Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dödsbud’

Ett ont inlägg, men även fyllt av gosiga katter.


 

Ostbollar

Det är dessas fel!

Mitt i natten fick jag ett troligt gallstensanfall. Jag har haft liknande förut, men eftersom det är långt mellan gångerna har jag inte brytt mig om att söka läkare. I natt och idag var inget undantag. Då är det tur att doktorerna Olsson är mina egna, personliga livmedikus. Den ena ställde diagnos och tillkallade den andra som kom med medicin. Vilken service! Tack båda!

Så värst mycket sömn blev det inte i natt. Jag låg en del på soffan ute hos katterna och kved och stönade för att inte störa min Fästmö, men det blev ganska obekvämt så till sist återvände jag till sovrummet och stönade och kved. Grannarna måtte ha trott att vi hade rajtan-tajtan på högsta nivå för oss, men så var det alltså inte. Framåt morgonen började jag kräkas också. Ja, jag ska inte gå in på några detaljer. Däremot kan jag peka ut dem som oss skyldiga äro: de überäckliga ostbollarna vi köpte på ICA Solen! De låg där i delikatessdisken och såg ut som stora, runda karameller. Sen smakade de fan, på ren svenska, och var säkert fettrika. Och fett och gallbesvär funkar ju som bekant inte. Det blev helt bekräftat i natt.

Jag har legat hela dan hos Anna och knaprat piller var fjärde timma. Tyvärr fick jag ett mycket tråkigt samtal från mamma, så jag åkte hem framåt kvällen för att prata lite mer med henne. Dödsbud är aldrig roliga och jag känner att mamma bara blir alltmer ensam. Mina tankar går också varma till familjen som nu är utan sin mamma-svärmor-mormor.

Så jättemycket mer text blir det inte i det här inlägget, för jag har fortfarande ont och ska ta en dusch innan jag kryper ner i min egen säng. Men det kändes gott att vi hjälpte Jerry igår på lördagen med lite omflyttningar av möbler och sängmonteringar. Då blev det inte svårt att ta emot hjälp idag. Det var också spännande att få hänga en stund med Maja, kattungarna Citrus och Lucifers storasyster. Hon tyckte inte om att Jerry flyttade möbler och när sängen stod på rätt ställe la hon sig under den. Dessvärre avslöjade svansen henne…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Anna lagade god mat på lördagskvällen. 
Mitt bidrag var vinet, ett Copertino riserva från 2008 som är medelfylligt. Jag åt lagom mycket och drack två glas totalt. Eftersom ingen annan blev sjuk kan det inte ha varit fel på maten och vinet. Nä, felet var ostbollarnas, det är jag säker på. Och så var det väl inte så smart att sätta i sig dem vid 22-tiden… Lite väl sent…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Som vanligt avslutar jag med några bilder 
på gosbollarna, sötnötterna och allt vad jag nu kallar dem, det vill säga Mini, Citrus och Lucifer:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det vi alla måste.


 

Nej, det blev inget trevligt samtal med mamma i kväll. Det blev återigen ett dödsbud. Skaran är decimerad och min mamma, som tillhör de äldsta bland miljonerna, tar det hårdare för varje gång. Så även jag, för åldrarna kryper närmare min. Av fyra syskon är plötsligt två borta på kort tid.

Två saker vet vi med säkerhet:

  1. vi ska leva med vårt eget jag resten av livet
  2. vi ska dö

Ibland önskar en bara att döden inte hade fullt lika bråttom. Vila i frid, Lars Legomästare!

Gul ros

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bilkörning och sjukdomar och en viss sorts blinkning.


 

Frågan i rubriken är omvandlad från ett påstående i en ledare i Expressen den 7 augusti. De farliga bilister som avses är dementa och synskadade – men äldre. Det är så det står i texten. Visst håller jag med om att en dement bilförare med all säkerhet är minst lika farlig som en bilförare som är påverkad av alkohol eller droger. Och jag tycker inte att man ska få köra bil – eller annat fordon – om man inte ser tillräckligt bra med eller utan hjälpmedel.

