Bland tomtar, lussekatter och stakar

Ett inlägg om min tredje advent, tillika Luciadagen.

---

 

Nån Lucia knackade inte på i morse med kaffebricka, lussekatter och skönsång. Jag fick minsann kliva ur sängen och sätta på kaffe själv. Men den första muggen tog jag med mig till sovrummet och avnjöt tillsammans med boken om heder.

När klockan var tjugo i tio messade jag Fästmön och frågade om det passade med en tur till Fullerö idag för de sista julklappsinköpen. Det passade. Jag hade ett par saker att göra hemmavid först. Tvätta, till exempel. Jag fattar inte vem som skitar ner så mycket kläder här… Till frukosten kom i alla fall Lucia med två tärnor och en finsk stjärngosse som såg ut som om han provsmakat starkvinsglöggen i släptåg. Sist i tåget fanns en lussekatt. Lussekattens ljus och stjärngossen samt tre ljus i adventsljusstaken tändes andaktsfullt.

Mitt eget Luciatåg är väl ett av Sveriges få tåg som går enligt tidtabell. Tre ljus tändes i staken också.

På Fullerö glodde vi på tomtar. En och annan julklapp inhandlades också. Och jag slog på stort och köpte en glittrig tjej till mig själv.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På hemvägen stannade vi till vid ICA Solen för vi behövde handla fikabröd och mat. Fast det var bara en som handlade och den som ”glömde” handla har nu ingen middagsmat till ikväll. Så kan det gå. I Himlen var det fullt av levande lussekatter. De är så söta att en nästan kan äta upp dem till söndagsmiddag… När vi skulle fika och tända adventsljusen fick vi emellertid stänga ute katterna från köket. Katterna fick titta på oss genom glaset i dörrarna. Dels ville vi ha vårt fikabröd ifred, dels ville vi inte ha några svedda morrhår eller grillade kattungar. Men killarna, båda bonussönerna, fick sitta med vid bordet. (Visst är vi snälla?) Efter fikat släppte vi in mamma Mini. Hon visade sig gilla både ädelost och svarta oliver, den gourmet-kattan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nja, för att få nån ordentlig Lucia-feeling fick jag titta på SvT i kväll. Det var riktigt mysigt att kolla och lyssna medan jag slog in årets tre sista (?) julklappar…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En röd stopplykta

Ett nästintill stoppat inlägg.

---

 

Mitt liv – en röd stopplykta.

Livet är på stopp just nu. Det är som om det lyser en stor, jävla fet och röd stopplykta i ögonen så snart jag öppnar dem om morgnarna. Ska det vara så här? Hur kan jag göra om, göra bra? Det går inte. Det är bara kört. Jag har inga krafter kvar. Inga. Eller jo. Jag öser ur reservtanken, som vanligt. Men det skrapar i den numera när jag drar den tunga sleven mot dess botten.

Tidigare i livet har jag sagt att när en når botten och befinner sig där i den uttorkade brunnen finns det bara en väg – och den leder uppåt. Jag har slutat tro på min ord. Livet är bara en röd stopplykta. Jag har inte makten över det, inte makten över döden heller. Annika Östberg sa

Livet är en gåva!

och jag ville leva just nu, den hösten jag trodde att jag skulle dö. Tavlan ska finnas kvar långt efter mig. Men längst av alla stannar orden.

Den här dan har börjat som alla andra vardagar. Jag har gjort det jag ska, jag har bäddat min säng, druckit min första mugg kaffe som belöning. Nyss blev jag tvungen att stänga fönstret i arbetsrummet för det drog just på en av de leder som gör ont sen ett par dar tillbaka. Jag vill helst ha kyligt här, för jag blir dåsig annars.

