En listjävel

Hittade en nyårslista inne hos vänliga Lumummagumman och den kleptade jag direkt!

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Nja, men jag gjorde nåt jag inte trodde att jag skulle klara av!

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag avger aldrig nyårslöften.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nope.

4. Dog någon som stod dig riktigt nära?
Ja.

5. Vilka länder besökte du?
Östergötland.

6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Ett jobb!!!

7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Den 1 september för då började jag jobba.

8. Vad var din största framgång 2011?
Att jag klarade att gå från noll till heltid direkt,utan nån jävla ”inskolning”.

9. Största misstaget?
Hela jag är ett misstag, men det klart att det var ett missLYCKANDE att inte få drömtjänsten…

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Lite ont i axlarna, mest.

11. Bästa köpet?
Jag shoppar inte. Jag köper bara det nödvändigaste som mat och sånt.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Räkningar och mat.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Fästmön gör mig alltid glad!

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Jag har haft svårt för ljud, så jag har inte lyssnat så mycket på musik. Men jag gillade Dana Internationals bidrag till melodifestivalen 2011, Ding Dong.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare. Det har varit ett år med stora hopp och förväntningar och lika stora nederlag och grusade framtidsplaner.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Arbetat!

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Gråtit.

18. Hur ska du tillbringa julen?
I år har jag varit hemma och har min mamma på besök. Nästa år vet jag inte hur julen blir, jag vill gärna fira med Anna.

19. Blev du kär under 2011?
Jag är kär i Anna sen 2007.

20. Favorittidning?
Antik & Auktion.

21. Favoritprogram på TV?
Oj… Jag gillar Anno 1790, CSI, Desperate Housewives… och lite sånt!

22. Hatar du något nu som du inte hatade i början av året?
Nej, jag hatar bara att inte ha nån försörjning och att vara förföljd på bloggen.

23. Bästa boken du läste i år?
Oj, jag läser så många… Men jag gillade Maria Engelwinges bok, Rickard Engfors bok … och några till!

24. Största musikaliska upptäckten?
Tystnad.

25. Något du önskade dig och fick?
Böcker!

26. Något du önskade dig men inte fick?
Inget.

27. Årets bästa film?
Anna och jag var på bio och såg två bra filmer, ur två olika genrer, Kyss mig och Tintin. Men de var båda bra!

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Jag åkte hem från mamma och möttes av Anna och barnen hemma hos mig. Anna lagade god mat och vi åt tillsammans och jag fick en blå hortensia!

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ett arbete.

30. Vad fick dig att må bra?
Anna, barnen och att jobba.

Read Full Post »

Mors dag – och min

Ha! Det är tack vare mig min mamma kan firas idag! Äh, bara skojar! Jag älskar min lilla mamma och tycker att det är trist att vi inte kan vara tillsammans idag. Inte har hon nån dator heller och kan läsa min blogg (fast det kanske är lite bra..?), men stort GRATTS till mor!

Grattis, lilla mamma, på Mors dag!

                                                                                                                                                                Jag hoppas att alla ni som skryter över era barn åtminstone får ett grattis av dem idag. För det är ni värda, alla mammor! Annars är jag rätt trött på föräldrar som ständigt talar om sina barns förträfflighet. Jag vet inte vad det är, men det irriterar mig. GAH! Jag kanske är avundsjuk? Då är det populärt att nypa till, har jag fått erfara. Sen kan man ju alltid skylla på att man blivit näpst. Men å andra sidan har jag ”på gamla dar” fått min beskärda del – fyra bonusbarn! Inte illa pinkat av en tant som inte är nån barnmänniska! Bäst av allt är att jag gillar dem alla fyra också. Mycket. Och jag skryter om dem – när de förtjänar det. Annars blir det liksom inte trovärdigt.

Igår fick jag äntligen träffa mina fyra bonusbarns mamma. Jag var och hämtade Anna efter jobbet, för jag hade i ett piggt ögonblick lovat att skjutsa ut henne till IKEA för att köpa glas inför Studentdagen på onsdag. Inte kände jag mig superpigg heller, men jag hade lovat och allt gick för övrigt bra. Nybyggda IKEA-huset i Uppsala må vara skitstort – det har dock tack och lov kvar sina genvägar… Vi kom snabbt igenom huset – med vitvinsglas och lite annat, precis som alltid när man har varit på IKEA.

