Gift vid första ögonkastet fängslande skräp-TV

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Ibland är jag rätt snabb på att döma ut människor, saker och ting innan jag har kollat av dem. Detta gjorde jag till exempel om TV-programmet Gift vid första ögonkastet. Det har tidigare enbart visats på SvT Flow, men har nu börjat visas på SvT1. Igår kväll fastnade Fästmön och jag för den andra delen i serien. Och det var fängslande, må jag säga… Två fågelholkar låg i sovrummet och glodde på tre par som gifte sig på TV. Tre par, där ingen hade träffat varandra innan de sågs vid vigseln.

Deltagarna i Gift vid första ögonkastet.

Vi kom in i programmet lite sent, så vi missade början. Där fick man se hur paren var för sig gjorde sig i ordning för vigseln. Därefter följde vigslarna, bröllopsfesten, fotograferingen och så avslutades det med bröllopsnatten. Den fick vi inte se.

Konceptet är följande: så kallade experter (ja, du vet ju vad jag tycker om tekniska sådana…) matchar ihop tre heterosexuella par. Ingen har träffats innan vigslarna. Under fyra veckor ska de leva som gifta. Om kärlek inte har uppstått då är de fria att skilja sig.

Alltså jag tycker att det här är urbota dumt! Jag blir snudd på förbannad. Jag har själv velat gifta mig med Anna i X antal år, men livet har satt stopp för det på olika sätt. Och här kommer tre par och bara får ”allt” i samband med detta. Tre par, som inte ens är kära i varandra. Men livet är inte rättvist, det har vi ju konstaterat både en och 25 gånger.

Det här är riktig skräp-TV. Men fasen så fängslande! Ja, jag erkänner, det ÄR fängslande. Kanske är jag bara fascinerad över människors dumhet att gå med på det här experimentet. Eller så är jag lite förförd av kärlek till kärleken. Jag blev engagerad direkt. En person såg alldeles för ung ut och ett pars framtid dömde jag ut genast (de kändes för osäkra som människor), men ett eller kanske två par hittar eventuellt fram till kärleken i detta absurda. Vi får se. Jag är trots allt inte så förförd att jag tänker se nästa avsnitt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur det går…

Ett inlägg om hur jag tycker att det är på jobbet.

Nu har jag jobbat på mitt ”nya” jobb i en och en halv månad, ungefär. Och tro det eller ej, en och annan vän frågar hur det går, om jag trivs etc. Generellt sett kan jag berätta att här finns kollegor jag gillar jättemycket, kollegor jag inte alls gillar och kollegor som är mitt emellan. Typ såna man funkar med i jobbet. Förhållandet är säkerligen det motsatta – kollegorna av alla tre kategorier tycker nog samma om mig.

Jobbet i sig blev inte riktigt det jag hade föreställt mig. Det blev inte mycket till introduktion och jag kände mig ganska inkastad på jobbet. Måndagen efter att en av personerna jag skulle ”avlösa” (jag har ersatt två personer fram till årsskiftet varav en slutade och en var sjukskriven sen före jag kom på plats, sen dess en) hade slutat, förväntades jag kunna ”allt”. Det kunde jag naturligtvis inte – varken då eller nu. Sen dess har det varit såväl enkla uppdrag som mycket komplicerade.

Självkänslan är inte på topp. Men tack vare att jag har haft krav och förväntningar som jag har varit tvungen att infria, har jag också arbetat upp mig själv och min egen uppfattning av mig. Därmed inte sagt att självförtroendet har följt samma linje… Det har i alla fall varit bra att ha krav på sig. Då tvingas jag vidare.

Arbetsuppgifterna är synnerligen varierade och det gillar jag. Mest av allt gillar jag när jag kan hjälpa människor som har kört fast. Det är ett mycket tacksamt jobb, eftersom nio av tio som blir hjälpta också blir glada och nöjda. Många tackar, några tar till och med i hand och tackar för hjälpen! Det är jag helt ovan vid. Jag har nästan bara fått höra, i mina tidigare arbetsliv, när jag har gjort mindre bra saker.

