Rädslor, spikande och inte ens en ärkebiskop…

Ett nervöst och lite irriterat inlägg.

---

 

Höst ute?

Nej idag, på min riktiga, lediga dag den här veckan, blev det varken sovmorgon eller en FEM (<== gå tillbaka till sängen och läsa). Jag vaknade strax efter klockan sex och behövde gå på toa. Mötte Fästmön i hallen, utrustad med paraply. Det råder nästan höstlik stämning här med mörker, blåst och regn, så jag erbjöd mig att skjutsa henne till jobbet – jag var ju ändå uppe. Hon kunde sitta ner en stund till innan vi tuffade iväg i Clark Kent*.

Jag tror att jag är lite nervös inför sprutan jag ska ta idag. Jaa, jag veeet! Jag är larvig, men jag är väldigt rädd för nålar. Och en droppe blod så svimmar jag. Båda fobierna har kommit nån gång de senaste åren. Jag tror att de härstammar från en sjukhusvistelse 2010 när man upptäckte att mitt blod inte är som det ska. Då skulle jag stickas morgon, middag, kväll – och natt. Kände mig som en nåldyna och det var inte kul. Tills sist protesterade till och med min hud och mina vener genom att inte släppa in nålarna.

Kanske var det just för att det känns som höst där ute som jag tyckte att bloggen behövde fräschas upp lite. Bland annat bytte jag bakgrundsbild till ett blad med regndroppar på, men det syns inte så mycket. I headern har jag placerat en vacker stenbänk. Originalet står på Vätterpromenaden i Metropolen Byhålan – och har väl alltid stått där. Jag undrar hur många byxbakar och klänningsrumpor som har nött stenen… Häftig är bänken i alla fall, tycker jag!

Det var en skön ledig dag Kristi Himmelsfärdsdag och namnsdag igår. Jag slappade verkligen! Mamma ringde och grattade mig. Och så var jag ute en sväng för att handla. Men jag passade på att läsa mycket – särskilt böcker som inte är så släpbara. På eftermiddagen grep jag mig an Doktor Sömn av Stephen King. Boken är en fortsättning på Varsel. Eller The Shining, som boken heter på originalspråk. Boken, som sen blev film med samma namn där Jack Nicholson gjorde en fantastisk rollprestation!

Kvällshimlen igår, Kristi Himmelsfärds dag.

Igår kväll var Anna jättetrött efter en natt med dålig sömn och en lång arbetsdag. Vi åt sill och färskpotatis från Tokerian och gräslök från Slottsträdgården. Och jag tog väl tre små snapsar. Solen gjorde tappra försök att titta fram. Stundtals kunde det se så skönt ut utomhus, men vinden var kraftig och nordlig. Inte alls nåt balleväder**, med andra ord. En fördel med det är att folk i närområdet inte grillar, för grillrök gillar inte mina luftrör. Men nån i huset hade uppenbarligen tråkigt igår kväll för vid 22-tiden satte denna nån igång med att spika i ungefär en timme. Anna lyckades somna ändå, medan jag låg och retade upp mig. Det är uppenbarligen väldigt svårt att förstå orden hänsyn.

Min förmiddag ska jag ägna åt Uppsalatidningen (klicka på länken så hamnar du på e-tidningen!), som hamnat i postboxen i morse. I tidningen hittade jag bland annat en artikel om biskop Antje, vår första kvinnliga ärkebiskop i Sverige. Hon tillträder i mitten av nästa månad. Extra intressant var det förstås att läsa om hennes stöd för samkönade äktenskap, men också hennes syn på att diskutera religion och hennes synlighet i samhällsdebatten. Detta har naturligtvis lett till att hon har blivit utsatt för näthat. Hon säger bland annat i artikeln:

[…] Det är viktigt att det finns en öppen och saklig debatt där olika åsikter möts. Men personangrepp och hat är något annat. Klart att det gör ont och det har tagit tid för mig att förhålla mig till det.

