kassan som han anser sviker just frilansare. Ju mer jag läser, desto mer nickar jag. Igenkännande. Och detta trots att jag inte var frilansare samtidigt som jag uppbar a-kassa. Men jag fick ju betalt för ungefär sex blogginlägg om året. Detta var jag naturligtvis ärlig om till a-kassan – vilket enbart gav mig problem i form av mängder av blanketter och intyg som skulle fyllas i flera gånger om året. Varför då? Jag angav ju på kassakortet om jag hade jobbat en timma eller varit helt arbetslös en dag. Detta för sex blogginlägg på ett år. Sex. De månader jag hade råkat skriva ett blogginlägg mot betalning fick jag också som straff betala full a-kasseavgift om 119 kronor. De månader jag inte skrev blogginlägg mot betalning ansågs jag arbetslös och behövde BARA betala 108 kronor. Snacka om att ge med ena handen och ta med den andra!

Eftersom jag skrev på uppdrag och inte hade F-skattebevis hade jag nog tur och slapp troligen Rikard Ekholms problem. Rikard Ekholms a-kassa, Akademikernas erkända arbetslöshetskassa, AEA, ville nämligen inte veta av honom. Orsak: han frilansar som kritiker och journalist. Men hade han inte frilansat hade han fått arbetslösersättning. Nu fick han avslag – för att han jobbade lite grann. Nej, det är ju allmänt känt att jobba lite grann inte gillas av a-kassorna även om man är ärlig med det. Är man arbetslös så är man. Då ska man, enligt a-kassorna, inte jobba. Man kan inte ens tänka sig att få avdrag från a-kassan för de timmar eller dagar man jobbar. Nej. Man ska sitta hemma och vara arbetslös – annars får man inte ens spänn. Idiotregler!

Men… och lyssna nu på inkonsekvensen i kråksången: Om Rikard Ekholm i stället hade undervisat på universitetet efter avslutad doktorandutbildning hade a-kassan gett honom ersättning. Det är för att han frilansar som han inte får en krona – man kan ju inte total kontroll på en frilansare. Så här skriver Rikard Ekholm bland annat:

[…] Den frilansande journalisten passar inte in i a-kassans förutbestämda mall där utfört arbete ska redovisas. Trots att detta är ett vanligt och vill jag påstå viktigt yrke i dagens Sverige. A-kassans mall för avklarat arbete kräver att den frilansande journalisten redovisar antalet arbetade timmar. Samt – och detta är avgörande – arbetsgivaren måste kunna verifiera att timantalet är korrekt. Tråkigt då att den frilansande journalistiska verksamheten inte ser sådan ut. […]

Grejen med att frilansa är ju att man utför ett beställt arbete var som helst utan att nån arbetsgivare ser en. Och då kan ju inte arbetsgivare verifiera att en frilansare har arbetat ett visst antal timmar. Rickard Ekholm skriver:

[…] Så länge jag inte kan övervakas spelar det ingen roll att jag kan redovisa exakt vilka jobb jag gör: publikationsdatum, teckenlängd och arvode. Det är nämligen arbetsgivaren a-kassan litar på – denna anses trovärdigt kunna redovisa att jag suttit si och så länge och arbetat med en text, om jag gör det på plats, på redaktionen. A-kassan förstår alltså inte ens var den frilansande journalisten utför sitt jobb – på annan plats, inte på redaktionen. […] 

En frilansare jobbar uppenbarligen inte som a-kassan tycker att man ska jobba. Rickard Ekholm igen:

[…] A-kassans regler är med andra ord inte anpassade för hur arbetsmarknaden i Sverige i dag faktiskt fungerar. Den frilansande journalisten kommer överens med tidningen om att göra ett visst jobb för en viss summa. Timmar redovisas inte, de är ointressanta för redaktionen, och journalisten gör sitt jobb så snabbt som möjligt för att kunna ta nya jobb. […]

Rikard Ekholm fick alltså helt avslag på ersättning från a-kassan. Är det konstigt att folk inte vill vara med i nån a-kassa när dess regler är så här oflexibla och gammalmodiga??? Och när Rikard Ekholm bad handläggaren, som undertecknat brevet med nej-beslutet till ersättning, om råd vad han skulle göra för att få ersättning, svarade denne:

Du kan få a-kassa om du kan visa för oss att du slutar skriva.

Maj gadd!!! Det är ungefär lika dumt som min handläggare på Arbetsförmedlingen sa:

Nej på Arbetsförmedlingen förmedlar vi inga jobb.