Ett dussin såna här, blev det bland annat.

                                                                                                                                                                    Vi åkte ut till Himlen med glas och porslin och medan Anna rafsade ihop en ryggsäck tog jag en tur till ICA Solen för att köpa fil och mjölk och bröd. Nån middagsmat blev det inte, för vi hade bestämt pizza till kvällen. Resten av eftermiddagen och kvällen såsade vi och slafsade pizza, åt lite Pringleschips av den ena och den andra sorten och glodde på film.

+           
Pringles rule just nu! Kul att prova lite olika smaker!

                                                                                                                                                                   I vanliga fall är jag rätt konservativ och håller mig till chilibågar. Men av nån anledning har chilibågarna börjat bli svåra att få tag i! ICA Heidan har aldrig sålt dem, Tokerian verkar ha slutat ta hem dem, ICA Solen hade slut sist. Därför inhandlade jag två påsar när jag var på ICA Kvantum på Stormarknaden sist. Fast dit kan jag ju inte åka varje gång jag vill ha chilibågar…

Kvällen avslutades med att jag började läsa Cirkeln. Hade väl tänkt läsa en två, tre sidor. HA! Det blev över 50 sidor lästa innan jag släckte. Tänk att en ungdomsbok kan vara så bra att en tant som jag har svårt att släppa den! Om jag ville sätta Maria Engelwinges bok En SHOT till tack i händerna på äldsta bonusdottern, skulle jag nog vilja sätta Cirkeln i händerna på yngsta bonusdottern.

I morse började Anna jobba klockan sju. Det passade mig utmärkt – nåja… – för jag skulle Ut på Uppdrag. Det hade regnat hela natten och var blött ute. Jag var seg, infektionen är envis och hela jag känns full av slem i de flesta hålor. Detta gör att jag inte känner varken smaker eller dofter så bra. Egentligen skulle jag ha kunnat äta morötter, som jag verkligen avskyr, i stället för chips igår. Men i morse när jag var Ute på Uppdrag kände jag en doft och fick ett doftminne, ett 30 år gammalt sånt. Tänkte på vad jag ägnade mig åt då och vad jag gjorde nu. Då var jag så full av drömmar och förhoppningar – och jag skulle då verkligen INTE ägna resten av livet åt det jag gjorde just då. Idag tänker jag att mitt liv kanske slutar inom det området. Jag skäms inte för det jag gör och jag är inte bitter. Jag minns fortfarande själva händelsen som om det var igår. Men jag tänker inte på den. Jag går vidare och jag är tacksam.

Samtidigt kan jag misstänka att somliga känner en viss oro. Jag läste nåt häromdan som fick mig att sända en tanke till en person som sist jag såg honom bytte trottoar. Han ville slippa hälsa på mig. Men jag sänder en tanke för jag tänker att han kanske är på väg att hamna där jag är. På natten drömde jag om honom. Han kom cyklandes på en illgrön cykel… Samma natt drömde jag också att jag bjöd ett x på fika. Det skulle ALDRIG falla mig in, verkligen INTE! Så drömmar är inte alltid sanna… Men kanske har jag henne i tankarna när jag tänker på lösa muttrar, en gång för länge sen på min cykel, häromsistens på min bil. Kopplingen? That’s for me to know and for you to find out!

Nu ska jag öppna mitt namnsdagskort från mamma! Idag är det nämligen det namn jag heter i förstanamn, det namn jag skulle kallas. Men likt Alexander Bard, som ju kallades Magnus när vi gick i samma gymnasium, bytte jag till min andra förnamn. Mitt tredje förnamn talar om att jag är min fars barn. Funderar på att ta det till efternamn. Och kanske återta mitt förstanamn. Vilken totalförändring! Härnäst kommer jag väl med kjol och smink också… Bevare oss!

Read Full Post »

En SHOT till tack

En bok som börjar med en allt annat än underbar bakfylla. Droger. Sex. Och så ett handfat som brakar. Kan det vara litteratur, det? Jag har just läst Maria Engelwinges debutroman En SHOT till tack, tillsänd mig av författaren själv. TACK!

Litteratur!

                                                                                                                                                                    I den här boken träffar vi Tanya, Emma, Patrik, Chrissa med flera. Ett ungt kompisgägng som gillar att partaja på Gotland där de bor. Sex, droger och fest, det är livet. Men en dag ändrar sig allting – för dem alla. Tanya vågar, Emma testar, Patrik frigör sig och Chrissa… tja, hon drar kanske nitlotten i gänget. Eller ändå inte.

Debutromaner är alltid fulla av för mycket. Liiite så kan jag känna med den här boken också. Och lite svårt har jag för dess persongalleri som jag ibland finner alltför typaktigt generaliserade. (Dessutom känner jag mig kanske inte riktigt som rätt målgrupp. Jag skulle gärna sätta den i händerna på äldsta bonusdottern, tror åldern är mer rätt där.)

Men… Maria Engelwinge KLARAR av att ro den här skutan boken i hamn! Hon klarar av att göra personerna levande bland annat för att de visar sina svagheter och sina allra största fulheter. Dessutom är hennes språk enkelt utan att vara torftigt. Kort sagt: Maria Engelwinge kan skriva böcker.

Det är mycket sex i det här gänget. Sexskildringarna i boken är många. Men de är bra – trots att de är heterosexuella i det stora hela! 😉

Nej, Maria Engelwinge! Nu får du baske mig sätta fart och skriva klart bok nummer två! Den vill jag nämligen läsa för det att jag tror att den blir det storverk jag är säker på att du skriver nån gång i ditt liv. Till dess får du nöja dig med näst bästa betyg, fyra tofflor av fem.

Read Full Post »

Kameleonten har gjort entré

Min fredag är bara i paus i skrivande stund. Hela dagen består av möten av olika slag. Möten med människor kring vitt skilda ämnen. Stundom med mjukvara som mig själv i fokus, andra stunder med ren hårdvara av metall. Jag börjar känna mig som en kameleont. Nu har jag emellertid ingen bild på nån kameleont i mitt bildarkiv, så jag serverar dig denna trappa som jag en gång fick av vännen Kloppan. Trappan symboliserar vägen genom livet. Att vägen går uppåt, men att den är minst sagt brokig till färgen…

Vägen går uppåt i livet, men färgerna är brokiga.

                                                                                                                                                            Dagens första möte blev alldeles för långt och tog nästan hela förmiddagen i anspråk. Jag skäms, men det är faktiskt inte så att jag älskar att tala om mig själv. Tvärtom. Och det var bland annat kring detta jag fick ypperlig guidning. Ibland är det fantastiskt att få en helt ny persons ögon fästa på ens person! Man ser sig själv med nya brillor, liksom.

Tiden fram till nästa möte blev för kort för att åka hem och äta frukost (!), så jag skuttade upp till min vän Greken. Där blev det kaffe och ostfralla och en stund med Maria Engelwinge. Eller hennes bok, alltså, En SHOT till tack. Passade på att ha lite sms-kontakt med Fästmön, som lämpligt hade en kort rast just då. Annars var det svårt att koncentrera sig eftersom en trio megafoner* trodde att de var ensamma på uteserveringen. Mannen lät för övrigt som grodan Kermit fast på svenska, barnet lät som om det druckit för mycket whisky och dessutom hade det svårt att säga R (det blev J i stället). Kvinnan var bara allmänt pratsam. Mannen undervisade barnet, som var runt tio år, i ämnet tårtgafflar. Det blir SVÅRT att läsa under såna förhållanden…

Trions besök blev emellertid ganska kortvarigt och min vän Greken tog plats i soffan bredvid mig för att språka en stund. Han satt upptagen i ett möte med en säljare när jag gjorde entré på soldäcket och jag flinade lite i smyg när jag lyssnade till den enes ivriga, smattrande, inlärda jargong och den andres mer laid back och avmätta svar. Vi fick en liten stunds samtal i alla fall och hann avhandla såväl renoveringar som barnsliga vuxna.

På väg till lunchmötet skuttade jag ner på Celsiusbokhandeln i Fenixhuset. Där hade man bland annat dukat upp ett fint och imponerande bord av Uppsalaförfattare. Trevligt! Fast jag undrade var Elsie Johansson var. Men hennes böcker kanske hade sålt slut??? Jag svischade in och ut innan jag sprang in och köpte tuggummi hos en TREVLIG Pressbyråhandlare på S:t Persgatan (till skillnad från Pressbyrån på Stora Torget där man helst vill slippa kunder som vill betala kontant…).

Lunchmötet blev ett vänskapsmöte mellan två vuxna som en gång har jobbat tillsammans. Vi avhandlade lite jobb, ganska mycket kärlekar, en del vänskapsband, något om kollegor och före detta kollegor, svek snuddade vi vid, sjukdomar, pengar, åldersfixering –  ja, vi undvek inte alls samtalsämnen som är tabu! Samtidigt bekände vi båda en del färg och när det var avklarat kände jag bara en stor värme. Jag fick en dessutom en bok och du som känner mig vet ju att böcker är det finaste nån kan ge mig. Tack, ”tant” K! Jag vill gärna träffa dig snart och dricka för mycket vin med dig! Och boken recenserar jag förstås här på bloggen efter läsning!

Fyra berättelser som naturligtvis efter läsning recenseras på en blogg nära dig!

                                                                                                                                                                 Ett möte återstår idag innan Anna och jag kan ta fredag. Anna är i skrivande stund på väg ner till stan för att träffa den blivande studentskan. Till kvällen tänkte jag servera sill och potatis tillsammans med var sin kall öl och en eller två små klara**. Jag gissar att vi lär behöva denna näring MYCKET.

Mitt liv som kameleont har börjat. Jag har känt mig bekväm i alla roller idag. Även om jag alltid är densamma i alla möten är det olika sidor som träder fram tydligare. Till eftermiddagsmötet blir det kundens. Och nästa fredag ska jag träffa ett företag där jag kanske får tillfälle att känna mig… ung. GAH! Denna åldersfixering!

                                                                                                                                                                    *en trio megafoner = tre personer som pratade urhögt, som om de var ensamma på planeten
**en eller två små klara = en eller två snapsar.

Read Full Post »

Dagens gästbloggare Maria Engelwinge: Spelar det någon roll..?

Äntligen dags för min kära gästbloggare att göra entré! Författaren Maria Engelwinge får nu ordet:

Spelar det någon roll om man skriver i första/tredje person och i presens/imperfekt?

För min personliga läsupplevelse har det ingen betydelse. Vissa menar att man kommer närmare huvudpersonen om boken är skriven i jag-form, men jag har många exempel på författare som skriver i tredje person och som lyckas mästerligt med att tränga in på djupet i karaktärernas psyke. Karin Alvtegen, Karin Fossum och Hanna Lans är några av dem som berört mig starkt med sina romaner.

Vad finns det för för- och nackdelar med att skriva i första och tredje person då? Fördelarna med tredje person är att man kan utnyttja flera karaktärers perspektiv och på det sättet pussla ihop en historia på ett spännande sätt. Deckar- och thrillerförfattare utnyttjar sig ofta av den möjligheten. Nackdelen är att om man inte behärskar tekniken väl och dessutom blandar in för många perspektiv får man just den här avsaknaden av närhet till huvudpersonerna.

Man kommer inte per automatik närmare en fiktiv person för att man skriver i första person, men chansen ökar skulle jag vilja påstå. Nackdelen är att man endast har en persons perspektiv att gå efter och ibland upplever jag att första persons-böckerna blir mer pladdriga. Behärskar man inte tekniken kan det också bli ett överanvändande av ordet ”jag”, vilket kan störa läsningen.

En SHOT till tack är skriven i tredje person och med flera perspektiv. Jag hade aldrig skrivit så förut och för mig blev det ett enormt lyft i mitt skrivande. Jag hade nämligen fastnat i ett visst sätt att berätta, första person imperfekt, och inte förrän jag ändrade på det lossnade det för mig. Om du känner att står still och trampar, att ditt skrivande inte utvecklas och att du kört fast kan faktiskt en sådan här liten ändring rucka på hjärnans invanda sätt att tänka och oväntade saker kan hända 🙂

Hur är det med presens och imperfekt då? När det gäller min läsupplevelse spelar det här heller ingen roll. När jag själv skriver har det stor betydelse däremot. Shotboken är skriven i presens, också ett sätt för mig att lura hjärnan att tänka på ett nytt sätt. Nu skriver jag på en ny roman och bestämde mig för att gå tillbaka till första person imperfekt. Jag-formen har jag inga problem med, men till slut fick jag inse att jag inte skriver bra i imperfekt. På något vis blir det som dagböckerna från högstadiet, även om jag behärskar skrivtekniker på ett helt annat sätt i dag.

I går satte jag mig och ändrade allt det jag skrivit på den nya romanen till nutid. Alla formuleringar som jag tyckte lät konstiga och alla ”hade” försvann. Jag såg också nya möjligheter att utveckla storyn. ”Hade” är för övrigt ett ord som många har problem med när de skriver i dåtid. Jag antar att det inte finns någon universallösning, men ett gott råd är att prova att skriva i olika tempus och olika personliga pronomen. De flesta hittar ett sätt de känner sig bekväma med och som även tilltalar läsarna. Det finns alltså inget rätt och fel här, men som sagt, har du kört fast – prova att ändra tempus och/eller pronomen. Lycka till!

En SHOT till tack går att beställa direkt från mig med signering och några ord från författaren för 170 kronor inklusive frakt. Skriv ett mejl på  
skogsnuvan(snabel-a)yahoo.se.

Eller beställ från Adlibris, Bokus, CDON eller Ginza.

En riktigt god och underhållande läsning önskar jag alla som köpt romanen.

Maria Engelwinge

Read Full Post »

Majtisdag eller My Tisdag!

Ja jag försökte ordvitsa i rubriken, men är medveten om att jag inte riktigt lyckades…

Hade tänkt ta lite sovmorgon idag. HA! Försök det, den som bor här! Det är otroligt vad somliga verkar vara SLÄPPHÄNTA – eller har BUTTERFINGERS, som man säger på engelska! Fast det kanske handlar om att man tycker att det är roligt att kasta saker i golvet när folk sover.  Jag tror att jag ska utföra en dans. En träskodans. Tala om att

nu är jag vaken, nu kan alla andra sova.

JA! Jag är grinig, för jag har sovit dåligt de två senaste nätterna och hade behövt ta en längre sovmorgon idag.

Jag är grinig! (Det var jag också förra året när den här bilden togs.)

                                                                                                                                                         Äntligen är kaffet färdigt! Dags för dagens första balja framför datorn!

Igår var vädret blandat sol och regn. Mina persienner i köket åkte upp och ner. Ner när det blev olidligt hett, upp när det regnade. Och när det väl regnade så regnade det inte lite heller! Idag är det blåsigare, men torrare. Inget regn sövde mig med sitt lugnande smattrande i natt.

I skrivande stund sitter jag och väntar på material från dagens gästbloggare. Hon utlovade material

tidigt i morgon bitti

men än har ingenting kommit. Nåja, vi får ge oss till tåls och tänka att den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge! Eller väntar ALLTID för länge, som en del skämtsamt brukar vitsa till det.

Jag får nöja mig med att läsa hennes bok, En SHOT till tack, under tiden. Jag började läsa den igår och har väl hunnit med nånstans mellan 50 och 100 sidor. När jag är klar blir det som vanligt en liten recension här och jag har lovat författaren att vara ärlig. I skrivande stund känner jag att jag nog är lite fel målgrupp för boken, men att jag skulle kunna sticka den i händerna på, låt oss säga Linn, Fästmöns äldsta dotter.

Jag är nog fel målgrupp för denna, men en yngre person skulle nog uppskatta den mer.

                                                                                                                                                         Idag efter lunch nån gång hoppas jag att min kära kommer. Nu har vi sovit (eller nej, somliga av oss har ju inte just sovit!) två nätter utan varandra och det är trist och ensamt. Samtidigt behövde jag ha gårdagen för diverse administration och förberedelser, men ärligt talat vill jag ju heller vara med Anna! Vi har nog blivit alldeles för beroende av varandras sällskap, så jag gissar att det är bra träning att vara ifrån varandra ett par dar. Fast… bra träning inför vad? Nej, det var dumt formulerat av mig! Jag vill ju tillbringa resten av mitt liv med den här Annan!!!!!!!!