Inte ens den blivande ärkebiskopen har alltså sluppit ifrån galningar och puckon… Detta fick mig att tänka på den person som kommenterade en text hos Jerry om bögbotande präster och i kommentaren drog in pedofili och tidelag… Maj gadd… Som om alla bögar skulle vara pedofiler och även ägna sig åt sex med djur… Om man tror att det är vad en bög ”gör” är man helt klart fel ute och skulle kanske behöva förkovra sig lite.

*Clark Kent = min lille bilman
**balleväder = balkongväder

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gott igen!

Ett litet må-bra-inlägg. Efter ett tag.

---

 

Den här dan började inte så bra. Jag blev så besviken på människor, jag tycker att en del bara är elaka mot andra. Utstuderat elaka. Ställer utsatta grupper mot varandra i stället för att försöka se saker och ting från två håll. Men det är ju så att man inte kan älska alla. Uppenbarligen kan somliga inte heller hålla sig från låga kommentarer som

Hur kommer det sig att man hyllar en man i klänning med skägg i ansiktet, när kvinnor tvingas raka sig i ansiktet/under armarna/på benen?

Ja, jag kan säga att jag tappade förtroendet helt för vissa människor och andra ”gjorde jag slut med”. Att ha olika åsikter måste vara OK, men att försöka spela ut utsatta mot varandra är inte OK. Tycker jag. Sen får du tycka vad du vill. Naturligtvis handlar det om Conchita Wurst. Conchita Wurst, som jag skrev om i morse och som enligt mig är en värdig vinnare av Eurovision Song Contest 2014 därför (och nu citerar jag mig själv)

[…] att låten är skitbra, framträdandet likaså och rösten fantastisk. […]

Självklart tycker jag också att det är häftigt att Conchita Wurst vann efter allt det motstånd hon mött. Allt skit hon har fått ta. Ja, jag skrev hon. En del tycker ju att det är så viktigt att könsbestämma människor. Conchita Wurst är en hon precis lika mycket som Babsan är en hon. När Lars-Åke Wilhelmsson är Lars-Åke är han en man. När Thomas Neuwirth är Thomas är han en man.

För övrigt tycker jag att var och en bestämmer själv om man vill raka sin egen kropp eller inte. Personligen har jag aldrig rakat vare sig ansikte eller ben. Armhålorna rakar jag när det blir för varmt med hår där. Och det är inte ens säkert att det blir en gång om året. Skit samma, det är verkligen upp till var och en!

Sen blir jag ledsen för att det buades åt Rysslands artister. Ja, du kanske tycker att det är motsägelsefullt. Jag tycker att det var dålig stil. Bara för att man inte gillar landets president behöver man inte bua åt två ryska tjejer. En av mina kompisar är för övrigt från Ryssland. Jag skäms inför min kompis. H*n bor naturligtvis i Sverige och inte i sitt hemland av vissa skäl. Men att bua åt min kompis skulle jag aldrig göra. Att säga att kompisens hemland är skit skulle jag inte heller göra. Detta trots att min pappa, född i Finland, verkligen avskydde ryssar som han ansåg förföljde finnarna. Men även pappa var motsägelsefull. Ett av hans förnamn var nämligen Adolf, men han hade en engelsk farmor…

Gott umgänge med Anna och barnen idag.

Jag har umgåtts med min Fästmö en stund idag och det var nog det som behövdes för att mitt humör skulle bytas från fruktansvärt till gott. Alla barnena utom ett var hemma och även dem var det gott att träffa. Minstingen hade nästan pallat att se hela musiktävlingen igår. Nästan. Men så snart det stod klart att Conchita skulle vinna kröp han till kojs.

Nåt annat som har gjort mig gott idag är att ryggen har varit snudd på smärtfri. Idag på förmiddagen kunde jag för första gången på två månader böja mig ner i duschen och tvätta fötterna. Jag har under åtta veckors tid fått luta mig mot en duschvägg och lyft upp benen med ena handen och tvättat med den andra. Jag känner mig nästan normal!

I morgon är det arbetsdag. Jag ska avsluta min kväll med Bletchley circle, en spännande fiktiv serie om kvinnor som gjorde vettiga saker. Själv lever jag i verkligheten och gör inte fullt så mycket vettigt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stalkers – förföljare med social inkompetens och fixering

Ett inlägg om TV-programmet Stalkers.

Igår kväll var det inte mycket liv i luckan här. Vi bestämde oss för att titta på TV3:s program Stalkers. Och jag kan meddela att jag blev totalt botad från kiss-och-bajshumor för all framtid.

Hasse Aro och Sanna Lundell programleder Stalkers. (Bilden är lånad från TV3:s webbplats.)

Gårdagskvällens program handlade nämligen om en stalker, en förföljare, som kallades Bajsmannen. Bajsmannen härjade/r på internet, främst på Facebook. Sitt ”namn” fick han i programmet på grund av det faktum att han lyckats publicera bajsbilder på en kvinnas Facebooksida.

Bilderna visades i TV-rutan och jag ljuger om jag säger att jag tittade. Jag blev tvungen att vända mig bort, det var fruktansvärt vidrigt. Hur kan man bara komma på en sån idé???

Vidare har den så kallade Bajsmannen skapat manipulerade bilder där han till exempel har tagit profilbilder av nåns ansikte och monterat på en naken kropp. En av kvinnorna fick till sist nog när mannen gav sig på hans dotter. För det hjälpte inte att polisanmäla eller stänga kontot – trakasserierna och förföljelserna bara fortsatte.

Hasse Aro och Sanna Lundell är programledare. Till sin hjälp har de några experter. Tillsammans med dessa utarbetar de en strategi som sen vanligen leder till att Hasse Aro konfronterar stalkern.

Jag kan tycka att det borde vara polisens sak att göra detta och inte folk från ett TV-program. Inte heller är jag säker på att det är rätt metod att hantera stalkers. I en del fall upphör förföljelserna, medan förföljelserna fortsätter i andra fall. Men vad gör man i sin desperation när varken hot eller bilder eller ens stalkerns IP-nummer räcker för att få polisen att ingripa?

Man kan lära sig mycket av det som sägs i programmet, helt klart. Framför allt tänker jag på beskrivningen av gårdagskvällens nätstalker.

Han lider av en social inkompetens, men behöver för den skull inte vara en ren dåre

sa en av experterna. Och fortsatte:

Men han har en fixering vid vissa människor, i det här fallet coacher.

Den typiske nätstalkaren är en person som tillbringar det mesta av sin vakna tid ute på nätet där h*n förföljer folk – inte nödvändigtvis människor han känner. Så var inte fallet igår, till exempel. Bajsmannen hade inte träffat nån av de två kvinnorna eller mannen som framträdde i programmet och som har blivit/är förföljda av honom.

En av kvinnorna har försökt att få Bajsmannen att sluta genom att försöka kommunicera med honom. Då kräver han nån sorts upprättelse. Kvinnan sa bland annat:

Han vill förhandla så att jag ska framställa honom som så bra som möjligt på nätet.

När jag går till mig själv kan jag bara nicka instämmande. Det var så mycket i gårdagens program som stämde in på det jag själv har upplevt och upplever. Min version av upprinnelsen är att en person och jag hade olika åsikter i ett ämne jag skrev om här på bloggen. För tre och ett halvt år sen, om inte mer nu. Personen uttryckte sig väldigt otrevligt i sina kommentarer. Jag blev kontaktad av flera av mina vänner och bekanta som bad mig

göra nåt

eftersom de upplevde ett stort obehag när personen kommenterade här hos mig. Det gick så långt att flera sa att de skulle sluta kommentera här.

Mitt sätt att lösa det på var att blockera personen från att kommentera. Då har vi alla sluppit oförskämdheter. Däremot har jag inte sluppit ifrån förföljelser och förtal i andra sociala medier. Det har till och med gått så långt att personen har kontaktat människor i min yrkessfär för att, så att säga, ge dem sin version. Det är människor som kanske inte ens har nån aning om att jag känner mig förföljd. Vidare har jag inte berättat för fler än familjen samt en vän som numera är avliden vem jag känner mig förföljd av. Men många har gissat eller var med vid diskussionen för tre och ett halvt år sen och vet/tror sig veta vem det är ändå.

Även jag har kontaktat personen och vädjat. Det gjorde jag så sent som i slutet av förra året, när jag kände att jag ville lägga all kraft på att bli frisk från Lilla c (flera stora tumörer som visade sig vara godartade, tack och lov!).

Men jag tänker INTE, såsom även min stalker föreslog, be om ursäkt här på bloggen (för vad?). Det vore för mig att göra som Bajsmannen ville: bli framställd i god dager. Hur skulle jag kunna det? Det är inte jag som har förföljt.

Jag säger som en av kvinnorna igår:

Jag vill bara att förföljelserna ska upphöra!

Över tre och ett halvt år och förföljelser på ibland flera gånger i timmen, dygnet runt, på bloggen. Vad som sprids om mig i sociala medier har jag bara delvis en aning om. Nu vill jag att detta sjuka beteende upphör!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tystnad och tid för reflektion

Ett inlägg om just tystnad och reflektion över saker och ting.

Det finns personer som vill skrämma mig till tystnad. Jag tänker inte låta mig bli skrämd längre. Allting anmäls dessutom. Men för att du som vanlig läsare ska få en inblick i saker och ting vill jag ge dig en kort glimt av hur det är att vara förföljd av nån.

Jag använder bloggen som kanal för att skriva om stort och smått. Här ventilerar jag mina åsikter, men här skriver jag också om djupt personliga saker. Inte allt i mitt liv finns här – långt ifrån allt. Men mycket.

Ibland kommer man ihop sig med människor om saker och ting. Man har olika åsikter. För ungefär tre och ett halvt år sen hände detta. Jag bad vid tillfället personen att ha en mer civiliserad ton när h*n kommenterade på min blogg. Detta hade föregåtts av att jag hade hört från flera andra som kommenterade här att de tyckte att personen var otäck och skrämmande. Bland annat fick jag veta att flera personer tänkte både sluta kommentera och läsa min blogg så länge personen utan civiliserad ton kommenterade.

Men den otrevliga tonen fortsatte. Jag valde då att blockera personen från att kommentera på min blogg. Det är mitt val, det är min blogg. Ingen kan se det som en rättighet att få kommentera här – det är en möjlighet som jag ger de allra flesta. När flera människor upplever obehag, även jag själv, tappar man förmånen att få skriva på min blogg. Det är inte svårare än så.

Det straff jag har fått för detta är att personen har förföljt mig i sociala medier – inte bara här i bloggen, alltså – i tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år. Vissa dagar är personen till exempel på besök på min blogg tätare än en gång i timmen. Rekordmätningen ligger på 32 gånger under ett dygn.

Så många nya inlägg som 32 stycken skriver jag inte på ett dygn. Är det nåt friskt beteende, tycker du? Jag tycker inte det. Men se rädd är jag inte! Jag vägrar att skrämmas till tystnad.

Vem personen är? Ja, det vet bara min familj (den är kanske större än somliga tror, dock…) och polismyndigheten där jag har lämnat min anmälan. Jag övervägde ett slag att vara med i TV3:s program Stalkers efter att redaktionen där hade tagit kontakt med mig. Men jag avböjde.

Personen själv, däremot, har kontaktat mina vänner och bekanta och velat delge dem ”den rätta historien”. Personen har alltså outat sig själv. Jag har inte lämnat ut nåt namn. Jag vill bara slippa bli förföljd. Tre och ett halvt år räcker. Jag tog kontakt med personen förra året eftersom jag trodde att jag skulle dö och inte vill lämna några lösa trådar. Min förhoppning var att vi kunde lösa upp knutarna och gå vidare. Tyvärr fanns inte den viljan hos motparten, som då – och även nu – sitter fast i händelser tre och ett halvt år tillbaka i tiden.

