Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tuffa tider’

Ett inlägg om ord.


 

motorola_microtac

Typ en sån här mobil hade jag, med ett tjockt batteri och ett tunt.

Vad gjorde man innan mobiltelefoner fanns? Jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet. Det var en riktig tegelsten, en Motorola, och jag fick ladda den varje dag. Så DET är sig likt, för iPhonen får jag ladda ibland flera gånger om dan. Inte mycket utveckling där, inte. Nä, det som har utvecklats är snarare den utbredda användningen av mobiler. Tidigare var det ju mest i tjänsten man hade mobil – eller om man ville skryta med hur framgångsrik man var – mobiler var ju väldigt dyra.

Igår på julafton samlades familjen hemma hos Fästmön. Men jag och mamma firade i New Village. Det blir för omständigt för mamma att åka iväg nånstans och hon skulle aldrig klara trapporna upp till Annas lägenhet (mamma åker inte hiss). Jag mår heller inte bra fortfarande. Så vi två firade hemma hos mig, med gran, klappar, godis och god mat (jorå, magen ger sig till känna…).

Det är mysigt att fira jul med min ursprungliga familj också, även om pappa fattas oss. Samtidigt saknar jag förstås min nya familj och längtar efter den. Som lite kompensation skrev jag sms till var och en och skickade under kvällen. Det var delvis för att jag inte hade möjlighet att ge så många klappar i år. Det blev så varmt i hjärtat av svaren jag fick tillbaka, särskilt från barnen. Jag fick läsa att nån var glad att jag finns, att nån var tacksam över det stöd jag har varit under tuffa tider och att jag var saknad. Stora ord från unga människor som gjorde mig så rörd att jag fällde en tår.

Det har inte alltid varit lätt att vara bonusmorsa. Att komma in i en familj som då bestod av tre tonåringar och en liten knodd på fem år kräver att vi alla är flexibla. Men för mig, som inte har några egna barn, har dessa fyra bonusbarn varit en riktig gåva i livet! Verkligen nånting med betoning på BONUS.

Tyvärr tycker jag själv att jag inte har varit den bonusförälder jag hade önskat att vara. Det handlar till stor del om en man som en januaridag för snart sex år sen tog ifrån mig en del av min grundtrygghet. En man som förstörde mitt gamla liv och som berövade hela min familj en viss form av trygghet som jag sen dess inte har kunnat ge den. Jag tror inte den mannen har empati nog att ens nån gång då och då sätta sig in i vad han gjorde, vad han förstörde. Men nån gång önskar jag att hans samvete svider när han rullar sig i alla sina miljoner, kanske i nån av sina flera bostäder, tillsammans med sina välartade barn som har fått allt de har pekat på. Jag har inte kunnat stötta min mamma ekonomiskt (mamma får en skamligt låg pension). Mina bonusbarn har fått kämpa – och kämpar! – hårt. De får baske mig inget gratis. Inget annat än stor och total kärlek från oss vuxna. Och DET är stort. DET är värt mer än allt guld i hela världen. Kärleken är störst.

Mina bonusbarn 2009

Mina bonusbarn 2009.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

När livet vänder Eva

Eva mötte kärleken två gånger – och förlorade båda kärlekarna. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Hur blir livet när ens älskade dör? Jag vågar inte ens föreställa mig. Och sen… Om man skulle finna en ny kärlek och denna råkade ut för en olycka som totalförlamade honom/henne… Hur klarar man av att gå vidare? Hur orkar man kämpa när allt tycks vara förgäves? I kvällens När livet vänder lyssnade jag på Eva som berättade om sina kärlekar.

Anja Kontor träffar Eva i hennes nya lägenhet. Bakom den tredje dörren. Dörren till framtiden. Det är knappt att man kan ta in, än mindre förstå, hur nån som Eva kan tänka framåt. Hon var bara 22 år när hon blev änka med ett litet barn. Men hon träffar en ny man och de blir en familj. Så slår ödet till igen. Hårt. Evas man skadas så svårt att han inte kan röra sig. Utan att tveka går hon in i rollen som hans vårdare. Också. För han lever ju. Han lever!