Rayban glasögon

Jag har ALLTID kontaktlinser i ögonen eller glasögon på näsan när jag kör bil, trots att jag INTE har det som villkor på mitt körkort…


Varje år får ungefär 25 000 svenskar diagnosen demens,
enligt ledarskribenten. Men det var bara 2 500 körkort som drogs in av hälsoskäl. I vårt land behöver man inte, i takt med stigande ålder, genomgå några tester av ens lämplighet som bilförare. Däremot har läkare en plikt att rapportera bilförare, som de anser vara olämpliga bakom ratten/vid styret (jag hoppas att det också gäller MC!!!), till Transportstyrelsen. Av olika skäl görs det troligen inte tillräckligt. Varför? Säkert för att det är svårt för doktorn i sin kontakt med patienten att tala om för den senare att h*n inte funkar som h*n ska längre. Det är… jobbigt. Fast ärligt talat, är det inte svårare att lämna ett dödsbud till närstående i samband med att det har skett en olycka där en dement bilförare varit inblandad..?

I ledaren framgår att dessa dementa

[…] i allmänhet […]

är äldre. Och så avslutas texten med ett stycke i fetstil där skribenten återkommer till åldern:

[…] Det faktum att vi lever allt längre kommer göra att vägarna fylls av bilister som fyllt både 80 och 90 och det i sig är inget som helst problem. Men antalet dementa och på andra sätt medicinskt olämpliga bilförare kommer därmed också att öka och det måste vi göra något åt.

Självklart håller jag med om att vi inte kan ha folk som är dementa eller ser för dåligt bakom ratten! Men demens är en sjukdom som drabbar allt fler längre ner i åldrarna. Sämre syn kan också drabba människor i olika åldrar, inte bara människor som ledarskribenter klassar som äldre.

rattmuff

Bakom ratten ska man vara både medicinskt lämplig och kunna blinka när man svänger, tycker jag.

Varför har vi, helt enkelt, inte hälsokontroller lite oftare och inte bara för att vi har körkort? Vissa sjukdomar kanske till och med kan botas vid tidig upptäckt. Men så klart. Det handlar ju om resurser. Som vanligt! Det finns inte tillräckligt med utbildad sjukvårdspersonal. Hade det funnits det skulle vi inte ha råd att betala deras löner.

Sen borde vi satsa på att utrusta våra nya bilar bättre. Idag har jag nämligen noterat att många bilar är väldigt fina och nya. Men de har ett stort problem: de verkar inte vara utrustade med blinkers!.. Ibland undrar jag om vissa bilförare – inte äldre! – tycker att det är pinsamt att blinka när de ska svänga…

Har DU några tankar kring medicinskt – och andra – olämpliga bilförare??? Skriv några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett surt inlägg.


 

Solen bakom mörka moln

Solen tog med sig humöret bakom molnen.

Det är inte långa stunder en får vara glad och släppa ut positiva tankar.  Molnen hopade sig även denna dag i tillvaron. Och då menar jag inte bara molnen på himlen. Fast först lite positivismer ändå: vi ska ju till Stockholm på lördag och Fästmön har fixat boende. DET känns kul! Jag åkte ut en tur till Himlen idag i diverse ärenden och vi bubblade och babblade för att planera upplägget. Ett litet minus i det hela är att vi måste ha packningen med oss under paraden och i parken, men en natts packning är väl inte alltför tung.

Vidare hade jag läst på SL:s webbplats att det går att ladda SL-kortet med reskassa på ICA Kvantum här i Uppsala. Jättebra!!! Det blev därför målet på hemresan från Himlen. Fast först smällde det till…

Jag fick jordens stenskott på väg in till stan, så det var bara att stå på gasen för att hinna till Ryds bilglas innan stängningsdags. När jag kom fram höll killen på att låsa för dagen. Baskat! Men han var mycket vänlig och jag fick ett stenskottsplåster till Clark Kent*. I morgon bitti måste jag ringa och boka en tid för lagning så att det inte blir som sist – hela rutjä***n spricker. Det kostar ett par tusen i självrisk. Kan man laga rutan i stället för att byta den snackar vi hundralappar. Inte precis nåt jag har gott om heller, men hundralappar är bättre än tusenlappar. Trots det svider detta rejält. Det var det sista jag behövde!

Sen for jag i laglig fart till Stormarknaden och ICA Kvantums förbutik. Men inte f*n kan man ladda sitt SL-kort där, inte! Det står nämligen fel på SL:s webbplats. (Ja, jag har meddelat SL:s kundtjänst detta.) Ner till Centralen pallade jag inte att åka, för då måste jag ragga parkering och det kostar numera hutlösa 30 spänn i timmen att parkera i stan. I stället blir det nu Anna som får ladda på mitt SL-kort på lördag förmiddag. Vi måste båda åka kommunalt till tåget då från olika håll, men Annas bussar går så glest att hon får åka in alldeles för tidigt. Min buss går i tid för att hinna köpa tågbiljett, inte ladda SL-kort också. Om jag inte vill åka in till stan en timme före tågets avgång. Nä, inte heller UL står högt i kurs hos mig. På UL:s webbplats har det nämligen stått så här i ett år eller är det två..?

