Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skitbra’

Ett litterärt inlägg.


 

För den som kan se framåt en bit kommer två intressanta böcker ut i mars månad. I alla fall tycker jag att författarna tidigare har skrivit intressanta böcker, om än lite annorlunda. Både Karin Wahlberg och Karin Brunk Holmqvist tillhör mina favoriter, även om jag tycker att den senare har varit lite ojämn i kvaliteten på senare år.

Karin WahlbergLivet går vidare är både lärare och läkare, men debuterade 2001, som blivande 51-åring, med en kriminalroman. Sen har det blivit en del böcker för yngre läsare, historiska romaner och nu senast, en romanserie som utspelar sig på 1950-talet på ett lasarett i en småstad. År 2013 kom första delen i serien, Än finns det hopp, och nu i mars kommer del två, Livet går vidare. Än finns det hopp fick högsta Toffelomdömet, det vill säga fem rosa tofflor, och jag har längtat efter uppföljaren. Livet går vidare ser jag verkligen fram emot! Troligen kommer boken ut vecka 11 (det vill säga den 9 mars ==>).

 

AkutbjällranNästa Karin, Karin Brunk Holmqvist, skriver i en helt annan genre. Hon knackar ner roliga böcker om vanliga och originella människor, gärna lite äldre, på Österlen. Hennes senaste bok, Kranvridarna, var jag väl inte så där jätteförtjust i. Jag störde mig rätt mycket på korrekturfelen och de språkliga missarna och boken fick bara medelbetyg (tre tofflor). Men jag VET att att hon kan skriva bättre, för böcker som Potensgivarna och Rapsbaggarna var verkligen skitbra och som gjorda för högläsning. Därför har jag inte gett upp utan ser med spänning fram emot Akutbjällran som troligen kommer ut vecka 12 (det vill säga den 16 mars ==>)


Livet går vidare
och Akutbjällran, nåt att se fram emot i vår, alltså.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litet må-bra-inlägg. Efter ett tag.


 

Den här dan började inte så bra. Jag blev så besviken på människor, jag tycker att en del bara är elaka mot andra. Utstuderat elaka. Ställer utsatta grupper mot varandra i stället för att försöka se saker och ting från två håll. Men det är ju så att man inte kan älska alla. Uppenbarligen kan somliga inte heller hålla sig från låga kommentarer som

Hur kommer det sig att man hyllar en man i klänning med skägg i ansiktet, när kvinnor tvingas raka sig i ansiktet/under armarna/på benen?

Ja, jag kan säga att jag tappade förtroendet helt för vissa människor och andra ”gjorde jag slut med”. Att ha olika åsikter måste vara OK, men att försöka spela ut utsatta mot varandra är inte OK. Tycker jag. Sen får du tycka vad du vill. Naturligtvis handlar det om Conchita Wurst. Conchita Wurst, som jag skrev om i morse och som enligt mig är en värdig vinnare av Eurovision Song Contest 2014 därför (och nu citerar jag mig själv)

[…] att låten är skitbra, framträdandet likaså och rösten fantastisk. […]

Självklart tycker jag också att det är häftigt att Conchita Wurst vann efter allt det motstånd hon mött. Allt skit hon har fått ta. Ja, jag skrev hon. En del tycker ju att det är så viktigt att könsbestämma människor. Conchita Wurst är en hon precis lika mycket som Babsan är en hon. När Lars-Åke Wilhelmsson är Lars-Åke är han en man. När Thomas Neuwirth är Thomas är han en man.

För övrigt tycker jag att var och en bestämmer själv om man vill raka sin egen kropp eller inte. Personligen har jag aldrig rakat vare sig ansikte eller ben. Armhålorna rakar jag när det blir för varmt med hår där. Och det är inte ens säkert att det blir en gång om året. Skit samma, det är verkligen upp till var och en!