Efter första makens död blev Eva arg. Hur kunde han lämna henne och dottern? Efter andra makens olycka blev hon så tacksam över att han faktiskt inte dog. Men hon talar i programmet också om

den gyllene buren

som hon då och då tyckte sig befinna sig i. Och den nya roll hennes man fick. Den roll där han blev så utlämnad. Då tänker jag på den korta tiden efter min operation i december 2012 när jag själv var ganska hjälplös. Den gången Fästmön fick hjälpa mig på toaletten. Hur… jobbigt det var… Jag ville ju vara den jag alltid hade varit, inte nån som behövde hjälp. Men det var en gång. Evas man behövde alltid hjälp – med allt – efter sin olycka.

Åter ett mycket starkt program om en kvinna som gått igenom såna sorger och tuffa tider, men som ändå har en framtidstro. Det är fantastiskt, men jag blir så stärkt av dessa program! Tyvärr är det säsongsavslutning nästa vecka. Låt oss hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra – på ren svenska – skitbra TV.


Missade du programmet om Eva? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena


Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om framtid.


Snart är januari månad till ända.
Igår satt jag och svettades med mina räkningar. Ekonomin gick ihop den här månaden också, trots att min skattsedel ”råkat försvinna” på jobbet och man drog en för hög skatt på lönen jag fick igår. Svor lite i det tysta, för jag hade ett par semesterdagar i december och väntade på lite extra utdelning. Nu blev det extra lite utdelning i stället.

pengar

Hade förväntat mig extra utdelning, men det blev extra liten utdelning i stället.

 


Nåja, den som spar hon har.
Pengarna kommer med nästa lön i stället. Och nästa lön blir nog min sista på mitt nuvarande jobb. Jag ryckte ju in för att hålla webbplatserna vid liv. Min anställning är tidsbegränsad och de lite mer än tre månaderna har snart tagit slut.

Det ska annonseras ut en tjänst på jobbet, men det är inte klart hur den ska se ut eller vad den ska innehålla. Och tiden går. Jag har börjat se mig om efter andra jobb och såg ett intressant i morse, faktiskt. Men det är hos en arbetsgivare där jag har sökt massor av jobb och bara kommit på en enda intervju. Ser framför mig tuffa tider. Jag blir ju inte yngre, precis. Och varje stund jag står utanför arbetsmarknaden förlorar jag inte bara självkänsla utan också kompetens.

Jag är glad att min pappa inte är här och kan uppleva detta jag har gått och går igenom. Han skulle ha varit så arg att han hade kreverat. I stället har jag för första gången betalat räkningen för en hel årsskötsel av hans grav. Det är en märklig känsla. Mycket märklig. Räkningen ligger här bredvid och jag kan inte förmå mig att stoppa den i en pärm riktigt än. Jag måste ta in.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett slutgiltigt inlägg.


Äntligen är Projekt Storstädning i hamn!
Jag har styrt skutan som värsta envåldshärskaren, tagit delmålen ett efter ett och nu är jag klar. Idag gjorde jag mitt hems sista rum, vardagsrummet.

Jag vet inte om dagens värsta var gardinstångseländet eller vitrinskåpet. Båda är krångliga, men i alla fall vitrinskåpet har också sin charm. Vitrinskåpet är för övrigt en Billy-bokhylla som jag har ”offrat” för mina glas skull. Hyllor och dörrar av glas förvandlade det till vitrinskåp, fast möbeln egentligen behövs med sina trähyllplan i arbetsrummet…

Det finns så många glas, framför allt, i vitrinskåpet som jag inte använder. Men jag vet inte vad jag ska göra med dem. Kasta dem vill jag inte och de är för dyra att bara skänka till loppis. Kan vara bra att ha när det blir tuffa tider igen. Fast… Måsen-delarna har jag ju inte lyckats sälja, trots annons både här och på Blocket. Det var nån som hörde av sig med ett riktigt skambud och hellre än att acceptera det behöll jag delarna. Vi kanske ska använda dem nu i jul när mamma kommer?

