Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Karl Ove Knausgård’

Ett inlägg om min helg.


 

En helg passerar så snabbt. I morgon startar arbetsveckan igen. Det klagar jag inte på, men ibland önskar jag att jag hade mer fri tid, att helgerna skulle vara längre. Jag hinner inte göra det jag vill göra och jag orkar inte heller. Trött är jag hela tiden också. Det känns som om jag inte sover tillräckligt, men räknar jag timmarna gör jag det. Ser jag mig i spegeln, däremot… då ser jag ut som en sengångare – alldeles mörk runt ögonen.

Jag tycker inte att jag gör så mycket när jag är ledig heller. Därför blir det en tillbakablick på min helg för att se om den var tom eller full… eller kanske nånstans mittemellan…

På fredagskvällen fick det bli ostbågsringar till middag och godis till dessert. Jorå, jag hade kvar från förra helgen. En maskin tjockis-svart tvättade jag innan jag kollade på en inspelning av Antikrundan från Järvsö och amatörvärderade och jag såg på Shetland. Sen var det god natt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


På lördagsmorgonen väcktes jag av nåns tvättmaskin. 
Jag låg en stund i sängen och läste, men jag hade en del måsten att ta tag i. Tyvärr fick jag tacka nej till en inbjudan till ölprovning bara för att jag är så disciplinerad. (Ibland är det jobbigt att vara sån!) Jag lyssnade på klassisk musik, försökte vara ansvarstagande och kreativ, städade… Som belöning gjorde jag en utflykt till Gränby köpstad och City Gross. Träffade Lucille och hennes man och pratade om nåt så intressant som rörmokeri och stamrenovering. Framåt kvällen grillade jag kyckling i min nya grillpanna och serverade mig en delad filé tillsammans med en blandning av jumbofrites och pommes frites, hot béarnaisesås och ett glas zinfandel. Efter maten hällde jag ner mig i bästefåtöljen och läste ut boken om Millie Bird och åt upp resten av förra helgens lördagsgodis. Jag missade visst både den däringa musiktävlingen på TV och QX-galan, för att inte tala om Knausgårdprogrammet på SvT2

Detta bildspel kräver JavaScript.


Söndagar sägs vara vilodagar 
– i alla fall för somliga. Nån i huset tvättade före klockan sju igen. Till sist gav jag upp försöken att ta sovmorgon och ägnade mig i stället åt Patrik Sjöberg. Fästmön fyndade den boken på loppis för ett bra tag sen och häromdan passade jag på att låna med mig den hem. Det handlar inte om att jag plötsligt har fått ett intresse för sport. Mitt bokmål för februari månad är nämligen att läsa fler böcker som inte är deckare. Halvvägs in i månaden kan jag avslöja att det troligen blir måluppfyllelse med råge! En maskin grönt – bland annat innehållandes den sista av förra årets juldukar! – startade jag vid lunchtid. Lite Wordfeud med en sjuk kollega och en frisk vän hann jag med under dan också. Och naturligtvis telefonerade jag med lilla mamma.

Det hade snöat rejält i natt, så jag fick skotta vid garaget innan jag åkte och hämtade min kära. Alla hjärtans dag firar vi emellertid kanske nästa helg, när vi samtidigt firar ytterligare en födelsedag i familjen.

Lite tjafs måste det bli en söndag också, uppenbarligen. Jag har försökt få klarhet i varför Pinterest blockerar mig från att ”pinna” bilder från min egen blogg. Fyra gånger har jag kontaktat dem, två gånger har jag fått svar – och det var naturligtvis inte svar som gav mig nån förklaring. Därför, om inget positivt händer tills i morgon, avslutar jag mitt konto där. Tyvärr. Det har varit både roligt och praktiskt med Pinterest, men när en inte kan få svar på sina frågor kring varför en privat blogg blockeras då vill inte jag vara med längre.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Min Alla hjärtans dag avslutar jag med läsning
(min favoritsysselsättning) och sista delen av London Spy, en fin avslutning på den här helgen. Men vad har DU gjort i helgen? Orkar du skriva några rader och berätta, gör det gärna i en kommentar nedan!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Min kamp 1I början på sommaren kastade Återbruket här i Uppsala böcker alldeles gratis på sina kunder. En av dem jag ryckte åt mig var första delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Det har pratats och tyckts en hel del om Min kamp-böckerna, men som vanligt ville jag läsa själv först och tycka sen, oberoende av vad andra har för åsikter. Jag reagerade naturligtvis direkt på bokens titel och kände ett ganska stort obehag. Varför väljer man att kalla en serie självbiografiska böcker för detta som ju associerar till ett visst annat litterärt verk (som jag aldrig skulle ta i mina händer, för övrigt)?

Det är en liten tegelsten jag har läst. Författaren beskriver här sin barn- och ungdomstid och sin familj, med en del fokus på fadern. I bokens andra hälft berättar han om faderns död och hur han och brodern Yngve städar upp efter sin pappa. Pappan har då tillbringat sina sista år i livet hos sin mamma, sönernas farmor. Där har han i princip ägnat sig åt att dricka ihjäl sig.

Ja det är ingen munter historia, detta. En kan störa sig på detaljrikedomen i berättelsen bitvis, men samtidigt inser jag att detta gör en stor del av boken. Läsaren får liksom veta ”allt” – författaren väjer inte för det obehagliga eller äckliga, såsom avföring, blod med mera. Jag berörs av boken, framför allt dess andra hälft. Det är rörande att läsa hur de vuxna sönerna städar efter sin pappa och hur de hanterar farmodern som blivit lite… märklig. Faktum är att jag troligtvis läser ytterligare en del i serien om jag kan komma över den till ett rimligt pris.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dubbelt inlägg.


 

Witch nose

Klona mig kan jag inte, men en häxnäsa kan jag alltid skaffa mig.

Ibland skulle en behöva klona sig. Skämt åsido, men jag fattar inte hur det ska bli på jobbet efter årsskiftet när det redan är så mycket idag. Vad som händer efter årsskiftet? Ja, vi är två vars kontrakt går ut den 31 december i år. Kvar är… en person, uppe i norr. Mina arbetsdagar är fulla av arbete. Vem ska göra det sen? Jag tycker om mitt arbete och att ha mycket att göra. Samtidigt är min arbetsplats inte utformad ergonomiskt för mig. Jag har fått jätteont i nacken och högerarmen, i axeln och armbågen. Det bekymrar mig lite att jag inte vet vem jag ska vända mig till när det gäller detta. Jag har naturligtvis själv ett ansvar för min egen kropp och mitt välmående, men… Mitt nya kontor är dessutom lika kallt som det gamla. Och nu har det också blivit kallt utomhus. I morse var det åtta grader kallt när jag huttrade iväg till garaget. Nån snö har vi inte fått än så länge, men det står väl inte på förrän den kommer. Jag skjutsade hem en liten kollega idag av sorten

inget underhudsfett.

H*n var mycket tacksam, men jag skulle ändå åka en omväg och hämta ett paket.

Roliga saker gör jag fortfarande, lite nördiga också. Idag har jag kämpat med en rapport på engelska och lite nöjd måste jag avslöja att jag hittade ett och annat fel. Mina dagar är så fulla och alla som kommer och vill ha hjälp säger att just deras prylar är prioriterade. Tur att jag har en chef på plats. Det är h*n som får prioritera. Jag bara jobbar på och önskar att jag kunde klona mig. Lite och ibland, i alla fall.

Helgen svischade förbi i ett nafs. Förutom födelsedagsfirande både lördag och söndag har jag städat och tvättat och pratat med mamma både i lördags och söndags. Hon hade fortfarande inte fått nån blankett om riksfärdtjänst med posten i fredags. Det enda jag kunde göra var att mejla handläggaren i lördags. Det är en klok kvinna och hon har talat med mamma förut och kan konsten att lugna henne. Ändå blir mamma så… halvt hysterisk och orolig att hon inte kan sova, äta eller nånting annat. Idag mitt på dan kom ett mejl från handläggaren att hon hade telefonerat med min mamma, att blanketten kommit och att hon ska få sin resa. Det känns inte som om nån har gjort nåt fel, fast ändå har det ju inte riktigt fungerat. Är det posten en ska bli arg på? Det hjälper inte. (Det hjälper lika lite som att bli arg på Telia som inte tycks fatta att det verkar vara nåt fel på appen eftersom den visar konstiga saker.) Förresten ringde mamma igen alldeles nyssens och berättade att blanketten hade kommit till fel brevlåda. I Metropolen Byhålan är det nämligen så att posten-posten delar ut A-post, medan tidningstjänst delar ut B-post. Då hamnar post i fel brevlåda. Och hur ska en gammal tant veta det?

Löparbana

Hon sprang kvickt, Linda Haglund.

I världen utanför mammas och min har Linda Haglund gått ur tiden alldeles för tidigt. Till och med en sån som jag vet vem Linda Haglund är (var) – en av 56:orna. Bland dessa kan jag också nämna Ingemar Stenmark, Björn Borg och Frank Andersson. Imponerande, va? Men Linda Haglund… alldeles för tidig död, bara sex år äldre än jag och idrottskvinna.  Livet for inte fram så snällt med henne efter den där dopinghistorian 1981 – som hon faktiskt friades av svenska idrottsförbundet ifrån. Men hon fälldes av det internationella och straffades genom avstängning. Tre år senare la hon idrottskarriären på hyllan. Sen jobbade hon som idrottslärare. Ledsamt och tragiskt, ett liv som slutade i förtid.

Min kamp 1

Proust är husguden för Knausgård.

I kulturvärlden delas Augustpriset ut i kväll. Det skiter jag totalt i i år. Förra året recenserade jag böcker av de nominerade och i år engagerade jag mig i ett upprop kring moms på e-böcker. Vad fick jag för det? Nada. Så nej, jag dissar Augustpriset totalt i år, ba! I stället för att klona mig litterärt har jag greppat första delen av Knausgårds kamp. Den börjar tungt med döden och fortsätter sen in i detaljträsket. På sidan 35 fick jag bekräftat det jag kände så snart jag började läsa: Marcel Proust är uppenbarligen en husgud.

För övrigt är cyberspace fullt av idioter. Jag är en av dem. Tur att jag inte kan klona mig. Men ironi förstår jag till skillnad mot… LÅNGNÄSA på dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Skådespelaren Ann Petrén fick igår ta emot Dagens Nyheters kulturpris 2011. Hon fick priset med motiveringen

för sin osvikliga inlevelseförmåga och förmåga att skapa rollfigurer vi aldrig glömmer

Och jag ställer mig givetvis i gratulantkön! Ett alldeles utmärkt val av pristagare, DN!

Totalt var kandiderade fem om kulturpriset. Förutom Ann Petrén var det Annika Norlin (musik), Pernilla August (film), Karl Ove Knausgård (litteratur) och Christine Ödlund (konst).

Ann Petrén är en sån där skådespelare som dyker upp lite här och var – på teaterscenen, i TV-serier, i filmer. Hon kan spela fruktansvärt fula och elaka roller, bittra, men även det motsatta. Mitt bästa minne av henne är från filmen Masjävlar där hon, lysande som alltid, spelar en av storasystrarna. Jag är glad att just Ann Petrén får det här priset för alla sina lysande kvinnogestaltningar. Och jag är också glad åt att priset går till en kulturpersonlighet som de flesta av oss känner igen – det är ju inte alltid så att alla prisade är så välkända förutom i de inre kulturkretsarna.


Ann Petrén, kulturprisad. Bilden är lånad från Stockholms Stadsteaters hemsida.

                                                                                                                                                     DN:s kulturpris består av en skulptur och pengar. Pengarna ska Ann Petrén använda till sig själv, kanske till sånglektioner och en resa.

För övrigt är Ann Petrén en tämligen prisad skådespelare. Hon har bland annat fått en guldbagge, Jarl Kulle-stipendiet, Svenska Teaterkritikers förenings stora pris samt Svenska Akademiens utmärkelse Carl Åkermarks stipendium.

Read Full Post »

Torsdagens Babel innebar säsongsavslutning för programmet. Jag tror att vi all mår bra av en liten paus. Åtminstone jag har under hösten fått en hel del bra julklappstips – till mig själv!.. 😉 Och det blir ju lite dyrt. För mig.

Låtskrivaren och artisten Annika Norlin var första gäst. Hennes låtar kategoriseras som treminutersnoveller. Nu är hon aktuell med en ny skiva. Skivan har fått enormt god kritik för låttexterna. Annika Norlin är också journalist och blivande psykolog. Babelredaktionen spår också en framtid som romanförfattare. När Annika Norlin skriver blir det lite av synestesi – att orden får klanger. Hon skriver alltid i jag-form eftersom hon inte gillar att stå ovanifrån och se ner på nån ”du”. Tystnad är inte heller fel, tycker hon. Programledaren Daniel Sjölin var då tvungen att fråga om detta är

[…] specifikt en speciell grej för Norrland? […]

Trött man blir… Annika Norlin verkade emellertid vara en klok kvinna och går inte igång på dumma frågor. I stället avarade hon klokt, på tal om att skriva på engelska kontra svenska att

[…] de svenska orden tar lite mer plats […]

Tyvärr fortsatte Daniel Sjölin sitt tramsande och skojade om hennes talanger och kommande romanidéer. Tröttare, blir man… Annika Norlin fann sig emellertid och vände på steken och undrade när författare ska börja skriva låtttexter. Torgny Lindgren, till exempel. Tja, varför inte..?

På tal om trams, som alltid spolade jag förbi Bob Hansson. Sorry, Bob, men jag tyar inte…

Efter detta följde lite mer tramsande, jakten på poeten Bolaño vars ofullbordade roman 2666 på 900 sidor har fascinerat läsare sen den kom ut. Är den verkligen ofullbordad? Bolaño själv kan tyvärr inte svara. Han avled 2003. Men han blir mer och mer kultförklarad. Kanske det faktum att han en gång sagt att om han inte blev författare skulle han ha blivit mordutredare addar lite till kultstatusen… Romanen 2666 kom ut på svenska i år och handlar om jakten på en försvunnen författare…


Fyra litteraturvetare jagar en författare i den här boken…

                                                                                                                                                       Låter som en spännande författare, men tyvärr hänger jag upp mig på reporterns

[…] knytpunkt […]

om en litterär mötesplats, bokhandeln 22. Det heter väl för bövelen KNUTPUNKT? Eller???

Så blir det dags för det jag uppfattar som höjdpunkt i programmet – enligt programledningen: tre elefanter har tagit plats i studion. Det är kulturcheferna Björn Wiman från Dagens Nyheter och Åsa Linderborg, även författare, på Aftonbladet samt förre kulturchefen på Expressen, Per Svensson, numera skribent på Sydsvenskan. De tre elefanterna talade om myten Bolaño till att börja med, men huvudsyftet med deras besök i Babelstudion var att bedöma litteraturåret 2010. Först delade de ut ett samlat betyg för året. Inga direkta toppar, men hyfsad bredd, för att tala svenska. Intressant inslag var resumén av några årets mest utmärkande böcker och litterärar händelser samt författare. 

Bästa böckerna som kom ut i år är Min kamp av Karl Ove Knausgård, enligt Åsa Linderborg. Detta gigantiska verk i miljoner delar där författaren berättar allt om sitt liv, in i minsta detalj. Björn Wiman valde Mario Vargas Llosas bok Tant Julia och författaren. Boken är ju inte utgiven i år, men är skriven av årets nobelpristagare. Och så Per Svensson, som icke oväntat valde ytterligare en manlig författare, Roberto Bolaños ovan nämnda 2666. Stum tittade jag på. Finns det VERKLIGEN ingen kvinnlig författare som är bland de bästa i år? Tydligen inte – om man nu ska lyssna till tre kulturelefanter…

Bästa svenska bok är Henrik Berggrens bok om Olof Palme, Underbara dagar framför oss, enligt Björn Wiman. Åsa Linderborg utsåg en rolig skröna (!) som bästa svenska bok, Död åt Karl Johan Nilsson, skriven av Karl Johan Nilsson. Per Svensson valde en i mina ögon mer normal (!) bok, John Ajvide Lindqvists bok Lilla Stjärna.

Daniel Sjölin lyckas vurpa igen när han tar upp den tämligen nyutkomna och omdiskuterade boken om kungen eftersom han ger den fel titel. Boken heter Carl XVI Gustaf: Den motvillige monarken och ingenting annat. Den ofrivillige… alluderar på en så kallad svensk humorfilm. Dåligt! För övrigt gav trion inte nåt särskilt högt betyg till boken.


Boken fick inget högt betyg av kulturelefanterna.

                                                                                                                                                    Nästa år tror Per Svensson att Western-boken, den med cowboys och indianer, kommer tillbaka.

En av höstens annorlunda böcker heter Ingen konst och är skriven av Péter Esterházy. Boken handlar om en fotbollstokig kvinna, författarens mor, och hennes förhållande med en av Ungerns fotbollshjältar på 1950-talet.

Veckans lästips, låttexter, blev:
Per Svensson: Briggen Bluebird av Hull av Evert Taube och Hal is av Blå Tåget
Åsa Linderborg: Balladen om Hans Höghet på Alexandra av Cornelis Vreeswijk
Annika Norlin: I love everybody av Lyle Lovett
Daniel Sjölin: Sonja Åkesson tolkad av Annika Norlin med flera

                                                                                                                                                        PS :På grund av WordPress krånglande med länkarna öppnas de i samma fönster som bloggen. Så vill du tillbaka till bloggen efter att ha kikat på en länk, backa! ELLER högerklicka på länken och välj Öppna i nytt fönster.

PS 2: Nu har jag för hand kodat varenda j***a länk så att dessa ska öppnas i ett nytt fönster. Hoppas det funkar…

Read Full Post »

Finns det egentligen några genier kvar? Den ”lilla” frågan togs upp i SvT:s litteraturprogram Babel. Nu börjar i alla fall jag fundera om inte programmet tagit sig vatten över huvudet… För det ska väl vara ett TV-program om litteratur, inte filososfi? Eller är jag ute och cyklar???

Första inslaget i programmet handlade om den annorlunda norska författaren Karl Ove Knausgård, aktuell med en flera tusen sidor lång självbiografi i sex delar med den inte helt okontroversiella titeln Min kamp. I vår kommer de tre sista delarna ut. Karl Ove Knausgård har anklagats för att vara alltför privat och för att hänga ut folk… (vem har inte..?) Men hans självbiografi har blivit en stor succé – hos såväl läsare som kritiker! Och Babels programledare Daniel Sjölin hade lyckats få författaren till studion! (HUR lyckas han få dit så aktuella författare???)

Nästa man i studion (ja, för det är mest manliga författare som bjuds in) var Stig Larsson, som varit något av en förebild och idol för Knausgård. Stig Larsson berättade vad han tyckte och kände och tänkte när han läste Knausgårds första två böcker i serien.

Stig Larsson satt faktiskt i studion och geniförklarade Knausgård. Därefter vidtog ett reportage om genier – manliga sådana, förstås. Hastigt flimrade Einstein, Maradona, Salvador Dali och Ingmar Bergman förbi. Men var finns de kvinnliga genierna? Sitter de och tittar på och kallar de manliga kulturgenierna för svin? Kulturjournalisterna Camilla Lundberg och Johanna Koljonen ersatte Knausgård i studion och diskuterade genifrågan. Men trots två mot en (kvinnor vs. man) fick Stig Larsson mest prat-tid. Jag gäspade och gick därifrån ett tag.


Albert Einstein – geni?


Tofflan – definitivt INTE geni!..

                                                                                                                                                           Bob Hansson läste dikt på ett torg på söder, men när folk bara passerade honom med likgiltiga miner tog han upp mobilen och ringde en vän – Staffan Hellstrand som ombads skriva musik till dikten ifråga. (Jag tycker Bob Hansson verkar så sympatisk, men jag fattar inte att han utsätter sig för trams-TV… Är jag humorlös?)

Programmets höjdpunkt var dess amerikanska reportage (ett i varje program, tycks det som) om författarinnan Patricia Highsmith. Highsmith som mördade nån i sina böcker på varje plats hon bott eller älskat på… Farliga fantasier, eller hur?.. En av hennes mest kända figurer är för övrigt Tom Ripley.


Patricia Highsmith – DEFINITIVT geni!

                                                                                                                                                    Veckans boktips blev:
Karl Ove Knausgård: Samtida bekännelser  av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal

Nästa Babel, som sänds på torsdag kväll, handlar om ”porr med bokstäver” – erotik.

Read Full Post »