Ett inlägg om nuet och senet och om att gilla gilla gången.
Ska jag låta mig ligga kvar?
Tänk att jag gillar den gilla gången! Jag gillar när livet går den gilla gången och när det är struktur på min tillvaro. Den där strukturen som ett heltidsjobb ger. Sen är det upp till mig att fylla den andra tiden med både nödvändiga och bra saker, det vill säga sånt som behöver göras och sånt som fyller på energin. Det är med lite kluvet sinne och en viss spänning jag tänker på morgondagens möte och vad det kan innebära – en förändring igen, kanske. Och ändå kan jag inte påstå att jag vill förändra så mycket just nu som jag ville för lite mer än en månad sen. Livet är förunderligt! Det är i vart fall inte statiskt, men den gilla gången är inte dum. Ja, jag har en del att fundera över just nu. Ska jag ligga kvar eller ska jag kliva vidare…
Igår kväll telefonerade jag med vännen FEM. Jag fick höra om en fantastisk resa och jag riktigt såg bilderna framför mig. Men jag har ändå bett dottern att knuffa igång mamma på Instagram. Vi pratade också om livet här hemma och om inget oförutsett händer ses vi i Stockholm om tre och en halv vecka.
Hela november känns som en enda spännande månad för mig. Den kommande helgen ska Fästmön och jag fira vår sjunde förlovningsdag. Jag hade förstås önskat att det var en bröllopsdag, men förhoppningsvis kommer den dan allt närmare. Helgen därpå ska jag hänga med familjens tonåring. Vi har inte bestämt än vad vi ska hitta på, men nåt blir det. Helgen efter den firar familjen barnkalas när en av oss fyller halvsekel. Jag har ju redan fyllt, så jag anses väl vuxen..? Och sista helgen i november ska jag alltså träffa FEM. Sen är det december… Maj gadd! Mamma kommer till jul och stannar över nyår – om hon nu får riksfärdtjänst. Men vänta lite… Jag är här och nu, inte sen!
Gilla? Nej, blodvite uppstod och eftersom jag svimmar av blod blev jag tvungen att plåstra om mig i morse.
Framåt senkvällen igår fick jag känna på här och nu rent fysiskt. Jag skar mig så blodvite uppstod på ett plastlock. I morse gick såret upp och jag tvingades plåstra om mig själv. Jag svimmar nämligen (nästan) när jag ser blod. Sen sökte jag – och fick viss! – medömkan på Instagram. Sån är jag!
Två nätter har jag grubblat över ett namn på en doktor som jag kände i ett annat liv. Två dygn tog det innan jag kom på vad karl’n heter. Jag kunde i och för sig ha fuskat och frågat vännen Agneta som jag har jobbat med, men jag ville komma på det själv. I natt vid halv tre-tiden kom jag på att doktorn hette Lars i förnamn och nåt ovanligt i efternamn. Minnesjoggning? Brukar DU fastna på såna där saker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!
Den här kvällen, inte natten, ska jag rensa lite på Twitter. Jag följer alldeles för många vars tweets jag inte är intresserad av. Det handlar mest om att jag inte längre har tid att hänga med vad det twittras om, men även om att Twitter har blivit ett tillhåll för en hel del märkliga existenser. Sen gillar jag Instagram mer. Jag är också märklig, fast mig själv kan jag ju inte avfölja. Jag kan bara försöka gilla mig. Och den gilla gången.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Ja men jösses vilka låsningar jag kan få på grejor jag inte kommer på…!
Nu senast kunde jag inte sluta grubbla på vad gruppen heter som sjöng den rätt sopiga låten ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” (fast den kanske heter nåt annat egentligen). Varför jag nu skulle börja undra över det…
Det allra värsta var väl att jag inte ens kom på att jag kunde googlat på eländet *asg*, då är man bra slut i rutan!! Får skylla på sömnbrist i helgen :-)!
Låsningar är ordet! Anna är en fena på att komma på saker som vi inte kommer på, så att säga. Det är urjobbigt!
Den där sången var ju rätt hemsk… Du får vila upp dig på arbetet nu så att du minns det där med att googla. 😛
Jag kan omedvetet gå och fundera på saker i flera dagar…tills det plötsligt poppar upp i huvudet!
Det mest irriterande är mitt överdrivna ansiktsminne. Jag minns nästan alltid ansiktet hos människor jag träffat i något sammanhang. Ibland kan jag se någon jag känner igen på stan…och genast börjar min hjärna arbeta…och arbeta…och arbeta ..
Någon dag senare kan det poppa upp…och då kan det visa sig att personen jag kände igen är någon som t ex jobbat på ICA för tre år sedan :S
Se där! En till som kan fundera på saker i dagar… Jag minns varken ansikten eller namn, jag är totalt hopplös! Det är något lättare för mig att minnas kvinnor än män, av nån anledning, men det är ingen stor skillnad.
Jag kan missa folk jag känner ute – bara för att de är på ”fel” plats. Du vet, hon som jobbar på ICA är på ett museum. Ibland tror jag att jag känner kändisar också och hälsar på dem. Pinsamt! 😳