Kattklipp

Ett kattans inlägg.

---

 

En del katter går att äta.

Faktum är att Fästmöns katter, framför allt kattungarna, har botat min katträdsla. Jag vågar närma mig både de små och den stora, deras mamma, utan att vara rädd. Vi har tillbringat snart ett dygn tillsammans i Himlen. Det känns nästan trist att åka in till stan och bli utan kattunderhållning. Men vi börjar från början… En del katter är så söta att en vill äta upp dem. Fast jag tyckte nog att det var lite tidigt av ICA Solen att saluföra lussekatter igår… Vi köpte inga, utan det blev var sin rejäl påse med smågodis, nåt jag inte har ätit på flera månader, faktiskt. Men så är jag fem kilo lättare än för en månad sen också – utan att banta eller plåga mig med nån diet.

Maxi tog en wefie på oss. Som den linslus han är är det han själv som syns mest.

Nu hoppar jag tillbaka lite i tiden. Vi tittade in på Morgonen också för att avlämna ett stycke son till sin fader. På Morgonen bor två gamla kattgubbar och en kattjej tillsammans med Jerry. En kan väl säga att gubbarna inte alltid är lika lekfulla som den tjejen. Det verkar som om det är kvinnan som styr i det hushållet. Jag fick mig ett allvarligt samtal med en av gubbarna, Maxi, om detta. Maxi passade på att ta en wefie av oss också, för båda kattgubbarna är riktiga linslöss.

 

 

 

Så småningom landade vi i Himlen. Där är livet mycket annorlunda jämfört med vad det var för några månader sen. Kattungarna är så busiga att Annas hem börjar bli mer och mer likt Villa Villekulla. En ny sorts inredningsstil, alltså. Det är allt ifrån böcker som knuffas ur bokhyllan, till lampor som tänds, tavlor som hamnar på sniskan, solstrålar som jagas, sylvassa tänder och klor på nakna tår, gamla lampskärmar som rullar över golvet med mera. Att min datorväska blev kattleksak kunde jag inte föreställa mig, men framför allt killkatten Cosmos blev överförtjust i den. Båda kattungarna har för övrigt av och till hjälpt mig att skriva det här inlägget, så jag har med milt våld fått flytta ner dem ett antal gånger.

Nu har vi frukosterat, kattungarna på mina tår och tofflor, och det börjar bli dags att samla ihop pinalerna för att flytta in till stan. Vi tänker besöka Hjalmar Brantingsgatan 4 A där Ilonas och Lottas antik- och vintagebutik har öppet till klockan 16 idag. Därefter söker vi oss nog till nån kyrkogård för att ta in allhelgonaljusen och reflektera lite över nära och kära som inte längre är här.

 

Här är några bilder på sötnosarna och deras inredningstips:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Halloween, Allhelgona, helg

Ett helginlägg.

---

 

En Jack O’Lantern från 2012.

Idag blev jag ofrivilligt och mycket motvilligt ledig från jobbet. Det visade sig att myndigheten jag jobbar på stänger efter en halv dag. Vi konsulter får inte vistas i lokalerna när reception och vaktmästeri är stängda. Det finns olika skäl till detta och ett är förstås säkerhet. Plötsligt fick jag därför fyra timmars ledigt. Det låter ju jätteskönt, men jag hade planerat för att jobba och ledigheten blev inte ett faktum förrän sent igår. Jag hade tänkt ägna eftermiddagen åt att kämpa ikapp med mina lay outer. Så blev det inte. Tyvärr går jag därmed också miste om fyra timmars lön. Livet som konsult är bra på vissa sätt, mindre bra på andra.

Men fyra timmars plötslig ledighet måste ju användas till nåt vettigt. Jag åkte hem och ställde mig vid strykbrädan. Det låter jättetrist och hade jag inte varit så hård på mig själv skulle jag ha vräkt mig i soffan med en bunke godis och en bok. Jag strök, alltså. Och funderade över det här med Halloween och Allhelgona.

Många, även jag, uttrycker att det här med Halloween är så himla amerikanskt. Vi undrar varför vi adopterar skit-traditioner. Hade inte Thanksgiving, till exempel, varit trevligare? Och varför ska vi ha Halloween när vi ju samma helg har Allhelgona? Jag läste en artikel i Svenska Dagbladet i morse om Halloween och Allhelgona och kom bland annat fram till att den förra inte alls är allt igenom amerikansk.

• Halloween kommer från en gammal keltisk högtid, från uråldrig förkristen tid. När kristendomen kom försökte katolska kyrkan göra helgen kristen.
• År 731 införde katolska kyrkan Allhelgona till minne av sina helgon. Syftet var att försöka konkurrera ut den keltiska Samhain, som firades när skörden var över och vintern på gång.
• Men det folkliga Halloweenfirandet fortsatte. På 1000-talet gjorde kyrkan ett nytt försöka att kristna helgen och införde Alla själars dag, som firades till minne av de döda.
• Sen kom reformationen på 1500-talet och då avskaffades Alla själars dag i Sverige.
• År 1772 avskaffades allhelgonadagen som helgdag
• År 1983 återkom dagen, men kallades då söndagen efter alla helgons dag.
• På 1840-talet tog irländare och skottar med sig Halloween till Amerika. Där utvecklades traditionen under 1900-talet till att klä ut sig och gå runt och tigga godis.
• på 1950-talet uppstod den svenska traditionen att tända ljus på gravar. År 1953 infördes Alla helgons dag. Den infaller den dag som är lördag mellan den 31 oktober och den 6 november.
• I början av 1990-talet började svensk handel att införa Halloween. Sen har det rullat på.

För egen del tänker jag fira lite både och. Nåt godis ska jag inte tigga, men köpa och äta och i morgon ska jag och Fästmön åka till nån kyrkogård och titta hur vackert det är när alla ljus lyser. Och så ska jag tänka på alla de kära som inte längre finns hos mig här på jorden, men som är nära ändå.

Ha en fin helg!

Ljus i Minneslunden vid Vaksala kyrka 2013.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Olika skäl, vägskäl?

Ett skäligt inlägg.

---

 

Vad finns där framme vid vägskälet?

Jag vet inte hur många bloggar jag läste i kväll där skribenterna sa sig inte ha nåt att skriva om. Att de tröttnat på bloggandet. Den som är trött på att blogga behöver ju inte skriva nåt. Ändå skrivs det. Konstigt, tycker jag. För egen del är jag också ganska trött, men det är av andra skäl. Det är inte så att jag har tröttnat på att skriva, det gör jag aldrig. Däremot har jag tröttnat på att delge alla mina tankar, känslor och upplevelser.

Vi skriver av olika skäl. Mina skäl för att blogga har ändrat sig genom åren. Nu närmar jag mig resans slut. För ett år sen kände jag en sån sorg vid tanken att sluta blogga. I skrivande (!) stund känner jag… en lättnad. Mina ord ska alltid finnas, men de ska bara inte finnas här. Sen. När det är slut.

Understundom har jag använt bloggen av det enkla skälet att jag bara vill säga mina ord och berätta högt vad jag är med om. Det finns ingen här där jag är att föra en dialog med. Det finns bara jag. Vissa dar känner jag mig ensammast i världen. Andra dar är mitt liv så fullt av människor att jag blir… trött.

Orden som pärlor…

I kväll kände jag att jag inte räckte till, att jag störde, att jag ställde nån sorts orimliga… krav? Jag vet inte varför jag vill veta vissa saker. Jag vet inte varför det är viktigt för mig att kunna planera lite. Det jag vet är att allt kan ändra sig i morgon, planer eller inte. Allt kan vara över, ta slut. Och jag orkar inte starta en ny kamp.

Men jag blir ledsen när det skrivs hur trött man är på orden och sen skriver man ändå. Varför göra nåt som är tråkigt, som en inte gillar? För mig är orden som pärlor som trillar av ett halsband. Och när snöret är tomt känner jag en sån lättnad. Mina ord och jag står vid ett vägskäl. Jag väger dem väl, för att hitta skäl till att välja just den vägen. Jag väljer däremot aldrig bort orden. Så gör jag. Du gör inte som jag, inte du heller. Gör på ert sätt, så gör jag på mitt. Det finns inget rätt eller fel. Det som gör mig ledsen gör kanske dig nöjd.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påfyllning

Ett påfyllt inlägg.

---

 

Elliot satt med vid köksbordet när vi fikade.

Igår kväll fick jag fint besök. Det blev en rejäl påfyllning av Elliot-kontot, för strax efter halv sju plingade den hårige killen på dörren här. Med sig hade han sin mormor som jag inte har träffat sen… jag vet inte när. Det blev med andra ord lite vänskapspåfyllning också. Jag försökte ta några nya bilder på den söte herrn, men det var höstmörkt i köket. Dessutom hörde han så många ovanliga ljud att han var lite på språng hela tiden. Är man vakthund så är man.

Elliots mormor och jag drack kaffe och åt kletiga kanelbullar. Det fick ju blev veckans go-fika för min del eftersom det inte blir nåt fredagsfika i morgon på jobbet. Fast… sen visade det sig att det bjöds på go-fika idag i stället. Bulle med sylt kunde jag inte låta bli…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var intressant att få en lägesrapport av Elliots mormor. Vi var båda i en liknande tuff situation för ett tag sen, men nu hoppas vi att det har vänt. Inget är klart inför framtiden. Däremot ser den inte lika nattsvart ut som tidigare för nån av oss. Personligen hade jag börjat misströsta lite över över resultatet av ett möte för ett tag sen. Idag kom mejl att det inte fanns nåt resultat att redovisa än. Det är tålamod som gäller, alltså.

Min dag på jobbet har också på sätt och vis inneburit påfyllning. Jag har fyllt på med ord i ett par InDesign-mallar. Det vore att ljuga att säga att påfyllningarna har gått smidigt. Vissa stunder har jag känt mig säker och fått mycket gjort, andra stunder har jag känt mig osäker och gnällig. Framåt seneftermiddagen skulle jag påbörja en ny trycksaks-layout och det strulade så mycket att jag fick springa på toa akut. Då är det inte roligt. Men att gå ifrån ett tag kan hjälpa liksom att slå ihop huvudet med närmaste kollegan. Till sist funkade mallen som den skulle. Och när det funkar är det roligt.

Ingen idé att det kommer några ungar till tanten. (Halloweensaken och den afrikanska figuren på bilden kostar 50 respektive 125 kronor på Myrorna i Boländerna i Uppsala.)

Idag fick vi veta att vi inte får vara på jobbet i morgon på eftermiddagen. De anställda jobbar fyra timmar och vi konsulter får inte vara på arbetsplatsen när reception och vaktmästeri är stängda. Kollegan och jag fick därför jaga våra konsultchefer för att informera om detta. Jag fick inte svar från min förrän jag kom hem i kväll. Plötsligt finner jag alltså att jag bara jobbar till klockan 12 i morgon. Eftermiddagen vet jag inte vad jag ska fylla på med – kanske en bunke godis, för det är ju Halloween, trots allt. Inte för att jag tänker ge bort nåt till några utspökade barn utan för att jag vill äta godis själv. Förresten vet nog ungarna på gården att det inte är nån idé att plinga på hos mig. Tanten är snål när det gäller godis.

Jag hoppas få tillbringa helgen med min Fästmö, men inget är bestämt än hur eller var. Det kanske klarnar framåt aftonen. Jag vet inte hur hon jobbar idag, så jag vill inte ringa ifall hon jonglerar med tanter eller farbröder i stället för att vara hemma.

Nu ska jag fylla på min lekamen på utsidan med schampo och duschcreme för att få upp värmen. Sen blir det macka, lite läsning och 100 Code klockan 21.

Vad har DU för dig denna torsdagskväll??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag fortfarande.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag knappar in

Knappt ett inlägg.

---

 

Orkar jag sy in denna retsamma smiley i skinnjackan, tro?

Vilken dag! Här sitter jag hemma vid datorn efter arbetsdagens slut och är så trött att det bara snurrar i skallen. Det är väl hjärncellen som far runt, överstimulerad till max. Huvudet värker och nacken är trött. Men det är en skön trötthet och jag njuter av att kunna säga att jag har kämpat hårt idag, jag har klivit över en tröskel, besegrat mitt motstånd och… jaa, varit utvecklingsbar. Frågan är om krafterna räcker till för att sy i en knapp i min skinnjacka, en knapp jag hittade på hallgolvet häromdan och som behövs för att kunna sätta pälskragen på plats när det är dags… Det är tveksamt. Jag tycker att knappen ser ut som en retsam smiley/emoji.

Söder om helvetet i sängen i morse.

Min kropp är fortfarande inställd på sommartid. I morse vaknade jag en timme innan jag skulle. Men i stället för att klaga över det tog jag tillfället i akt och ägnade mig åt min bok på gång. Det är faktiskt en bok jag fick till födelsedagen, för över ett halvår sen. Nu äntligen läser jag deckaren jag fick av vännen FEM! Det blev kanske trekvarts läsning i sängen och det kändes nästan som helg.

När jag så äntligen klev upp för att göra mig redo för arbetet fick jag njuta en stund av fullmånen mellan husen. Det har varit oerhört vackra kvällar och morgnar de senaste dagarna och fullmånen har lyst så gott som varje kväll, tycker jag. Den här gången har jag inte påverkats så mycket, utan jag har sovit bra. Jag är kvällstrött och kryper ganska tidigt i säng om kvällarna. Ofta läser jag en stund, tills ögonlocken blir för tunga. På morgnarna vaknar jag tidigt och det beror säkert på att jag har gått och lagt mig tidigt och liksom sovit färdigt. Jag känner mig väldigt utvilad varje morgon och sover gott om nätterna. Det är jag så glad och tacksam över!

Månen i morse.

 

Kollegans tålamod var lika ändlöst som den här källarkorridoren…

Min bästaste kollega har lagt ner så mycket tid på mig idag att konsultarvodet borde höjas flera snäpp. Precis allt som kan har krånglat och som grädde på moset hängde sig datorn. Ja, som du förstår hade jag inte sparat nånting… Men tack vare min tålmodiga och envisa kollega – jag själv bara gnällde – kunde jag äntligen komma igång och jobba med min första formgivning av en trycksak sen typ 1999. Ärligt talat var lusten låg, men nu efter arbetsdagen kan jag konstatera att jag tyckte att det var ganska roligt, trots allt strul.

Innan jag får herrbesök (med mormor) i kväll ska jag äta en macka och försöka orka med att sy i den där knappen innan jag tappar den. Men jag vet knappt om jag orkar det… Jag är glad att jag har knappat in det jag har gjort hittills idag och att jag har knappat in på arbetsbördan. Lite, i alla fall, betoning på lite.

Vad har DU haft för dig idag??? Skriv en rad i en kommentar så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inga verk, bara huvudvärk

Ett verkligt inlägg om mer assistans, obegripligheter i tillvaron och… andra bullar.

---

 

Jag behöver ingen wi-fi-assistans.

Det var väl inte det allra smartaste av mig att starta en uppdatering av min mobil i morse innan jag skulle åka och jobba. iOS 9.1 aviserades redo att installeras och jag tryckte OK. Sen tog det sin lilla tid. Men jag hann! Jag tycker att batteriet till min iPhone 5 börjar ladda ur lite väl snabbt den senaste tiden. Kanske har det att göra med att mobilen börjar bli gammal. Närmaste kollegan på jobbet tipsade mig om att kolla om jag kunde stänga av vissa inställningar. Det har jag gjort, utan att det blev nån större förändring. I morse hann jag läsa på DN om en annan funktion som drar ur batteriet och som känns ganska onödig. Det handlar om wi-fi-assistans. Den kan vara bra för en del, sämre för andra och går ut på att växla från wi-fi till mobilnät om wi-fi-signalen/kontakten med det trådlösa nätverket är svag. Inställningen kom med uppdateringen iOS9 och den är förinställd i på-läge. Så jag har dragit av den nu så får vi se om det gör nån skillnad på batteriladdningen. Klickar du på länken ovan hittar du instruktioner för hur du stänger av funktionen. För övrigt är Apple stämt för funktionen. De som har stämt Apple menar att företaget inte har varnat för att funktionen kan vara kostsam. En liknande funktion finns på Samsungmobiler, för övrigt. Oavsett utgången kan funktionen säkert vara bra för några och inte lika bra för andra. Jag har, som sagt, stängt av den.

Du fattar skissen, va’?

Jag vaknade till en rosa soluppgång i morse, men kunde inte ta några fina bilder – det är för många flerfamiljshus i vägen. Jaa, jag drömmer fortfarande om mitt lilla hus i skogen, fritt från grillande, gullande och nattvättande personer. Trots mobiluppdateringen var jag på jobbet två minuter i åtta. Min kollega har haft lektion med mig både igår eftermiddag en stund och idag kring formgivning av de texter vi granskar. Jag är nog inte så utvecklingsbar som jag trodde mig vara, för jag känner ett stort motstånd inför att lära mig detta. Det är som om jag blev färdig med trycksaksproduktion på 1990-talet. På 2000-talet har jag jobbat mer med webb, intranät och sociala medier. Men, jag biter ihop och förhoppningsvis fastnar nånting. En del kommer jag faktiskt dessutom ihåg, tro det eller ej, för allt har inte ändrats sen 1999 i mjukvaran. Kollegan är mycket tålmodig och snäll, trots att jag vet att h*n har massor att göra för egen del. Det funkar i alla fall att h*n instruerar mig via en trycksak som h*n ändå ska göra, så helt bortkastat är det ju inte. Men långsamt… För att hjälpa mig lite på traven ritade h*n den oerhört tydliga och förklarande illustrationen här till höger. Eh hum jaaa… Du får berätta i en kommentar till det här inlägget om du fattar! (Skissen är ett internt skämt oss emellan som illustrerar hur icke pedagogiska människor förklarar ett visst element.)

Många bullar små behövs för en go-fika.

Efter jobbet svischade jag först och tankade och sen in och ut i Tokerian. Det roligaste jag handlade var fikabröd till i morgon. Jag äter ju numera endast fikabröd en gång i veckan, vanligen på fredagseftermiddagar på jobbet. Men på fredag blir det ingen go-fika på jobbet, för då är restaurangen stängd. Vilken tur att jag får besök av Elliott och hans mormor i morgon! Det legitimerar go-fika fast på hemmafronten. Dagens shopping höll emellertid på att sluta i katastrof. När jag kom fram till kassan hittade jag inte mitt Willys-kort som jag dragit för att kunna scanna. Maj gadd, vimsmajan orsakade kö när hon sökte igenom alla fickor. Sen sprang hon bort till apoteket, där hon först varit in ett ärende. Men som i de flesta Saga Norén länskrim Malmö sagor slutade även denna lyckligt. Kortet återfanns – om än på fel plats i plånboken…

Nä. Den här tisdagen lär inte gå till världshistorien – eller till nån sorts historia överhuvudtaget – som nu superbra dag. Jag har varken gjort storverk eller underverk, bara varit dum och vimsig. Frågan är om det bästa verk jag har gjort idag var uppdateringen av mobilen och avstängningen av wi-fi-assistansen. Huvudvärk har jag däremot fått under eftermiddagen. Hjärncellen har antagligen fått jobba för hårt idag. Kanske blir det för mycket för den om jag tittar på Veckans brott klockan 21..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ny personlig assistansanordnare till Uppsala

Ett inlägg om personlig assistans.

---

 

Nån gång i livet skulle jag vilja jobba som personlig assistent (fast inte just nu, jag har ju ett så roligt uppdrag). På nära håll har jag emellertid sett vilket givande jobb det kan vara. Många kanske tror att det är ett lågstatusyrke. Jag har bara hört positiva saker från vänner och bekanta som jobbar som personliga assistenter. De tycker att det är ett roligt och fritt jobb. Och inte är det väl lågstatus att ha en annan människas tillvaro i sina händer, så att säga?!

Att jobba som personlig assistent är lärorikt och ger nya perspektiv.

Det finns flera assistansbolag i Sverige, men på gång här lokalt är Carelli Personlig Assistans i Uppsala. Det är ett företag som finns på flera platser i landet. Uppsala tillhör Stockholms regionkontor, men för den som är intresserad av att bli kund görs det hembesök i Uppsala. Den som blir kund får sen en personlig samordnare. Samordnaren planerar assistansen tillsammans med kunden. Det tycker jag låter som ett alldeles förträffligt upplägg, eftersom kunden ju blir delaktig. Om nu kunden vill och kan – man behöver inte.

Vem kan bli kund då? Den som har ett större funktionshinder har rätt att få personlig assistans och det gäller både barn och vuxna. Kommunen eller staten betalar och assistenten/assistenterna blir en hjälp när det gäller att göra saker man inte kan på grund av sitt funktionshinder.

Det kommer alltid att behövas vård och omsorg eftersom människor föds eller blir sjuka. Därför tror jag att det här är ett framtidsyrke. Om personkemin stämmer mellan assistent och kund tror jag att det blir än bara ett jobb att gå till. Det blir utvecklande och lärorikt. Det är tyvärr så att alla människor inte kan gå och handla själva när de behöver, gå på bio när de vill eller bara ta en promenad. Att då få vara en annan människas förlängda armar och ben, på sätt och vis, tror jag ger en nya perspektiv. Det låter väl häftigt?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Asiatiskt, flygande tefat och däckad

Ett inlägg om vänner och bilar. Och träd!

---

 

Jag hann fota ett vackert träd innan solen gick ner igår. Detta siktades på Kungsgatan i Uppsala.

Tiden gick så fort igår kväll när jag träffade vännen Agneta för att äta asiatiskt. Eller kinesisk buffé, för att förtydliga. Min vän hade fyllt år för ett tag sen och eftersom det är välkänt att gamla tanter ibland glömmer att stänga av spisplattor och sånt ville jag se till att hon fick lite mat utan fara för sig själv och grannarna. Hon fick äta med bestick sen hon deklarerat att hon inte är utvecklingsbar vad gäller ätpinnar. Nej, en kan inte lära gamla hundar sitta, alltid. (Jag retas kärvänligt med min vän! Hon är inte mer vimsig i kolan än att hon klådde mig i vår senaste Wordfeudmatch. Hmpfff…) Agneta och jag har jobbat ihop och det var så roligt att få kontakt igen för ett par, tre år sen. Ibland är sociala medier bra. Jag är glad för vår vänskap, men känner att det blir ett visst tomrum om det skulle bli så som min vän hoppas att det blir i framtiden. Fast jag förstår hennes önskemål. Hade jag varit i samma läge, så… Nåja, Wordfeud kan helt klart spelas även i framtiden, om än på distans. Lite passande (?) fick jag följande ”meddelande” i min lyckokaka:

Passande meddelande..?

Tiden gick som sagt extra fort igår kväll. När mitt armbandsur visade 20 tyckte jag att det var lite lagom att bryta upp. Dels ville vi båda se Bron klockan 21, dels skulle jag upp extra tidigt för att åka till verkstan med min bil. Det var ju bara det att jag hade ställt om alla mina klockor till normaltid/vintertid – utom mitt armbandsur…

Ett flygande tefat..? Jag kände mig i alla fall som ett UFO, men min jääättelååånga lånebil var som ett flygande tefat. (Ingen logik i detta, men du fattar nog.)

I morse fick jag gå upp en halvtimme tidigare än vanligt – fast ändå en halvtimme senare. Ja, sommartid blev ju normaltid. Clark Kent* och jag for för hans årliga hälsoundersökning** och så skulle han bli vinterskodd***. Jag åkte från Bil 3:an med ett flygande tefat… Jaa, i morse fick jag sannerligen bjuda på min själv som dum blondin. Vid bokningen av servicen hade jag bett om en lånebil, specifikt en med manuell växel och inte automat. Jorå, jag fick en jääättelååång Avensis med sex växlar. Och startknapp och automatisk handbroms och en massa andra nymodigheter. Dum blondin… jo, jag blev som ett UFO när jag satte mig i bilen. Och bilen var som ett flygande tefat det också, alltså. Nä, bilar är inte längre mekaniska prylar utan datorer. Halvvägs över Dofternas bro insåg jag att jag hade glömt hur jag skulle göra för att stanna bilen – det fanns ju ingen nyckel att vrida om. Jag kom på svaret själv – det var samma knapp som vid start…

Arbetsdagen gick som den gick. Min närmaste kollega var tillbaka efter sin resa och det var kul att ses igen. Jag är förvånad över att jag så snabbt började gilla en annan människa, men det var nästan genast i det här fallet. Och en vecka utan glada och duktiga kollegan var lång och trist. På eftermiddagen hade kollegan genomgång med mig av saker som jag känner ligger lite utanför mitt kompetensområde. Men jag förväntas nog fixa detta och det bävar jag lite för. Det är tur att min kollega är en duktig pedagog!

Vid 7.30 lyckades ta den här bilden av ett vackert, höstligt pilträd vid jobbet. Sen hängde jag på en person med bättre passerkort än jag, så jag kunde jobba lite extra.

Genom seneftermiddagens bilköer körde jag den jääättelååånga lånebilen tillbaka till verkstan för att hämta min egen pärla. Slutnotan landade på 5 550 kronor – och då behöver jag ändå boka tid för ett rostskyddsarbete framöver. Det kostar ytterligare 750 kronor. Nu var det inte akut, men bör göras före besiktningen i maj. Så… jag får väl boka tid efter nästa lön så det blir gjort. Bye bye alla tusenlappar som blev över! Men tack för att ni fanns! Ni kommer till användning!

 

 

Nu känner jag mig rätt däckad. Min plånbok är betydligt lättare än i morse, för jag har ordnat parkering för ytterligare en månad vid jobbet. Det kostade 400 spänn. Sen tar det på en dålig Toffelrygg att kånka däck, men det känns mycket tryggt inför vintern med de nya däcken. I kväll ska jag läsa den sista av mina födelsedagsböcker – ja, jag hittade en till i min att läsa-hög! Och kanske ta en bloggrunda – det var längesen. Det är inte som förr, när jag tog minst en runda varje dag. Sen jag började jobba blir det inte oftare än en gång i veckan och bara besök hos bloggar vars innehåll verkligen intresserar mig.

I morgon ska jag handla efter jobbet. Min vän Elliot kommer på besök på onsdag kväll. I skåpet finns godsaker till honom, men jag tror inte hans mormor, som ju också följer med, äter hundgodis till kaffet…

En som vill cykla och handla är min vän Farid. Honom kan du se på bild i lokalblaskan här.

Vad har DU för dig då??? Om du har orkat läsa ända hit tycker jag att du ska lämna ett litet avtryck i form av en kommentar. 

*Clark Kent = min lille bilman, en söt liten Toyota Yaris
**årlig hälsounderökning = årlig bilservice
***vinterskodd = få på vinterdäcken

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill vara glad!

Ett inlägg om en bok.

---

 

Eh… vem vill inte vara glad? Retorisk fråga, kanske. Men varför är det så svårt att vara glad ibland? Den frågan samt lite tips på hur jag blir glad förväntade jag mig att svar på när jag öppnade Christina Stiellis bok Jag vill vara glad!. På omslaget syns en glad författare – eller i alla fall en författare som visar tänderna. Tack till omtänksamma Fästmön, som skickade mig boken när jag inte var så glad! 

Den här boken går igenom det här med lycka och glädje steg för steg. Det kanske inte är så lätt att vara glad när vi har blivit lämnade av vår älskade, blivit av med jobbet eller sånt. Christina Stielli poängterar flera gånger att ältande inte går an och att vi, var och en, är vår egen lyckas smed. Eller… vi har ett eget ansvar att vara glada. Genom att vara glada smittar vi dessutom av oss på andra.

Oro och rädslor är sånt vi bör träna bort, menar författaren. Problem är till för att lösas, ungefär. Kan vi inte lösa dem eller påverka dem, får vi lägga dem åt sidan och acceptera att det är så här saker och ting är. Suck… det låter bara så lätt… Det är inte så att jag oroar mig i förväg en massa. Men när självkänslan och självförtroendet har fått rejäla knäckar är det otroligt lätt att hamna i gamla spår och börja oroa sig för att en ska duga.

Jag får många verktyg genom den här boken, även om jag inte håller med om allt. Visst är det roligare att svara att en mår bra när nån frågar, men jag vägrar att svara

Fantastiskt!

om jag mår skit. Jag noterar också en del tips som jag redan har infört i min tillvaro, till exempel att en inte behöver städa på helgen om en har möjlighet att städa en vardag. Sen är jag också i det läget att jag fortfarande tycker att det är roligt att gå till jobbet. Visst kan jag längta efter helgens vila och egentid, men jag längtar också till att få gå och jobba efter helgen.

Riktigt bra saker som tas upp i boken är att träna på tacksamhet och att glädjas med andra. Och naturligtvis myser jag när jag läser om vårdcentralen i Metropolen Byhålan där en läkare anordnade skrattgrupper för patienter med kronisk smärta. Det Christina Stielli glömde berätta i sammanhanget är att vårdcentralen heter Lyckorna…

Toffelomdömet blir högt. Det här är en bok som kan användas både i privatlivet och i arbetslivet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag hittade en lapp, ett meddelande…

Ett rörande inlägg.

---

 

Farmor (?) har skrivit: ”Gud välsigne vår älskade Carl-Erik. Gud kan hjälpa i livets alla skiften. Glöm inte det.”

Jag noterade att några små böcker i min ena bokhylla stod åt fel håll och tog ut dem för att rätta till. Då upptäckte jag att den ena boken var min pappas konfirmationsbibel, hans namn var tryckt i guld utanpå den svarta pärmen. Och så doftade Bibeln fortfarande av pappas rakvatten.

Efter att ha fört boken till min näsa öppnade jag den och inuti hittade jag den här rörande lappen som jag tror att min farmor måste ha skrivit nån gång till sin son. Kanske var tanken att han skulle hitta meddelandet nån dag när livet kändes svårt.

Jag vet inte om pappa hittade lappen, men jag fann den idag, alldeles nyss. Och jag tar den som en hälsning från dem som inte längre finns bland oss här på jorden.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »