#minlördag

Ett inlägg i vilket Tofflan visar upp sitt glamourösa liv.

---

 

Det klagas så mycket. Jag klagar så mycket. Jag började dan med att klaga på att jag vaknade alldeles för tidigt när jag kunde ha tagit sovmorgon. Men… nu ska jag tänka positivt. Faktum är att jag sov hela 50 minuter längre än en vardagsmorgon. Och i stället för att skutta ur sängen och göra mig redo för en arbetsdag kunde jag ligga kvar och läsa ut en bok. Och ta en selfie.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen tog jag mig samman och gjorde nytta. Körde en maskin tvätt och hängde om gårdagskvällens tvätt och dagens. Hela badrummet, det nyskurade (igår), är fullt av tvätt. Det blev därefter en tur med dammvippan med påföljande promenad med snabeldraken*.

När jag dammsög hittade jag nässelfjärilen som flög in i mitt arbetsrum för ett tag sen. Den la sig en dag på golvet bredvid datorn och dog. Jag hade en liten farvälceremoni för den.

Frukosten är aväten och porslinet diskat. Jag har läst lite till och spelat lite Wordfeud med vännen och före detta kollegan Agneta och nya kollegan E. Den senare har klått mig i varenda match – men se idag fick jag vinna!

Sängen är renbäddad och det är dags att ta en dusch innan jag ringer mamma, slappar lite, går ut med sopor och hämtar Fästmön från jobbet. I kväll bänkar vi oss vid ett bord med röd– och vitrutiga dukar och äter och dricker italienskt. I morgon har vi varit förlovade i sju år, men det har vi inte möjlighet att fira då eftersom Anna jobbar och jag söker jobb. Omorganisationer kan ha den följden och som konsult är en inte garanterad nåt annat än en viss tid. Den tiden är snart all.

Här är några fler bilder från mitt glamourösa liv den här lördagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur ser DIN glamourösa lördag ut, dårå??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

*snabedrake = dammsugare

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Väninnan: Rapport från Rosenbad

Ett inlägg om en bok.

---

 

När det sker stora, obegripliga katastrofer och händelser minns vi ofta lång tid efteråt vad vi gjorde och var vi var just då – även om det inte var vi själva som var med i skeendet. Jag minns den morgon jag fick veta att Anna Lindh hade dött, mördad av en knivgalning inne på NK i Stockholm. Vi såg presskonferensen på TV på jobbet och alla var chockade. De flesta av oss hade ju hört att det hänt nåt dan innan. Men detta hade i alla fall inte jag väntat mig.

Eva Franchell var med Anna Lindh när hon blev knivhuggen. Det här är boken om mordet, men också om tiden före och efter Rosenbad. Boken kom ut just som min egen personliga katastrof hade drabbat mig. Kanske är det skälet till att jag inte vågade införskaffa den på så många år. I början på sommaren 2015 hittade jag Eva Franchells bok Väninnan på Erikshjälpen.

Redan i bokens tillägnan i början vet jag att jag tycker om den och att jag ska låta mig bli gripen av den. Författaren har haft två väninnor – den ena dog i cancer, den andra blev mördad. I det första kapitlet beskriver Eva Franchell skeendet inne på NK. Hon var ju med, hon var ögonvittne. Och skulden hon känner, att hon inte kunde skydda sin bästa väninna, följer henne ända till slutet av boken. På sidan 309 (av 347) i pocketutgåvan skriver hon:

[…] Jag tänker ju tanken om och om igen. Tänk om jag varit snabbare, tänk om jag bara fattat och hunnit knuffa undan henne. Jag har ont av all skuld, […]

Efter skildringen av mordet beskriver författaren hur hon blev bekant med Anna Lindh och hur de blev kompisar i stället för jobbarkompisar, på ren svenska. Men vi läsare får också en intressant inblick i det politiska spelet bakom gallerierna. Eva Franchell ger bilder av svenska politiker som är båda annorlunda och intimare än dem vi fått se via media. Hon skildrar dem nästan sakligt och konstaterande. Jag ser bland annat min gamle gymnasiepolare Lasse Stjernkvist fladdra förbi, liksom Alice Bah. Den senare är programledare och frågar tillsammans med Lennart Ekdal ut Göran Persson i TV4.  Statsministern ger följande omdöme efteråt:

[…] – De var bedrövliga! […] Den där Alice Bah, hon kunde ju ingenting, väser Göran till mig på väg ut. […]

Till och med efter kollapsen, vid mötet med Göran Persson kring hans bok, får vi veta följande:

[…] – Men det var något du undrade över, säger han sedan snabbt för att komma bort från sina frågor.
Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.
– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menar med alla rättegångar och så… Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänker, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?
Han fortsätter att titta på mig, oförstående.
– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du? […]

Dialogen ovan skulle ha kunnat appliceras även på min egen katastrof, för övrigt. Tystnaden efter katastrofen. Tystnaden och skuldbeläggelsen… Jag känner sorgen och bitterheten helt klart bara i det faktum att Eva Franchell återger samtalet.

Det här är en riktigt bra bok. Trots att den kom ut för ett antal år sen, i januari 2009, är den mycket läsvärd. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »