Ett inlägg om en bok.
Den 1 juli i somras var jag och skrev in mig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen i Uppsala. Det var inte alls nån rolig dag. Därför ville jag göra nåt för mitt humör och passade på att titta in till Kronprinsen i samband med att jag postade min ansökan om a-kassa. Detta var alltså före den stora översvämningen hos Myrorna på gågatan. Jag fyndade tre inbundna böcker för 20 spänn styck – samtliga var i fint skick och säkert bara lästa en enda gång. Nu har jag läst den första av böckerna, Än finns det hopp, av Karin Wahlberg. Detta är också den första delen i en romanserie om människorna på ett lasarett.
Persongalleriet i boken är rikt. Då är det väldigt bra med en redovisning av vem som är vem i början av boken. Året är 1953 och Sverige drabbas hårt av en polioepidemi. I boken får vi följa såväl lasaretts-personal och blivande sådana som anhöriga och patienter. Och märkligt nog hänger de alla ihop på nåt sätt. Min favorit är nog tonåriga Ulla som går sista året i flickskola och som vill bli sjuksköterska. Kärlek finns det också en portion av liksom relationsproblem. Och så ett och annat oönskat barn.
Det är väldigt spännande att läsa om 1950-talets människor, men också om den medicin och de behandlingar som fanns då. Tack och lov har saker och ting utvecklats! Slående är till exempel den storrökande doktorn – det skulle liksom inte få förekomma idag att en läkare röker överallt på en vårdinrättning, så gott som.
Författaren Karin Wahlberg har tidigare skrivit deckare som jag har läst med stor behållning, liksom en och annan historisk roman. Jag var mycket spänd inför läsningen av författarens försök inom en ny genre, kärlek-på-lasarett-genren. Men den här boken är lite mer. Den är historia, stämning och den är en fin skildring av såväl tiden som samhället och människorna där och då. OM jag ska klaga på nånting är det på sidan 202. Doktor Egon kör bil, men han kan rimligtvis inte köra och smeka sin hustru på det viset som beskrivs – år 1953 var det nämligen vänstertrafik i Sverige och bilarna var högerstyrda.
Toffelomdömet blir ändå det högsta! Heja Karin Wahlberg, jag ser fram emot nästa lasarettsdel!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
doktor Egon kanske var vänsterhänt!
Nej det står så här: ”Egons vänsterhand vilade avslappnat på ratten, den andra placerade han osökt i hennes knä…” Då hade han fått sitta med armarna i kors – eller högerarmen under sin vänsterarm och kroppen böjd över ratten för att nå fram till fruns knä.
Det är väl inget konstigt, det har man varit med om… Män kan då lyckas med vilken akrobatik som helst körandes, om den viljan finns…. Att bilen sen vinglar är kanske en annan sak? *host*
Verkar som en intressant bok, frånsett sidan 202 😀
Nja, eftersom det inte stod att bilen vinglade…
Hur som helst, frånsett detta är det en kanobra bok! Jag väntar på del två i Lasarettet-serien! Denna första del kom ut förra året.
Den boken ska jag läsa, min far fick polio, eller barnförlamning som det också kallades -53 i sina armar och händer.
Vet, att det inte fanns så mycket ”behandling”, han var på ”epedimiavdelningen” på lasarettet länge och senare på ”vanföreanstalten” i Stockholm…
Ha dé!/Kram
Då har du det nära, detta med polio! Karin Wahlberg, författaren, är ju läkare själv och det är intressant att läsa och se att det faktiskt har gått framåt inom medicinen!
Kram!