Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘offentlig person’

Ett inlägg om en efterlängtad tid och om rätten att ha sina egna känslor.


 

Vita molntussar på blå himmel

Himlen är blå igen och de vita molntussarna är få.

Det blev en ofrivillig sovmorgon i morse på hela tolv minuter. Det vill säga, jag vaknade tolv minuter över sju. Det är sent för min del en vardag. Men jag skyller på täta uppvaknanden IGEN i vargtimmen. Täcke av, täcke på… ja, du fattar. När jag sen äntligen kom upp var denna måndag lite mulen. Eller mulen och mulen… Det var molnigt och runt 13 grader. Nånstans på nätet läste jag att Bartolomeusdagen, det vill säga idag, är höstens första dag. Välkommen, Bartolomeus! Som jag har längtat… De vita molnen skingrade sig emellertid ganska snart, men i skrivande stund har termometern ännu inte uppnått trettiogradersstrecket på solsidan – det är ”bara” 29,5 grader. Men ändå. En sån som jag kan ju hoppas ändå på hösten.

Jag med läsglasögon och bok

Jag med läsglasögon på näsan och bok på bringan. Det är svårt att se smart ut när man samtidigt ska ta en selfie, men ge mig lite cred för att jag åtminstone försökte.

Min söndag gick i slöhetens tecken. Eftersom jag inte kunde sitta på ballen* och läsa fick jag ligga på sofflocket och läsa. Det blev inte så fruktansvärt varmt här inne, för jag kunde i alla fall öppna alla fönster åt framsidan. Alltid något. Och folk måste ju få ha hela släkten på besök och ägna sig åt att röka om de vill – så länge jag kan stänga ute röken från mina luftrör och ljuden från mina öron. Det gick bra igår. Jag tog en selfie för att träna på att se mig med en viss intellektuell look – det vill säga läsglasögon. (Billiga, för 29 spänn på Tokerian, är bäst att tillägga så ingen får för sig att känna sig tvingad att skriva till mig att jag lever över mina tillgångar.)

Kycklinglår med potatissallad och grönsallad

Söndagsmiddag, billig sådan.

Mamma fick mig att hasa över till Tokerian och köpa grillade kycklinglår och potatissallad till middag. Låren kostade 19 kronor, potatissalladen 10. Jag pantade burkar och flaskor för 21 kronor. Så min middag blev inte så dyr, med andra ord. I kylen grävde jag fram sex dar gammal mjölk (helt drickbar) samt några färska grönsaker. Salladsbladen var sisådär, men efter en liten utrensning blev det en fin sallad. Jag kompletterade den med oliver på burk, en bit fetaost köpt tidigare på extrapris samt pfeferoni på burk. Det blev hur matigt som helst. Och billigt. Jag är glad att jag fick till en sån bra måltid. Bäst av allt är att jag har kvar den där billiga fiskgratängen med dill som jag köpte häromdan. Den gick ju inte att micra utan skulle vara i ugnen en timme och med tanke på hettan och stängda fönster och dörrar igår blev middagsplanerarna ändrade.

pekfinger

Vem har rätt till känslor och åsikter?

Min måndag har inletts med sedvanligt göra – och ska så fortsätta. Men jag ska också ta en snabbrunda i media och se vad som har hänt över natten. Jag noterade på Twitter att en viss lokalpolitiker är i hetluften igen efter att ha jämfört en sjukdom, som somliga menar sig ha nån sorts ensamrätt på, med svensk migrationspolitik. Han har redan fått en sosse på sig och ett antal anonyma, men snart kommer väl mobben. Politikern, en offentlig person, skrev i alla fall ett helt blogginlägg innan han blev påhoppad. En annan, privatperson, skrev en gång en tweet innan hon blev påhoppad. En tweet som inte handlade om migrationspolitik utan allmän frustration.

Oavsett vad vi tycker om vissa människor och deras åsikter ska vi inte försöka ta ifrån dem deras rätt att känna saker och ting – inte heller när de i princip uttalar sig i media om att vissa former av en sjukdom är finare än andra. (Tror jag inte de som har den så kallade finare formen av sjukdomen tycker.) Vi har alla rätt till våra egna känslor – det gäller båda sidor av myntet. Jag läste för övrigt ett väldigt bra blogginlägg hos Fatou igår kväll. Det tycker jag att du ska läsa – oavsett om du har träffat mig eller inte, gillar mig eller avskyr mig. Sen kan du rannsaka dig själv en smula innan du angriper andra personer: är du avundsjuk, missunnsam eller mår du dåligt?

Höstträd mot blå himmel

Ett höstträd med en knallblå himmel får illustrera att jag hoppas att hösten är här nu. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Min vecka 35 – höstens första vecka? – ska jag bland annat träffa UppsalaEwa för litterärt utbyte på tisdag samt besöka Kommunalrådets nyöppnade retro-, antik- och vintagebutik på  Hjalmar Brantingsgatan 4 A här i Uppsala på onsdag. Då är affären öppen mellan 15 och 18. På torsdag är det åtta år sen Fästmöns och min allra första dejt. DET måste uppmärksammas, på nåt bra sätt.

Men vad händer hos DIG i veckan??? Skriv gärna några rader och berätta medan jag letar jobb och läser ut min deckare!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok om Andreas Lundstedts liv. Och hiv.


Ibland är jag så fräck
att jag ger bort böcker som jag själv vill läsa – och sedan lånar jag böckerna och gör just det, läser dem Mitt positiva liv, som artisten Andreas Lundstedt har skrivit tillsammans med Cecilia Blankens, tillhör den kategorin. Fästmön fick den av mig i julklapp och nu, ett halvår senare, har jag lånat och läst den.

Mitt positiva liv

Andreas Lundstedts liv med hiv var inte alltid så positivt.


I den här boken får vi läsare
följa Andreas Lundstedts liv och karriär. Mycket öppenhjärtigt skriver han om sex, droger… och hiv-Stina. För det var tio år sen Andreas Lundstedt fick diagnosen. En diagnos han länge förnekade att han hade fått, även för sig själv. Men med det mediesamhälle vi lever i idag är det omöjligt för artister och offentliga personer att ha nån sorts privatliv. Det snackas. Till sist blev tillvaron ohållbar och med en intervju i gay-tidningen QX kom Andreas Lundstedt ut som hiv-positiv. Beslutet att göra detta har han nog inte ångrat, för livet blev mycket positivare efter detta – om jag tolkar boken rätt.

Även om livet blev lättare för Andreas Lundstedt tycker jag att det var modigt gjort att berätta. Förr eller senare hade det kommit fram ändå, för det finns, som bekant, alltid människor som vill en ont. Det krävs en inre kraft och styrka att klara av att prata om hiv, på ett helt annat sätt än att prata om nån annan sjukdom.

Trots att det är en frilansjournalist som har skrivit Andreas Lundstedts bok känns många delar av den som hans egna ord. Jag tycker att det är bra och tänkvärd bok och nånting att sätta i händerna på den som drabbas – antingen av av diagnosen eller som närstående.

Högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

 

Read Full Post »

En liten runda i media blir det minst tio gånger om dan för min del. Här delar jag med mig av det jag har hittat idag:

Read Full Post »

Det är svårt att vara seriös i den här hettan. Just för tillfället är jag glad att jag slipper ikläda mig jobbuniform om dagarna och kan gå omkring i shorts och linne. Samtidigt är det ju inte riktigt nån drömtillvaro jag lever i. Verkligheten tränger sig på, om jag säger så…

Trots värmen händer det en del utanför min lilla sfär. Jag känner mig så ytlig, jag har mest bloggat om shopping och försökt dela med mig av några vackra bilder – men jag är ingen mästerfotograf.

Det är mycket jag borde kommentera, blogga om. Valet, till exempel. Almedalsveckan. Men jag känner mig mest luttrad när politikerna sätter igång med sitt tugg och vet att hälften av vad de säger bara är valfJäsk – det blir noll och intet sen när valet är över…


”Om vi X-partister får makten, då lovar jag att vi…”

                                                                                                                                                         Jag ska  kommentera Littorin lite också. Denne östgöte som nu dragit sig undan offentlighetens ljus. Trodde han. Och skälen till tillbakadragandet känns ju faktiskt lite… oklara. Jag gillar inte alltid kvällstidningsjournalistik. Jag kan tycka att kvällstidningarnas journalister är lite för när det gäller kändisar. Samtidigt är det ju skillnad i graden av kändisskap. En offentlig person, som en minister, är ju en sorts kändis men ändå en kändis som borde veta att han har ögonen på sig och som lika mycket borde ha vitt mjöl i sin säck. Som läget är nu, med diverse påstådda brottsliga handlingar, har man ju som privatperson inte en aning om vad som är sant eller falsk. Avgick han för barnens skull eller för att en brottslig handling han begått var på väg att avslöjas?


Vad är färgen på påsens innehåll???

                                                                                                                                                      Och så denna tystnad… Den är ju så talande i sig i det här fallet! Som informatör råder man ju ”de sina” att ALLTID tala sanning. Att ljuga är förbjudet! För om en lögn avslöjas då är det kört! MEN… man kan också ta initiativet och ge sin version – idag bloggar ju till exempel många, även politiker. Fast om man inte orkar ens det… Tja, då undrar jag som väljare hur rent det där mjölet är… Det går inte att komma ifrån. Jag tvivlar på oskulden.

Och så tycker jag synd om barnen. För barn till kändisar och offentliga personer får ju så ofta läsa om sina föräldrars skilsmässa eller brott eller andra jobbiga saker i framför allt kvällspressen. Barnen är väl ändå oskyldiga?

Med dessa lite mer seriösa tankar och frågetecken avrundar jag här för natten. I morgon ska det visst bli ÄNNU varmare än idag… Hört det förut???

Read Full Post »