Men Rikard Ekholm avslutar med en riktig tiopoängare:

[…] Det står klart att det fria ordet begränsas effektivt av de regler som styr arbetslöshetsersättningen.

Är det verkligen så??? Läs hela Rikard Ekholms insändare! Och anställ honom helst så han slipper a-kassan.

Read Full Post »

Nej, nån skolfröken är jag verkligen INTE! Men efter en bastant lunch skulle jag låtsas vara det.

En god, men ganska rörig lunch bestående av skaldjurspaj och sallad. Med vitlöksdressing.


Det var väl inte ultrasmart att ta vitlöksdressing
på salladen när man ska undervisa nio små otroligt smarta forskare i ett ganska litet rum… Kanske det var därför eleverna lyste med sin frånvaro..?

Var är eleverna?


Men sen droppade de in,
nio till antalet, från en av institution #2:s sektioner. Det var tur att webbansvarig deltog, för det är svårt att gå igenom i både teori och praktik samtidigt. Även Tofflan har liksom sina begränsningar… Det blev bra till slut och efter cirka en och en halv timme var de flesta riktiga fenor på att göra hemsidor. Eller i alla fall… en god bit på väg…

Nu ska jag ta helg och tuffa hem till New Village. Måste handla nåt ätbart på vägen hem innan jag kan slå ner min feta röv rumpan på ballen* och sprätta en öl med tillbehör samt öppna Tacksägelsen för att plöja de fåtal sidor jag har kvar. I morgon bär det av till Himlen igen…


*ballen = balkongen

Read Full Post »

Om det finns nån författare jag skulle kunna skriva kilometervis om så vore det August Strindberg. Idag är det 100 år sen han dog och med ett enkelt blogginlägg vill jag delge dig som läser mina tankar om Strindberg.

I den här sängen dog August Strindberg.


Jag vet inte vad det var som ursprungligen fick in mig på Strindberg
, men under mina tidiga 20-tal, på yngre stenåldern, alltså, blev jag alltmer fascinerad av honom. Hösten 1982 kom jag till Uppsala för att inleda mina universitetsstudier med en första termin litteraturvetenskap. Det blev fyra terminer totalt och litteraturvetenskap är huvudämnet i min examen. Den sista terminen ville jag läsa en specialkurs om Strindberg, men det blev inget av med det eftersom ingen var intresserad av att varken delta i kursen eller undervisa.

En ung August Strindberg.


August Strindberg debuterade som dramatiker,
men riktigt känd blev han nog med sin första roman, Röda rummet. Fast då hade han egentligen redan orsakat rabalder med sitt debutalster. Jag gillar mest Strindbergs romaner eftersom jag vet att de innehåller ganska mycket självbiografiskt. Men August Strindberg skrev inte bara dramer och romaner, han skrev lyrik och noveller också. Utöver det målade han fantastiska tavlor och var en ivrig fotograf. Ett tag försökte han göra guld.

Strindbergs liv var minst lika spännande som hans författarskap. Han var gift tre gånger och fick barn med alla sina tre fruar. Det allra första, kända barnet lämnades emellertid bort. Barnet dog redan efter tre dagar. Strindbergs yngsta dotter avled så sent som 2007, 105 år gammal.

August Strindberg porträtteras ofta som både galenpanna och kvinnohatare. Gissningsvis var det mycket svårt att leva i ett förhållande med honom, den store författaren, konstnären, till och med geniet! Det är nog aldrig lätt att leva med nån som skapar saker och som inte har en

nio-till-fem-tillvaro

Har du inte läst nåt av August Strindberg tycker jag att du har gått miste om nåt! Därför vill jag ge dig några lästips:

Det var mina Strindbergstips har du några???

August Strindberg dog i sängen som jag har bild på ovan. Han var då en mycket ensam man. Om du får tillfälle, besök Strindbergsmuseet, som utgörs av August Strindbergs sista bostad, belägen på Drottninggatan, ganska centralt i Stockholm. Där hittar du hans säng, men också en del av hans fotografier och böcker. Hans arbetsrum med de pedantiskt placerade pennorna är på nåt sätt otroligt rörande.

August Strindberg som gammal man.


Jag kan inte riktigt sätta fingret på
vad som har fascinerat mig med August Strindberg. Men jag tror att det är hans geni såväl som hans konstnärliga förmågor vad gäller såväl ord som bild. Förutom att jag varken är geni eller har några konstnärliga förmågor är vi rätt lika, säger somliga… Skulle väl vara vårt humör då, möjligen…

Tofflan Strindberg???