I natt – eller mer troligt framåt morgonen – dyker det upp två festprissor som ska slagga här. Den här gången har jag förberett och bäddat med lakan som jag tog med från Himlen i söndags. Fick ju skämmas sist när den stackars kompisen låg på golvet på en bar madrass och bara en leopardmönstrad (!) filt över sig! Jag hade ju trott att tjejerna skulle ha med sig lakan. Eller nej. Det var nån som sa att det inte var så viktigt och då fick det bli lite… knarkarkvartsstuk.

Sniggt mönster på filten, va? Snacka om 80-tal…

                                                                                                                                                            Har just läst två intressanta mejl från en av ”mina” frilansare. Just nu gör hon en marknadsundersökning för att undersöka en viss målgrupps behov av information. Jag tycker att det låter jättespännande och hoppas att undersökningen leder fram till stora behov och många jobb. Samtidigt läser jag mellan raderna att min förra arbetsgivare är på god väg att rasera det arbete jag var med och byggde upp och där företaget en gång låg i täten i Sverige för en viss typ av informationsverksamhet. Det svider i ett gammalt informatörshjärta! Dessutom sköts den redaktionella biten, den som jag ansvarade med, med vänsterhanden, literary speaking. Det vill säga av… en extern konsult. Förvånar mig inte, det verkar ju vara externa konsulter som sköter företagets arbetsuppgifter överlag nu för tiden. Men tråkigt är det, för det blir ju inte samma känsla och engagemang.

Teckenspråket borde inte bara skötas med vänsterhanden!!! Bilden är lånad härifrån!

                                                                                                                                                           Precis nu fick jag mig ett gott skratt per sms! Jag var ju Ute på Uppdrag i söndags och gav mig då in i en kamp med en gröngöling, en sorts… drake, kan man säga. Jag trodde att jag hade besegrat den, för den drog en tung suck och la sig sen ner stilla och tyst. Idag hade den visst återuppstått, för den hade morrat! Vilken tur! Och ja, jag är blond! Blond av naturen och med lite extra hjälp… Detta blonda ska strax tvättas, för övrigt, men jag ska slänga en bläng i dagens lokalblaska först.

Read Full Post »

Celeber gästbloggare i morgon: Maria Engelwinge

I morgon tar jag till nya grepp här på bloggen! Då får du stifta bekantskap med min allra första gästbloggare, författaren Maria Engelwinge. Vad Maria ska skriva om håller vi än så länge dolt i dunkel.

Men en författare som låter huvudpersonen Tanya i debutromanen En SHOT till tack inleda boken med att vakna extremt fyllsjuk på ett hotellrum hos en tatuerad kille utan att ha en aning om hur hon hamnade där låter väl minst sagt… intressant och spännande?! (Ja, jag vet, det känns som fel ord, men ååå vad jag ser fram emot läsningen – än så länge har jag bara läst första kapitlet!)

En bok som inleds med en otroligt fyllsjuk huvudperson…

Read Full Post »

Onsdagsork!

En extra knuff med ork fick jag så här idag på onsdagen när jag fann nånting annat än fönsterkuvert och reklam i min postbox. Nämligen denna med fin dedikation:

Spännande läsning låg i min postbox idag!

                                                                                                                                                        Stort TACK till Maria Engelwinge! En recension – en ÄRLIG sådan* – kommer förstås på en blogg nära dig när jag har läst boken!

Annars började dagen med ett misslyckat telefonsamtal. Lite senare gick det emellertid bättre. Jag har sökt Bank-Göran i några dar nu och inte lyckats få tag i honom, varken per telefon eller mejl. Idag fick jag tag i en kollega till honom som berättade att han är sjuk. Hon skulle lägga en STOR lapp från mig på hans skärm! 😛 Hoppas sen få bra hjälp, nåt jag brukar få, när vi ses.

Fästmön börjar jobba i eftermiddag och ska få lite toscansk tomatsoppa med kryddig crème fraiche i sig innan dess. När jag har släppt av darlingen vid jobbet ska jag stanna till hos Hortellskan för att göra ett litet byte. Du minns kanske det här?

Renoir i 1 500 bitar, lagda på helt rätt plats.

                                                                                                                                                             Nu är det dags att återlämna konstverket. Och ärligt… Det tog emot att rafsa ihop det förut…

GAH! Det skar i hjärtat att riva upp bitarna…

                                                                                                                                                         Men gissningsvis har jag med mig en låda till låns hem, med ett annat motiv. Möjligen ett i med mycket turkosa bitar i…

Jag har äntligen fått tummen ur och inhandlat ett frimärke för mitt tackkort till M i Järvenpää som skickade både påskkort och födelsedagskort. Jag undrar hur hon kände till det senare? Hur som helst, ett frimärke kostar tolv spänn till ett europeiskt land och jag hoppas att M och jag kan mejla varandra sen i stället. Tolv spänn… Det är ju hutlöst!..

                                                                                                                                                              *Ja, jag skriver alltid vad jag tycker i mina recensioner, det kan du lita på!

Read Full Post »

På besök i verkligheten: Allting är så fult…

Fästmön och jag for iväg till Stormarknaden för att glo lite. Sondera en viss studentklädselterräng – både för den blivande studentskan och oss själva. De senare känns som att

tänkte inte på de’…

Jag som är så totalt ointresserad av kläder har inte haft en tanke på att jag själv kanske måste ska skapligt klädd ut den 1 juni. Anna hade tänkt LITE GRANN. Fet och ful och fattig gör att alternativen krymper, så att säga…

MEN… inte gör det saken bättre att alla kläder nu för tiden är… ursäkta mig, men… SÅ J***A FULA! Jag vill inte gå i tantblommig klänning eller nån sorts byxdress i orange visserligen, men med tigerränder på. Eller illgula shorts (gult är ju, som bekant, fult) eller en jacka med tygflärpar på som ser ut som en soffkudde. Nej, nej, nej! Alla kläder jag såg var så gräsligt fula att jag inte ens orkade fota dem och lägga ut skiten dem här till allmän beskådan!

Gissningsvis blir det ”tränkabralla” och t-shirt. Håll till godo med gammal bild!

Titta så sniggt! NOT!

                                                                                                                                                     Besöket slutade nästan med en urladdning fnitter på Åhléns. Att prova solbrillor kan verkligen vara underhållande! Jag är tämligen utmattad efter besöket som rundades av med en shoppingtur – ja, dagens enda shopping! – på ICA Kvantum . HU och FY för den lede! Där inne blir man aldrig på bra humör när man hasar runt.

En annan sak som slog mig idag, förutom att alla kläder är fula, är hur personalen i olika klädaffärer beter sig. En del hejar lågmält, andra SKRIKER sin hälsning och en tredje sort pratar bara sinsemellan, typ

vadå kunder? Kom inte här och stör oss när vi ventilerar viktiga saker som schemafrågor.

Varför kan klädaffärspersonal inte vara LAGOM??? Jag vill inte ha nån som SLÄNGER sig på mig, men jag vill veta att man har observerat att jag befinner mig i butiken och att jag kan tänkas vilja handla nåt samt att man står till tjänst så snart jag andas ett önskemål om det. Typ. Ja just det! Jag glömde ytterligare en sort: de självfixerade. Som till exempel han med halsduk runt halsen i en affär. Han gick och åmade sig och kråmade sig framför varje spegel. Allt medan jag undrade om han dolde sugmärken på halsen eller var förkyld. (Min pappa brukade knyta sin lilla barnhalsduk runt halsen när han var förkyld…)

Och nu till nånting helt annat!..

Verkligheten kan, som bekant, vara ganska ful, inte bara kläder. Nu pratar jag allvarsord. Maria Engelwinge har skrivit en bok med aktuella och tuffa ämnen, såsom övergrepp. Den ser jag fram emot att läsa! Maria har nämligen varit vänlig nog att lova skicka den till mig. Så snart jag har läst den kommer en recension! Under tiden föreslår jag att du läser hennes blogg – länk vid namnet – eller Nillans blogg där hon gästbloggar idag den 2 maj. Och förhoppningsvis gästbloggar hon även här hos mig om ett par veckor.

Read Full Post »