I övrigt blev dammningen av alla prylar i vitrinskåpet en sorts walk down Memory Lane… Här finns saker som jag har fått vid speciella tillfällen, här finns glas från mormors och morfars hem, mammas dockservis och till och med tio tallrikar, en karott och två uppläggningsfat från pappas farfars hem! Han, farfar Hurtig, som grundade Hurtigs barnhem i Grankulla i Finland, men som har sin sista viloplats på kyrkogården i Solna, av alla ställen… Barnhemmet i Grankulla finns dock kvar.

Först bland grannarna (?) med julgardiner är nog jag nu. Men de ser inte så jättejuliga ut utifrån och jag orkar inte krångla med den där förb. stången upp och ner. Jag är ute i god tid, helt enkelt.

När jag har tvättat av mig den värsta städsmutsen och borstat bort de största dammråttorna ur håret ska jag traska över till Tokerian och köpa mig nåt gott till middag. Med

nåt gott

menar jag troligen en grillad kyckling. Det finns lite potatisklyftor i frysen om jag vill ha det till. I morgon får jag två gäster, varav en ska äta med mig, men den maten tänker vi på i morgon.

Och nej. Jag glömde inte att gnussa badkaret efter allt skurvatten!

Här är några bilder från storstädningen i vardagsrummet:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att få kraft och energi av samvaro med goda vänner, bland annat.


Igår eftermiddag
åkte jag iväg på en inbokad intervju för Uppsalanyheter.se. Det blev ett möte som gav mig mycket kraft och energi genom allt jag såg omkring mig intervjusituationen. Men också genom orden. Orden, som jag alltid är så rädd att tappa. Det är inte så att jag är rädd för tystnaden. Det är förlusten av ord jag är rädd för.

På kvällen träffade Fästmön och jag K och M och gick för att äta en bit mat och dricka vin. Jag passade på att fota Vaksalaskolan, som jag tycker är en av Uppsalas vackraste byggnader. Och vars upphovs man heter Gunnar Leche – tio poäng till mig!

Vaksalaskolan
En av Uppsalas vackraste byggnader, enligt min mening. 


Vi gick till Soul Food,
där vi har varit en gång tidigare i den här konstellationen. Soul Food är en liten kvarterskrog med uteservering på sommaren. Eftersom det blåste ganska bra igår satt vi inomhus. Inredningen går i amerikansk stil – det är ju ett amerikanskt kök som bjuds.

2 Ljuslykta Manhattan
Manhattan på ljuslyktorna, som kostade 59 kronor, kunde K konstatera.


Jag valde kycklingspett.
Till det fick jag också ett spett med grillade grönsaker. Pommes och chilibéarnaise var andra tillbehör. Vinet var ett cabernet sauvignon, ganska lättdrucket, inget höjdarvin, men ett helt OK vin.

Det är gott att Anna finns vid min sida nu när det är tuffa tider igen. I kombination med K och M blev detta riktigt bra för humöret och jag kände ur-kraften – tjurkraften? – stiga i mig igen.

Tjurig Toffla
Ur- eller tjurkraft?


När solen började sjunka
bakom tinnarna och tornen i vår stad strosade vi mot busshållplats respektive fotbollsmatch.

 Junistad i kvällssol
Solen sjönk i staden.


Det finns mycket i livet att vara tacksam för,
kunde jag konstatera. En sak var att bussen stannade den här gången och inte bara åkte förbi oss som sist. En annan sak är att jag förra gången gick och bar på en klumpenduns som jag nu är befriad ifrån.

Nu är bördorna emellertid andra. Jag vet inte om jag har hanterat det hela rätt, men jag har som sagt gjort det på mitt sätt. Mejlet jag skickade för över 24 timmar sen har fortfarande inte besvarats. Så viktig var jag – not!

Junistad kväll i gråskala
Ett annat liv i en annan tid?


Allt river upp gamla sår
som ändå var ganska nyläkta. Sår som handlar om ett annat liv i en annan tid. Jag trodde att jag skulle vara bättre rustad den här gången. Och baske mig om jag inte är det! Gårdagskvällens samvaro och intryck gav mig mycket kraft, det är i alla fall en sak som är säker! Det är jag ytterligare tacksam för.