Tekniska problem

Det jobbas inte vidare kvickt på UL:s tekniska problem. Eller också är det ingen som uppdaterar webbplatsen…


Som grädde på moset åtog jag mig
att framföra ett dödsbud till min nästanbror. Det känns så där lagom kul att släktleden glesnar. Min mamma har inte tagit det hela bra.

Nä, fy te rackarns vilket uruselt humör jag är på! Kanske blir det bättre med lite mat. Åtminstone höjs blodsockret. Det får nog baske mig bli ett glas vin till också. Bara jag håller mig vaken till Cucumber och Banana i kväll, så…


*Clark Kent = min lille bil man

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ofungerande saker.


 

Det är skönt att vara hemma igen. Jag var så trött igår kväll att jag gick till sängs direkt efter att ha sett hur Vera försvann in till doktorn. Det var säsongsavslutning, men jag hoppas förstås på en fortsättning. Ett kapitel i min bok på gång lyckades jag ta mig igenom innan ögonlocken föll tunga över mina ögonglober.

Skallen är full av intryck som jag nu bearbetar på mitt eget sätt. En del av det var att skriva om Nora-trippen igår. Det mesta av trippen var en härlig upplevelse, men naturligtvis var bägaren inte utan smolk. Inte nog med att en snubbe tjafsar om 150 kronor, Clark Kent* är lite sjuklig också. Jag skjutsade hem Fästmön igår efter resan och det var då jag upptäckte det. Det blev gamla vägen hem och naturligtvis blev det stopp vid järnvägen. Jag stannade, stängde av motorn och skulle hissa ner fönstren i framsätet med fönsterhissarna. Bara en fungerade, men tack och lov var det den vid förarsidan.

Regn på bilrutan 2

För att tänka positivt är det tur att fönsterhissen slutade funka när rutan var uppe och inte nerhissad. Det regnar ju liksom av och till här…

Hemma i garaget kollade jag så passagerardörren, att den var stängd och hyfsat ren. Inget hjälpte. Idag kollade jag på nätet. Det kan vara ett kretskort som är trasigt och ett nytt sånt kostade 2012 ungefär 7 000 kronor, exklusive arbete. Glad blev jag INTE över att läsa detta, förstås. Nu står det väl inte på förrän AC:n pajar och då blir det problem. Dörrarna fram i bilen har bara fönsterhissar och inga manuella ”vevar”. Fönstren till passagerarsidan sköts med reglage från förarsidan, men också från passagerarsidan. Men inget funkade, det var totalt dött. Om man ska tänka positivt är det väl att jag får vara glad att fönstret är stängt och inte öppet. Det hade ju varit betydligt värre om det inte gick att få upp…

Men det är inte bara bilen som är behäftad med fel. Här i mitt hem försöker jag blunda för att kranen i tvättstället på toa läcker. Den behöver en ny packning, men vaktis sa att tvättställsblandaren är så gammal att den nog går sönder om jag försöker byta packning. Alltså skulle hela blandaren behöva bytas. Även den ena kranen i badrummet har börjat droppa, så det behövs väl bytas där också. Tusenlappar…

Kvitto från Preem

Tankat hade jag gjort, men inte fått nån räkning.

På tal om bil hade jag inte fått nån bensinräkning. Därför ringde jag Preem, där jag har plastkort, dan innan vi skulle åka till Nora. Jodå, faktura var skickad den 13 juli, men nädå, det måste ha blivit nåt fel, för en och en halv vecka ska det inte ta för ett brev med snigelpost att komma fram. Jag fick via e-post en fakturakopia så jag kunde betala. Lite senare under onsdagen hittade jag plötsligt i min postbox… en räkning från Preem! Den mänskliga faktorn måste ligga bakom och som jag ser det har det antingen delats ut till fel postbox och legat hos nån granne ett tag eller så har posten fördröjt leveransen på annat sätt. Jag är trots allt glad att jag löste det i tid innan förfallodatum. Att få betalningsanmärkning när man är i min situation är INTE det bästa… (Nåja, jag blev faktiskt telefonintervjuad senare på onsdagen, så vem vet, min situation kanske förändras snart…)

En tredje grej som inte funkar som den ska är bakgrundsbilden på Twitter. Där måste jag då och då gå in i designinställningarna och spara om. Irriterande, men knappast nåt jag kan göra nåt åt… Fast jag har lust att bara skrika…

Varför funkar det inte bara som det ska?!

Doro Phone Easy 624

Mamma tycker tycker att den nya mobilen, en Doro Phone Easy 624, inte är särskilt easy att klara av…

Jag uppfattade det som om mamma kände likadant igår när jag ringde. Det var nio år sen på dagen som pappa dog och jag hade förväntat mig en ledsen mamma. Nja, hon var mest upprörd över att hon inte klarar av sin nya mobil och att hon fått en påminnelse om elräkningen. Den förra fick hon hjälp med av nån, men ska få lite mer hjälp på måndag; den senare fick hon ringa om själv. Telefonköer, förstås, men sen visade det sig att det hade blivit nåt fel och räkningen är betald. Hon blev rekommenderad att ta autogiro, så blankett skickades och nu ska lilla mamma fylla i den. Blanketter kan vara krångliga och jag hörde förtvivlan i hennes röst. Själv är jag 30 mil bort och kan inte hjälpa med varken mobil eller räkning.

Utöver detta hade en av mammas miljoner kusiner ringt och lämnat ett dödsbud: en av kusinerna har varit svårt sjuk och gick bort i veckan. Mamma, själv skröpplig**, fick i uppdrag att meddela äldsta faster – eller om hon tog på sig dig själv – samt mammakusinen B. Äldsta faster är nästan 100 år och man vet aldrig hur en sån gammal människa tar ett dödsbud. Alltså fick mamma ringa dottern, mammakusinen K. Vidare hade en kusin flyttat utan att meddela mamma, vilket gjorde henne nästan mer upprörd än dödsbudet.

Detta pratade mamma om i 20 minuter innan hon frågade hur det var med mig. Då hade min glädje över Nora-trippen nästan hunnit gå över, men jag sa

Ja, jag har varit i Nora…

Och så berättade jag mycket kort om våra upplevelser och sa att vi kunde prata mer i morgon (det vill säga idag). Jag tänkte att nåt att äta, lite sömn och vila skulle ge mig mer ork och tålamod, liksom.

Mugg med kaffe

Ytterligare en senapsmugg med kaffe innan husmor slår till.

I morse sov jag ända till klockan nio. Sömnen blev bara störd ett par gånger under morgonen av några hastiga uppvaknanden, men jag tvingade mig att stanna i sängen. Så man kan säga att jag har sovit i nästan tio timmar. Helgen ligger blank framför mig. Jag tvättar just nu och ska väl fortsätta dan med att hänga tvätt.

Nästa vecka har vi en födelsedag i familjen. Nån riktigt bra idé till present har jag inte, men det är nåt jag måste ta tag i typ nu. Eller snart. Om jag bara får mitt trötta jag att funka som det ska… Jag tror det blir ytterligare en senapsmugg med kaffe innan den här husmodern orkar slå till. Det blir en lugn dag hemma idag, annars. Min intention är att läsa – om inte nåt annat slutar fungera och jag måste ta tag i det genast, vill säga…


*Clark Kent = min lille bilman

**skröpplig är östgötska och betyder sjuklig, risig om människor

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket finns såväl glädje som sorg och ett stort mått stress.


 

Det blev en riktigt skön och slapp kväll igår. Maten lagade sig själv, nästan – räkor med tillbehör. Det var bara att koka ägg, skiva desamma samt en avocado och sen ställa fram detta och det övriga. Vi åt ganska sent och i alla fall jag var rejält hungrig. Det var länge sen frukost och eftermiddagskakan. I kylen låg sen länge ett italienskt billigt chardonnayvin som passade alldeles utmärkt till räkorna! Och som alltid när vi har ätit räkor är uppdelningen den att jag går ut med skalen till soprummet och Fästmön diskar.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter maten hängde vi med på
prinsbröllopets middag via Sveriges Television. Vi lyssnade på talen, vi kollade vad de åt, blomsterarrangemang, kläder, kyssarna, bröllopstårtan, brudvalsen… Det kändes nästan lite som om vi var med och delade parets glädje.

rosa gerbera

En tröstebukett med gerbera som jag fick en gång.

Men mitt i glädjen fanns också sorgen för så många den här dan. Under kvällen kom ett tredje dödsbud på två dar, detta tredje om att Magnus Härenstam gått bort. Nu har han joinat Brasse och Eva en trappa upp och jag misstänker starkt att inte en dag blir tråkig där. Här nere på jorden fattas han emellertid, liksom ett par andra människor som har ryckts bort från sina nära och kära nyligen och alldeles för tidigt. Jag önskar jag kunde trösta, men döden är så oåterkallelig och inget jag säger eller gör gör nån skillnad. Smärtan finns där i alla fall och de döda förblir döda. Det har gett mig mycket att tänka på och fundera över och delvis förändrade perspektiv på vissa saker.

