Va bidde det då då? Det bidde… en slips!?!

Ett inslaget inlägg.

---

 

Det bidde en… slips!?!

Det är nån i familjen som fyller år nästa vecka. Plötsligt blev det lite brådis för somliga att hitta Den Perfekta Presenten. Inte helt lätt när en tidsoptimist blir krasslig… Först var det onda ögat, sen magen och sist bedövningen i käften som inte släppte förrän efter fem timmar och lite till (typ nästan sex). Men… en har varit med förr och förhoppningsvis lyckades jag även denna gång (eh… ja, det spörs, det…).

Födelsedagspresenter innebär att en måste anstränga sig rejält. Inte nog med att en ska komma på vad som ska handlas. Min mamma ville alltid ha

en snäll flicka

när jag som barn frågade vad hon önskade sig. Tyvärr har jag hittills inte kunnat uppfylla hennes önskan.

Men när en sen har kommit hem med en present – ja, då ska den slås in, också. Det gör nämligen inte så många affärer längre. Eller också får en betala för sånt. (I det här fallet var det bättre förr, på stenåldern, vill säga.) Jag kom hem med en present, med bedövad läpp och kind slog jag in (eh, fast jag slog inte in med varken läppen eller käften, förstås) och… jaa… en kan inte säga att det blev… vackert…

Va bidde det då då?

Hum, jag tycker att det ser ut som… en slips. Vad tycker DU??? (Å, så glad kvinnan i mitt liv ska bli..?)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gratis är gott – att skratta…

Ett inlägg om att det kan vara osäkert vad som är gratis, men ett gott skratt kostar ju ingenting. 

---

 

Den rätta boken till min ordvitsande vän med norskt påbrå.

I förra veckan bestämdes det lite hastigt att jag skulle stråla samman med vännerna Ingela och Gunilla här i Uppsala i söndags. Eftersom jag visste att Gunilla hade fyllt år ett par dar före vår träff – och för att hon är en sån god och positiv vän – ville jag försöka hitta en liten present. Det blev ett av ärendena i fredags.

Jag hade bestämt mig för att försöka hitta en bok. Gunilla och jag har väldigt… divergerande intressen. Hon gillar till exempel sport och jag gillar böcker. Det händer att vi driver med varandra och oss själva då och då, för jag avskyr verkligen allt som har med sport och idrott att göra och Gunilla är inte överdrivet förtjust i böcker. Detta till trots har vi roligt när vi ses och vi ser INTE ner på den andra för att den inte gillar samma saker som en själv. Men jag ville ju vara en god vän (sic!) och försöka utöka Gunillas hemmabibliotek. Jag letade och letade efter ”rätt” bok. En lång stund höll jag i en mycket djup och seriös bok som har stor betydelse i mitt eget liv. Fast nej. Det är ju det här att vi är så olika, Gunilla och jag. Boken har stor betydelse i mitt liv. Jag la tillbaka boken.

En av de sista anhalterna i fredags innan vi for hem och tog helg, Fästmön och jag, var Återbruket. Du vet, stället där jag kraschade glasdörrar så killen i kassan PRUTADE på de två bokhyllorna jag köpte. Där hittade jag nu också den perfekta boken: Norgehistorier. Perfekt därför att Gunilla är en ordvitsare OCH har norskt påbrå. Framme vid kassan hos Återbruket finns en korg med diverse böcker som är gratis. Jag stod och rev en stund i den men hittade inget jag ville ha. Därför vände jag mig till tjejen i kassan för att betala boken som skulle bli en födelsedagspresent till Gunilla.

Nej, nej, den är gratis!

svarade hon.

Va? Är det säkert?

sa jag.

Jorå, försäkrade tjejen i kassan, varpå jag tackade och Anna och jag lämnade butiken. När vi kom ut sa Anna:

Hon trodde nog att du hade valt boken till Gunilla i den där gratiskorgen!