Sen blir jag ledsen för att det buades åt Rysslands artister. Ja, du kanske tycker att det är motsägelsefullt. Jag tycker att det var dålig stil. Bara för att man inte gillar landets president behöver man inte bua åt två ryska tjejer. En av mina kompisar är för övrigt från Ryssland. Jag skäms inför min kompis. H*n bor naturligtvis i Sverige och inte i sitt hemland av vissa skäl. Men att bua åt min kompis skulle jag aldrig göra. Att säga att kompisens hemland är skit skulle jag inte heller göra. Detta trots att min pappa, född i Finland, verkligen avskydde ryssar som han ansåg förföljde finnarna. Men även pappa var motsägelsefull. Ett av hans förnamn var nämligen Adolf, men han hade en engelsk farmor…

Godis

Gott umgänge med Anna och barnen idag.

Jag har umgåtts med min Fästmö en stund idag och det var nog det som behövdes för att mitt humör skulle bytas från fruktansvärt till gott. Alla barnena utom ett var hemma och även dem var det gott att träffa. Minstingen hade nästan pallat att se hela musiktävlingen igår. Nästan. Men så snart det stod klart att Conchita skulle vinna kröp han till kojs.

Nåt annat som har gjort mig gott idag är att ryggen har varit snudd på smärtfri. Idag på förmiddagen kunde jag för första gången på två månader böja mig ner i duschen och tvätta fötterna. Jag har under åtta veckors tid fått luta mig mot en duschvägg och lyft upp benen med ena handen och tvättat med den andra. Jag känner mig nästan normal!

I morgon är det arbetsdag. Jag ska avsluta min kväll med Bletchley circle, en spännande fiktiv serie om kvinnor som gjorde vettiga saker. Själv lever jag i verkligheten och gör inte fullt så mycket vettigt.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dagen-efter-inlägg.


 

Fridfull söndag är det aldrig i huset där jag bor. Grannarna bredvid har som kutym att vråla åt sina barn varje morgon mellan klockan sex och klockan åtta. Söndagsmorgnar är inga undantag. OK, jag har inga egna barn, men jag tror inte att väldigt små barn gör som föräldrarna vill om föräldrarna vrålar åt dem. Små barn börjar i stället själva vråla. Eller skrika. Detta är en empirisk observation.

Ost, kex , päron och vin

Ost, kex , päron och vin förhöjde stämningen hemma i vardagsrummet.

Det blev lite sent igår, men nån annan fest än Eurovision Song Contest 2014 gick jag inte på. Och den festen deltog jag i från soffan. I år satt jag ensam och tittade, men det gick bra det med. Jag dukade upp med kex, ett par goda ostar, ett levande päron som jag hittat vid mina utgrävningar samt ett par glas hemtrampat vin. Tände några ljus som doftade äpple. Min godisbunke tog vid när jag var mätt på det salta. Som du förstår mådde min mage inte så bra i natt. Därför hade jag synnerligen estimerat söndagsfrid i morse. Nu blev det inte så.

Vad jag tyckte om schlagerkvällen igår? Tja, först och främst vann rätt låt. Conchita Wurst var en sån värdig vinnare av de enkla skälen att låten är skitbra, framträdandet likaså och rösten fantastisk. Att människor fokuserar på Conchita Wursts sexuella läggning irriterar jag mig bara på. Skägg och klänning, samtidigt – so what? Och vem säger ”han” om Lars-Åke Wilhelmsson när denne går in i rollen som Babsan? Tänk lite!

Men Sanna Nielsen var också väldigt bra igår. Hennes röst är klar, stark och ren och jag tycker även att Undo är en skitbra låt. Tyvärr kan ju bara en låt vinna. Det var länge sen jag slets mellan två låtar, för de senaste åren har det varit ganska mycket skit som har varit med och tävlat. Eller i alla fall sånt som inte tilltalar mina öron. Så om jag bjöd på Conchita i förra inlägget, bjuder jag på Sanna nu.


Idag ska jag vara något mer seriös
och livlig i mina göranden och låtanden än igår när jag bara slappade. Först och främst behöver jag verkligen duscha och tvätta håret, särskilt som jag ska träffa Fästmön idag. Tänkte åka till hennes jobb när hon slutar och skjutsa hem henne. Kanske behöver hon handla nåt till kyl och frys där hemma, kanske får jag en kopp kaffe.

I övrigt ska jag sätta mig och söka ett par lediga tjänster jag har sett. Motståndet är enormt den här gången och jag har absolut ingen förklaring till det. Men det som bland annat påverkar är sånt som finns i mitt bagage och hur jag känner tänker jag inte vädra för öppen ridå, för då… Äh, vi tar det i ett låst inlägg. Kanske.

Vad händer hos dig denna söndag??? Är du ledig eller jobbar du eller vad gör du??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

När livet vänder Eva

Eva mötte kärleken två gånger – och förlorade båda kärlekarna. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Hur blir livet när ens älskade dör? Jag vågar inte ens föreställa mig. Och sen… Om man skulle finna en ny kärlek och denna råkade ut för en olycka som totalförlamade honom/henne… Hur klarar man av att gå vidare? Hur orkar man kämpa när allt tycks vara förgäves? I kvällens När livet vänder lyssnade jag på Eva som berättade om sina kärlekar.

Anja Kontor träffar Eva i hennes nya lägenhet. Bakom den tredje dörren. Dörren till framtiden. Det är knappt att man kan ta in, än mindre förstå, hur nån som Eva kan tänka framåt. Hon var bara 22 år när hon blev änka med ett litet barn. Men hon träffar en ny man och de blir en familj. Så slår ödet till igen. Hårt. Evas man skadas så svårt att han inte kan röra sig. Utan att tveka går hon in i rollen som hans vårdare. Också. För han lever ju. Han lever!

Efter första makens död blev Eva arg. Hur kunde han lämna henne och dottern? Efter andra makens olycka blev hon så tacksam över att han faktiskt inte dog. Men hon talar i programmet också om

den gyllene buren

som hon då och då tyckte sig befinna sig i. Och den nya roll hennes man fick. Den roll där han blev så utlämnad. Då tänker jag på den korta tiden efter min operation i december 2012 när jag själv var ganska hjälplös. Den gången Fästmön fick hjälpa mig på toaletten. Hur… jobbigt det var… Jag ville ju vara den jag alltid hade varit, inte nån som behövde hjälp. Men det var en gång. Evas man behövde alltid hjälp – med allt – efter sin olycka.

Åter ett mycket starkt program om en kvinna som gått igenom såna sorger och tuffa tider, men som ändå har en framtidstro. Det är fantastiskt, men jag blir så stärkt av dessa program! Tyvärr är det säsongsavslutning nästa vecka. Låt oss hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra – på ren svenska – skitbra TV.


Missade du programmet om Eva? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena


Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tröttigt inlägg.


Sitter och väntar
på att mamma ska ringa, SEN… lär jag väl somna… Taxibolaget, som ska köra henne för riksfärdtjänst hit i morgon, skulle ha ringt igår och meddelat klockslag. Men icke. Mamma är skitnervös och orolig och jag blir förbannad. Idag skulle hon själv ringa riksfärdtjänst och kolla läget.

mamma på vinterpromenad närbild

Jul-Mamma julen 2010 – när vi hade snö…


Plötsligt fann jag mig
alldeles ensam på jobbet. En efter en hade kollegorna lämnat byggnaden. Jag måste lära mig glida ut lika fint som alla andra om jag ska stå ut ett tag till… (Note to self.) Hemfärden var gräslig. Det var mörkt och så började det regna.

Jag har varit och handlat lussekatter och grönsaker till i morgon. En påse prästostbågar slank ner, det blir min middag i kväll. Orkade inte baxa nån gran, så inköp av en sån gör jag antingen i morgon eller på söndag. Men skönt om jag kan få tag i ett fint exemplar nu när det står en kille utanför Tokerian och säljer. Då kan jag ju bära hem granen och slipper barra ner inne i bilen.

GAH, jag är sååå trött och skriver för att hålla mig vaken tills mamma ringer. Jag har betalat räkningar samt kikat på min budget för 2014. Mitt ekonomiska liv tar slut efter februari när jag blir arbetssökande igen – Gud förbjude! Idag dråsade det in fyra nej på sökta jobb. Kan tänka mig att avsändarna kände sig nöjda med att ha hunnit fixa iväg dessa besked före jul. Inte är det nån enda av dem som tänker på att mottagarnas jul kanske blir mindre glad för ytterligare ett nej…

Nowhere boy

Min plan för i kväll är att försöka hålla mig vaken och se denna.


Tanken är
att jag ska försöka hålla mig vaken i kväll. Klockan 22 börjar nämligen en film som jag vill se på Kanal 5, Nowhere boy. Den handlar om John Lennon och håller på ett par timmar, tror jag. Så måtte den vara skitbra, annars… z-z-z-z-z-z-zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om onsdagen.


Idag känns det
som om det bara finns en väg och den bär uppåt! Det har gått kanonbra på jobbet. Inledningsvis hade jag ett avstämningsmöte med min chef. Det kändes skönt att få ur sig sånt som legat inuti och grott. Resten av dan gick som en dans. Det verkade som om alla andra utom jag, för en gångs skull, hade oflyt. Det är en fantastiskt go känsla när man kan hjälpa nån som nästan grinar av frustration – och dessutom få personen att känna att h*n gjorde det på egen hand!

Regnbågsstege

Det bar uppåt idag! Denna fina regnbågsstege hittade jag på en trappavsats på jobbet.


Jag känner att jag har gjort nytta idag,
att jag har kunnat hjälpa flera personer på ett bra sätt. Extra roligt var det att få höra

Tack för hjälpen och för att du är så flexibel!

Jajamens, det var vad h*n sa. Det sved nog kanske i några öron, kanske i några ögon som läser detta också. I mina öron var det som ljuv musik.

Dessutom satte jag eld i baken på chefen som jagats i sex (6) timmar av en journalist från en av kvällsblaskorna. Det är alltid härligt att få elda på chefers bakar och styra in dem på deras rum när de försöker göra annat. Sånt är jag verkligen skitbra på.

Jobbdatorn följde med hem idag och jag har konstaterat att den lär fungera utmärkt att jobba hemifrån vid. Det lär jag göra den 30 december, för då är arbetstiden endast mellan 8 och 13. Perfa!


Livet är kort. Ibland är det gott också.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Inte nog med att du skaffar barn med en fransman, du går och får cancer också!

Nånting i den stilen säger Jenna till sin mamma i en av de starkaste scenerna i filmen I taket lyser stjärnorna (2009). En annan stark scen är när Jenna kryper upp i mammas säng på sjukhuset och de gråter tillsammans. Jag spelade in filmen på min DVD-hårddisk för snart ett år sen från SvT 1. Så länge har jag väntat med att se den – jag har inte vågat förrän nu.

I taket lyser stjärnorna

En film om att bli vuxen.


Jenna är en tonårstjej,
på väg att bli vuxen. Hon har vuxit upp med sin mamma, pappan var, som sagt, en okänd fransman. Men så blir mamma sjuk. Mamma tappar allt hår av sin behandling och folk glor. För Jennas mamma var den snyggaste tjejen i skolan en gång i tiden. Jenna och mamma flyttar till mormor som bara tjatar. När Jenna inser att resan till Thailand med mamma aldrig blir av rasar tillvaron. Hon blir så himla arg. Mest av allt blir hon arg på mamma. Vilken tur att hon har sin nya kompis Ulrika (snyggt namn).

Första halvtimmen undrade jag om jag skulle vilja se klart den här filmen. Jag kände mig som helt fel målgrupp, för detta var en ungdomsfilm, tyckte jag. Men sen dras jag in i filmen. Känner med såväl dotter som mamma – och även med mormor. Det går inte att stoppa tårarna när de väl kommer.

Det här är en skitbra film om en jävla sjukdom(sgrupp).

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »