När livet vänder: Eva

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Eva mötte kärleken två gånger – och förlorade båda kärlekarna. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Hur blir livet när ens älskade dör? Jag vågar inte ens föreställa mig. Och sen… Om man skulle finna en ny kärlek och denna råkade ut för en olycka som totalförlamade honom/henne… Hur klarar man av att gå vidare? Hur orkar man kämpa när allt tycks vara förgäves? I kvällens När livet vänder lyssnade jag på Eva som berättade om sina kärlekar.

Anja Kontor träffar Eva i hennes nya lägenhet. Bakom den tredje dörren. Dörren till framtiden. Det är knappt att man kan ta in, än mindre förstå, hur nån som Eva kan tänka framåt. Hon var bara 22 år när hon blev änka med ett litet barn. Men hon träffar en ny man och de blir en familj. Så slår ödet till igen. Hårt. Evas man skadas så svårt att han inte kan röra sig. Utan att tveka går hon in i rollen som hans vårdare. Också. För han lever ju. Han lever!

Efter första makens död blev Eva arg. Hur kunde han lämna henne och dottern? Efter andra makens olycka blev hon så tacksam över att han faktiskt inte dog. Men hon talar i programmet också om

den gyllene buren

som hon då och då tyckte sig befinna sig i. Och den nya roll hennes man fick. Den roll där han blev så utlämnad. Då tänker jag på den korta tiden efter min operation i december 2012 när jag själv var ganska hjälplös. Den gången Fästmön fick hjälpa mig på toaletten. Hur… jobbigt det var… Jag ville ju vara den jag alltid hade varit, inte nån som behövde hjälp. Men det var en gång. Evas man behövde alltid hjälp – med allt – efter sin olycka.

Åter ett mycket starkt program om en kvinna som gått igenom såna sorger och tuffa tider, men som ändå har en framtidstro. Det är fantastiskt, men jag blir så stärkt av dessa program! Tyvärr är det säsongsavslutning nästa vecka. Låt oss hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra – på ren svenska – skitbra TV.

Missade du programmet om Eva? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur det går…

Ett inlägg om hur jag tycker att det är på jobbet.

Nu har jag jobbat på mitt ”nya” jobb i en och en halv månad, ungefär. Och tro det eller ej, en och annan vän frågar hur det går, om jag trivs etc. Generellt sett kan jag berätta att här finns kollegor jag gillar jättemycket, kollegor jag inte alls gillar och kollegor som är mitt emellan. Typ såna man funkar med i jobbet. Förhållandet är säkerligen det motsatta – kollegorna av alla tre kategorier tycker nog samma om mig.

Jobbet i sig blev inte riktigt det jag hade föreställt mig. Det blev inte mycket till introduktion och jag kände mig ganska inkastad på jobbet. Måndagen efter att en av personerna jag skulle ”avlösa” (jag har ersatt två personer fram till årsskiftet varav en slutade och en var sjukskriven sen före jag kom på plats, sen dess en) hade slutat, förväntades jag kunna ”allt”. Det kunde jag naturligtvis inte – varken då eller nu. Sen dess har det varit såväl enkla uppdrag som mycket komplicerade.

Självkänslan är inte på topp. Men tack vare att jag har haft krav och förväntningar som jag har varit tvungen att infria, har jag också arbetat upp mig själv och min egen uppfattning av mig. Därmed inte sagt att självförtroendet har följt samma linje… Det har i alla fall varit bra att ha krav på sig. Då tvingas jag vidare.

Arbetsuppgifterna är synnerligen varierade och det gillar jag. Mest av allt gillar jag när jag kan hjälpa människor som har kört fast. Det är ett mycket tacksamt jobb, eftersom nio av tio som blir hjälpta också blir glada och nöjda. Många tackar, några tar till och med i hand och tackar för hjälpen! Det är jag helt ovan vid. Jag har nästan bara fått höra, i mina tidigare arbetsliv, när jag har gjort mindre bra saker.

En dag kan ha ett väldigt spännande innehåll. Vissa saker är inplanerade, medan andra saker sker akut. Det gäller att vara flexibel. Idag på förmiddagen deltog jag i en pressträff och tittade in i dessa mörka ögon.

Dessa tittade jag in i idag på förmiddagen.

Jag och ”församlingen” fick höra delar av en mycket gripande historia. Mannen på bilden är oerhört karismatisk och jag rördes nästan till tårar.

Efter lunch var ett längre arbetsmöte inplanerat, men fick bokas om till nästa vecka. Plötsligt hade jag en hel eftermiddag som jag kunde ägna åt att göra eftersatta saker, kolla av om saker och ting har hänt, hur det har gått etc. Och så jobbade jag med en text där jag äntligen fick svinga mig i mina språkliga lianer en liten stund. Är det nånting som jag tycker är eftersatt här är det just det språkliga, det vill säga de texter vi skriver. Där finns förbättringspotential!

Toffelomdömena för jobbet blir:

Allmän trivsel

Kollegor

Arbetsuppgifter

Pendlingen

Lönen

Vad jag saknar mest från förra jobbet:
Vissa kollegor och att lamporna tändes automatiskt när man gick in i ett rum eller på toa. Fortfarande går jag in på toa och bara står en stund och väntar på ljuset – tills jag inser att jag är på ett annat ställe än jag var förra våren…

Livet är kort. 

Read Full Post »