Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hotas’

Ett inlägg om näthat och journalistik.


 

Tecknat nättroll

Om vi inte pratar om näthat riskerar journalistiken att påverkas.

Jag har läst en artikel om journalisten Anna Hedenmo på Dagens Nyheter på nätet. Hon gjorde en intervju med en person från ett parti jag inte gillar i SvT:s Agenda. Och efter det satte hatet igång på sociala medier, främst på Twitter, föga förvånande. Efter sånt händer det att många journalister lägger ner, drar sig tillbaka, tar en time out. Anna Hedenmo reagerar på ett annat sätt. Hon säger:

Tidigare var det något slags sanning att man skulle hålla tyst. Men jag har börjat berätta om hatet. Jag är rädd för att journalistiken påverkas. Jag är orolig för att man inte riktigt går hela vägen i intervjuerna […]

Anna Hedenmo uttrycker sin oro för journalistiken. Det gör även jag och minns de tio minuter jag såg av Skavlans intervju med en viss partiledare. Samtidigt kan jag förstå de journalister som håller sig själva tillbaka. Vem vågar liksom gå på när man efteråt överöses av rent och skärt hat?

penna

Dags att förnya journalistutbildningen?

Åsikter och känslor är sånt som är personligt. Det kan ingen högskoleutbildning rå på. Men för att kunna jobba som journalist behöver man idag en högskoleutbildning. Vore det då inte rimligt att man, förutom en grundkurs i stavning och grammatik, också gav delkurser i hur man hanterar näthat? Inte vet jag när utbildningen förnyades senast, men med tanke på det som händer kanske det är dags nu. Våra journalister måste nämligen få göra sina jobb utan att hatas och i vissa fall även hotas. Eller i vart fall behöver de få verktyg så att de kan hantera detta och bemöta hat och hot.

Jag såg inte Anna Hedenmos intervju. Programmet handlade om stridigheter inom det aktuella partiet, nåt som tycks leda till att vissa personer utesluts ur partiet. Efter inslaget intervjuade Anna Hedenmo partiets gruppledare i riksdagen. Sen kom reaktionerna. Anna Hedenmo berättar:

Det var det vanliga, mycket hat och oförskämdheter. Det kommer en hel del mejl och kommentarer på Twitter. Det är en frustration och upprördhet över att [partiets] företrädare utsätts för journalistisk granskning […] Det var inte mer än annars. Jag vill poängtera att det inte var hot, utan hat. Men det finns ett parti som skiljer sig enormt mycket i den här frågan. Jag vet inte vilka det är, […] men när jag gör intervjuer med företrädare för partiet sätter det igång ett hat. Det har jag bestämt mig för att prata om.

Skälet till att Anna Hedenmo väljer att prata om det är just det hon säger i det första citatet: hon är orolig för att journalistiken påverkas. Hon säger:

[…] Jag känner mig trygg i mitt journalistiska arbete. Det är lättare med en stark redaktion och lång erfarenhet bakom sig. Men som frilans och som yngre journalist är det nog svårare. Jag vill stärka andra journalister att våga fortsätta – den här granskningen är viktig att våga göra. Ytterst är det en fråga om yttrandefrihet.

Vidare berättar Anna Hedenmo att flera personer tvivlar på att hon har råkat ut för näthat. Men Anna Hedenmo har mejl att visa upp. Mejl och skärmdumpar är bra att spara/ta när man utsätts för näthat i form av svordomar, oförskämd-heter, förtal och annat.

Mitt förslag är att låta såna som Anna Hedenmo föreläsa på journalistutbild-ningen. Det är i alla fall en början. Det finns flera journalister som har drabbats av näthat. Låt dem också få berätta hur de hanterade det.

För övrigt har även jag varit något kritisk mot Anna Hedenmos journalistiska insatser, men det gällde intervjun med Eva Dahlgren, en person som det säkerligen inte är så lätt att intervjua. Fast jag hatade/hatar inte Anna Hedenmo för det. Jag svor till exempel inte en enda gång i mitt blogginlägg om den intervjun och jag skrev inte heller oförskämdheter om Anna Hedenmos person. Jag känner nämligen inte Anna Hedenmo. Jag har inte ens träffat henne i verkliga livet. Men… det hon sa i gårdagens DN tyckte jag var modigt och bra!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om lite minus.


Idag är det kallt.
Termometern talade sitt tydliga språk i morse. Strax efter klockan sju tog jag den här bilden:

Minusgrader

Minusgrader! Hela 3,6 sådana.


Fästmön
börjar jobba klockan 13
och vi har bestämt oss för att promenera dit. Ja, jag kanske inte går hela vägen utan en bit, bara. Sen i kväll när hon slutar tar jag bilen och hämtar.

Min morgon har jag ägnat åt att leta intressanta jobb att söka. Jag hittade ett. Det tog ganska lång tid att få till det hela rent administrativt. Naturligtvis beroende på ett überkrångligt webbformulär där man ska fylla i typ alla poster man har på sitt redan skrivna CV i Word… Så onödigt mycket tid!

Vidare har jag förberett mig lite inför uppföljningen på Arbetsförmedlingen i morgon. Det är ett faktum att det finns många färre jobb för mig att söka just nu. Det stressar mig, eftersom a-kassan sätter press på Arbetsförmedlingen att sätta press på såna som mig. För söker vi inte massor av jobb hotas vi med att inte få nån ersättning från a-kassan. Den här veckan har jag bara hittat fyra jobb att söka. Jämför det med mellan 15 och 30 per vecka, som det var för nån månad sen …

Pappershög med sökta jobb

Min pappershög med sökta jobb.


Ungefär hälften
av mina ansökningar hittills är fortfarande aktuella. Men om jag knappt lyckas söka ett jobb om dan att söka och samtidigt får tre nej per dag kanske du ser att ekvationen inte går ihop. Resultatet hamnar på minus. Jag vet inte vad jag ska göra och hos Arbetsförmedlingen får jag ingen hjälp. I morgon får jag fem minuter till uppföljning. That’s it!

Inget roligt att se fram emot den närmaste tiden heller. Anna försvinner till sina barn på fredag och blir mamma på heltid igen under två veckor, medan jag vandrar omkring i min hemmabubbla. Nästa vecka har jag i alla fall planerat in storstädning. Måste göra nåt med mina händer, känner jag.

Telefonerade med min egen mamma igår och hon hade fortfarande inte fått blanketten för ansökan om riksfärdtjänst. Den måste vara inlämnad ett visst antal veckor före planerad resa. Hon är jätteorolig att inte få tillbringa sina tre veckor över jul och nyår hos mig. Nu ältar hon det faktum att blanketten inte har kommit. När den väl har kommit och hon har fyllt i den och skickat in den kommer hon att älta och oroa sig över ett eventuellt negativt besked. Jaa, jag är min mors dotter, för jag är likadan…

Men jag tycker bara att julen är jobbig och deprimerande och full av krav. Jag har en dröm om hur jag skulle vilja fira den, men den drömmen tycks inte bli verklighet. Så nu är det mamma och jag – i tre veckor. Jag är glad att vi slipper sitta ensamma på var sitt håll i alla fall. Det var inte så roligt förra året, men samtidigt var jag ju nyopererad och hade ingen möjlighet att ha mamma här eftersom inga lyft var tillåtna. I år mår jag inte på topp av andra skäl. Ekonomiska, till exempel. Det är en hel del som ska få julklappar och sen ska det vara mat och dryck och gottis… och jag vill bara hoppa av eländet, känner jag… Ingen idé att älta just nu.

Ett par små klappar till mamma har jag köpt och jag har nån idé om ytterligare någon. Anna får kanske både nån hård klapp och nån mjuk, ”barnen” har jag ingen aning om vad jag ska ge. Det blir nog en slant per ”barn” och så köper Anna och jag nåt tillsammans. De tre vuxna får nog stå tillbaka till förmån för den yngste. Tyvärr, men så är läget. Minus i kassan, typ.

Ytterligare minus har det blivit på gårdarna här runt omkring. Nån har roat sig med att såga ner en massa träd. Först ut var en björkarna på baksidan. Igår noterade jag att ett par, tre träd på framsidan hade fällts också. Det tycks som om somliga har en fäbless att fälla träd här och det är inte alltid bra. Trädens rötter suger nämligen upp en hel del av smältvattnet från snön senare i vår. Om det inte finns tillräckligt med träd och vidhängande rötter riskerar vårar gräsmattor – och i värsta fall markplanslägenheterna – att råka ut för översvämning… Hoppas att man har tänkt på det…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som jag kanske borde lösenskydda. Men det handlar om byråkrati och så här kan vi faktiskt inte ha det i Sverige.


Jag blir bara så ledsen
på byråkrat-Sverige idag! Trodde att vi hade kommit förbi gråtvånget och vidare, men icke. Lite förvånande, dock, att yngre personer är så otroligt genomsyrade av sjukdomen

byråkrati.

På onsdag i nästa vecka jobbar jag min sista dag. På torsdag måste jag gå till Arbetsförnedringen för att skriva in mig och anmäla mig som arbetssökande. Annars har jag inte ens chans att få a-kassa. A-kassa är inte heller nånting som bara ”ges” till den som skriver in sig hos Arbetsförnedringen. Nej, man måste ansöka om det. Det är ju en försäkring och alla vet vi ju att försäkringar är bra att ha. Men… de kommer ju alltid med förbehåll. Det som också suger en del med a-kassa är att den har karensdagar. Och hela tiden hotas du med att få den indragen. För det förutsätts att du försöker luras och tillskansa dig pengar utan att ha rätt till det. (Alltså, a-kassan idag är så låg att en ensamstående har svårt att klara sig ekonomiskt på den. Det handlar liksom inte om att försöka få miljoner, bara det jag tycker att man har rätt till när man står utan jobb. Man måste till exempel kunna betala sin hyra, för nånstans måste man ju bo.)

Guldpengar

Chokladpengar betalar inte hyran.


För att överhuvudtaget
kunna ansöka om a-kassa måste du ha ett arbetsgivarintyg. Detta ska skrivas på en särskild blankett från a-kassan, det går inte med ett vanligt intyg från arbetsgivaren. Du ska ha med dig intyget den första arbetslösa dan, den dan du måste anmäla dig hos Arbetsförnedringen för att överhuvudtaget kunna komma ifråga för a-kassa, då.

Men det går inte! Skälet är att personalavdelningen på mitt jobb vägrar skriva ut intyget före den 31 juli, och då först efter arbetsdagens slut. Sen ska det skickas med snigelpost hem till mig. Gissningsvis dyker det upp i min postbox runt onsdag eller torsdag veckan därpå. Det håller inte! Inte nog med att det är karensdagar för a-kassa, ett intyg ska försena en utbetalning ytterligare. Två veckors bortslösad tid. Sen ska man dag för dag pricka i sitt a-kassekort. I fyra veckor, om jag inte minns fel. Tidigast om sex veckor, snarare om två månader, skulle det KANSKE komma nån sorts inkomst till mig. Det håller INTE!

En person, vi kan kalla personen S, på personalavdelningen mejlade mig igår om mitt intyg, det jag bad om för fyra veckor sen, samma dag jag blev varslad. S skrev att h*n inte kan skicka intyget med post förrän tidigast den 1 augusti, alltså samma dag jag behöver ha intyget med mig till Arbetsförnedringen. Jag svarade då, via min tjänstemobil, och förklarade läget. I morse hittar jag ett nytt mejl, där S skriver att det bästa S i dagsläget kan erbjuda är ett arbetsgivarintyg till och med juni månad. Ifall jag sjukskriver mig nu. IFALL JAG SJUKSKRIVER MIG…  Det har jag ingen som helst tanke på! Jag är frisk och min intention är att jobba måndag, tisdag och onsdag nästa vecka, när min semester är slut.

Från sjuksängen 1

Nej, sjukare än så här tänker jag inte vara mina tre sista arbetsdagar.


Det är ganska omöjligt
att föra en vettig diskussion via e-post, särskilt när man som jag använder iPhonens minimala tangentbord. Så jag gjorde som förr i tiden – jag ringde! Och, hör och häpna, S svarade i sin telefon! Samtalet tog tre minuter. Det jag nu har lyckats utverka är att jag får komma och hämta mitt intyg, strax före klockan 16 på onsdag, den sista dan jag jobbar. Detta innebär att jag måste jobba över den dan. Ja, du läste rätt. Jag måste jobba över min sista arbetsdag!!! Varför? Jo, för att jag inte kan lämna ifrån mig mobil och dator innan jag har fått mitt intyg eftersom jag måste kunna nå S om nåt händer. Mitt passerkort måste jag lämna in före dess och då kommer jag inte in nånstans och kan ringa.

Datorn ska jag lämna i ett hus bredvid där S jobbar. Hoppas jag! Det jag hoppas är att det finns nån där som tar emot min dator. Jag har mejlat flera jag känner i huset, men alla är ju på semester. Datorn tillhör en av fakulteterna i huset, jag har alltså fått låna den sen den 1 februari 2012. Eftersom jag kanske, kanske ska jobba för sagda fakultet i framtiden, vill jag inte att nån ska försnilla min dator, som ju är inställd etc efter mina behov, så att säga.

Men igår blev jag riktigt, riktigt ledsen på ett annat mejl som jag läste via min tjänstemobil. (Vad är det för fel med att ringa?) Det var från min chef som undrade var pappret jag skulle skriva på och återsända till honom var. Det papper han skickat mig i ett rekommenderat brev den 24 juni. Jorå, jag fick brevet den 27 juni – jag var och hämtade det på postutlämningsstället direkt. Jag hade med mig ett kuvert, jag köpte frimärken, jag skrev min namnteckning på pappret, stoppade pappret i kuvertet, adresserade det till personalavdelningen (för det var det det stod att man skulle göra på pappret) och postade det. Torsdagen den 27 juni 2013. Kanske kunde chefen ha kollat lite med Personalavdelningen först, innan jag får ett insinuant mejl? Kanske hade samme chef kunnat varsla mig en annan dag än dagen före midsommarafton? Kanske… Nej, empati är en egenskap som inte alla människor har.

tårar

Jag blir så ledsen.


Ovanpå detta
har jag försökt hjälpa mamma på distans med en blankett från Pensionsmyndigheten. Men det gick inte att öppna blanketten i min webbläsare. Omkring detta pågår nu en mejlväxling mellan myndigheten och mig. Jag tycker att man ska skriva på webbplatsen att den enda webbläsare som funkar för den här sortens blanketter är Explorer – för så är det! Det är det enda jag vill. På myndigheten vill man att jag ska beskriva mitt problem etc etc. Som om jag inte vore datakunnig. Jag, som för höge farao har byggt liknande webbplatser själv!!! Jag, som dessutom har tyckt att just Premiepensionsmyndigheten har en bra och användarvänlig webbplats!.. Nu skickar myndigheten inte bara konstiga frågor, utan varje gång jag svarar kommer ett nytt mejl med ett ärendenummer… Det är så goddag yxskaft att jag kreverar nästintill!

ARG

Nej, jag är inte mindre arg idag. Men jag är ledsen också. Alla människor vill nämligen inte luras.


Och allt detta, kära läsare,
hamnar på ett eller annat sätt i min kommande bok! Så här kan vi nämligen inte ha det i Sverige. Jag vill för övrigt inte ägna mina dagar åt såna här skitsaker, jag vill arbeta.


Livet är kort.

Read Full Post »