Ett inlägg om en TV-serie.
Johan Alander växte upp med våld i familjen. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.
Onsdagskväll. Och oavsett mående är det När livet vänder som gäller. Denna serie av och med Anja Kontor, en av de få journalister jag noterar har något som kallas för medkänsla. Jag får känslan av att Anja Kontor inte är ute efter att sälja sig och sina program. Det känns mer som om hennes mål är att berätta människors historier. Eller snarare få dem själva att berätta om sina vändpunkter i livet. I kväll var det Johans tur.
Johan Alander är musiker och rappare. Men det kvällens program handlar om är inte nån ljuv musik utan om våld i familjen. Misshandel. Och ett liv med missbruk av såväl alkohol som droger.
Han är bara 24 år, Johan. För tre år sen vände hans liv och han blev fri från sitt missbruk. Morföräldrarnas omtanke och omsorg var till stor hjälp. Men det är nog kanske systern som, genom sin egen kamp mot missbruket, gör att han packar sin väska och inte flyr utan
åker till…
När jag ser på Johan och lyssnar på hans berättelse skymtar jag då och då den där ängsliga lilla pojken. Men jag ser också ett lugn och en ro som jag blir smått avundsjuk på…
Johans historia skulle ha kunnat sluta rent åt helvete, på lätt svenska. Tack och lov har den ett bra slut. Eller slut och slut… Hans liv fortsätter. Det är det bästa.
Missade du programmet om Johan? Titta här på SvT Play!
Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise
Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena.
Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Fint!
Kram!
Mycket fin kille! Och bra program – som vanligt! Man blir berörd!!!
Kram!
Jag såg också, vilken morfar tänkte jag, som verkligen tog sig an sitt barnbarn !!
Sån där var min morfar också och han hade ställt upp på mig precis som Johans morfar – om han hade levt, förstås…
Jag blev lite bestört över att inte mamman drog när han drog, men det är ju inte ovanligt att det blir sådär
Ja och att syrran stannade kvar. Men det är lätt att se saker och ting på annat sätt än de som är mitt uppe i det. De första åren efter skilsmässan undrade jag lite vart hans pappa hade tagit vägen, om de alls hade nån kontakt.