Om jag själv skulle bli blockerad från att kommentera skulle jag välja att hålla mig undan. Bryta totalt med personen ifråga. Direkt. Varför hänger man sig envist kvar? Varför förföljer man nån bara för att man inte gillar den personen, för att man hyser antipati? Förföljelse av andra människor har vi sett skrämmande exempel på i såväl historien som i nutid. Men lita på mig, jag tänker inte tystna på grund av nåt ökänt webbtroll!

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det söndag. Det blev så att jag tar den här dagen för reflektion. Igår hade jag delvis andra saker än familjen på min agenda, idag gör Fästmön saker som jag inte hänger med på. Jorå, lite ensamt och trist är det allt, men jag försöker använda tiden till nåt vettigt.

Min älskling reflekterar också.

Några av mina texter har granskats av den vänliga ”Asa”. Jag har fått konkreta och bra tips och förslag på hur mina texter kan bli bättre. Jag reflekterar över detta och tänker ägna morgondagen åt att skriva om, skriva nytt, skriva bättre!

Det blir en söndagspromenad över till Tokerian, så att jag får lite frisk luft. Dagen idag är betydligt tristare och gråare än dagen igår. Lördagen bjöd på strålande sol. Tänk bara det att kunna sitta utomhus och äta lunch den 21 september… Härligt!

Mamma ska få ett samtal framåt kvällen. Och kvällen i övrigt tänker jag avsluta med Miss Marple på Sjuan, som vanligt! Men före dess, säsongstarten av svenskdanska Bron! Tio nya avsnitt väntar, det första på SvT1 klockan 21 i afton.

Vad gör du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

ShoppingTUR

Ett inlägg om en utflykt och shoppingtur. Med tur!

Idag åkte jag in till Fästmön i Himlen på eftermiddagen för vidare färd till Morgonen med Prinskorv och prylar. Morgonens härskare var inte hemma och då passade råttorna på att snoka. Det är tur att man är musexpert!.. I will say no more. De involverade fattar.

Eftermiddagens utflyktsmål var Thuns i Faringe. Jag skulle göra nåt jag inte gillar – shoppa kläder. Men faktum är att det var en väldigt lyckad tur! Bäst av allt var ett par skor som var nedsatta till halva priset. Tanken var även att kolla på nånting i klädväg till Prinskorven, som ju snart fyller år. Men jag vägrar köpa pojkkläder med döskallar eller apor på. Det fick bli… nånting annat. Hans mamma köpte två par skor till honom.

Klockan var närmare 20 innan vi fick middag på sedvanligt After Thuns-ställe, det vill säga Olandsbaren i Alunda. Vi fick rikligt med mat och det enda som blev en jättestor besvikelse var desserten – friterad camembert MED CHOKLADSÅS och JORDGUBBAR!.. OK, det var lite friterad persilja och nån tesked hjortronsylt, men inte tillstymmelse till glass. Urrrrrk… Jordgubbarna var goda, men nej. Chokladsås och jordgubbar ska det INTE vara till friterad camembert.

På hemvägen svängde vi in till Morgonen igen där Prinskorven fick prova skor och jag försökte ta ett allvarligt snack med hans pappa. Det gick väl sisådär. Men även om vi har helt olika åsikter i en del frågor tror jag att vi gillar varandra. Eller..?

Nu är klockan över 23 och vi har packat upp det vi har handlat här i New Village. Jag kliar på mina soleksem, Anna har blivit så smal och snigg och nån i närheten har fest. Igen. Men det är ju fredag så det får man finna sig i. Skål!

Här kan du titta på några bilder från min shoppingtur:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

 

Read Full Post »