ALLA böcker gratis på Återbruket just nu…

Självklart var det så! Trodde jag… Men… igår tittade vi in på Återbruket en stund och då såg vi – här och var – RÖDA skyltar där det stod att ALLA böcker är gratis… Typat, när jag hade gått och fnissat åt och skämts lite över att jag hade lurat en loppis. Så eh ja… Även en kommunikatör kan missa väsentliga skyltar… Nu vet du, Gunilla, ifall du läser det här inlägget, hur fruktansvärt svindyr din present var!!!

Det här med skyltning är förresten inte alltid så… lätt. Ibland är skyltningen så minimal att man inte hittar, ibland är den så… total att man liksom… blir tyst över övertydligheten. Som skyltningen på Social Ekonomi Uppsala…

Eh… ja… Vi kände oss både välinformerade och välkomna. Ingen risk att vi gick vilse i affären.

Skyltning är ju ett sätt att kommunicera med kunder, rabattkuponger är ett annat. Idag med posten fick jag en kupong från stans nyaste ICA Maxi. Om jag tolkar texten rätt skulle jag i princip kunna åka dit, fylla en kasse med varor för 100 kronor, lämna fram kupongen i kassan – och enbart betala för kassen. Eller? Hur tolkar du texten? Tänk på att kommunikation är svårt…

Rabatt 100 kronor när du handlar för minst 100 kronor, innebär..?

Ett ställe där det inte är gratis är Motalabron. Jag tycker ärligt talat att det är skit, på ren svenska. Vill man leda bort trafiken från Metropolens lilla trånga centrum, över vattnet, söderut ska man väl inte ta betalt för det?! Men det vill Trafikverket. Och Motalabron är häftig att köra på. Därför kostade mamma och jag på oss att åka på bron tur och retur när vi skulle besöka vännerna i Aska i påskas. Enligt skyltar skulle räkning komma med posten. Det var den 5 april vi korsade bron. Jag kan inte påstå att jag har väntat och längtat efter räkningen. Jag glömde bort den. Men så idag hittade den vägen ner i min postbox. Räkningen på infrastrukturavgiften – ja, det heter så! – för färden över bron var på… tio kronor. Alltså, det måste ha varit så mycket dyrare än en guldpeng att ta fram räkningen, skriva ut den, stoppa den i ett kuvert och skicka den med snigelpost till mig…

Infrastrukturavgift på 10 kronor för vår resa fram och tillbaka över Motalabron på påskdagen.

Man skulle i detta sammanhang kunna ha sagt

Det var bättre förr!

Men faktum är att det inte var det. För till och med på 1700-talet fick Byhåleborna betala broavgift för att färdas på den då befintliga bron över kanalen, Storbron. Utveckling? Nja…

some things never change.

Bara broarna och deras ägare…

Kopia av en bropeng från 1787.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vård, åkommor och en bästefåtölj

Ett vårdande och krämpande inlägg samt ett inlägg i vilket somliga skaffar en tron.

---

 

Vi började dagen med ett besök i vården. Ja, det var ett planerat besök och inget akut. Det dumma var bara att jag vaknade med hosta (inte heller anledningen till besöket) och när vi kom hem från besöket i vården skadade Fästmön en av sina söta små tår (nej, tyvärr fick jag inte fota). Hostan beror säkert på att nån i närheten har grillat eller rökt i smyg. (Närå, jag håller på att åka på en infektion.) Tån egenvårdades med kylklamp. Ovanpå detta har vi båda två ont i ryggar och axlar. Nåja, jag säger som min morfar:

Det går över om 100 år!

På förmiddagen hade vi en träff med Annas snälla mamma. Jag behövde tanka på vägen dit och det gick utan problem, för en gångs skull (pumparna brukar alltid stänga av och hålla på och krångla). Clark Kent* måtte vara en riktigt bensinsnål herre eftersom den tanken som nu behövde påfyllning var den jag fyllde upp i Metropolen Byhålan i påskas! Medan jag tankade vilade jag ögonen på två Volvobilar från olika år… Det var bättre förr, är min åsikt.

Volvo och Volvo… Men ärligt, Amazonen är finast, tycker jag!

Vår träffpunkt var parkeringen på Myrorna i Boländerna. Annas snälla mamma och L var redan på plats. Vi väntade några minuter innan affären öppnade. Och tänk! Den svarta bästefåtöljen, som Anna provsatt i lördags och sen har längtat efter resten av helgen, fanns kvar! Priset för denna skinnfåtölj var endast en hundralapp. Då kan Anna rättmätigt skryta om att hon har gjort ett fynd! Vi fick hjälp att bära ut fåtöljen i Annas snälla mammas bil. Det var skälet till att I och L var med – deras bil är högre och har till och med svalt ett badkar en gång, berättade I. Annas bästefåtölj stod som en tron och fick resa ända till Himlen.

En riktig tron till Anna – för bara en hundring!

 

Inte heller jag kom lottlös från träffen! Annas snälla mamma hade med sig en kasse böcker ur vilken vi fick välja och vraka innan påsen lämnades in på Myrorna. Nu kanske du förstår varför Annas snälla mamma alltid benämns just snäll? Anna tog en bok, jag tog dessa tre:

Tre böcker fick jag av Annas snälla mamma: Dödsdomen, Lanthandlerskans son och Häxan.

Men… det fanns ett litet aber med Annas nya bästefåtölj: den behövde ben. Eftersom Anna inte börjar jobba förrän senare i eftermiddag, tog vi svängen om IKEA. Där inhandlade Anna fyra träben som förhoppningsvis passa. Annars får vi väl använda dem på oss själva. Vi träffade en bekanting i kassan som köpte en madrass. Jag förstod vad hon skulle ha den till och sa

Vi har köpt träben! Och vad du ska göra fattar jag nog, ligga!

Vi orkade naturligtvis inte åka ut till Himlen igen med benen, utan det blev New Village. Benen får provas en annan dag – Anna ska till Förorten ett par gånger den här veckan, så tillfälle finns. Som tack för att jag hade kört och burit (nej, fåtöljen var faktiskt inte tung!) samt som en förtida födelsedagspresent fick jag den fina Orreforsskålen som jag hade tittat på i lördags, men inte köpt. Nu har de tu blivit tre på mitt matsalsbord. Tack, sötnos!

Den största fick jag idag av Anna.

Jag har tillbringat en stund i mobiltelefonen och samtalat med En Myndighetsperson. Oron är tillbaka och dessutom är jag förbannad och upprörd. Mer än så säger jag förstås inte öppet. Men klarspråk är visst nåt som alla myndigheter inte använder. Samtidigt tycker jag att det är en stor skillnad mellan att uppfylla krav (och därmed beslut) samt preliminära beslut.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

ESC 2014: Det var bättre förr

Ett bakåtsträvande inlägg.

---

 

Igår kväll lyckades jag hålla mig vaken genom hela timme av Inför Eurovision Song Contest. Det var det sista programmet före de två semifinalerna (den 6 respektive den 8 maj) och den stora finalen (den 10 maj). Jag har försökt titta och lyssna på de här inför-programmen bara för att bilda mig en uppfattning om huruvida jag ska se på finalen nästa lördag eller inte. Det faktum att jag har sovit mig igenom minst två av de fyra programmen säger en del om vartåt det lutar.

Och eftersom jag har sovit så gott – för det mesta – när låtarna har spelats igenom, kan jag inte säga att jag har nån favoritlåt i år. Nån låt jag gillar oavsett placering. (De flesta låtar jag har gillat de senaste åren har knappt tagit sig till final.) Därför får jag väl helt enkelt hålla tummarna för Sanna Nielsen, som jag tror ska representera vårt land i tävlingen. Hon tävlar som fjärde bidrag av 16 i den första semifinalen nu på tisdag.

Men igår då? Hur var de sista låtarna som presenterades innan det ska tävlas? Man kan väl säga så här att en kunnig programledare hade kanske lyft programmet. En före detta Fröken Sverige gör det inte, trots att Triste Christer (före detta frisör) försöker hålla henne under armarna. Och om gårdagens låtar och gäster noterade jag följande:

• Rumänien-killen har likadan frisyr som jag.
• En av gästerna i studion verkade hyperaktiv och väldigt uppstressande att titta  på.
• Jag twittrade för att inte somna.
• Jedward på franska!
• Italien var bättre på axelvaddarnas tid.
• Danmark hade mycket i sina öron. Mycket!
• Sloveniens låt gav mig yrsel.
• Vad gjorde Armenien?