En dag kan ha ett väldigt spännande innehåll. Vissa saker är inplanerade, medan andra saker sker akut. Det gäller att vara flexibel. Idag på förmiddagen deltog jag i en pressträff och tittade in i dessa mörka ögon.

Dessa tittade jag in i idag på förmiddagen.

Jag och ”församlingen” fick höra delar av en mycket gripande historia. Mannen på bilden är oerhört karismatisk och jag rördes nästan till tårar.

Efter lunch var ett längre arbetsmöte inplanerat, men fick bokas om till nästa vecka. Plötsligt hade jag en hel eftermiddag som jag kunde ägna åt att göra eftersatta saker, kolla av om saker och ting har hänt, hur det har gått etc. Och så jobbade jag med en text där jag äntligen fick svinga mig i mina språkliga lianer en liten stund. Är det nånting som jag tycker är eftersatt här är det just det språkliga, det vill säga de texter vi skriver. Där finns förbättringspotential!

Toffelomdömena för jobbet blir:

Allmän trivsel

Kollegor

Arbetsuppgifter

Pendlingen

Lönen

Vad jag saknar mest från förra jobbet:
Vissa kollegor och att lamporna tändes automatiskt när man gick in i ett rum eller på toa. Fortfarande går jag in på toa och bara står en stund och väntar på ljuset – tills jag inser att jag är på ett annat ställe än jag var förra våren…

Livet är kort. 

Read Full Post »

Upphittad och skev

Varning! Inlägget innehåller bilder på en fuling!

Jamen jag hann ju inte till jobbet i tid för institutionsinformationen, men det fanns STOOORA kanelbullar kvar. Fika blev det alltså tid för! Satt ner en stund och lyssnade på ett arbetsmöte som jag inte kunde låta bli att lägga mig i. Sen var det in på kontoret igen för att ringa upp dem som sökt mig. (Jag sa väl att en tjänstemobil står på jobbönskelistan???)

Först en telefondiskussion kring en trycksak, där det är viktigt att vara lyhörd och diplomatisk samtidigt som man är grafisk polis. Fixade balansgången och den jag talade med var nöjd och glad. Jag gör alltså inte bara folk illa. FNYS åt vissa håll…

Lokalblaskan hade ringt och sökt mig och det visade sig att jag var försvunnen från deras fotoarkiv. Men det var jag ju inte, det var bara nån som hade fajlat mig under fel efternamn. Dessutom tänkte man kalla mig för Tufflan och det är ju liiite fel nick. Jädra tur att familjeredaktören och jag fick kontakt, för övrigt, för h*n hade dessutom gett mig fel förnamn i texten också. Tre fel av tre möjliga på namnen… Jag bara undrar lite hur ofta det är så här och tidningen INTE kollar av med berörda innan tryck…

Den här personen hade fått ett helt annat efternamn i fotoarkivet. I texten som ska tryckas hade det blivit fel förnamn. Men näsan är lika gigantisk som i verkligheten. (Foto: Hans Ericson, UNT)

Jag försökte leta bilder från bloggen som kunde användas och svor lite för mig själv. Hade blivit liiite gladare om de ringt från tidningen medan jag var hemma idag på förmiddagen. Mitt privata fotoarkiv hemma är nämligen lite större än det som finns i cyberspace. lite större. Men jag hittade en seriös bild och en knäpp bild som jag mejlade över. I samma veva dök kollegan J upp med kameran på magen för att fota var och en till en fototavla över institutionens medarbetare. Så bra, för då kunde jag kanske skicka över en av dessa bilder, tänkte jag. Tills jag såg bilderna… Jag är ju helt skev! RAH! 

Inget fel på fotografen, men motivet är ju helt skevt! Dessutom gör jag reklam för kläder med krokodil på, precis som den där norske otäckningen. Inte bra… (Foto: JS)

Men familjeredaktören mejlade strax att de hittat mig i fotoarkivet och så kunde vi klara ut de textmässiga felen också. Bra, alla nöjda och glada. Tror jag. Själv hinner jag väl bara se mig i tidningen innan Fästmön och jag drar iväg på vårt eget lilla party i dagarna fyra, typ.

Read Full Post »