Idag är det måndag. Det är konstigt att vara hemma. Jag har semester, hoppas jag. Jag har ägnat förmiddagen åt att skriva en artikel. Anna har ringt ett viktigt samtal. På dagordningen idag står enbart att gå och handla och hämta ut medicin så att mitt invärtes bråck hålls i schack. Nånting till mamma måste inhandlas, hon fyller ju år nästa månad.

Tokerian är jag fortfarande förbannad på. Lagom till midsommarafton höjde de priserna på svenska jordgubbar från 35 kronor litern till 65. DET var riktigt jävla dåligt, tycker jag! Det är ju inte nån brist på jordgubbar, precis. Och det var samma sorts jordgubbar, från samma ställe som dan innan. Men eftersom Tokerian är min närmaste matvaruaffär kan jag inte göra slut med den.

Göra slut, förresten… Det gjorde jag med lokalblaskan i mars. Ändå envisas deras prenumerationsförsäljare med att ringa hit en gång i månaden och tjata. TROTS att de varje gång lovar att försöka (?!) ta bort mitt namn och telefonnummer från deras jävla listor. Vad är det som är så svårt att fatta/utföra??? 

Så idag delar jag ut en svart bak som Tokerian och Upsala Nya Tidning får dela på – en rejäl skinka vardera. Tokerian för den hutlösa prishöjningen av jordgubbar på midsommarafton, Upsala Nya Tidning för att man inte kan släppa taget om före detta prenumeranter, uppenbarligen. (Det finns många skäl till att jag gjorde slut och dessa påringningar gör ju inte precis att jag vill ”lappa ihop” nåt igen…)

Svart bak
Tokerian och lokalblaskan får dela på en svart bak idag.


Livet är kort. Och jag är arg. Jävligt arg. TACK för kraften!

Read Full Post »

Rippe är en sån där go person som jag önskar att jag hade lärt känna bättre på den tiden vi var närapå-kollegor! För Rippe är bland de mest snälla och omtänksamma! Rippe inte bara snackar, utan agerar – och tvekar inte att göra det när tiderna är tuffa.

Idag plonkade det till i mejlboxen och in ramlade en försenad julklapp/en tidig nyårsgåva från Rippe – ett presentkort på Bokus. Kan en vän vara goare???

Tusen, tusen tack, Rippe!!!


Rippe är en sann vän!!!

Read Full Post »

I morse blev det till att vända blad i fotokalendern. Tänk, det är redan augusti! (Undrar om jag skrev likadant vid förra månadsskiftet? Misstänker det starkt…) Men augusti är början på hösten. Tro det eller ej. Jag menar, den klibbiga värme vi har indikerar ju att det är sommar. Eller att vi lever i tropikerna…


Augusti – i min fotokalender.

                                                                                                                                                       Alldeles strax ska jag sparka igång en tvättmaskin. Vi måste ju ha rena kläder när vi ska åka och prajda oss i veckan. Hur vädret ska bli är vi osäkra på, men det har gått åt massor av kläder i den här värmen. Jag har nyss varit ute i förrådet och tagit in Pride-väskan. Det är den där väskan på hjul som stinker lite. Inköpt på Ö&B, förstås. Man kan ju inte förvänta sig annat än lite B då. Jag menar, väskan är inköpt för två och ett halvt år sen och den stinker fortfarande plast eller nåt…

I morse skjutsade jag Fästmön till jobbet. Jag var jättetrött när hon kom och väckte mig, för vi kom naturligtvis inte i säng i tid igår kväll. Lite förvånande var det att vakna till en utomhustemperatur av endast 15 grader. Huset är emellertid fortfarande uppvärmt och här inne står luften stilla. Men det är iiiiiiinget fel på ventilationen, nehej då! Bara det att jag ständigt får in grannarnas matos och rök. Jag kan baske mig skriva upp grannarnas matsedel för veckan, så tydlig är den lukten/doften. Ja, ibland doftar det ju gott, andra gånger luktar det illa. (Noterade du den språkliga skillnaden mellan dofta och lukta? Den har min finlandsfödde pappa lärt mig och den är super, tycker jag!)


Mat kan vara rolig – om Tofflan själv får bestämma meny, förstås…

                                                                                                                                                                    På tal om grannar, vilket jag inte ska göra egentligen för en del tolkar ju in vad de vill i mina texter och förstår inte det jag EGENTLIGEN skriver… (typiskt WT*, många har klara lässvårigheter! Och många har bevisligen stora svårigheter att stava också, med tanke på de gräsligt illa formulerade och stavade två brev jag har fått. Jag har funderat på att lägga ut dem här till allmän beskådan – och beskrattan! JA! Jag ÄR elak! Men detta är en blogg med kvalitet, kära läsare, så jag ska bespara dig eländet.) Jag har fått nya grannar i en av lägenheterna mitt emot. Och dessa är inte WT! Konstigt, med tanke på att somliga brevskriverskor tycker att detta är ett Svensson-område. Var finns alla Svensson, liksom? Nej fy, bort med Svensson och in med mångfald! Där har stått tomt ganska länge. Hela helgen – av och till när jag har varit hemma – har jag sett hur det har jobbats där inne med renovering. Gissar att lägenheten var i samma skick som min när jag flyttade hit 1994. Som vi slet då! Jag kunde inte ta ledigt från jobbet, så jag fick ägna lediga kvällar och helger åt att i värsta sommarhettan stå och riva tapeter, ofta tillsammans med min dåvarande svärmor. Sommaren 1994 var också tropisk. Man svettades till och med när man borstade tänderna på morgonen. Med batteridriven tandborste…

Paus för påsättning…

Så där ja! Nu snurrar mina tjockis-svarta linnen ihop med en och annan svettig trosa och – iiiiiiiiiiiiiiih! – en bygel-BH! En snabb blick på termometern i köket visar att ordningen är återställd – nu är det 26 grader utanför igen. (Trött jag blir, lite dårå…) Jag tyckte för övrigt att jag var duktig igår som kom ihåg att köpa tvättmedel! Men sköljmedel glömde jag… Det jag har räcker nog till ett par maskiner, i alla fall.

Vad blir det för övrigt idag? Jo, jag ska ringa mamma och kolla läget innan jag tuffar iväg till Gamlis för att fika med vännen CL i eftermiddag. Sen ska jag hämta Anna från jobbet vid 16-tiden. Idag lagar köket till Hänt i veckan, det vill säga rester från fornstora dar. Ja, vi var så snåla att vi släpade med oss två plastburkar kokt potatis. Den ska jag steka i kväll tillsammans med lite prinskorv och några kalkonetter som jag hittade i frysen. Och kanske ett par ägg också. Fin kolesterolfälla, men vad gör man inte när man behöver spara pengar?


Med fett i pannan blir äggen stekta. Fast gulan ska ju vara hel och äggen ska bara stekas på en sida. Om Tofflan själv får välja. Anna tycker att lös gula är vidrigt, så det får bli ett sunny side up och ett vändstekt.

                                                                                                                                                                   Nu ska varenda slant gå till att finansiera Pride-resan. Tur att jag har mina uppdrag och en snäll mamma som vanligen ger mig pengar när det är bemärkelsedagar av olika slag. Pengar som Snål-Tofflan har sparat till kommande dagar för nöje, men också för tuffa tider. Såna dar som infaller i höst, när inkomstförsäkringen faller bort och jag ska försöka leva på 9 840 kronor i månaden. Pengar som inte ens täcker mina sedvanliga månadskostnader. Bilen har jag svårt att göra mig av med just nu, eftersom jag från och med den 1 september ska företa resor till och från ett arbete en bit utanför stan. Det blir tufft, men det måste gå på nåt sätt. Nej, de två första besparingsåtgärderna är att säga upp det fasta telefonabonnemanget och lokalblaskan. Den fasta telefonen använder jag så gott som enbart för att telefonera med mamma och lokalblaskan har blivit så tunn och tråkig och mesig att jag verkligen inte tycker att den är värd de tusenlappar den kostar. Så får det bli!

                                                                                                                                                                 Tack till fru Hatt från vilken uttrycken ”tjockis-svart” och ”WT” kommer!  

                                                                                                                                                                *WT = White Trash

Read Full Post »

Older Posts »