Den gilla gången

Ett inlägg om nuet och senet och om att gilla gilla gången.

---

 

Ska jag låta mig ligga kvar?

Tänk att jag gillar den gilla gången! Jag gillar när livet går den gilla gången och när det är struktur på min tillvaro. Den där strukturen som ett heltidsjobb ger. Sen är det upp till mig att fylla den andra tiden med både nödvändiga och bra saker, det vill säga sånt som behöver göras och sånt som fyller på energin. Det är med lite kluvet sinne och en viss spänning jag tänker på morgondagens möte och vad det kan innebära – en förändring igen, kanske. Och ändå kan jag inte påstå att jag vill förändra så mycket just nu som jag ville för lite mer än en månad sen. Livet är förunderligt! Det är i vart fall inte statiskt, men den gilla gången är inte dum. Ja, jag har en del att fundera över just nu. Ska jag ligga kvar eller ska jag kliva vidare…

Igår kväll telefonerade jag med vännen FEM. Jag fick höra om en fantastisk resa och jag riktigt såg bilderna framför mig. Men jag har ändå bett dottern att knuffa igång mamma på Instagram. Vi pratade också om livet här hemma och om inget oförutsett händer ses vi i Stockholm om tre och en halv vecka.

Hela november känns som en enda spännande månad för mig. Den kommande helgen ska Fästmön och jag fira vår sjunde förlovningsdag. Jag hade förstås önskat att det var en bröllopsdag, men förhoppningsvis kommer den dan allt närmare. Helgen därpå ska jag hänga med familjens tonåring. Vi har inte bestämt än vad vi ska hitta på, men nåt blir det. Helgen efter den firar familjen barnkalas när en av oss fyller halvsekel. Jag har ju redan fyllt, så jag anses väl vuxen..? Och sista helgen i november ska jag alltså träffa FEM. Sen är det december… Maj gadd! Mamma kommer till jul och stannar över nyår – om hon nu får riksfärdtjänst. Men vänta lite… Jag är här och nu, inte sen!

Gilla? Nej, blodvite uppstod och eftersom jag svimmar av blod blev jag tvungen att plåstra om mig i morse.

Framåt senkvällen igår fick jag känna på här och nu rent fysiskt. Jag skar mig så blodvite uppstod på ett plastlock. I morse gick såret upp och jag tvingades plåstra om mig själv. Jag svimmar nämligen (nästan) när jag ser blod. Sen sökte jag – och fick viss! – medömkan på Instagram. Sån är jag!

Två nätter har jag grubblat över ett namn på en doktor som jag kände i ett annat liv. Två dygn tog det innan jag kom på vad karl’n heter. Jag kunde i och för sig ha fuskat och frågat vännen Agneta som jag har jobbat med, men jag ville komma på det själv. I natt vid halv tre-tiden kom jag på att doktorn hette Lars i förnamn och nåt ovanligt i efternamn. Minnesjoggning? Brukar DU fastna på såna där saker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Den här kvällen, inte natten, ska jag rensa lite på Twitter. Jag följer alldeles för många vars tweets jag inte är intresserad av. Det handlar mest om att jag inte längre har tid att hänga med vad det twittras om, men även om att Twitter har blivit ett tillhåll för en hel del märkliga existenser. Sen gillar jag Instagram mer. Jag är också märklig, fast mig själv kan jag ju inte avfölja. Jag kan bara försöka gilla mig. Och den gilla gången.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stick eller stryk!

Igår var det Halloween. När jag kom hem i mörkret, samtidigt som en av grannarna, hörde vi båda två ett gäng ungar som skrek

Bus eller godis!

(Nej, det var inget frågetecken, det var ett utropstecken de skrek.)

Vi skyndade oss in i samma port för att slippa undan ungjävlarna barnen. Gissar att min granne är likadan som jag – h*n vill ha sitt godis för sig själv! Förresten, innan du anklagar mig för att vara barnahatare ska du veta att min granne har två barn och jag har fyra bonus”barn” och vi kommer rätt bra överens i familjerna. Det är ANDRAS ungar jag inte är förtjust i.

Jag kan förstå att en del tycker att det är mysigt att spöka ut sig och springa omkring ute i oktobermörkret och tigga godis. Och det är OK att de gör det – den 31 oktober och inte hos mig! Helgen som kommer är det nämligen Allhelgona helg. Då tänder jag ett ljus för pappa och K och alla andra nära och kära som inte längre finns bland oss. Det är MIN tradition.

Denne Jack O’Lantern träffade jag igår kväll.

Nu tror jag inte att det blir nån barnarusning till Den Elaka Tant Tofflans ytterdörr – den som hon, till skillnad från samtliga (?) grannar (även den som vill ha sitt godis själv) i portuppgången, aldrig smäller igen efter sig, varken tidigt eller sent. Men för säkerhets skull har jag laddat med lite godis. Lite äckligt godis. Det vill säga mörk choklad som jag har fått av nån som jag har slutat tycka om. En choklad inköpt från en av alla fantastiska resor denna person varit på. Själv har jag inte varit utomlands sen 1996. Så… JA! CHOKLADEN SMAKAR SÄKERT EXTRA BITTERT! Men det måste ha varit roligt att skicka små saker från utflykterna ute i världen medan somliga fick sitta hemma och möjligen fantisera om att åka de sju milen till Stockholm eller ner till mamma i Östergyllen. JA, CHOKLADEN SMAKAR HELT SÄKERT ÜBERBITTERT!!!!

OM det nu, efter att alla överkänsliga och humorbefriade föräldrar har läst detta inlägg, skulle råka vara så, att ett barn plingar på min ytterdörr i helgen, lovar jag, att innan ungen hinner haspla ur sig sitt

Bus eller godis!

förekomma den med att vråla

Stick eller stryk!

Det läste jag nämligen på Twitter igår att Gert Fylking skulle säga. Det är väl det bästa han har sagt hittills! Eller snarare, det enda braiga…

När jag sen surt men försiktigt har stängt igen min dörr ska jag sätta mig ner i mörkret och tända ett ljus. Tagga ner, tänka lite godare tankar och minnas pappa, K med flera. För livet, bästa läsare, det är kort. Det finns två saker du med säkerhet vet:

1. Du själv är den enda du säkert vet att du ska tillbringa hela livet med. (Det har jag sagt sen 1999 när jag skilde mig!)
2. Du – och alla andra – ska dö.

Var rädd om dig! Köp ditt eget godis och tänd ett ljus! (Byrån för Oombedda råd)

Livet är kort.

Read Full Post »