Ett par uppdrag ska jag försöka ro i land. Jag måste, för jag har lovat och en Toffla håller alltid (nåja…) vad honhar lovat. Igår kväll påbörjade jag såväl läsningen av en bok som ska recenseras och förberedelserna inför kvällens intervju. Det svåraste blir nog inte läsningen eller att ställa frågor, det blir det sociala. Jag vill helst springa och gömma mig under en filt och sätta den röda stopplyktan utanför min ytterdörr. Men… inga problem! Ingen ringer på här i alla fall. Jag ska gå ut till vändplanen och bli upplockad av en person, som på sätt och vis är både uppdragsgivare och vän, när det är dags. Inte är jag rädd för den personen! Inte är jag rädd för de andra jag ska träffa heller. Nej, det är svårt att förklara hur det känns. Rädsla är inte ordet. Det är mera åt stopphållet till. Att jag inte ska… räcka till, inte lyckas nå fram… Att jag inte ska… duga. Som vanligt.

Inte räcka till, inte duga… som vanligt…

Om jag kan sparka liv i mig, hitta den där droppen i reservtanken, räknar jag med att en recension för två ställen blir klar idag, det lilla reportaget i morgon (möjligen alltför hoppfullt eftersom det ska fakta- och citatgranskas), lördagens recension är ju redan klar och därefter tar jag itu med nästa recensionsexemplar, den rosa boken, nyutgåvan av Alice del två. Igår kväll bestämde jag mig för att tillåta kommentarer på inlägg som handlar om böcker. Det känns inte rätt mot författare och förlag om jag inte har det. Det är ju ändå deras alster, fast mina ord om dem… För att kommentarerna ska publiceras måste de handla om böckerna.

Den blå om professor Frans i Uppsala, den rosa om Alice i Spegellandet.

I helgen skulle jag gärna vilja träffa Fästmön. Det var ett tag sen det blev annat än en träff i bilen. Men Anna blev ju mormor igår – på sätt och vis – och kanske inte kan komma ifrån. Om vädret och krafterna vore OK i helgen kunde vi kanske besöka Ulva höstmarknad. Det är alltid givande att titta på fina – eller fula – saker. Få lite input. Bland årets säljare märks såna som säljer blommor, eterneller, skinn, mejerivaror, ullprylar, halmprylar, träslöjd, smycken, sylt, tyger med mera. Men 15 000 besökare under två dagar (öppet kl 10 – 17)… Det sätter nog min röda stopplykta P för…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hårresande tisdagsäventyr

Ett inlägg om hår och annat äventyrligt.

---

 

Vad tycks om min nya frilla? Äh, jag bara skojar!

Bland det bästa jag vet är att få krypa upp i skinnstolen som är ett mellanting mellan fåtölj och tandläkarstol, svepas in i en vid särk och bara få lägga huvudet i M:s kompetenta händer. Eftersom jag har en kort frisyr måste jag klippa håret var sjätte veckan. Ja, detta är en lyx jag unnar mig och tänker så göra så länge jag kan. Jag har ett besvärligt hår, med virvlar på fel ställen, tunt på vissa ställen, tjockt på andra. Det måste tuktas. Ofta. Om jag inte gör det ser jag väldigt ovårdad ut. Det senaste året har jag rakat nacke och sidor och haft en ganska tuff frisyr, men förra gången gjorde M på ett lite annat sätt för att jag idag skulle testa en delvis ny frisyr. Se bilden ovan!

Jag med snedseglarfrilla.

Äh jag bara skojar! Personen på bilden såg vi på bussen hem. H*n hade krulligt och tjockt hår… och väldigt rött. Jag har numera flera färger i mitt hår – grått, vitt, brunt, blont – men alla är ==> naturliga. M sa att det ser ut som om jag har en kippa baktill. Konstgjord färg eller slingor är alltså varken nödvändigt eller behövligt just nu – jag har färger i huvet så det räcker, om man säger så.

M rakade sidor och nacke och lämnade längd kvar uppe på huvet. Sen hade hon i en massa klegga, rufsade runt och blåste. Det braiga med min nya frisyr är att jag kan göra håret upptill fluffigt om jag vill, slickat om jag vill eller nånstans mitt emellan. När det var nygjort var det emellertid åt snedseglarhållet. Lite kul och busigt.

Het thaimat och en kall Singah var toppen!

Efter klippningen travade jag ner till stan. Jag var så stolt att jag fixade att åka buss på egen hand till frissan, men jag hade tuggummi i käften och en bok i näven som verktyg att klara resan. Inte var det mycket folk på bussen ner heller. Det underlättade för mig. Från frissan är det promenadavstånd till stan och Fästmön och jag möttes mitt i centrum. Anna hade lovat att bjuda på thaimat, så vi gick till Thai Village och åt buffé.

Jag åt som vanligt alldeles för mycket. Det blev två tallrikar fulla av godsaker. Kycklingspetten var goda, men jag tyckte nog att jordnötssåsen saknade en och annan jordnöt. Sesambullarna var väldigt kletiga också, som om de inte hade blivit färdiggräddade.

Anna kollade sin mobil medan jag fipplade med min.

Min iPhone har krånglat lite i ett par dar, så medan vi åt tog jag till det äldsta tricket i världen, typ: omstart. Jag sitter alltid och håller andan lite när jag gör sånt, men allt gick bra och efteråt fungerade den som den skulle. Mitt bundna abonnemang går snart ut och jag hoppas att det för med sig en lägre månadskostnad. Självklart har jag sneglat på en nyare modell, men det är bara att slå bort av ekonomiska skäl. Förresten ska jag ju försöka hitta en mobil till mamma i första hand, i födelsedagspresent.

Att titta på och fota blommor är gratis.

På jobbfronten intet nytt. Det jag hade hoppats på till hösten ser ut att skita sig – som allting annat. Detta innebär att jag måste försöka ta fram nån form av plan C. Hela tillvaron gungar och jag lever från dag dag och får försöka vara tacksam för var dag jag överlever. Det här livet är inget hårresande äventyr på annat sätt än att det är ett äventyr att få det ekonomiska att gå ihop. Hittills har jag lyckats och DET kanske är nåt jag kan sätta upp på mitt CV.

Att titta på och fota blommor är i alla fall gratis. Dessa röda gjorde både mig och Anna glada på hemvägen igår. Vi tog nämligen ett annat bussnummer hem, så vi fick promenera en bit. Det var skönt att inte gå och lägga sig med full mage… Tack, min älskling, för den goda maten!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slut i rutan – och nåt nytt

Ett TV-inriktat inlägg.

---

 

Idag på eftermiddagen plingade det på min ytterdörr. Jag glodde först i tittögat som den kärring jag är, men öppnade sen trots att jag gissade att det var säljare som stod utanför. Konstig tid för naseri, eftermiddagen, förresten. Fast det finns ju dumma människor som jag som faktiskt är hemma.

Två småpojkar, knappt torra bakom öronen, tittade på mig och undrade om jag hade tid. Jag svarade att jag inte ville prata med dem om de ville försöka sälja nåt till mig. Då svarade pojken som förde talan:

Vi kommer från Com Hem och vill prata med dig om den förändrade prisbilden.

Då bad jag dem gå. Jag är tvångskund hos Com Hem via min bostadsrättsförening. Com Hem har försökt lura på oss ett baspaket bestående av åtta kanaler som man har fått välja själv ur ett visst utbud. Detta är än så länge gratis, men det var den prisbilden som nu skulle förändras. Sist jag fick besök av en dörrförsäljare från Com Hem både svor han åt mig och himlade med ögonen för att jag inte var intresserad av detta paket. Skälet till att jag tackade nej var att jag gissade att man ville skapa ett behov – och sen så småningom ta betalt för det. Jag hade uppenbarligen rätt. Det räcker bra med de 17 kanaler jag har ändå som tvångskund. Jag tittar kanske på fyra, fem stycken av dem bara, nämligen.

I kväll ska jag för en gångs skull inte titta på Veckans brott klockan 21 i SvT1. Jag ska i stället se den sista delen av serien Mordet. Det har varit en mycket sorglig serie där vi tittare har fått följa fem autentiska mordfall, berättade ur offrets synvinkel. Naturligtvis har det varit skådespelare som agerat i de dramatiserade scener som har visats upp, men verkliga närstående har också fått prata till oss i rutan. Riktigt bra TV-program har detta varit. Den enda kritik jag har mot serien är att samtliga fem mordoffer som porträtterades var unga människor. Även lite äldre människor mördas, TV3! Det kan tyckas grymt att unga människors liv ändas i förtid – och det är det. Men det är lika grymt när en människa, som har levt lite längre, får sitt liv släckt av nån annan. En variation hade varit bättre, tycker jag.

Samtidigt som Mordet startar en brittisk kriminalserie i tre delar i TV4, Hustrumördaren. Våld och mord inom familjen är vanligt förekommande. Detta på TV4 är dock fiktivt, men jag spelar in för att titta senare.

Värdshuset i Deckarna där författarna träffas. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ytterligare en bra serie avslutas i morgon kväll. Det är SvT:s Deckarna som jag brukar skriva om efter varje avsnitt eftersom sex olika deckarförfattare porträtteras. I morgon är det Katarina Wennstams tur. Det har varit väldigt intressant och underhållande att få en glimt av hur författarna jobbar och lite grann också varför de skriver såsom de gör. Min största kritik mot programmet har varit Krister Henrikssons smygande i buskarna. Bort med Krille och in med sex nya deckarförfattare snarast! Jag föreslår till exempel… Karin Wahlberg, Viveca Sten, Kristina Appelqvist, Michael Hjorth, Hans Rosenfeldt och Johan Theorin.

För den som vill se ännu mer brittisk kriminalserie visar SvT1 Fortitude klockan 22 på söndag, direkt efter den andra och avslutande delen av Arne Dahl: En midsommarnattsdröm. Fortitude är ett arktiskt samhälle där våldsamma brott är okända – tills nu. Totalt blir det tolv delar, vilket jag tycker är liiite för många delar. Tror jag. Innan jag ens har sett den första…

Några av karaktärerna i Fortitude som börjar på söndag. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömmar och annat som kan gå i kras

Ett krasande inlägg.

---

 

Sökta jobbhögen fotad i fredags. Högen innehåller alla jobb jag har sökt 2014 och 2015.

Sen Fästmön kom hit har jag börjat drömma igen. Eller det handlar väl om att jag sover så bra att jag drömmer och att jag mår så mycket bättre rent generellt att jag minns vad jag har drömt när jag vaknar. Natten mellan fredag och lördag drömde jag rätt OK drömmar, natten till söndag drömde jag en sorglig dröm och natten till idag drömde jag en bra dröm om jobb.

Kanske var det denna dröm som gjorde att jag inte fick spel när jag i morse skulle fylla i a-kassekort för de senaste två veckorna. Idag var systemet extra segt och det tog mig mellan trekvart och en timme att logga in med e-legitimation, sätta 14 kryss, klicka sänd och spara. Men jag vet inte hur dagens jobbansökningar blev, för lite… upprörd var jag allt.

Vidare är jag aningen besviken på min handläggare på AF. Jag tycker nämligen att jag följer handlingsplanen men inte riktigt hon. Jag har väntat sen den 1 januari på att hon skulle ringa mig… Jobbsökarhögen växer, jag kämpar på. Och antalet nej har faktiskt sjunkit sen jag la om taktik lite. Samtidigt känner jag att jag tappar kompetens när jag varken får jobba med det jag kan eller får möjlighet att förkovra mig med utbildningar och kurser. Men idag hittade jag ett riktigt intressant jobb där jag skulle kunna få användning av såväl jobberfarenheter som privata erfarenheter – och mest av allt erfarenheter av att jobba tillsammans med människor som har funktionshinder.

Mitt Höganäskrus har bland annat förlorat ett öra. Det ska jag försöka limma idag.