Read Full Post »

Min fredag är bara i paus i skrivande stund. Hela dagen består av möten av olika slag. Möten med människor kring vitt skilda ämnen. Stundom med mjukvara som mig själv i fokus, andra stunder med ren hårdvara av metall. Jag börjar känna mig som en kameleont. Nu har jag emellertid ingen bild på nån kameleont i mitt bildarkiv, så jag serverar dig denna trappa som jag en gång fick av vännen Kloppan. Trappan symboliserar vägen genom livet. Att vägen går uppåt, men att den är minst sagt brokig till färgen…


Vägen går uppåt i livet, men färgerna är brokiga.

                                                                                                                                                            Dagens första möte blev alldeles för långt och tog nästan hela förmiddagen i anspråk. Jag skäms, men det är faktiskt inte så att jag älskar att tala om mig själv. Tvärtom. Och det var bland annat kring detta jag fick ypperlig guidning. Ibland är det fantastiskt att få en helt ny persons ögon fästa på ens person! Man ser sig själv med nya brillor, liksom.

Tiden fram till nästa möte blev för kort för att åka hem och äta frukost (!), så jag skuttade upp till min vän Greken. Där blev det kaffe och ostfralla och en stund med Maria Engelwinge. Eller hennes bok, alltså, En SHOT till tack. Passade på att ha lite sms-kontakt med Fästmön, som lämpligt hade en kort rast just då. Annars var det svårt att koncentrera sig eftersom en trio megafoner* trodde att de var ensamma på uteserveringen. Mannen lät för övrigt som grodan Kermit fast på svenska, barnet lät som om det druckit för mycket whisky och dessutom hade det svårt att säga R (det blev J i stället). Kvinnan var bara allmänt pratsam. Mannen undervisade barnet, som var runt tio år, i ämnet tårtgafflar. Det blir SVÅRT att läsa under såna förhållanden…

Trions besök blev emellertid ganska kortvarigt och min vän Greken tog plats i soffan bredvid mig för att språka en stund. Han satt upptagen i ett möte med en säljare när jag gjorde entré på soldäcket och jag flinade lite i smyg när jag lyssnade till den enes ivriga, smattrande, inlärda jargong och den andres mer laid back och avmätta svar. Vi fick en liten stunds samtal i alla fall och hann avhandla såväl renoveringar som barnsliga vuxna.

På väg till lunchmötet skuttade jag ner på Celsiusbokhandeln i Fenixhuset. Där hade man bland annat dukat upp ett fint och imponerande bord av Uppsalaförfattare. Trevligt! Fast jag undrade var Elsie Johansson var. Men hennes böcker kanske hade sålt slut??? Jag svischade in och ut innan jag sprang in och köpte tuggummi hos en TREVLIG Pressbyråhandlare på S:t Persgatan (till skillnad från Pressbyrån på Stora Torget där man helst vill slippa kunder som vill betala kontant…).

Lunchmötet blev ett vänskapsmöte mellan två vuxna som en gång har jobbat tillsammans. Vi avhandlade lite jobb, ganska mycket kärlekar, en del vänskapsband, något om kollegor och före detta kollegor, svek snuddade vi vid, sjukdomar, pengar, åldersfixering –  ja, vi undvek inte alls samtalsämnen som är tabu! Samtidigt bekände vi båda en del färg och när det var avklarat kände jag bara en stor värme. Jag fick en dessutom en bok och du som känner mig vet ju att böcker är det finaste nån kan ge mig. Tack, ”tant” K! Jag vill gärna träffa dig snart och dricka för mycket vin med dig! Och boken recenserar jag förstås här på bloggen efter läsning!


Fyra berättelser som naturligtvis efter läsning recenseras på en blogg nära dig!

                                                                                                                                                                 Ett möte återstår idag innan Anna och jag kan ta fredag. Anna är i skrivande stund på väg ner till stan för att träffa den blivande studentskan. Till kvällen tänkte jag servera sill och potatis tillsammans med var sin kall öl och en eller två små klara**. Jag gissar att vi lär behöva denna näring MYCKET.

Mitt liv som kameleont har börjat. Jag har känt mig bekväm i alla roller idag. Även om jag alltid är densamma i alla möten är det olika sidor som träder fram tydligare. Till eftermiddagsmötet blir det kundens. Och nästa fredag ska jag träffa ett företag där jag kanske får tillfälle att känna mig… ung. GAH! Denna åldersfixering!

                                                                                                                                                                    *en trio megafoner = tre personer som pratade urhögt, som om de var ensamma på planeten
**en eller två små klara = en eller två snapsar.

Read Full Post »