Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘åsikter’

Ett matigt inlägg.


 

Bränt rostbröd

Jag kan inte ens rosta bröd.

Ja nåt Under är jag verkligen INTE – särskilt inte i köket. Om jag finge välja skulle Fästmön laga all mat vi äter tillsammans. Men det är ju inte rättvist. Så ibland gör jag små försök. Fast jag lagar aldrig mat från grunden, det kan jag inte. Jag har inte det intresset heller.

Jag kan inte ens rosta bröd utan att göra fel. I morse blev de två första skivorna alldeles för bleka, så de kördes ”lite till”. Då blev de brända. Anna tyckte synd om mig och rostade ett par nya brödbitar, allt medan jag skrek:

Matsvinn! Matsvinn!

(Inte Försvinn! Försvinn!)

Med gemensamma krafter försökte vi sen lura Elias att äta hemgjord pizza med räkor på. Klart han upptäckte det! Det gick inte ens att få honom att prova lite och säga att det är Bröderna Katts favoritmat. Räkorna upptäcktes och lämnades kvar.

Räkor kvar på tallriken

Räkorna upptäcktes och lämnades kvar.


Nu börjar det gå mot kväll 
och jag är hemma i New Village igen och mår skit (kan man göra annat när man bara för höra hur dålig man är och när ens åsikter inte vill förstås?). Nej, jag är inte mycket värd på sina håll, men jag är i alla fall älskad av den enda som räknas.

Och nu ska detta UFO snart göra entré i sitt eget kök och försöka få till nån middag. Jag hittade frysta kycklingburgare på ICA Solen till ett bra pris, så jag tänker vända en sån i stekpannan. Den billiga torsken jag också köpte får gosa i frysen ihop med laxen jag fyndade häromdan. Jag har kanske inte blivit nåt Under i köket, men jag har blivit rätt bra på extrapriser!

Ha en fin kväll och säg nåt snällt till nån i stället för att vara elak eller oförstående och bara hävda din rätt! Det finns alltid en orsak till att människor är som de är.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om saker som nyligen har varit snackisar.


 

Toffla sur m 3Dbrillor 20111

Surkärringen, som jag så ofta kallas, undrar över vad som upplevs som viktigt. Den här bilden finns INTE på Instagram, men väl på Pinterest.

Ibland undrar man… Nej, ibland undrar JAG vad andra människor egentligen tycker är viktigt. Vissa så kallade… nyheter får oanat stora proportioner, enligt min åsikt. Ta bara upprördheten kring en pralin som ska sorteras bort ur en viss, svårstavad chokladask… Maj gadd! Expressen gick till och med ut och lugnade folk genom att publicera ett recept så att de sörjande kan fixa pralinen på egen hand…

Sveriges Television har beslutat att klippa bort vissa saker ur TV-serien Här kommer Pippi Långstrump inför nyutgivningen av en DVD med programmen. SvT klipper bort rasismen. Och detta har folk jättemånga åsikter om. Hur vore det om våra föräldrar i sin vanliga uppfostran berättade om saker som att

på stenåldern, innan vi var riktigt civiliserade, sa vi vissa ord som inte används idag därför att de gör en del människor ledsna och upprörda

Pippi är ju Pippi och en produkt av en annan tid. Ska vi börja med bokbål snart också? Mumintrollen, till exempel, de springer ju omkring bara delvis klädda – precis som Kalle Anka som dessutom visar stjärten! Det tycker jag är snuskvarning på och ska vi verkligen utsätta våra barn för sånt? (<== ironi) Nej, nu får det vara måtta på saker och ting!

Arm över stol

Arma människa…

Och på tal om klippa bort… Nån har stulit Den Heliga Birgittas arm! Det tycker jag var sniket och dumt gjort. Och jag kan inte låta bli att undra om det var själva armen tjuvarna var ute efter eller det vackra, guldfärgade skrinet den låg i… Låt bli sånt där!

Taylor Swift har inte klippt bort nåt, hon (?) har klippt ihop – sig själv med Avicii. På Instagram undrar hon (?) om hon (?) inte är släkt med Avicii. Förlåt en obildad men…

  1. Vem är Taylor Swift?
  2. För vad är Avicii känd?

Instagram vet jag däremot vad det är, trots att jag inte har nåt sånt konto. Men människor i Kina vet snart inte vad det är. Instagram har blivit blockat i Kina, nämligen. DET tycker jag bara är så fruktansvärt… dumt (<== ingen ironi).

skrikande barn

Ett jädra hallå.

Och slutligen… Här i Sverige fortsätter vi som sagt med en hel del dumheter. Nästa års programledare för Melodifestivalen har blivit utsedda. Det blir Robin Paulsson och Sanna Nielsen. Sveriges Television ger alltså fortfarande inte upp konceptet att tävlingen är ett skämt: man utser ju åter igen en komiker som programledare. Fast nu är ju frågan hur denne komiker ska klara av det hela – han ska ju snart bli pappa. Nehej..? Ingen som undrade det? Men det var ju ett jädra hallå när nyblivna mamman Petra Mede skulle vara programledare vid ett tillfälle, finalen i Malmö, förra året… Så det är skillnad på att bli pappa och att bli mamma..?


//En som ofta undrat förr

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.


 

Barnhand håller vuxenhandTiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Händer ovanpå varandraJa, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett paketerat inlägg.


 

Idag har det inte varit nån riktig höjdardag. Jag har känt en oro i magen hela dan, en oro som jag inte blir kvitt. Vad värre är har två personer som jag följde på Twitter varit tydliga med att de tycker att rasism är OK. Det går inte an i min värld, så jag avföljde. Good riddance! Tyvärr kan ju dessa personers barn, barnbarn och barnbarnsbarn inte avfölja dem. Jag blir rädd när jag tänker på vilka åsikter de för vidare till yngre generationer. Vi var några stycken som avföljde dem, men det räcker inte. Alla borde sätta ner en fot, för vissa saker är inte OK att heja på. Tycker jag.

Det var bestämt att Fästmön skulle promenera hem från jobbet. Det tyckte jag lät tråkigt. Därför möttes vi halvvägs, jag med bilen, dårå. Vi passade på att handla lite förnödenheter på ICA Heidan – däribland var sin glass. Sötsaker tröstar onekligen, i alla fall mig. Och så smutsade jag ner ett fräscht linne utan hål med choklad från glassen. Bra gjort. (<== ironi)

Bokuspaket

Levererades vid min dörr av brevbäraren från Bring.

Vi kom hem och slängde oss i soffa och fåtölj. Jag satt och bläddrade i Antiktidningen som kom igår när det plötsligt plingade hårt på dörren. Utanför stod en söt brevbärarpojke med ett stort, orange paket från Bokus till mig. Det var för stort för min postbox, så den vänlige brevbäraren hade traskat uppför trappan och plingade på för att se om han kunde leverera det vid dörren. Tack för den servicen, Bring! Den var som ett brev på posten – fast hem, dårå.

För övrigt var det märkligt att paketet var så stort som det var. Det innehöll nämligen inte några mängder med böcker, utan endast fem pocketböcker. Fem stycken härliga pocketböcker för runt femtiolappen styck, det tyckte jag att jag kunna köpa mig trots att jag borde ha köpstopp för böcker. Men jag kan inte låta bli… Och jag tror att jag fick mycket för pengarna, om än i pocketform. Bara en deckare, dessutom. Du ser, jag försöker mig på nån sorts självutveckling av min litteratursmak…

De här böckerna låg i paketet:

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min yngsta bonusdotter.


 

Du ska veta att jag tvekade länge med att skriva det här inlägget. Jag älskar alla mina fyra bonusbarn, men jag är inte deras förälder och lägger mig inte i deras liv om de inte ber om det. Alla fyra barnen har en mamma och en pappa som i mina ögon gör ett gott arbete som föräldrar. Sen snart sju år tillbaka finns jag i deras liv som extra vuxen. Det har nog inte alltid varit så lätt.

Mina bonusbarn 2009

Mina bonusbarn 2009


Tre av bonusbarnen
var i tonåren när vi träffades första gången. En jobbig tid för alla, tonåren. Det händer ju så mycket saker både i och utanför kroppen! Kompisar är viktigare än familjen. Frigörelsen från mamma och pappa är ett faktum.

Frida på skolavslutningen 2009

Frida på skolavslutningen 2009.

Frida var nyss fyllda 13 år när vi sågs den där första gången. Jag var livrädd. Killarna hade jag träffat först och Johan, som var äldst, var helt OK med att jag kom på besök. Elias, som var minst, tyckte att jag var en rolig lektant som kom då och då för att främst umgås med honom. Och fika. Men tjejerna… Det var riktigt, riktigt tufft – för oss alla. Särskilt som vissa personer hade spridit rykten och förtal om min person till deras pappa – som givetvis undrade vad det var för människa som nu plötsligt skulle börja umgås med hans barn.

Men i min nya familj finns inga korkade personer. Alla är tänkande individer och som sådana väljer de att ha egna åsikter och fatta egna beslut. Äldsta bonusdottern Linn och jag hade ett bra samtal och dessutom lyckades jag få bort några besvärliga fläckar från hennes favoritbyxor. Sen var vi kompisar! Ungefär. (Riktigt så enkelt var det inte, men…)

Frida då? Yngsta bonusdottern. Vem var hon? Det slog mig tämligen omgående vilken klipsk tjej hon var! Vilken otroligt rolig humor hon hade! Bara det att hon körde med sina ironiska, torra och ganska råa skämt… Som en vuxen, som på min nivå.

Sen fanns det sidor hos Frida som var… annorlunda. Fast det visste jag inte nåt om och jag kunde inte se det själv. Hon var som vilken tjurig tonårstjej som helst. Men hon gick i särskola, fick jag veta. Jag fattade… ingenting.

Så småningom, när jag kom in i familjen, såg jag de där annorlunda sidorna. Det var sidor som inte var så annorlunda i mina ögon. Jag har alltid upplevt Frida som en person med extremt hög integritet. Hon har aldrig varit särskilt fysisk. Jag är likadan. Är det konstigt, det? Men det jag framför allt såg var att Frida inte mådde bra. Under de två sista åren i grundskolan var det tufft. Vi pratade en del då, jag och Frida, och jag fick känslan av att hon inte trivdes. Hon läste engelska i en ”vanlig” klass och var bäst i den. Men eleverna i den klassen var inte särskilt snälla mot Frida.

Frida rätt nöjd student

Frida tog studenten den 5 juni 2013. Men hon fick inte betyg i alla ämnen.

Under vårterminen i nian mådde Frida dåligt. En skolpsykolog kopplades in. Först då, när hennes skolgång var så gott som klar, fick vi alla svart på vitt att Frida inte alls hörde hemma i särskolan. Hon gjorde tester som visade att hon var normal-begåvad, men också tester som visade annor-lunda resultat inom vissa områden. Hon fick dia-gnosen Asperger. Utveck-lingsstörd var hon inte.

Nio år i grundsärskola gjorde att Frida inte var behörig att söka vanligt gymnasium. Hon började så småningom Sisyfosarbetet med att försöka läsa in grundskolekompetens i de huvudämnen hon behövde för att kunna läsa vidare. Det var oerhört kämpigt. Inte underlättade det heller att reglerna ändrades under resans gång. I stället för att läsa in sex eller åtta ämnen var det plötsligt tolv som gällde. Och det var ju faktiskt övermäktigt.

Hur Fridas föräldrar känner är en annan sida av myntet. Säkerligen är det många tankar som far igenom dem. Tankar om de hade kunnat agera på något annat sätt än de gjorde. Men de valde att tro på skolan som inte ville utreda Frida senare, när hon gått i särskolan ett tag. För det var ju i skolan de så kallade experterna fanns. Eller..?

Jag vet inte vad Frida vill, ska och kan göra med sitt liv. Hon är otroligt modig som har anmält sin skola till Skolinspektionen. Att få igen grundskolan och det skollivet går naturligtvis inte. Att få kompetens till att söka högre utbildningar verkar också svårt.

Men hon kan få upprättelse. Hon kan få svart på vitt även från skolan att hon har varit felplacerad. Hon kan få en ursäkt. Jag tror – fast jag vet förstås inte! – att det är främst det Frida vill ha. Sen får vi som finns runt omkring henne stötta henne vidare i sitt unga vuxenliv.


Frida har inte läst den här texten, men hon har gett sitt medgivande att jag skriver om henne och hennes anmälan till Skolinspektionen.

 

Här kan du läsa vad Fridas pappa skriver om Fridas anmälan till Skolinspektionen.

Här kan du lyssna på Frida när hon själv berättar för Radio Uppland om sin anmälan.

Här kan du läsa vad SvT Uppland skriver på nätet om Frida.

Här kan du läsa vad Upsala Nya Tidning skriver på nätet om Frida.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett yttrande inlägg.


 

I natt publicerades en synnerligen intressant text på lokalblaskans webb. Det är inte så ofta längre som jag fastnar för nån av tidningens texter, men denna både behandlar ett aktuellt ämne och är välskriven. Den är inte signerad på webben (!), men man förväntas känna igen Maria Ripenberg på fotot. Det är väl egentligen det negativa med texten.

Jag gillar anslaget. Maria Ripenberg skriver om yttrandefrihet och skiljer den från yttranderättighet. Det förvånar mig, men många människor har uppenbarligen inte förstått att det faktiskt är en skillnad. För att beskriva det hela tar hon till en liten allegori, en middagsbjudning för grannarna (detta gör det hela ännu mer bra – och dessutom roligt! – i mina ögon):

Du bjuder de nya grannarna på middag. När maten bärs in utbrister en av dem ”Gud så äckligt!”.
Den andre smakar på maten och intygar att ”ja, det var verkligen äckligt!”. De fortsätter sedan att kritisera din middag. Du ber gästerna att gå. ”Jaså, du vill inskränka vår yttrandefrihet?!”, klagar de. […]

I vårt land kan man säga rätt mycket innan man begår nåt brott. Och det ska mycket till för att man ska bli fälld. Men för den skull springer man kanske inte omkring och säger vad som helst. De flesta av oss har fått vissa saker med oss via det som på stenåldern, när jag växte upp, kallades uppfostran.

Poängen i det hela är att vi också har möjlighet att avstå från yttranden – det är en del av yttrandefriheten. Maria Ripenberg skriver:

[…] Att kunna avstå från yttranden är en del av friheten. Om jag startar en tidning och avstår från att publicera vissa inskickade manus eller kommentarer utnyttjar jag en viktig aspekt av yttrandefriheten: andra kan inte tvinga fram en publicering via min kanal. Precis som jag inte, i yttrandefrihetens namn, kan kräva att ett förlag publicerar mitt manus. […]

Och nu kommer Maria Ripenberg fram till det riktigt väsentliga. Det handlar inte om censur att inte publicera nåns yttrande – eller manus – eller kommentar. Maria Ripenberg sätter fingret på vad det handlar om:

[…] Detta är faktiskt motsatsen till censur. Den som vill yttra sig kan använda andra plattformar. Så går det till i ett fritt land. Om jag vore tvingad att publicera vissa åsikter i min tidning, och samtidigt inte tilläts att publicera vissa andra, ja, då hade vi ju diktatur. Med censur. […]

Precis på samma sätt resonerar jag när det gäller den här bloggen. Det är jag som avgör vilka yttranden – kommentarer – jag vill publicera. Om jag vore tvingad att publicera allt som skickas in skulle det handla om diktaturfasoner.

Att kommentera på den här bloggen är nämligen en rättighet jag ger dig. Och blir din kommentar inte publicerad kan du ju välja en annan kanal. Kanske din egen blogg, om du har nån.

Maria Ripenberg avslutar sin text med dessa ord:

[…] Om grannarna tycker är det ett hot mot yttrandefriheten att du inte vill lyssna på deras gnäll, så är de knappast yttrandefrihetens försvarare.

Just det. Det är skillnad på yttrandefrihet och yttranderättighet. Och åsikter om vad man vill säga och vad man vill höra.

Läs hela Maria Ripenbergs text här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


 

Det är valår i år. Då brukar man bli pådyvlad människors åsikter i stil med

Du röster väl på X-partiet?

Jag tänker inte pådyvla nån mina åsikter, men den här veckan undrar Tofflan om du demonstrerade den 1 maj. Jag är nyfiken helt enkelt och bland annat därför att Vänsterpartiet hade flest antal deltagare i sin demonstration här i Uppsala än nåt annat parti.

Frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar… Det är också inne i frågan du kan kommentera den, inte vid det här inlägget. Stort TACK på förhand för att du deltar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett varierat inlägg. 


Idag är det fredag.
Igår var det torsdag. Det är februari. Idag är det den sjunde februari. Vännen Klara skrev ett inlägg om julpynt i veckan. Hon har gjort en inventering av julpyntsläget bland sina grannar.

Nåt sånt vågar jag mig inte på, för då får jag väl höra att jag är elak/förtalande/hotfull. Nu skiter jag i vad jag får höra om min person, men när jag fick höra att man sprungit omkring med en lista för att få mig vräkt bara för att jag har åsikter, blev jag jävligt förbannad. Uppenbarligen känner man inte till våra grundlagar.

Icke desto mindre, grannar är nånting som dessvärre existerar när man bor i ett flerfamiljshus. Jag är inte ett dugg intresserad av mina, men när Klara hade skrivit om julpynt såg jag mig lite om på jobbet. Och HEPP så hittade jag julbockar i fikarummet. Fast kollegan I trodde att det var hästar. Nåja… Jag förklarade historien föreläste om gårdstomtens evolution via julbocken till dagens jultomte.

Julbockar i februari

Julbockar i februari på jobbet.


Dagens arbetsdag
flöt på bra, men det var tack och lov lite lugnare takt än tidigare i veckan. Idag var det mest möten och skrivjobb.

Körde hem i ösregn trots att väderappen sa

snö!

Det var inte halt, men jäkligt dålig sikt. Clark Kent* är verkligen urskitig och inte blev han renare av att färdas på E4:an i ösregn. Han och jag färdas ju liksom inte ensamma där.

Hemma i New Village var det mörkt och tomt. Jag ägnade mig en stund åt att vika tvätt innan jag läste ut Hjärta av jazz. Därpå hällde jag upp prästostbågar i en skål och mig själv ner i fåtöljen med en starköl bredvid. Så körde jag igång DVD:n med gårdagens Antikrundan från Sundsvall inspelad. Och tro det eller ej, appen funkade och jag tävlade med värderingar mot ett inspelat program! Först gick det så himla bra, jag tyckte att jag satte många fullträffar. Sen blev det sedvanligt resultat…

Antikrundan Sundsvall diplom

Diplomet från Antikrundan från Sundsvall visar samma omdöme som alltid, Antikintresserad. 😦


En liten surfrunda
ska jag ta strax innan jag återvänder till fåtöljen för att slumra lite framför nån fredagsdeckare. Det är ungefär vad jag orkar med, jag klev ju upp 5.45 i morse och det tar ut sin rätt nu i kväll, känner jag…


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en medioker pest.


I kväll är det dags.
Och hur jag än värjer mig lär jag inte komma undan Medioker Pest 2014. Förra året skrev jag minimalt om pesten, i år blir det ingenting. Förutom detta inlägg, skrivet före start och utan vare sig tjuvtitt eller dito lyssning.

Sånt här skräp läggs det ner både sjukt massa pengar och tid på. Det känns inte särskilt rimligt när vi både vi soffar oss och glor på spektaklet och sen har åsikter om tiggare och hemlösa. Du vet såna utan tak över huvudet. Du har säkert både sett och hört talas om såna människor – om ditt eget huvud inte har varit nedstucket i sanden i år och dag. Eller i soffan, där du med flottiga fingrar letar efter chipset du nyss tappade.

Chips i dip

Flottigt.


I Sverige kör vi
samma koncept som förra året. Och året före det och före det och före det och före stenåldern. Det ska vara programledare av sorter som är lagom comme il faut-varierade – det vill säga inte för kontroversiella. Och skulle det råka vara så att de fäller en och annan nedsättande kommentar om nån eller nåt ska man kunna skylla på deras ungdom även om de är myndiga, typ. Hur som helst. Programledarna ska vara roliga. Ska vara, alltså. Är det sällan, oftare plumpa i stället. Jag är väl trög, men jag fattar inte vad komik har med musik och tävling att göra. Skilda saker, liksom.

björkar

Typiska träskallar.


Farbror Träskalle
är som förra året – och året före det och före det och före det och före stenåldern – ansvarig på ett eller annat sätt. Kanske är det därför urvalet deltagare ser ut som det gör. I varje deltävling ska det nämligen finnas en del pajastävlande, en del som inte kan varken sjunga eller prata svenska, två delar från nåt finnigt barnprogram som Idiot eller liknande (denna broilerfarm för små pojkar och flickor som beter sig som divor under några månader), en del musikstil som sticker ut på ett eller annat sätt och slutligen ett par, tre seriösa tävlande. Ovanpå allt detta ligger det faktum att nästan ingen av deltagarna verkligen kan sjunga.

Pojke i porslin s håller för öronen

Pesten där ingen kan sjunga.


För övrigt
 ser man till att ändra reglerna så ofta att ingen orkar hänga med eller fatta. Det är säkert därför fel låt vinner – varje år.

Så nej. Varför ska man utsätta sig för detta i kväll? Men ja. Jag erkänner. Jag sitter där i kväll, troligen, och svär och kräks och har synpunkter och åsikter som jag inte vågar vädra offentligt för då är jag elak/rasist/svennehatare/omusikalisk/tråkig/surtant/skittaskig mot alla som har lagt ner ett sånt långt och hårt arbete på denna livsviktiga… pest. För jag är ju, trots att jag är myndig, ingen ungdom. Därför håller jag käften om eländet. Med början från och med… nu.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett debatterande inlägg om litteratur.


I morse läste jag
ett blogginlägg av Lotta Olsson på Dagens Nyheter. Hon skriver om att folk ofta har så många åsikter om deckare. En del tycker att deckare är

[…] dåligt skriven underhållningslitteratur […]

medan andra menar att

[…] genren har vidgats och att många deckare har stora litterära kvaliteter […]

Det finns till och med de som hävdar att deckare är

[…] den bästa genren för modern samhällskritik […]

Precis som Lotta Olsson läser jag mest deckare. Jag tycker att hon lyfter fram en stor poäng med deckaren som genre när hon menar att det hela tiden dyker upp nya deckare. Ett skäl till detta måste ju var att läsarna inte överger genren.

En gång (i maj 2012) bloggade jag om genren romance, som inte intresserar mig ett dugg.

Tantsnusk blir romance!

dundrade jag.

Det gillade inte alla… Men det jag menade i grunden var att man bokförlagen tar en redan befintlig genre och döper om den – i hopp om att ge den en bättre status, kanske. För romantikböcker har ju funnits länge. Vad är nytt mer än namnet? Oavsett, varken tantsnusk, romantikböcker eller romance intresserar mig. Jag har haft perioder med sån litteratur, främst när jag var ung. Som äldre vill jag läsa annat.

Bokhyllor

Toffelbokhyllorna dignar…


Efter att jag hade pluggat klart
tog jag ut min examen med litteraturvetenskap som huvudämne 1985. Men inte nog med det – jag rörde knappt ett skönlitterärt verk på typ fem år. Då hade jag tvingats läsa i genomsnitt tre böcker i veckan under terminerna. Böcker av alla sorters genrer – lyrik, dramatik, pikareskromaner, reseromaner, historiska romaner, romantiska romaner, noveller med mera… (Jag blir trött bara jag rapar upp allt…)

Men så långsamt började jag läsa igen. Hittade tillbaka till gamla klassiker och favoriter, hittade nya. Så småningom hittade jag deckargenren, en sorts böcker som jag liksom njuter av och vilar i. För trots att det ju är hiskeligt med mord och blod är det själva gåtan som är det intressanta! Kan jag klura ut vem mördaren är innan författaren avslöjar det? Kan jag hitta motivet innan det framgår? Men, jag vill också understryka att jag läser andra genrer också! Däremot blir det i princip alltid

varannan deckarnas!

Jag tycker inte alls att deckargenren är dålig underhållning! För mig är deckarläsning lite av hjärngympa. Men visst. Jag håller med om att det är underhållning – för mig. Och naturligtvis är det så att alla deckarförfattare kanske inte borde ha gett sig på att skriva vissa böcker – eller att bli författare överhuvudtaget… Men så är det väl i de flesta genrer? Eller?

Vad har du för åsikter om litterära genrer och vilka föredrar du???


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »