Hat begränsar journalistiken

Ett inlägg om näthat och journalistik.

---

 

Om vi inte pratar om näthat riskerar journalistiken att påverkas.

Jag har läst en artikel om journalisten Anna Hedenmo på Dagens Nyheter på nätet. Hon gjorde en intervju med en person från ett parti jag inte gillar i SvT:s Agenda. Och efter det satte hatet igång på sociala medier, främst på Twitter, föga förvånande. Efter sånt händer det att många journalister lägger ner, drar sig tillbaka, tar en time out. Anna Hedenmo reagerar på ett annat sätt. Hon säger:

Tidigare var det något slags sanning att man skulle hålla tyst. Men jag har börjat berätta om hatet. Jag är rädd för att journalistiken påverkas. Jag är orolig för att man inte riktigt går hela vägen i intervjuerna […]

Anna Hedenmo uttrycker sin oro för journalistiken. Det gör även jag och minns de tio minuter jag såg av Skavlans intervju med en viss partiledare. Samtidigt kan jag förstå de journalister som håller sig själva tillbaka. Vem vågar liksom gå på när man efteråt överöses av rent och skärt hat?

Dags att förnya journalistutbildningen?

Åsikter och känslor är sånt som är personligt. Det kan ingen högskoleutbildning rå på. Men för att kunna jobba som journalist behöver man idag en högskoleutbildning. Vore det då inte rimligt att man, förutom en grundkurs i stavning och grammatik, också gav delkurser i hur man hanterar näthat? Inte vet jag när utbildningen förnyades senast, men med tanke på det som händer kanske det är dags nu. Våra journalister måste nämligen få göra sina jobb utan att hatas och i vissa fall även hotas. Eller i vart fall behöver de få verktyg så att de kan hantera detta och bemöta hat och hot.

Jag såg inte Anna Hedenmos intervju. Programmet handlade om stridigheter inom det aktuella partiet, nåt som tycks leda till att vissa personer utesluts ur partiet. Efter inslaget intervjuade Anna Hedenmo partiets gruppledare i riksdagen. Sen kom reaktionerna. Anna Hedenmo berättar:

Det var det vanliga, mycket hat och oförskämdheter. Det kommer en hel del mejl och kommentarer på Twitter. Det är en frustration och upprördhet över att [partiets] företrädare utsätts för journalistisk granskning […] Det var inte mer än annars. Jag vill poängtera att det inte var hot, utan hat. Men det finns ett parti som skiljer sig enormt mycket i den här frågan. Jag vet inte vilka det är, […] men när jag gör intervjuer med företrädare för partiet sätter det igång ett hat. Det har jag bestämt mig för att prata om.

Skälet till att Anna Hedenmo väljer att prata om det är just det hon säger i det första citatet: hon är orolig för att journalistiken påverkas. Hon säger:

[…] Jag känner mig trygg i mitt journalistiska arbete. Det är lättare med en stark redaktion och lång erfarenhet bakom sig. Men som frilans och som yngre journalist är det nog svårare. Jag vill stärka andra journalister att våga fortsätta – den här granskningen är viktig att våga göra. Ytterst är det en fråga om yttrandefrihet.

Vidare berättar Anna Hedenmo att flera personer tvivlar på att hon har råkat ut för näthat. Men Anna Hedenmo har mejl att visa upp. Mejl och skärmdumpar är bra att spara/ta när man utsätts för näthat i form av svordomar, oförskämd-heter, förtal och annat.

Mitt förslag är att låta såna som Anna Hedenmo föreläsa på journalistutbild-ningen. Det är i alla fall en början. Det finns flera journalister som har drabbats av näthat. Låt dem också få berätta hur de hanterade det.

För övrigt har även jag varit något kritisk mot Anna Hedenmos journalistiska insatser, men det gällde intervjun med Eva Dahlgren, en person som det säkerligen inte är så lätt att intervjua. Fast jag hatade/hatar inte Anna Hedenmo för det. Jag svor till exempel inte en enda gång i mitt blogginlägg om den intervjun och jag skrev inte heller oförskämdheter om Anna Hedenmos person. Jag känner nämligen inte Anna Hedenmo. Jag har inte ens träffat henne i verkliga livet. Men… det hon sa i gårdagens DN tyckte jag var modigt och bra!

 

---

Livet är kort.