Katta-strof?

Ett inlägg om ett sjukbesök som blev lite av en katta-strof.

---

 

Anna med kattkillen Cosmos.

Jag hann precis ordna med en liten sak till konvalescenten innan jag åkte på sjukbesök. Medförandes bland annat ett rör med C-vitamin for jag till Himlen där jag avlöste mormor. Det är alltid trevligt att träffa och prata med Annas snälla mamma, men det har blivit alltför lite av den varan i sommar och i höst – av olika skäl. Jag träffar knappt Fästmön längre. Och orsakerna till det har jag ingen lust att redovisa här. Fast jag kan säga att vi fortfarande är tillsammans, nåt som retar många. Idag fick jag i alla fall träffa henne en stund och de små håriga, fyrfota busungarna och deras mamma samt konvalescenten, förstås.

Sjuklingen har piggat på sig rejält, men nog såg jag att det har tagit på krafterna. Nu är en bit över och nästa bit ska fortsätta. självklart håller jag tummarna även i fortsättningen så att det blir bra. Vi ärrade människor får peppa varandra.

Kattungarna hade växt mycket sen sist. De har fått namn – flickan heter Citrus, pojken Cosmos. Jo, jag vet att flickor inte kan ha namn som slutar på manliga -us, men det här är en modern kicka. Förresten är det inte mina katter och inte jag som bestämmer utan Anna. Jag försökte döpa dem till Toffslan och Viffslan och deras mamma till Ingela, men det slog aldrig igenom. Cosmos är större än Citrus, fast de är lika busiga båda två. De får till och med igång sin mamma Mini ibland. Ungarnad klättrar, gärna längs byxben, och de små tänderna bits ganska skönont. Jag lekte med dem idag och deras leksaksmöss. Sen blev kattungarna helt slut och la sig på soffan och somnade tvärt. Ja, de var tillfälligt utsläppta i vardagsrummet en stund idag.

Här är några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag svängde förbi Äldreboendet och släppte av min älskade innan jag åkte hem till mig. Mamma fick ett telefonsamtal och därefter tog jag en vals med snabeldraken*. My neighbours are entertaining tonight. Unga män, som inte kan prata utan att skrika till varandra och som dessutom lagar mat som luktar illa hos mig. Jag ska inte lägga nån lök på nåns lax, men koka potatis till en bit varmrökt sån firre och alltså äta ordentlig middag i afton. Lax kan också lukta illa. Den här dagen har inte blivit nån katastrof vad gäller maten – än. Jag har liksom inte ätit nåt sen frukost, som jag åt vid lunch. Att dan blev en katta-strof var bara mysigt!

Resten av min kväll tillbringar jag med mina två böcker på gång. Fast klockan 21.30 ger jag mig av till Downton Abbey, förstås.

Och så måste jag säga att jag blev väldigt glad och stolt över att bli kallad

[…] en av Sveriges större bloggare […]

av Marielunds vänner! Det känns fint nu när bloggen går mot sitt slut. En ska sluta när det är som bäst, eller hur..?

Ha en fin lördagskväll!

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur det går…

Ett inlägg om hur jag tycker att det är på jobbet.

Nu har jag jobbat på mitt ”nya” jobb i en och en halv månad, ungefär. Och tro det eller ej, en och annan vän frågar hur det går, om jag trivs etc. Generellt sett kan jag berätta att här finns kollegor jag gillar jättemycket, kollegor jag inte alls gillar och kollegor som är mitt emellan. Typ såna man funkar med i jobbet. Förhållandet är säkerligen det motsatta – kollegorna av alla tre kategorier tycker nog samma om mig.

Jobbet i sig blev inte riktigt det jag hade föreställt mig. Det blev inte mycket till introduktion och jag kände mig ganska inkastad på jobbet. Måndagen efter att en av personerna jag skulle ”avlösa” (jag har ersatt två personer fram till årsskiftet varav en slutade och en var sjukskriven sen före jag kom på plats, sen dess en) hade slutat, förväntades jag kunna ”allt”. Det kunde jag naturligtvis inte – varken då eller nu. Sen dess har det varit såväl enkla uppdrag som mycket komplicerade.

Självkänslan är inte på topp. Men tack vare att jag har haft krav och förväntningar som jag har varit tvungen att infria, har jag också arbetat upp mig själv och min egen uppfattning av mig. Därmed inte sagt att självförtroendet har följt samma linje… Det har i alla fall varit bra att ha krav på sig. Då tvingas jag vidare.

Arbetsuppgifterna är synnerligen varierade och det gillar jag. Mest av allt gillar jag när jag kan hjälpa människor som har kört fast. Det är ett mycket tacksamt jobb, eftersom nio av tio som blir hjälpta också blir glada och nöjda. Många tackar, några tar till och med i hand och tackar för hjälpen! Det är jag helt ovan vid. Jag har nästan bara fått höra, i mina tidigare arbetsliv, när jag har gjort mindre bra saker.

En dag kan ha ett väldigt spännande innehåll. Vissa saker är inplanerade, medan andra saker sker akut. Det gäller att vara flexibel. Idag på förmiddagen deltog jag i en pressträff och tittade in i dessa mörka ögon.

Dessa tittade jag in i idag på förmiddagen.

Jag och ”församlingen” fick höra delar av en mycket gripande historia. Mannen på bilden är oerhört karismatisk och jag rördes nästan till tårar.

Efter lunch var ett längre arbetsmöte inplanerat, men fick bokas om till nästa vecka. Plötsligt hade jag en hel eftermiddag som jag kunde ägna åt att göra eftersatta saker, kolla av om saker och ting har hänt, hur det har gått etc. Och så jobbade jag med en text där jag äntligen fick svinga mig i mina språkliga lianer en liten stund. Är det nånting som jag tycker är eftersatt här är det just det språkliga, det vill säga de texter vi skriver. Där finns förbättringspotential!

Toffelomdömena för jobbet blir:

Allmän trivsel

Kollegor

Arbetsuppgifter

Pendlingen

Lönen

Vad jag saknar mest från förra jobbet:
Vissa kollegor och att lamporna tändes automatiskt när man gick in i ett rum eller på toa. Fortfarande går jag in på toa och bara står en stund och väntar på ljuset – tills jag inser att jag är på ett annat ställe än jag var förra våren…

Livet är kort. 

Read Full Post »

Tofflan undrar: Vad gör du på nyår?

Helgerna avlöser varandra så här års. Nästa vecka är det nyår. Därför undrar Tofflan vad du gör på nyår? Typ partajar eller tar det lugnt.

Som vanligt kan du inte kommentera det här inlägget. Lämna i stället din kommentar inne i omröstningen.

Stort TACK på förhand för din medverkan i Tofflans ovetenskapliga undringar.

Livet är kort.

Read Full Post »