Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kameleont’

Jag ska bli en annan strax. Jag har lärt mig att vara kameleont de senaste åren. Att odla vissa förmågor, att vara en som passar in. Den jag är här på bloggen är Tofflan, en roll. Den jag är privat är en annan, den jag är på jobbet ytterligare en.

Här har jag antagit rollen av August Strindberg.


Förändring behöver inte vara av ondo
. Det är mitt nya mantra.

Read Full Post »

Det var en skitrolig förmiddag idag! Jag intervjuade, var för sig, två mycket engagerade forskare. Och de var så olika sinsemellan! Man får verkligen träna på att vara kameleont som kommunikatör… Men å vilka spännande saker folk jobbar med!

En kameleont kan ändra färg för att passa in i olika miljöer.


Det var lite datorstrul
på förmiddagen, men jag har fått en nätverkskabel bytt, en kabel som var fel. Vem vet, kanske räcker det?

På vägen hem började magen bråka och jag mådde så illa att jag nästan kräktes i bilen. Inte hade jag kunnat stanna för att göra det heller, eftersom illamåendet kom över mig strax före Dofternas bro*. Men jag klarade mig, tack och lov.

Väl hemma skurade jag badrummet och toaletten/duschrummet och så grep jag mig an en strykhög. Ja, nog är energin på väg tillbaka igen! Doktorn ringde för resten inte idag, så gissningsvis var övriga prover OK. Men däremot hade det landat en kallelse till gastroskopi en måndag nu i mars. Som tur var ska jag INTE göra undersökningen på Sjuktstugan i Backen, dit vill väl ingen som har lite sunt förnuft. Särskilt inte efter dagens utspel om besparingar… Äh, om jag hade varit tvungen att göra undersökningen där hade jag väl fått vänta ett år eller så. Det brukar vara den typen av längd på väntetiderna.

Jag slog Fästmön en signal och hon hade inte varit på sjukgymnastik i bassängen idag. Undras om hon ens har gjort sina vanliga övningar??? Elias mådde väl lite bättre, men blir hemma från skolan i morgon också. Han är visst väldigt täppt i näsan och tjock i halsen. I morgon ska jag hämta Anna vid jobbet klockan 21 och sen blir hon hos mig ett tag. Hon berättade att hon ska jobba ett dagpass på söndag, klockan 7 – 16, i stället för det tredje kvällspasset på raken. Det blir jobbigt att missa en sovmorgon, men samtidigt får vi ju lite kväll tillsammans i stället.

Om en stund ska jag kasta mig ner i favoritfåtöljen och glo på mitt favoritprogram på TV, Antikrundan. En annan favoritserie börjar för resten nästa vecka, på tisdag. Det är de allra sista avsnitten av Desperate Housewives


*Dofternas bro = går över Fyrisån på ett ställe och där luktar det alltid ve och förbannelse!

Read Full Post »

Jag tycker att det känns lite trögt just nu. Och jag tror inte att det enbart handlar om att jag sover urkasst. Sömnen har alltid strulat när jag har mycket omkring mig. Just nu känns som fullt upp – och lite till. Jag får spännande uppdrag från olika håll, men det som ger mig saker att fundera om nattetid, när jag borde sova, är att jag så gott som aldrig får färdiga underlag. När jag ber om kompletteringar eller att man ska precisera får jag inga svar. Konstigt…

Under dagen hoppas jag på att få textunderlag som jag kan jobba med inför ett möte på fredag förmiddag. Jag måste också kolla läget med den kommande grafiska profilen så att jag inte tar fram material som sen inte kan användas mer än en kvart…

Samtidigt, det här med sömnen stör mig inte egentligen. Med stigande ålder är det ju faktiskt så att de flesta av oss behöver mindre sömn. Däremot tror jag att bristen på ljus är mindre bra. Numera sitter jag ju för det mesta inomhus hela dagarna utan att få så mycket ljus på bleknosen – de raska promenaderna till och från morgonmötena har visat sig vara ganska bra just för att jag då får lite ljus och motion. Det är stadigt uppför hela vägen dit… Men flåset blir bättre och bättre…

Magen är inte i bra skick just nu. Jag medicinerar ju mot magsåren sen många år tillbaka och av och till ger de sig till känna trots det. Jag tror att jag får konsultera doktor Tofflan – jag har hört att hon ska vara en riktig kameleont auktoritet inom medicinen! Närå, jag tror att jag eventuellt ska ringa doktor Anders – som ju är en riktig doktor –  och höra om det inte är dags för en liten gastroskopi. Det var ett tag sen. Inte för att jag saknar undersökningen och inte för att jag är masochist, men… Det kan ju vara bra att kolla hur såren ser ut. Jag funderar också på om jag inte borde byta medicin, för den jag har är enligt forskarrön tyvärr sån att symtomen återvänder omedelbums när man har slutat medicinera. Och periodvis är magen riktigt bra, så bra att jag faktiskt inte vill ta varken en eller två tabletter per dag som jag är ordinerad. Just den här veckan är magen däremot inte bra och då får jag öka dosen.


En icke kul undersökning…

                                                                                                                                                               Julen börjar stressa mig lite. Vi har dessutom en födelsedag i familjen i början av december och den blivande 19-åringen har inte skickat nån önskelista. Och så varje gång jag pratar med mamma är det numera inte enbart prat om hennes krånglande telefoner utan också om resan hit i jul och riksfärdtjänsten. Jag är nästan säker på att det blir jag som får åka 2 x 30 mil för att hämta henne och 2 x 30 mil för att köra hem henne. Välfärdssamhället fungerar inte idag för dem som behöver just samhällets hjälp. Vi som klarar oss själva (försöker, i alla fall!) inser inte detta förrän det drabbar oss med buller och bång. Jag har mina nyfunna erfarenheter, erfarenheter som jag för alltid bär med mig. En bra sak har de fört med sig och det är att jag är än med lyhörd för andra som har det svårt. Men jag kan inte frälsa världen, bara försöka vara en medmänniska så gott jag kan.

Det här inlägget är tidsinställt och skrivet före läggdags. Kanske den nya dagen ger mig andra tankar och erfarenheter…?

Read Full Post »

Den senaste veckan har jag blivit medicinskt konsulterad ett antal gånger. Bisyssla? Nja , som kommunikatör är det en fördel om man kan vara lite av en kameleont. Jag har exempelvis varit doktor den senaste veckan och gett råd och behandlingsförslag kring allt från skoskav och leverfläckar till yrsel, hemorrojder och en och annan hjärnsjukdom. Och faktum är…

Samtliga patienter har överlevt.

Read Full Post »

Janet Fitchs bok Vit oleander kom ut 1999 och har alltså ett antal år på nacken. Men den tar upp ett rykande hett ämne: föräldrar som sviker sina barn. Jag hittade boken, inbunden och i ett fint skick, för 30 pix i somras, hos Bok-Anna i Hamnen. Den var helt klart värd de tre guldtiorna.


En bok om svek.

                                                                                                                                                     Oleander är en vacker och väldoftande blomma som finns i flera färger. Den är också väldigt giftig. Det är vit oleander som flickan Astrids mamma Ingrid (de har skandinaviskt ursprung) ger sin före detta älskare. Hon mördar honom och hamnar i fängelse. Astrid kommer till fosterhem. Inte bara ett – flera. Hon blir en kameleont som försöker anpassa sig till varje familj och dess sätt att vara. Det enda hon vill, egentligen, är att bli en älskad dotter. Men även i fosterfamiljerna sviks hon. Det ultimata sveket, det från modern, får ett än större djup i bokens slut.

Det här är en fruktansvärd historia om en mamma som hela tiden skriker (brevledes, framför allt) att hon älskar sitt barn, men som gång på gång sviker henne grovt. En stark berättelse. Bitvis blir den ändå ganska seg, så den når inte upp till toppbetyg från mig.

Read Full Post »

Min fredag är bara i paus i skrivande stund. Hela dagen består av möten av olika slag. Möten med människor kring vitt skilda ämnen. Stundom med mjukvara som mig själv i fokus, andra stunder med ren hårdvara av metall. Jag börjar känna mig som en kameleont. Nu har jag emellertid ingen bild på nån kameleont i mitt bildarkiv, så jag serverar dig denna trappa som jag en gång fick av vännen Kloppan. Trappan symboliserar vägen genom livet. Att vägen går uppåt, men att den är minst sagt brokig till färgen…


Vägen går uppåt i livet, men färgerna är brokiga.

                                                                                                                                                            Dagens första möte blev alldeles för långt och tog nästan hela förmiddagen i anspråk. Jag skäms, men det är faktiskt inte så att jag älskar att tala om mig själv. Tvärtom. Och det var bland annat kring detta jag fick ypperlig guidning. Ibland är det fantastiskt att få en helt ny persons ögon fästa på ens person! Man ser sig själv med nya brillor, liksom.

Tiden fram till nästa möte blev för kort för att åka hem och äta frukost (!), så jag skuttade upp till min vän Greken. Där blev det kaffe och ostfralla och en stund med Maria Engelwinge. Eller hennes bok, alltså, En SHOT till tack. Passade på att ha lite sms-kontakt med Fästmön, som lämpligt hade en kort rast just då. Annars var det svårt att koncentrera sig eftersom en trio megafoner* trodde att de var ensamma på uteserveringen. Mannen lät för övrigt som grodan Kermit fast på svenska, barnet lät som om det druckit för mycket whisky och dessutom hade det svårt att säga R (det blev J i stället). Kvinnan var bara allmänt pratsam. Mannen undervisade barnet, som var runt tio år, i ämnet tårtgafflar. Det blir SVÅRT att läsa under såna förhållanden…

Trions besök blev emellertid ganska kortvarigt och min vän Greken tog plats i soffan bredvid mig för att språka en stund. Han satt upptagen i ett möte med en säljare när jag gjorde entré på soldäcket och jag flinade lite i smyg när jag lyssnade till den enes ivriga, smattrande, inlärda jargong och den andres mer laid back och avmätta svar. Vi fick en liten stunds samtal i alla fall och hann avhandla såväl renoveringar som barnsliga vuxna.

På väg till lunchmötet skuttade jag ner på Celsiusbokhandeln i Fenixhuset. Där hade man bland annat dukat upp ett fint och imponerande bord av Uppsalaförfattare. Trevligt! Fast jag undrade var Elsie Johansson var. Men hennes böcker kanske hade sålt slut??? Jag svischade in och ut innan jag sprang in och köpte tuggummi hos en TREVLIG Pressbyråhandlare på S:t Persgatan (till skillnad från Pressbyrån på Stora Torget där man helst vill slippa kunder som vill betala kontant…).

Lunchmötet blev ett vänskapsmöte mellan två vuxna som en gång har jobbat tillsammans. Vi avhandlade lite jobb, ganska mycket kärlekar, en del vänskapsband, något om kollegor och före detta kollegor, svek snuddade vi vid, sjukdomar, pengar, åldersfixering –  ja, vi undvek inte alls samtalsämnen som är tabu! Samtidigt bekände vi båda en del färg och när det var avklarat kände jag bara en stor värme. Jag fick en dessutom en bok och du som känner mig vet ju att böcker är det finaste nån kan ge mig. Tack, ”tant” K! Jag vill gärna träffa dig snart och dricka för mycket vin med dig! Och boken recenserar jag förstås här på bloggen efter läsning!


Fyra berättelser som naturligtvis efter läsning recenseras på en blogg nära dig!

                                                                                                                                                                 Ett möte återstår idag innan Anna och jag kan ta fredag. Anna är i skrivande stund på väg ner till stan för att träffa den blivande studentskan. Till kvällen tänkte jag servera sill och potatis tillsammans med var sin kall öl och en eller två små klara**. Jag gissar att vi lär behöva denna näring MYCKET.

Mitt liv som kameleont har börjat. Jag har känt mig bekväm i alla roller idag. Även om jag alltid är densamma i alla möten är det olika sidor som träder fram tydligare. Till eftermiddagsmötet blir det kundens. Och nästa fredag ska jag träffa ett företag där jag kanske får tillfälle att känna mig… ung. GAH! Denna åldersfixering!

                                                                                                                                                                    *en trio megafoner = tre personer som pratade urhögt, som om de var ensamma på planeten
**en eller två små klara = en eller två snapsar.

Read Full Post »