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var bättre förr – då kunde åtminstone deltagarna sjunga.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Julgran, kalkonskinka och klappar

Ett inlägg om dagens juliga.

Nu börjar det likna nåt! Igår när jag var iväg och hämtade Fästmön passade jag på att inhandla den sista julklappen. Tyvärr kan inte den överlämnas förrän efter trettonhelgen, men ändå. Den är inköpt och inslagen och mottagaren informerad.

En julklapp, som är både hård och mjuk, till vännen FEM.

 

Och man får väl tänka som så att

den som spar, h*n har

eller

den som väntar på nåt gott väntar alltid aldrig för länge.

Hemma i Himlen var det så julfint med tomtar och gran. Alla ”barnen” var hemma och tindrade med ögonen när jag lämnade Anna igen. Vi skulle båda två ställa oss vid spisen. Jag fixade till chicken tikka masala med naan och mamma blev nog både mätt och nöjd.

Tärnad kyppa i pannan till chicken tikka masala.

Idag är det dan före dopparedan. Man skulle kunna säga

dropparedan

för det är regn i luften, snarare än snö. Igår började det blåsa väldigt mycket också. Vädret är uppochner, verkligen. Vi kanske behöver tänka, lite till mans/kvinns, på det här med miljön. Antirasism och annat positivt anti i all ära, men var ska vi leva om vår planet inte längre är ett ställe vi kan bo på för att vi har förstört dess miljö? Bäst att jag tillägger, innan jag får Fejanmobben på mig IGEN, att det ena inte utesluter det andra. Men att göra nåt åt miljön är en fråga som också behöver hanteras – av oss alla. Men var är engagemanget???

Det blir i vart fall ingen julskinka i det här hemmet utan julkalkon. Jag har köpt en liten på drygt ett kilo. Den är färdigkokt och ska griljeras som skinka i ugnen. Spännande att se om det är gott! Det kanske blir en skinkkalkonmacka sent i kväll, med andra ord.

I eftermiddag åker jag ut till Himlen med fyra påsar julklappar. Ja, det låter mycket, men det är också ett större gäng där än här (vi är två) som ska få klappar. Dessutom blir det betydligt färre klappar i år än tidigare år. Det är så det blir när vi alla blir äldre. Det viktigaste är att de smärre får. Men inte heller där blir det nån överdrift från min sida. Trots det tror jag att det blir nöjt. Vi får hoppas på det.

Innan jag åker ut ska jag nog ta in gröngölingen och sätta den på fot. Kanske rentav sätta i ljusslingan. Mamma uttryckte en önskan om en promenad idag – det vill säga hon ville gå till Kaj och kolla på kläder – men jag påminde henne om att jag ju ska till Himlen i eftermiddag. Visserligen är hon vaken just nu så vi skulle kunna ta en tur på förmiddagen, men hon sitter och telefonerar till sjukvården i sitt hemlän. Hon har fått en sån där omöjlig tid för läkarbesök, typ nästa vecka. En vecka före läkarbesöket ska hon lämna prover. På annandag jul, dårå, eller? Idiotiskt! Och inte har hon e-legitimation heller så nu får hon sitta och ringa och ringa och ringa. För det gör ju alla andra som inte heller har e-legitimation eller tillgång till dator eller klarar av att sms:a via mobil också och samtidigt. Förhoppningsvis kan hon somna om en stund sen – om hon inte är alltför upprörd över vårdens försämrade tillgänglighet.

Det blir ingen matlagning idag, utan jag har deklarerat att vi köper hem pizza till middag. Det brukar mamma gilla, så det blir nog bra. Det blir för rörigt att fara fram och tillbaka och fixa med än det ena, än det andra och sen behöva ställa sig och laga mat. Så talar en Toffla som inte har några barn. Och tur är väl det, för de hade väl fått svälta ihjäl. Tur att karamellskålarna är välfyllda här. Men varför har de gjort om innehållet i Twistpåsen så mycket??? Det var bättre förr! Marsipan är äckligt och kolorna får jag totaldissa för tändernas skull – det kan bli så dyrt, nämligen, eftersom jag är över 20 år. Och svårt, nej, omöjligt att få tag i nån tandläkare i dessa dagar. Fast godis är gott, det är det…

Godis är gott, men innehållet i Twistpåsen var bättre förr.

Vad händer hos dig idag då??? Äter du godis och slappar eller far du omkring som en skållad råtta??? Jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

I sällskap med Marie och skräck

Ett inlägg om gårdagskvällen och lite om idag.

Efter julmöblandet igår var jag helt slut. Fredagen var en enda, jääättelååång arbetsdag. Först gick jag upp en kvart tidigare än vanligt, det vill säga klockan sex, och när jag sen äntligen var klar för dan med såväl jobb som hemarbete var klockan över 21. Det blev 15 timmars arbetsdag – med avbrott för en halvtimmes lunch och en liten Lucia-fika på förmiddagen, förstås.

Min middag.

I morse skrattade jag lite när jag kollade in mitt diskställ – och nä, det blir ingen bild. Där stod en kaffemugg och en grön skål. Tro nu inte att jag hade haft sallad i skålen. Ingen risk – den hade härbärgerat en halv påse prästbågar. Nej, mina matvanor när jag är ensam har en del att önska…

Efter julmöblandet igår satt jag en stund vid datorn. Noterade då via Twitter att det pågick ett TV-program som lät intressant. Jag hällde ner mig i bäste fåtöljen och tittade och lyssnade. Och äntligen var det nåt sevärt en fredagskväll! Niklas Strömstedt var värd och tackade för musiken programmet Tack för musiken. Totalt ska det bli sex program, detta var det andra. Varje gång har Niklas Strömstedt besök av en artist. Igår var det Marie Fredriksson. Det tog en halv sekund, sen var jag fast i programmet! Såväl värd som artist var otroligt bra.

På den här, Ballader av Marie Fredriksson, finns mycket fint!

Ofta när sångare blir äldre tappar de sina röster. Så är inte fallet – varken med Marie Fredriksson eller Agnetha Fältskog (tänk om Niklas Strömstedt fick henne som gäst…) eller Jessica Folcker heller, för den delen. Men Marie Fredriksson har ju dessutom gått igenom en del svårigheter i form av sjukdom (hjärntumör), så att ens se henne på en scen var som ett litet mirakel i sig.

Marie framförde, ibland tillsammans med bandet, ibland bara akustiskt med Niklas Strömstedt på gitarr, bland annat låtar som It must have been love, Sparvöga och Ännu doftar kärlek. Jag sjöng naturligtvis duett här i min ensamhet och tänkte att

Fasen, det var bättre förr – i alla fall med tanke på de låtar som skrevs då!

Timmarna gick och jag tvingade mig att stanna uppe så länge som möjligt, för jag ville inte vakna klockan sex idag. Det slutade med att jag glodde på American horror story på kanal 9. Det är en bisarr och läskig TV-serie och faktum är att jag inte har pallat att se många avsnitt av den. För läskiga, alltså… Men igår höll jag mig vaken – för att sen direkt efter programmet slockna som ett ljus.

I morse vaknade jag av att grannarna skrikande tycktes jaga varandra i en lägenhet nära min. Kände mig helt död och tänkte skrika nåt fult svärord åt dem. Men en blick på klockan sa mig att det ändå var dags att gå upp. Den var runt halv nio. Nu blir det lördagsfrukost och därefter dusch innan jag ger mig ut för att införskaffa föda julmat.

Om du vill se nåt riktigt sött föreslår jag att du tittar på Hagasessan när hon bakar pepparkakor. Det vill säga mest äter deg. Allra bäst är sortin, när hon tydligt visar att det är nog.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Det var bättre förr…

Ett inlägg i vilket Tofflan visar upp sitt dåliga samvete.

Det var liksom bättre förr – i alla fall i vissa sammanhang. Som när chokladbiten hette Mellanmål och inte… Sportlunch.

Namnet var bättre förr. 

Namnet Sportlunch får mig att känna ett otroligt dåligt samvete när jag, som nyss, sprättar upp en chokladkaka – UTAN att ha sportat och när det faktiskt är kväll och inte lunchtid. Mellanmål kan man liksom äta när som helst.

Andra godisbitar som har bytt namn är Raider till Twix och Käck till Kick.

Nä, som sagt, vissa saker var bättre förr…

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen

… satt Tofflan i skrivbordsstolen vid datorn hemma.

Kunde ha varit början på en roman, en pastisch på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. För jorå, jag kallades Gösta en gång i första min ungdom. Fråga FEM! (Jag tror nämligen att det var FEM som låg bakom det hela.)

Men nu är det inte det. Jag är inte alls i nån början, jag är i ett slut. JAG är slut. Som människa, känns det som.

Lägenheten var ju tom när jag kom hem. Den bara stod här och behövde städas. Tvättkorgen jagade mig runt rummen, ungefär. Så jag har skurat badrummet, jag har skurat dusch- och toarummet, jag har kört en maskin tvätt. På köpet fick jag leka rörmokare igen, denna gång i handfatet inne på toa. Jag rensade med en bit ståltråd, men det hela slutade ändå med kaustiksoda. Sen har jag dammat och jag har packat min rygga, för jag hoppas att min älskling vill få besök av mig i morgon. Som kronan på verket har jag… ätit middag! Se själv!

Den ensammes middag med UppsalaTidningen, i skenet från min nya kökslampa, julklappen från mamma. 

UppsalaTidningen brukar komma på torsdagar, men den här veckan kom den alltså på en fredag som förr i tiden. Och vad gäller leveransdag tycker jag att det var bättre förr. Fredagar vill jag gärna läsa den! Så fortsätt med det – om Tofflan får önska!

Mamma ringde i kväll och resan hem hade gått ganska fort, typ tre timmar. Hon var jätteirriterad på chauffören som var ryckig och rivig och dessutom satt och snorade typ hela tiden – när han inte pratade i sin mobil eller spelade musik. Högt. Jag sa åt henne att hon ju fick ringa till färdtjänsten och KLAGA, men det tror jag inte att hon gör. Nåja, huvudsaken var att hon kom hem och att resan gick bra. Hon lät förvånansvärt pigg när hon ringde, så jag tror att den här lilla turen piggade upp frun. För övrigt hade hon lämnat en peng på köksbänken och ett kuvert till födelsedagen. (Jag har ju redan fått min present – våffeljärnet!)

Nä vet du, nu är jag så slut i rutan att jag inte orkar ta dagens surfrunda bland mina kickor och pluttar (jag tvivlar på att de tittar in hos mig varje dag, förresten, så det spelar nog inte dem så stor roll om jag inte besöker dem minst en gång om dan). Jag ska slänga i mig i bäste fåtöljen för mamma har lämnat ett gott äpple som jag ska gnaga på till dessert.

Ett gott äpple.

Äh, nu lurade jag dig allt! Mamma har lämnat kvar några kolor och dessutom åt vi inte upp prästostbågarna och jag kanske, kanske är sugen på en öl till. Läsa Fjällgraven ska jag nog i vart fall göra, för dammsugningen sparar jag definitivt till i morgon förmiddag. Jag orkar inte mera nu.

Ha en go fredag, du som trots allt orkar titta in här och som har läst ända hit!

Livet är kort.

Read Full Post »

Oroande siffror

Jag har sagt det många gånger förr: Det här är ingen partipolitisk blogg, knappt ens en politisk blogg. Men… så klart jag är intresserad av saker och ting ändå. Alldeles nyss läste jag följande siffror, twittrade av Expressens Niklas Svensson (@niklassvensson):

Sifo i dag:

• S 35,0 +3,7
• V 5,4 –0,3
• MP 9,3 –1,7
• M 27,3 –1,7
• C 3,8 +0,2
• FP 5,6 –0,6
• KD 3,3 –0,3
• SD 9,0 +0,5

Det här är ju synnerligen intressanta, men oroande siffror. Det verkar som om sossarna, SD och centern har knyckt väljare från såväl borgare som vänstern och miljöpartiet. Personligen tycker jag att det finns en del skrämmande i dessa siffror och jag tror inte att jag behöver förklara varför jag tycker att det är skrämmande. Det handlar inte bara om Social ”Det var bättre förr” demokraterna, liksom… Jag känner att människor verkar vara desperata nog att kliva tillbaka, visst, men också att rösta på sånt som enligt mig inte är acceptabel politik. Punkt.

Det är val i Sverige den 14 september 2014. Jag hoppas verkligen att vissa siffror har svängt sen dess. En liten föraning kan vi få i höst när det är kyrkoval, även om det är många som inte röstar då. Jag är fortfarande medlem i Svenska kyrkan, men jag är dubbelansluten till en frikyrka. Ungefär som jag är med ett två fack, Vision och Svenska Journalistförbundet (min huvudtillhörighet är hos Vision där man helst vill slippa mig, en känsla som är besvarad av mig, men inget jag kan göra nåt åt så länge jag inte har nån fast anställning.)

Det är ungefär ett och ett halvt år kvar till valet. Har du bestämt dig än vad du ska rösta på???

Livet är kort.

Read Full Post »

Pride torsdag: Schlager

Det här inlägget handlar förstås inte bara om själva Pride-evenemanget. För alltid när Fästmön och jag är här brukar vi ägna dagarna åt att få oss till livs lite kulturella godbitar.

Igår traskade vi ner till Gamla stan och tog färjan till Djurgården. Målet var Spritmuseum som ganska nyligen flyttat dit från en tämligen osynlig tillvaro i Vasastan.

Spritmuseet från utsidan.

Spritmuseets hus är häftigt. Men frågan är om det var lika häftigt inuti… Det kostade 100 kronor i entré och jag fick behålla ryggan på – om jag bar den på magen eller i handen så att jag inte skulle ha ner saker med den. Trams! Det var gott om tomma utrymmen och inte trångt nånstans. Efter ett tag bar jag ryggan på axeln igen. Det hade varit bättre om tjejen i kassan hade talat om var ingången till utställningarna var, för den var nämligen inte på nåt sätt skyltad eller utmärkt.

Inledningsvis var det en massa konst kring Absolut Vodka. Urläcker reklam! 

Absolut Vodka inom ram.

All Absolut Vodka var inte inom glas och ram.

Absolut Vodka i neon.

En del verk var… konstig konst…

Konstig konst, men läcker.

På museet fick man lära sig en massa om sprit, även hur alkohol påverkar sinnena. En tänkvärd sektion handlade om sprit och sex.

Sprit och sex.

Anna tog tillfället i akt att lära sig koka sprit.

Anna kokar sprit.

Det fanns massor av intressanta och tänkvärda sektioner, bland annat från en husvagn där man kunde spela upp hur olika människor i ett sällskap reagerade på alkohol, vuxna såväl som barn som drack saft. Synnerligen obehagligt. I en annan sektion kunde man klicka på en person varpå denne eller denna berättade vilken sorts alkohol h*n föredrar. Också intressant – och i vissa fall oväntat.

Vem dricker vad?

Tro det eller ej, vi var INTE sugna på sprit efter detta museibesök. Däremot törstiga. Därför traskade vi iväg till O’Leary’s och tog var sin härligt kall Staropramen med lite salta nötter till.

Härligt kall.

Efter ett tag blev vi ombedda att byta bord eftersom vi hade satt oss vid det enda, när vi anlände, tomma bordet som hade så många som sex sittplatser. Så klart vi flyttade på oss, men det hade ju varit trevligt om personalen åtminstone hade torkat av den kletiga vaxduken på bordet vi hänvisades till…

Jag tittade djupt ner i ölglaset och fattade ett par beslut som har inneburit ett avsked. Och jag känner mig förunderligt fri!

Vi tänkte att vi nog skulle palla med ett museum till, så när vi anlänt med färjan till Gamla stan gick vi runt vattnet och stapplade in på Fotografiska, vårt favoritmuseum i Stockholm, tror jag. Vi går i alla fall jämt dit när vi är här.

Regnbågsflaggorna vajade på Patricia.

Min häl gjorde vid det här laget ganska ont, så vi gick i sakta mak längs vattnet.

Medan vi köade för att betala den ganska höga entréavgiften, 110 spänn, dök plötsligt ett knollrigt huvud upp från ingenstans. Det var konstnärliga Kitty som hade sett oss gå in. Trevligt med såna överraskningar! Och ja, jag ska inhandla nånting av Kitty när vi kommer till Uppsala. För övrigt, för den som ofta går på Fotografiska kan det löna sig att köpa ett medlemskort för 495 kronor/år. Då går man in fritt.

På Fotografiska fanns en utställning om sport. Den sprang vi väl mest förbi, för ingen av oss är så intresserad. Men jag kunde ju inte låta bli att stanna vid denna donna, för övrigt med ett fantastiskt fint förnamn.

Ulrika Knape i medaljhopp.

Sally Manns bilder sprang vi också nästan förbi. Jag tyckte att de var hemska. En sektion bestod av bilder som jag uppfattade som snudd på barnpornografiska, en annan sektion bestod av döda kroppar och kroppsdelar i olika stadier av förruttnelse. Nej tack, sånt vill jag inte se!

Den del av utställningen jag gillade bäst var August Strindbergbilderna. August is my man och soulmate i mångt och mycket. Men jag har ju lyckligtvis inte gift eller skilt mig tre gånger, en ex-fru räcker.

August Strindberg med blicken långt borta i fjärran.

Efter all denna andliga spis behövde Anna få i sig nåt ätbart. Det blev en tjockkorv som jag tvingade i henne medan vi njöt av solen, vinden och vattnet.

Anna korvar sig.

Så styrde vi stegen hem till hotellet för att fräscha upp oss och byta kläder. Vi slappade en stund och jag vilade min häl som nu gjorde mer än väldigt ont. Vi kom till Tanto runt 19-tiden – och vi var inte ensamma… Där var packat med folk, gamla goa vänner liksom en del puckon som for runt som jehun med en rullstol och ett ben rakt ut. Funderade på att sno rullstolen och placera mig själv i den, men just dessa ville vi undvika. Mycket! Däremot träffade vi på goa Gunilla som för kvällen höll sig till H2O.

Goa Gunilla med H2O.

Anna var söt i sin svarta La Coste, den vi internt benämner öltröjan eftersom folk brukar hälla öl över den. Denna kväll var inget undantag, men den som hällde var Anna själv.

Söt i öltröjan.

Framåt kvällen blev det middag på papperstallrik och med plastbestick. Vi åt vegetariska haloumiburgare. Det var gott ända tills jag hittade ett hårstrå på tallriken.

Halloumiburgaren var god tills jag hittade ett hårstrå.

Och vad ska jag nu tycka om schlagerkvällen, för det är ju den som har gett det här inlägget sin rubrik..? Tja, nu låter jag gammal och trist, men min åsikt är att det var bättre förr. För ett par, tre år sen stod till och med jag upp på bänkarna – tillsammans med de flesta andra – och dansade loss. Igår kväll var det ingenting på mig som stod upp. Däremot rusade barnen till när artister som Amy Diamond och Sean Banan framträdde. Nä, mitt slutomdöme är trist, trist, trist!! Jag vill inte lyssna på en ny version av årets Melodifestival, jag hade velat höra en blandning av det bästa från då och nu. Som det brukade vara på Prides schlagerkvällar.

Till sist gav vi upp och tog en taxi hem. Min häl gjorde då så ont att jag inte visste hur jag skulle palla att ens gå till taxin. Men det gick.

Idag är det fredag, den tredje semesterfredagen för min del. Vi ska strax ut och kolla lite i söders affärer innan vi möter en god bloggvän här på hotellet. DET ska bli spännande!!!

Livet är kort.

Read Full Post »