Det är emellertid inte bara drömmar – och drömmar om ett meningsfullt, nytt jobb – som kan gå i kras. Igår kväll var jag så yvig vid matlagningen (lax i ugn) att jag lyckades sopa ner ett Höganäskrus från minsta bänken i köket. Kruset smackade till min glasdamejeanne med vinkorkar. Tack och lov höll damejeannen, men kruset blev både kantstött och av med ett öra. Jag ska försöka limma det lite idag. Det blir inte perfekt, eftersom många flisor försvann. Sämre kan det i alla fall inte bli. Men tänk om man kunde laga trasiga drömmar med superlim också…

Utanför mitt arbetsrumsfönster jobbar hantverkare på bakgården med att täcka för våra förrådsfönster från utsidan. Typiskt nog gick glödlampan i förrådet sönder häromdan och man ser nog inte ett skit därinne nu utan varken lite dagsljus från fönstret eller lampa. Lampan sitter i taket, längst in i min del av förrådet. För att byta glödlampa krävs en del… klättring. Jag muttrar lite över Somliga som inte alltid kommer ihåg att släcka efter sig.

Som en liten uppmuntran till mig själv skaffade jag ett Instagramkonto igår kväll. Jag fotar en hel del och alla bilder hamnar inte på bloggen eller Twitter. Det kan vara kul att visa upp dem och titta på bilder av andra som också gillar att fota. Tänkte jag, som bara fotar med min iPhonekamera. Inga spännande eller hemliga bilder alls, bara från min vardag. Den del som ännu inte har gått helt i kras.

Det snöar i Uppsala idag och jag ska skjutsa Anna till jobbet om ett tag. Vad ska DU göra???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Önska kostar ingenting…

Ett inlägg om önskningar.

Det vore att ljuga om jag skrev att pengar inte har nån betydelse – för det tycker jag att de har. Så är det bara. Man måste kunna betala sina räkningar och man måste ha pengar till mat. Sen är det det här med jul… Jag vill gärna kunna köpa en klapp eller två till familjen, men i år blir det inget överflöd – trots att jag får en inkomst från och med nu. Fast att önska kostar ju ingenting…

När Prinskorven och jag hade släppt av mamma/Fästmön vid jobbet åkte vi och tvättade bilen. Det behövdes. Därpå tog vi en tur till Stormarknaden. Jag har ju plötsligt råd att låta laga mitt armbandsur som gick sönder i somras. Och sen passade vi på att titta på julklappar också. I klockaffären såg jag till exempel klockan vid pilen, som jag mycket väl skulle kunna tänka mig…

Certinaklockor. Den med svart urtavla skulle jag kunna tänka mig…

Men nåt nytt armbandsur blir det inte för min del. I stället lämnade jag in det jag redan har för lagning. Det kostar 200 pix, mer i min prisklass än de snygga Certinaklockorna som urmakaren också sålde…

Elias fick lite lunch och sen gick vi och tittade på sånt som han önskar sig av mig i julklapp. Jag har fått ett par bra idéer till klappar som jag tycker är både vettiga och till rimliga priser. Det märks att han börjar bli stor nu, för det är inte precis leksaker som står på hans önskelista.

En Yodaväckarklocka till grabben, kanske? Nej, den tyckte vi mest var rolig!

Hos Classe tittade jag efter en mobilladdare att ha i bilen. Det lär jag behöva nu när jag ska börja köra lite mer. Men de som fanns var ganska dyra, så det kanske är nåt jag får inhandla när jag får lön. Gratis var det i alla fall att skratta åt en lustig skylt i taket! Både Elias och jag fnissade åt smitvägen. Ingen av oss hade hört det uttrycket tidigare.

På Clas Ohlson fanns det smitvägar…

I övrigt hittade jag öronskydd, såna där som man kan ha ute när det är kallt och man inte vill ha mössa, som skulle passa en vän till mig. Just dessa kanske vännen skulle ha behövt ha redan idag när hon är värdinna på ett kalas för en femåring…

Ugglor som skyddar öronen.

På vägen hem stannade vi till vid Tokerian för att köpa grönsaker och godis. Och vilken tur att vi gjorde det, för där sålde de varma kanelbullar, fyra stycken för en tia! Även plockgodiset var det extrapris på. Elias fick välja själv och jag köpte några bitar till mig och Anna ihop. Ifall att.

Kaffe till mig, jordgubbssaft till Elias och var sin ljuvlig kanelbulle serverades i köket när vi kom hem. Sen riggade vi upp Elias dator och jag telefonerade med mamma. För idag skulle vi tala om vad vi önskar oss i julklapp av varandra. Jag önskade mig tre böcker (tänkte hon kan välja EN av dem att köpa), en litet datumblock och choklad. Mammas önskningar var åt samma håll. Nåt mer kom jag inte på, fast jag sa att hon gärna får köpa mig en ny dator om hon vill. Det vill hon inte. Visst behöver jag en ny morgonrock och en ny necessär också – båda mina nuvarande är trasiga – men jag får ju snart en inkomst och kan jag köpa sånt själv!

Till Anna har jag nu fått ett par bra idéer vad jag ska slå in i rött papper med vitskäggiga gubbar på, liksom till Elias och min mamma. Nu återstår att komma på var sitt paket till de vuxna barnen. Fast först har vi ju en födelsedag i början av december att komma på present till…

Om nån timme ska jag fixa Chicken Tikka Masala med naan till mig och Elias. Bäst vi äter i tid så vi hinner goffa lite lösgodis också. I morgon ska unge herrn liksom jag – dock inte samtidigt! – duscha och tvätta håret. Därefter blir det nog en tur in till stan. Alltid finns det nåt att titta på där.

Livet är kort. Det är TUR att önskningar inte kostar nånting…

Read Full Post »

Tofflan undrar: Vad ser du helst på TV?

Ett inlägg om Tofflans aktuella undran.

TV är nåt som de flesta av oss äger och tittar på – dock inte alla. Men många, som sagt. Därför undrar Tofflan den här veckan vad du helst tittar på. Att helst titta på nåt innebär ett svarsalternativ. Fast som vanligt går det att lämna kommentarer kring sitt svar och kanske ett annat svarsalternativ än dem jag har räknat upp.

Däremot går det ju inte att kommentera det här inlägget. Det är roligare för sammanställningen om du kommenterar inne i frågan/omröstningen. Och den hittar du som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar.

Tack på förhand för din medverkan!

Livet är kort.

Read Full Post »

Änglavakt

Ett inlägg om en film.

I kväll visade Sjuan filmen Änglavakt (2010). Jag var inte så där väldigt sugen på att titta, men i brist på annan sysselsättning bänkade jag mig.

En film om hur lätt allting kan gå itu.

Ernst och Cecilia, spelade av Michael Nyqvist och Izabella Scorupco, lever ett gott liv tillsammans med sonen Alexander. Men så sker en fruktansvärd olycka och inget blir sig likt igen. Hur hanterar man att ens barn hamnar i koma och utgången är oviss? Ernst och Cecilia gör det på olika sätt. En dag träffar Cecilia Walter. Hon hjälper honom när han har blivit överfallen. En märklig… ”vänskap” inleds. För Walter dyker upp igen och han vet vem Alexander är – trots att Cecilia inte har pratat om sonen. Vad handlar det om? Vem är Walter? Nån som tittar på eller nån som ingriper? Nån som inger hopp?

Det här är en mycket speciell film. Det finns säkert de som tycker att den är långrandig eller konstig. För mig är den mycket speciell, rätt och slätt. En film om tro, hopp, kärlek… och livet.

Toffelbetyget blir det högsta!

Livet är kort.

Read Full Post »

En Soffpotatis Bekännelser

Ett inlägg som lika gärna skulle kunna ha haft rubriken Ett Fettos Bekännelser. 

Ja. Jag är tjock. Nej, inte tjock. Fet! Jag har lagt på mig som tusan, typ 30 kilo sen jag slutade röka för nio år och sex dar sen. Efter operationen i december förra året, när jag blev av med ett gäng (en trio?) tumörer, tappade jag tio kilo. Dessa har jag ätit upp. Med råge…

Jag gillar att vara hemma och sitta vid datorn eller soffpotäta i min älsklingsfåtölj. Gärna med nåt tilltugg. Det ger ett visst… resultat som gör att jag kan benämnas… omfångsrik.

Fästmön fotade min bak en gång vid en julgransplundring för några år sen. Redan här borde jag ha påbörjat en diet – kolla in magen som hänger över byxlinningen!

Idag behövde vi handla lite till kvällens middag och morgondagens frukost. Och jag behövde gå och lämna lite papper till en brevlåda. Vi tog oss helt enkelt ut på en promenad som blev något längre än Den Långa Vägen till Tokerian. Och till Arge Kaj. Där såg jag en skitsnygg orange jacka som jag kan gå och drömma om. En sån jacka finns nämligen inte i flodhäststorlek.

Orange jacka som jag kan gå och drömma om.

Det som möjligen skulle kunna gå att kombinera med min kropp är denna:

Ögonmask med djurögon kanske funkar för flodhästar?

Jag trodde – TRODDE! – att jag skulle komma i en tjockis-svart tischa och lät den följa med hem. Om jag tar på mig den ser det inte klokt ut. Magen är större än en flodhästs. Så tischan går till Den Smala Särbon alternativt hamnar i skåpet ifall att… Ja, ifall att jag går ner i vikt. (Troligt, Tjabo!..)

Tjockis-svart t-shirt som inte var tillräckligt stor för Tjockis-Tofflan.

Nej, i stället för att försöka klämma mig i för små storlekar får jag i fortsättningen nöja mig med att titta på SAKER hos Kaj. Att gå ner i vikt med bättre kost och motion är inget alternativ, alltså. Nej, jag får skratta (hur många kalorier förlorar man på ett asgarv?) åt att Kaj sålde kuddar med norska flaggan på – till extrapris!!! Det fanns liksom kuddar med andra länders flaggor på också, men bara den norska hade en röd lapp.

Norsk kudde med röd lapp (extrapris).

I kväll blir vi hemma. Anna har åter erbjudit sig att laga middag – lasagne med kycklingfärs (hon sjunger just nu i köket, nåt jag bara skulle göra om jag vore full). Hon vill väl vara på den säkra sidan och kunna äta sig mätt idag. I morgon och ytterligare två dar framåt ska hon ju jobba.

Chipsen, M&M-karamellerna och en påse bilar som jag köpte igår är slut. Vilken tur att det var extrapris på prästostbågar på Tokerian idag! (Jag har börjat ljuga så förskräckligt…) Så jag får väl hålla tillgodo med nåt från det här fatet. Stackare jag…

Ett fruktfat laddat med nyinköpta bananer och svenska, väldoftande äpplen.

Nåja, nu hittade jag en starköl i kylen och så har jag öppnat en flaska Copertino (2005). Anna gör lasagne för fyra pers. Och ja. Det existerar verkligen en påse prästostbågar i skåpet, tillsammans med den gigantiska Tobleronen jag köpte häromdan… Perfekt för en fredagskväll hemma!..

 

Livet är kort. Jag förkortar mitt med varje fel grej jag äter och dricker. Jag vet.

Read Full Post »

Vår dag

Ett inlägg om en sån där fin dag som behövs ibland.

Idag var det vår dag. Bara för oss. Nästan. Vi sov inte så värst länge, men tillräckligt. For ner på torgloppis mitt på dan. Massor att titta på, mycket folk och jättehett. (Ja, det var jobbigt och svårt, men jag klarade det.)

Vår vän Greken (och Fästmön) bjöd (vi fick sån jäkla stor rabatt så vi skämdes!) på finfin lunchfika – var sin underbart god ostfralla med grönt och till dessert var sin smarrig kaka. Jag tog en morotskaka, det lät nyttigt och bra.

Vi tittade på böcker på ett par ställen. Var sin bok fick följa med oss hem. Och nånting mer till en kommande födelsedag hamnade i en påse som Anna bar. I den affären såg jag en äkta häxa. Bara kvasten fattades. Hon var en av dem som behandlade mig som luft på en begravning för ganska precis två år sen. Jag har svårt att glömma sånt, det gjorde så ont.

Vi vilade fötterna och fann svalka vid floden. I struparna rann nåt vått, starkt, kallt och gott innan vi kämpade uppför backen till Il Forno Italiano. God mat, ett glas underbar ripasso, ljuvlig dessert.

Det går att stänga ute sånt som är jobbigt och svårt runt omkring. Om så bara för en dag. Tack, Anna älskling, för att du är den du är!

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »