Lanthandlerskans son

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen fick jag tre böcker i andra hand av Annas snälla mamma. En av böckerna visade sig vara en första version av Jonas Jonassons succéroman från 2009, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Tyckte jag. Men författaren heter Lars Sund, boken heter Lanthandlerskans son och den gavs ut 1997.

Några fler saker skiljer böckerna åt, men det är baske mig inte många! Lanthandlerskans son är blott 94 år ung när han rymmer – med en åra i högsta hugg – från åldringshemmet i Vasa. Ja, där säger man på finlandssvenska åldringshem, inte ålderdomshem. Åran använde Otto till att slå sönder hemmets TV och på så vis kunna rymma med viss hjälp av sin dotterson.

Det är emellertid inte första gången Otto Näs är efterlyst. Första gången var han mordmisstänkt, något som ledde till att Otto Näs, av förklarliga skäl, försvann från Finland någon gång kring de båda världskrigen. Nu berättar han sin historia för dottersonen, en historia som inte bara blir en släktkrönika utan även lite av en lektion i historia. Men mest av allt blir det en skröna.

Vi läsare får ta del av en både rolig och gripande historia. Lanthandlerskans son Otto har inte särskilt rent mjöl i sin påse och han har sannerligen levt ett äventyrligt liv. Men det här är också på sätt och vis kvinnornas bok, för en centralgestalt är Hanna, lanthandlerskan, även kallad Dollar-Hanna. Inte var det särskilt vanligt att kvinnor hade en lanthandel på den tiden. Ed Ness gav Hanna två barn, Otto och Ida. Hannas kärlek till Johannes Smeds nådde emellertid långt bortom kroppen och allt som är vedertaget.

Händelserna i boken utspelar sig mestadels i Österbotten i Finland. Författaren själv, Lars Sund, föddes 1953 i Jakobstad, också det i Österbotten. Efter studier i Åbo hamnade han så småningom i Uppsala där han bland annat arbetade vid lokalblaskan. Men även tidningen lämnade han senare för att helt ägna sig åt sitt författarskap. Lars Sunds litterära genombrott kom 1991 med Colorado Avenue, den första delen i trilogin där Lanthandlerskans son utgör del två. Trilogins persongalleri består av invånarna i en fiktiv by i Svenskösterbotten, Siklax. Lars Sund skriver på svenska och hans sex senaste böcker, (den senaste kom ut förra året), har översatts till finska.

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Konstig konst – men får den vara hur konstig som helst?

Ett konstigt inlägg.

---

 

På torsdagar går inte bara Antikrundan på TV. Då kommer också en liten person och stoppar UppsalaTidningen i min postbox framåt förmiddagen. Idag läste jag tidningen till min frukost som jag intar vid lunchtid. Som vanligt är den läsvärd, tidningen, tycker jag. UppsalaTidningen, som ägs av lokalblaskan och därför inte är nån konkurrent på riktigt, är för övrigt nominerad till utmärkelsen Årets gratistidning, berättar en stolt redaktionschef i sin korta ledare. Vem som delar ut utmärkelsen framgår dock inte, men jag kan ju googla – det lärde jag mig på mitt förra jobb. Det är Gratistidningarnas Förening som står bakom priset. Vad själva priset är har jag lite svårt att se, men diplom, blommor och nån form av litet konstverk torde det vara. Är det möjligen ett konstigt konstverk..?

Inne i tidningen läser jag om konstig konst i Uppsala. För tillfället är många Uppsalabor upprörda över ett verk som heter Den tionde skorstenen. Det är ett 19 meter högt torn som ska placeras i en park i Luthagen, en av de finare stadsdelarna i Uppsala. Folk som bor i närheten är jättearga. De tycker att det planerade konstverket är fult och störande. Det finns till och med en Fejangrupp mot konstverket, Stoppa konstverket i Tegnérparken.

När jag tittar på konstnären Jan Svenungssons bildmontage, som bifogades pressmeddelandet om verket i november förra året, tycker jag också att det är rätt fult. Men Tegnérparken är inte alls mina environger och jag vistas aldrig där, vet inte ens var parken ligger, så störs gör jag inte. Jag är tämligen likgiltig. Skulle jag bo där hade jag kanske en annan uppfattning om Den tionde skorstenen.

Bildmontage av konstnären Jan Svenungsson Den tionde skorstenen.

Skorstenen är inte det enda av stans konstverk som har rört upp känslor. Ett annat är Bror Hjorths Näckens polska, utanför centralen. Det folk har upprörts över är Näckens penis som inte går att missa. Andra konstiga konstverk i Uppsala är Tecken, som först ställdes vid slottet men som revs ner och nästan förstördes för att flyttas och återuppbyggas på Röbokullen. Metallkonstverket Modul Skulptur i Börjeparken orsakade också upprörda känslor. Ja, till och med en byst av Dag Hammarskjöld har orsakat ilska – hos dåvarande landshövdingen Anders Björck, som INTE ville ha bysten i slottsbacken (han bodde ju på slottet).

Fotoaffischen från en av Elisabeth Ohlson Wallins utställningar, Hetero & Etno norm är ett av konstnärens verk som hänger hemma hos mig.

Helt klart är att syftet med konst är att väcka känslor. Jag tycker att mycket sjukhuskonst är bland det fulaste jag har sett. Men vilka känslor vill konstnären väcka? Det torde ju skilja från konstnär till konstnär, men även mellan dem som köper in konst. Jag själv skulle aldrig ha konst som jag personligen tycker är ful hemma hos mig. Men jag har konst som många tycker är ful, provocerande och skräp. Här hemma trängs fotoaffischer från Elisabeth Ohlson Wallins utställningar (provocerande) med sånt som kännare skulle kalla Hötorgskonst (från min morfars hem). Men det är jag som bor här och jag som väljer konsten i mitt eget hem. På allmänna platser är det nån annan som väljer konsten.

Det här med konstig konst, alltså… Är inte det lite i betraktarens öga vad som är fint och fult? Vad jag gillar kanske inte du gillar. Eller har de som väljer konst till allmänna platser ingen smak? Vad tycker DU? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Journalistproffs i farten

Ett undrande inlägg.

---

 

Våra högskoleutbildade journalister kan inte stava. Alldeles nyss såg jag detta skräckexempel på Twitter:

Jag vågade nästan inte klicka på länken, men gjorde det. Tack och lov kan skribenten Linda Carlsson i alla fall skilja på ”de” och ”dem”. Alltid något…

Om nån tidning behöver en skribent som både kan stava rätt (i alla fall till ”intervju” och ”brinnande”) och klara svensk grammatik kan jag tipsa om en person som råkar vara tillgänglig just nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »