Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förhäva sig’

Ett inlägg om återkoppling i sociala medier.


 

Somlor

Somlor gillar jag inte, men jag tycker att det är ett roligt fenomen. Den här bilden hade fått mitt ”gilla” på Instagram, i alla fall. Men det är min egen bild och en ska ju inte förhäva sig…

I sociala medier kan man ofta gilla eller favoritmarkera texter och bilder. Man kan också dela. Det är en sorts återkoppling till avsändaren. Men vad är skillnaden och hur använder du detta?

Jag har den senaste tiden slagits av att somliga klickar ”gilla” på ”allt” jag skriver, även kommentarer, på bloggen. Eller favoritmarkerar mina tweets. Det känns väldigt… ovant för mig.

Själv ”gillar” jag enstaka texter och foton, som jag tycker är riktigt bra/roliga/fyndiga/viktiga etc.

Men är det nåt som är så där extra jäkla bra, då väljer jag att dela det. På så vis får ju andra möjlighet att se en bra text eller bild.

Det känns som om jag har missat eller missförstått nånting. Eller är det så att det som är rätt för dig är rätt för dig, men inte för mig? Visst är det roligt att ge beröm i form av ”gilla”, men jag tycker inte man ska överdriva. Då blir det inte trovärdigt i mina ögon. Samtidigt inser jag att ”gilla” i sociala medier kanske inte har med att ”gilla” i verkliga livet att göra? Att det är två olika sätt att använda ordet..?

På Instagram kan man tyvärr inte automatiskt ”reposta”, det vill säga dela, andras bilder. Det går om man laddar ner en särskild app. Men när det gäller Instagram har jag lättare att sätta mitt hjärta, det vill säga ”gilla”, om jag ser en bild som tilltalar mig på ett eller annat sätt. Fast visst skulle jag vilja kunna dela andras bilder också. Ett knep runt det kan vara att ta en skärmdump med mobilen och sen skicka upp skärmdumpen som bild via det egna Instagramkontot. Eller, som sagt, ladda ner en särskild app.

Hur gör DU??? Hur använder DU gilla-funktionen i olika sociala medier? Hur använder DU dela-funktionen??? Skriv gärna några rader och berätta, för det känns som om jag inte riktigt hajar det här!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett citerande inlägg i vilket bloggaren förhäver sig något.


 

För ett tag sen skrev jag här på bloggen om en bra dokumentärfilm, Liten & Berömd. Filmen visades på SvT2 och bakom produktionen står Michaela Brådhe Hennig och Rex Brådhe. På filmens webbplats har filmmakarna bland annat samlat på kommentarer och recensioner av filmen. En av recensionerna som nämns är min. Jag till och med citeras och länkas. Riktigt roligt!

Tack för att ni fanns där!

 

Det finns mycket annat intressant också  att läsa på filmens webbplats. Bland annat berättar Michaela Brådhe Hennig om bakgrunden till filmen. Bland annat avslöjar hon att hon är gift med en före detta barnstjärna med vissa divalater…

Missade du filmen? Den går att se på SvT Play fram till den 19 oktober – klicka här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om närvaron av rött i mitt liv just nu.


Nej, Tofflans blogg har inte gone partipolitisk,
men livet är lite rött just nu på olika sätt. Därför är det helt underbart med dåligt väder idag! Och nu ska jag förklara varför.

Vi var ju ute hela eftermiddagen igår i Storvad, Fästmön, Prinskorven och jag. Satt i skuggan där det blåste kyligt. Trots att vi pratade om det, struntade jag i faran. Det var ju så skönt att vara utomhus!

Hemkommen softade jag lite en stund på ballen*. Tog nötter och en drink före maten, bläddrade lite i min nyinköpta TV-tidning.

Nötter öl o läsning

En drink med lite tilltugg före maten. Och läsning, förstås!


Noterade bland annat två filmer
som jag vill se/spelar in den närmaste veckan:

Så småningom blev det dags för middag. Jag hade tinat en liten portion italiensk pastasås med spaghetti och parmesan. Den slank ner fint med ett glas rött till i form av det som fanns kvar i Fat bastard-flaskan – från midsommarafton…

Pasta o rött vin

Gott italienskt på tallriken, franskt rött i glaset.


Gårdagskvällen förflöt vidare
med Wordfeud och Morden i Midsomer. Jag vann två matcher mot två riktigt bra motståndare – Fästmön och Kitty. Båda två är väldigt bra på Wordfeud, så jag åker för det mesta dit. Men nu fick de båda se lite rött (jaa, jag vet att det är kvinnor med temperament…).

Det var när jag skulle gå och göra mig iordning för natten som jag upptäckte Det Riktigt Röda. Visst hade jag känt mig varm och så på kvällen, men… Det bar sig visst inte bättre än att jag solbrände mig lite igår, skuggan till trots…

Solbränd Toffla

Röd på axlar och övre delen av ryggen.


Det är därför det är extra skönt
med en regnig och sval dag idag. Eventuellt bär det av ner till stan och Kittys utställning på Galleri Uppsala 1810. Jag blir faktiskt lite sugen själv på att ställa ut en del av mina foton. Men det får bli i ett annat liv och i en annan tid. En sån som jag har fått lära sig att man inte ska förhäva sig.

I morgon fyller lilla mamma 78 bast. Hon fick åtta paket när jag var på besök och öppnade hälften. Resten har hon sparat till den riktiga födelsedagen, det vill säga den 11 juli.

Men nu går jag händelserna i förväg. Onsdagen har bara börjat. Jag inledde dagen med att ta rätt på den rena tvätten från igår, så nu väntar en strykhög. Nästa aktivitet blir att hoppa in i duschen. Visst låter det jobbigt..?


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var ju inte helt tyst under förra året kring det lilla ordet

hen.

Tänk att ett sånt yttepytteord kan skapa ett sånt liv i luckan som det blev! Själv höll jag mig en bit utanför debatten. Min ståndpunkt är att hen är OK att använda när man inte vet könet eller när personen som ska beskrivas själv tycker att hen är lämpligt. I övriga fall får det lätt ett löjets skimmer över sig. Jag kände mig till exempel förlöjligad av en SUR kvinna som kallade mig hen på Fejan (jag fick kommentaren uppläst för mig, för jag finns ju inte på Fejan). Förlöjligad därför att jag är en hon och inget annat. Mitt kön är inte osäkert och det visste den SURA kvinnan ifråga, så det var bara ren elakhet från hennes sida.

Hur som helst, nu är det dags för ytterligare ett nytt ord. Ett ord som egentligen inte är så nytt, nämligen det ännu mera yttepyttiga ordet

en.

Syftet med att börja använda det är att få ett könsneutralt alternativ till ordet

man.

Alltså det pronomen man (sic!) använder när man (!) vill beskriva nånting lite generellt så där och inte helt utpekande vilket kön som tycker/tänker/säger nåt.

Men att använda en är egentligen inte nåt nytt! Det används dialektalt, till exempel i Östergyllen, och det har använts ganska länge.

Dagens Nyheter har skrivit en intressant artikel om detta. I artikeln uttalar sig lite olika människor om vad det anser om en. De flesta är rätt OK med det, utan Magdalena Ribbing, enligt artikeln med titeln etikettsauktoritet. Jag undrar lite över varför man har tagit med hennes åsikter i den här frågan – hon är ju knappast språkexpert – men hon säger:

Jag undrar om inte ’en’ är på väg att bli en modegrej precis som ’hen’. Det hela känns fjantigt. Möjligen är ’en’-inträdet ett utslag av att vilja vara fin och ha extra finess. ’Man’ ses som tjatigt och tråkigt […]

Modegrej eller inte, jag tycker inte att en skulle påvisa att man är fin och har mer finess, snarare att man går tillbaka till sina rötter. Dessutom tycker jag att en är bättre än man. Fast ibland funkar det alldeles utmärkt att, som vi ibland inte vågar göra för att vi är rädda att förhäva oss, skriva

jag 

i stället för man….

Har du nån åsikt i den här viktiga frågan???


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens Nyheter har på nätet en intressant artikel om missnöje på jobbet. En organisationskonsult ger tips och råd i artikeln, och det irriterar mig lite. För många av dessa konsulter säger ju saker som är ganska självklara om man tänker efter lite, eller hur? Fast medan medarbetarnas tankar är gratis kostar konsulternas konsultationer multum, oftast.

En gnällig typ – privat.


Konsulten i artikeln
säger att det är skillnad på gnäll och missnöje. Ja, det hade jag kunnat säga gratis! (Nu gnäller jag!) Gnäll är ju liksom bara gnäll, medan missnöje ju kan vara befogat – och behöver kanske åtgärdas. Vad är då missnöje? Enligt konsulten och mig handlar missnöje ofta om att man tycker att ledarskapet är dåligt, att man inte får information om saker och ting eller att man känner sig överkörd. Det är då vi gnäller. Gnället kan hålla ihop en grupp, men det kan också förstöra. Det gäller att ingen i gruppen förhäver sig, för då kan det vara den personens tur att råka ut för gnäll – från gruppen. Eller mobbning, som vi också säger på svengelska.

Jag undrar ibland om man har tagit upp det dåliga ledarskapet med sin chef eller känslorna av att vara överkörd eller inte få information. För det är ju den det handlar om man ska prata med om man vill ha nån förändring. Att inte information är nånting som jag funderar över eftersom jag jobbar med kommunikation. Vi har väl var och en ett ansvar att hålla oss informerade, att ta reda på saker och ting själva också? Eller?

Det är viktigt att även våga prata om sånt som är obehagligt på en arbetsplats. Det är också viktigt att kunna lyssna först och prata sen – både som medarbetare och kollega, men också som chef. För det är chefen som kanske måste ta det enskilda samtalet om det där obehagliga, det där missnöjet. Och som chef räcker det inte bara att vara lyhörd och kunna sätta ner foten vid behov. En god chef ska också kunna erkänna egna fel och brister, tokiga beslut, misstag etc i jobbet. Men det ska förstås också medarbetaren…

Den arbetsplats där jag är nu är fantastisk! Människorna som jobbar här är här just för att jobba, men på raster försöker vi prata om lite annat än jobb. Det finns en stor lyhördhet och stor respekt kollegorna emellan. Ingen är spydig eller otrevlig. Eller jo… Det finns undantag. Jag kallar detta undantag Muntergöken, lite ironiskt eftersom jag ju menar tvärtom. Själva göken i sig består av delar av flera personer, även mig själv. Det är den här göken  som alltid ser allting negativt, svårt, problematiskt – och aldrig positivt, ljust, glatt. Det finns bara problem och inga möjligheter. Chefen, tycker Muntergöken, är antingen en mes eller också fattar chefen bara fel beslut. Nån information kommer aldrig från chefen, bara en massa dumma påfund. Och så vidare och så vidare…

Tja, du hör väl hur otroligt det låter? Jag vägrar nämligen att tro att en chef är 100 procent dålig. På en arbetsplats i mitt förra arbetsliv hade jag en chef som kompisstyrde. Med det menas en chef som kunde sköta sitt jobb tack vare sina låtsaskompisar. Genom att låtsas göra vissa av medarbetarna till bästisar och bundisar fick h*n dem att göra det jobb h*n skulle ha gjort själv. Den som inte var chefens favorit gick det riktigt illa för. Jaa, faktiskt blev ett antal medarbetare till och med av med sina jobb – på högst tvivelaktiga grunder.

Här var jag inte glad alls…


På den tiden,
under den chefen jag nämner ovan, var jag nog världens största Muntergök. Jag gick från att vara chefens bästis till att hamna ute i frysskåpet. Och då blev jag förstås missnöjd och gnällde och gnällde. Fast det gjorde ”alla andra” också på arbetsplatsen, men när det skulle talas om det obehagliga var det bara jag som talade, det andra höll käft.

Idag visar jag betydligt färre känslor på jobbet. Om jag funderar över nånting eller är bara aningen missnöjd tar jag upp det så snart jag kan med nån av cheferna (jag har ju flera eftersom jag jobbar på flera ställen). Men jag gnäller inte. Jag har slutat gnälla på jobbet! När jag tittar på Muntergöken och ser och hör gnället därifrån inser jag att det var precis sån jag var tidigare! Och sån vill jag inte gå tillbaka och bli, never! Jag har också jobbat på mitt sätt att vara och på att förbättra mitt pokerface. Jag ler oftare. Men jag ler inte några falska leenden! Och jag backar inte för att ta en strid – däremot väljer jag mer nogsamt de strider jag tar. Hittills har det inte varit mycket till strider alls…

Så här glad är jag på mitt jobb idag!


Nu är det inte bara jag som har förändrat mig.
Den arbetsplats där jag är på nu är helt annorlunda än den jag var på tidigare. Här är det verkligen högt i tak och jag vågar säga vad jag tycker. (Fast jag tycker inte alltid om allting…) De som jobbar här talar också med varandra med den där respekten jag nämnde tidigare i det här inlägget.

Just nu är jag lyckligt lottad. Och inte ett dugg missnöjd med arbetsplatsen, trots dess Muntergök. Gnäller gör jag bara privat. Och inte så särskilt ofta heller.

Hur är det på din arbetsplats? Gnälls det mycket? Finns det nåt utbrett missnöje? Vad klagar folk mest på? Hur hanteras gnäll och missnöje? Många frågor, svaren har du!


Livet är kort.

Read Full Post »