Hajpat: Ljug och fusk – varför gör vi det?

Ett förljuget och fuskande inlägg. Ha ha ha, bara skojar! Eller..?

---

 

Varför ljuger och fuskar vi människor? Sker det nånsin i djurens värld, till exempel? Jag försöker nog att varken ljuga eller fuska själv. Mest för att jag inte kan ljuga (medvetet), det syns direkt. Att bli avslöjad som lögnare skulle vara väldigt pinsamt. Och när det gäller fusk… Nää… jag vill inte tillskansa mig fördelar och vinster av nåt slag – varken små eller stora – för är dessa baserade på fusk är de ju inte äkta. Du skulle bara veta hur… upprörd jag blir när jag i samtliga skriftliga meddelanden från Akassan Vision upplever att jag blir misstänkliggjord för fusk… Jag, som till och med häromdan betalade min infrastrukturavgift på fem (5) kronor från mammas födelsedagsutflykt i somras…

Såna här fakturor ägnar sig vissa byråkrater åt att skicka ut. Undrar vad själva handläggandet kostade. Med all säkerhet mer än fem spänn.

Psykologiprofessorn Per Carbring menar att människor vanligen inte fuskar och ljuger för att få fördelar. Fusket och lögnerna handlar i stället mest om att undvika obehag. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter häromdan att det är svårt att upptäcka lögnare och fuskare just i stunden. Själv blev jag ljugen rakt upp i ansiktet häromdan och uppfattade lögnen direkt. Det gjorde mig mycket, mycket ledsen eftersom det var en person som jag tycker om.

Att fuska i kortspel är väl inte hela världen..?

Att ljuga om eller fuska i små saker/sammanhang är väl inte hela världen. Som när man spelar kort eller brädspel hemma i familjen. (Fast personligen lackar jag ur då. Och jag är verkligen inget bra på kortspel som Bluffstopp och liknande…) Men ibland får fusket (slarvet?) väldigt stora konsekvenser. Jag läste i Aftonbladet igår om ett förväxlingsfel vid fertilitetskliniker i Danmark. Detta har lett till att åtminstone ett barn har fötts med ”rätt”mamma, men ”fel” pappa. En dansk kille blev till efter att ägg hade förväxlats och fick ”fel” därmed föräldrar. Nu misstänker man att det har förekommit åtminstone fem ytterligare förväxlingar. Det går inte att föreställa sig vilka känslor alla inblandade får när ett sånt här fel har upptäckts. Tänk att kanske ha levet ett helt liv i lögn, på sätt och vis, på grund av en förväxling vid tillblivelsen…

Laddat med hur mycket? Tja, det måste jag gå till en kassa för att få veta.

I samband med detta är fusket hos UL den 14 och 15 augusti en piss i havet. Och nåt fusk är det kanske inte egentligen, bara ett tekniskt fel – och ytterligare en bekräftelse på att jag aldrig ska ladda ner deras app (det är inte första gången den krånglar). För en gångs skull är det inte resenärerna som har fuskat med biljettavgifterna utan UL. Det vill säga UL:s app, dårå. Resenärer som använt appen under de aktuella dagarna har blivit dubbeldebiterade. Men kontaktar en UL:s kundservice kan en få pengarna tillbaka om en tror sig ha råkat ut för detta. Heder åt UL som erkänner detta, i alla fall i lokalblaskan (som kanske inte alla läser, men…)

Däremot är det inte hedersamt av UL att strulet med reskassesaldot kvarstår och skylla på att det beror på att chaufförerna lämnar in sina redovisningar sent. Lös problemet, bara! En har inte en aning om sitt saldo, för när en loggar in och kollar sitt kort kan det visa ett helt annat saldo än när en står på bussen och ska betala.

Och ta bort texten

[…] Vi jobbar på en lösning […] 

när det gäller kortköp via läsplatta eller smartphone som står på webbplatsen. Inget har hänt på flera månader… DETTA är ljug!

Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen är den sista serien på den här bloggen, kommer inom kort!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.

Idag var jag anmodad att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.

Jag var naturligtvis inte ensam på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.

Jag frågade varför de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.

Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Ute i kylan – på flera sätt

Åter en kall natt, även om temperaturen har stigit ett par grader. Du tycker säkert att jag tjatar om kylan och eländet. Och jag har ett skäl till det! Du och jag klagar så ofta att vi fryser – trots att vi går omkring i våra dunjackor eller ligger i våra sängar, under såväl duntäcken som tak över huvudet. Det gör inte alla. Det finns många som måste tillbringa nätterna utomhus. Vad gör du för dem? Själv gör jag inte så mycket mer än att jag skänker kläder. En gång gjorde jag misstaget att ge bort pappas alla kläder till nån som inte behövde dem – eller ens förtjänade att gå i pappas skor. Sen dess har jag lärt mig att kläder skänker man till verkligt behövande. Såna som måste tillbringa vinternätterna utomhus. Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gillar vintern… För faktum är att jag inte bara tänker på mig själv utan lite längre än min stora kran räcker. Faktiskt. Det kallas empati och jag visar det i handling.

Dunjackor behövs till dem som inte har tak över huvudet.

Hela förmiddagen idag ska jag diskutera min yrkesroll i förändringsprocessen. Är det nånting jag är expert på så är det detta! Och det var därför jag reagerade lite (underdrift) när jag läste om en av de stora organisationerna i stan som, liksom liknande organisationer, kringgår de lagar vi har (framför allt LAS) genom att köpa ut folk som är för gamla, för uppkäftiga, för tråkiga eller för… vad-som-helst-som-inte-passar-in-när-alla-ska-vara-så-lika-som-möjligt. (Konstigt resonemang, det där, jag undrar om man verkligen eftersträvar homogenitet? En annan sak jag undrar är hur arbetsgivarna får tag i alla som är högst 35 år och som har 25 års yrkeserfarenhet. För det är ju såna som alltid efterfrågas…) Alla icke önskvärda skrattar inte gott när de tar emot avgångsvederlag. Många gråter och vill inget hellre än att arbeta. Men vad ska de leva av? A-kassa eller aktivitetsersättning räcker ju knappt/inte alltid till hyran. Sen får man välja om man ska köpa mat eller busskort (som man kanske behöver för att söka jobb; kläder köper man inte). För om man inte kan betala sin hyra hamnar man ju dubbelt ute i kylan – dissad från sitt jobb och arbetssökande samt bostadslös. Det är lättare att hamna där än du tror.

Det syns kanske inte här, men eftersom jag själv har varit nästan nere på botten vill jag nu hjälpa andra som är på väg ner. Naturligtvis vill jag först och främst ge tillbaka lite till familjen – på olika sätt. Men också stötta och hjälpa arbetssökande praktiskt. För hos de myndigheter, vars namn missvisande nog säger att de ska hjälpa till att hitta jobb, får man ingen vidare hjälp. Många känner sig misstänkliggjorda, tillplattade, förminskade, till och med tillintetgjorda. Och för en del slutar det med att de inte orkar längre utan tar sina liv. Du får tro vad du vill, men det finns många, många arbetssökande som inget hellre vill än att arbeta. Ägna dessa en tanke – och gärna en handling! – när du klagar över ditt jobb. (OK, alla dagar är inte solsken på jobbet, det tycker inte jag heller. Men i verkligheten är det inte rosenskimrande på jobbet till 100 procent. Då ser/ger man inte hela bilden. För lite är det regnet som gör väntan på solen värd…)

Regnet gör väntan på solen värd.

Ha en bra dag där ute, vad du nu ska ta dig för! Skriv gärna en rad i kommentarsfältet och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Sveriges a-kassa bland de sämsta i väst

Sverige har en av de sämsta a-kassorna i väst, enligt en ny studie av 256 OECD-länder. Nån som är förvånad? Inte jag.

Studien visar att taket, det vill säga den högsta ersättningen man som arbetssökande kan få, har legat stilla sen 2002. Fyra av fem slår i det taket och får inte ut 80 procent av inkomsten. Det är bara sju länder som är sämre än Sverige.

En av slutsatserna som dras i studien är att ett mer generöst system skulle gynna även dem med låga inkomster. Betalningsviljan till a-kassan skulle bli högre vilket i sin tur skulle ge fler medlemmar och mer pengar att betala ut.

En högre a-kassa skulle ge bättre betalningsvilja, fler medlemmar och en högre ersättning. Ersättningen från a-kassan har legat stilla sen 2002.

                                                                                                                                                        Själv blev jag glatt överraskad idag när jag ringde min a-kassa. Efter tre kvart kom jag äntligen fram och idag fick jag tala med en kvinna som lät varm på rösten och vänlig till skillnad från de tidigare snorkiga telefonmänniskorna. Jag hade några konkreta frågor angående hur jag ska fylla i kassakortet samt lite kring de uppdrag jag ibland tar från Blogvertiser. Det visade sig att jag har ett brev på ingång med nya blanketter att fylla i. Men jag hade varit smart och skrivit ut dem från nätet, så jag passade på att fråga hur de skulle fyllas i. Det var två blanketter, den ena på tre sidor. En ska till a-kassan, en till Skatteverket. För nu ska jag fingranskas så jag inte fifflar!

Två brev med blanketter ska postas idag…

                                                                                                                                                        Jag sa att alla dessa blanketter gör att man känner sig misstänkliggjord, men inte ens detta provocerade den vänliga rösten idag. TACK! Jag blir lätt otrevlig när jag är nervös och orolig! Jag fick bra svar på mina frågor och har nu fyllt i blanketterna som jag ska gå och posta nu på förmiddagen. Tre frimärken ryker IGEN, jag skulle nog ha önskat mig frimärken av jultomten! Ska jag fortsätta med alla dessa blanketter går det ju åt massor. Jag har väl hittills gjort av med en sex, sju frimärken på post till a-kassan. För att inte tala om telefonkostnaden det blir när man får sitta i telefonkö – om man nu kommer så långt…

Read Full Post »

Seeegt, kallt och överkänsligt?

Duktiga kickan Tofflan kom i säng runt klockan 23 igår. Det var ju normalt och bra. Bara det att det var lögn i h-e att somna. Jag läste, glodde på TV, släckte, tände, gick på toa, läste, släckte, vände och vred på mig, kliade mig, nös, kliade mig, vände och vred på mig… Klockan var över tre innan jag slocknade – av ren utmattning. Så det är lite seeegt idag…

Jag undrar för övrigt om jag inte är överkänslig (allergisk) mot den där fina, men jobbiga porslinsblomman. Efter gårdagens drabbning i samband med fönsterputsen och gardinbytet fick jag klåda i ögonen. Vänster öga var värst. Och sen nös jag, som sagt. Inte en gång utan serienysningar, såna där irriterande där man inte hinner stoppa den formliga FONTÄÄÄN som kommer ur näsan… Betänk för övrigt att jag har en tämligen stor näsa. Det kommer liksom inte lite när jag väl nyser…

Så här ser porslinsblomman ut i gästrummet när den blommar. Men ingen av de tu – varken den i gästrummet eller den i vardagsrummet – blommar just nu.

                                                                                                                                                        Micke, som jag fick porslinsblomman i vardagsrummet av, gav den till mig därför att hans fru och son hade blivit allergiska mot den när den blommade. Just nu blommar den inte, men nu är det andra gången ögonen börjar klia etc efter att jag har ”krånglat” med blomman. Förra gången höll jag på att fästa den i gardinstången eftersom den hade åkt ner. Sen var det färdigt. Det kliade i mina ögon i ett par, tre dar så jag trodde att jag skulle klia ut ögonen ur sina hålor. Så blev det förstås inte, men…

Osnygg färg på ett öga, måste jag säga.

                                                                                                                                                          Dagens första uppgift är att ringa a-kassan för att fråga om ett par saker som jag förra gången glömde fråga om. Jag blir alltid så stressad när jag ringer, stressad och nervös. Antagligen för att jag känner mig så misstänkliggjord. Det känns lite som om a-kassan misstänker att alla som ansöker om hjälp vill fiffla. På kassakortet finns till exempel en ruta där det deklareras att om man lämnar felaktiga uppgifter riskerar man att inte bara bli återbetalningsskyldig och uteslutas ur kassan utan dessutom polisanmäld. Så man känner sig onekligen livrädd för att göra fel. Det är liksom därför jag telefonterroriserar a-kassan. Idag var jag visst inte den enda heller, för det var så många före mig att jag inte ens blev placerad i telefonkö… Jag är inte ensam, alltså, i detta förnedringens tillstånd.

Äh, lika bra att vänta minst en timma tills de vaknar där borta. Jag misstänker  starkt att det endast är de elektroniska rösterna som är vakna och att människorna som borde sitta där och svara på frågor från misstänkliggjorda oroliga människor har tagit sovmorgon. Det blir lite bäddning och en flukt i lokalblaskan.

Utomhus är det nästan -14 grader och det verkar äntligen som om elementen i lägenheten har kommit igång. Köket är nog kallast, men nu ser jag att innetemperaturen är uppe i 20,3 grader. Sittvänligt, alltså.

I eftermiddag ska jag hämta Fästmön från jobbet och åka och lämna in hennes nya mobil på Onoff för TREDJE gången. Det här är inte roligt. Man skulle önska att hon nu får en ny mobil – och att jag får bensinpengar för alla gånger jag kört till affären (den ligger i ett industriområde lite off town, så där). Efteråt fortsätter vi ut till Himlen i Förorten och där blir jag nu resten av veckan – med undantag av förmiddagarna när Anna jobbar. Då åker jag hem till min håla.

Read Full Post »