Hur det går…

Ett inlägg om hur jag tycker att det är på jobbet.

Nu har jag jobbat på mitt ”nya” jobb i en och en halv månad, ungefär. Och tro det eller ej, en och annan vän frågar hur det går, om jag trivs etc. Generellt sett kan jag berätta att här finns kollegor jag gillar jättemycket, kollegor jag inte alls gillar och kollegor som är mitt emellan. Typ såna man funkar med i jobbet. Förhållandet är säkerligen det motsatta – kollegorna av alla tre kategorier tycker nog samma om mig.

Jobbet i sig blev inte riktigt det jag hade föreställt mig. Det blev inte mycket till introduktion och jag kände mig ganska inkastad på jobbet. Måndagen efter att en av personerna jag skulle ”avlösa” (jag har ersatt två personer fram till årsskiftet varav en slutade och en var sjukskriven sen före jag kom på plats, sen dess en) hade slutat, förväntades jag kunna ”allt”. Det kunde jag naturligtvis inte – varken då eller nu. Sen dess har det varit såväl enkla uppdrag som mycket komplicerade.

Självkänslan är inte på topp. Men tack vare att jag har haft krav och förväntningar som jag har varit tvungen att infria, har jag också arbetat upp mig själv och min egen uppfattning av mig. Därmed inte sagt att självförtroendet har följt samma linje… Det har i alla fall varit bra att ha krav på sig. Då tvingas jag vidare.

Arbetsuppgifterna är synnerligen varierade och det gillar jag. Mest av allt gillar jag när jag kan hjälpa människor som har kört fast. Det är ett mycket tacksamt jobb, eftersom nio av tio som blir hjälpta också blir glada och nöjda. Många tackar, några tar till och med i hand och tackar för hjälpen! Det är jag helt ovan vid. Jag har nästan bara fått höra, i mina tidigare arbetsliv, när jag har gjort mindre bra saker.

En dag kan ha ett väldigt spännande innehåll. Vissa saker är inplanerade, medan andra saker sker akut. Det gäller att vara flexibel. Idag på förmiddagen deltog jag i en pressträff och tittade in i dessa mörka ögon.

Dessa tittade jag in i idag på förmiddagen.

Jag och ”församlingen” fick höra delar av en mycket gripande historia. Mannen på bilden är oerhört karismatisk och jag rördes nästan till tårar.

Efter lunch var ett längre arbetsmöte inplanerat, men fick bokas om till nästa vecka. Plötsligt hade jag en hel eftermiddag som jag kunde ägna åt att göra eftersatta saker, kolla av om saker och ting har hänt, hur det har gått etc. Och så jobbade jag med en text där jag äntligen fick svinga mig i mina språkliga lianer en liten stund. Är det nånting som jag tycker är eftersatt här är det just det språkliga, det vill säga de texter vi skriver. Där finns förbättringspotential!

Toffelomdömena för jobbet blir:

Allmän trivsel

Kollegor

Arbetsuppgifter

Pendlingen

Lönen

Vad jag saknar mest från förra jobbet:
Vissa kollegor och att lamporna tändes automatiskt när man gick in i ett rum eller på toa. Fortfarande går jag in på toa och bara står en stund och väntar på ljuset – tills jag inser att jag är på ett annat ställe än jag var förra våren…

Livet är kort.