Selfie 13 juni 2015

Blandade känslor i mig.

Det var med blandade känslor jag gick till sängs i natt, även om jag flamsande försökte mig på en vals med Anna innan läggdags. Det är bara att konstatera att vi inte kan dansa tillsammans, trots att vals är bland de enklaste danserna.

På morgonsidan hade jag en fruktansvärd mardröm. Jag har fortfarande hjärtklappning och tryck över bröstet, för jag blev otroligt uppstressad. I drömmen hade jag varit i en affär och storhandlat. Jag hade min bil i ett parkeringshus. Av nån anledning glömde jag ställa in mina matkassar och en bokkasse i bilen – innan jag gick (!) därifrån. När jag kom på detta rusade jag tillbaka till parkeringhuset. Då var inte bara mina kassar borta utan även min älskade Clark Kent*! Jag sprang upp och ner i trapporna i parkeringshuset, men ingenstans fanns varken bilen eller mina saker. Det sista jag gjorde var att åka en rulltrappa inne i affären. När jag stod på toppen av rulltrappan lyckades jag tappa min plånbok också. Jag SPRANG (tro mig, jag springer ALDRIG i verkligheten!) nerför trappan. Som tur var hittade jag min plånbok bland grönsakerna. Där hittade jag också en bok från min borttappade bokkasse. Den boken var allt som var kvar…

Kanske min dröm var bilden av det som blir kvar efter mig: en bok? Jag tolkade drömmen lite på det viset. Därför fotade jag ett par av mina att läsa-högar bara för att visa att det inte är dags för avfärd än. Jag ska bara läsa de här böckerna – och några till – först…

Två att läsahögar

Två av mina att läsa-högar. Det finns fler…


*Clark Kent = min bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en novell.


 

Professor Frans StenbergNä, nån stor fan av noveller är jag icke. Däremot gillar jag ruskiga berättelser, deckare, psykologiska thrillers och sån litteratur som är på gränsen till det övernaturliga, det spöklika. Och så gillar jag Uppsala, där jag bor sen 32 år tillbaka. Jag hade därför höga förväntningar när jag, efter en del leveransproblem, slet upp Mohamed Omars gotiska Uppsalanovell med den långa titeln Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ur kuvertet.

Genast kastas jag in i en mystisk tillvaro, där tiden tycks glida mellan dåtida gaslyktor och nutida iPhones, med dimman som fond. Inne i Gustavianum hittar vi professor Frans Stenberg och hans assistent Henning. Professorn är av en udda sort – som väl många professorer är? Henning tycker att han är lite lik Clark Kent. Men mest utmärkande för professorn är nog den röda fezen han bär då och då.

Det knackar på dörren och in stiger en kyrkoherde med ett dödsbud. Hon ber professorn granska ”fallet”. För utan tvivel är den döde mördad: hans huvud saknas.

Mohamed Omar, som vanligen skriver lyrik, kan sannerligen konsten att bygga upp en kuslig stämning. Persongalleriet lånar drag av såväl levande som döda Uppsalaprofiler – författaren själv tillhör den förra sorten. Det får mig att fnissa förtjust.

Men sen då? Är det spännande? Ja, det är det. Fast som den vana deckarläsare jag är listar jag förstås ut i förväg vem mördaren är. Jag hade gärna sett en lite längre berättelse, faktiskt, just för att dra ut på såväl stämning som spänning.

Omslaget, signerat Olov Redmalm, är otroligt snyggt och ypperligt passande till den här boken. Språket är vackert och böljande, lite som ett musikstycke. Tyvärr stör jag mig på alltför många korrekturfel. De 22 1/2 sidorna inlaga hade vunnit på att korrekturläsas bättre! En och annan språklig miss hakar jag också upp mig på, samtidigt som jag gillar Mohamed Omars lekfulla uttryck som

[…] den där sjuka, sliskfuktiga dimman! […]

Det var riktigt härligt att läsa den här novellen, utgiven på Aguéli förlag, en mörk novemberkväll. För endast 30 kronor plus porto kan den för övrigt bli din – mer information hittar du här! Kanske en liten julklapp..?

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om Mohamed Omars lyrikbok Skymning öfver Upsala!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »