Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘må skit’

Ett inlägg om en bok.


 

Jag vill vara gladEh… vem vill inte vara glad? Retorisk fråga, kanske. Men varför är det så svårt att vara glad ibland? Den frågan samt lite tips på hur jag blir glad förväntade jag mig att svar på när jag öppnade Christina Stiellis bok Jag vill vara glad!. På omslaget syns en glad författare – eller i alla fall en författare som visar tänderna. Tack till omtänksamma Fästmön, som skickade mig boken när jag inte var så glad! 

Den här boken går igenom det här med lycka och glädje steg för steg. Det kanske inte är så lätt att vara glad när vi har blivit lämnade av vår älskade, blivit av med jobbet eller sånt. Christina Stielli poängterar flera gånger att ältande inte går an och att vi, var och en, är vår egen lyckas smed. Eller… vi har ett eget ansvar att vara glada. Genom att vara glada smittar vi dessutom av oss på andra.

Oro och rädslor är sånt vi bör träna bort, menar författaren. Problem är till för att lösas, ungefär. Kan vi inte lösa dem eller påverka dem, får vi lägga dem åt sidan och acceptera att det är så här saker och ting är. Suck… det låter bara så lätt… Det är inte så att jag oroar mig i förväg en massa. Men när självkänslan och självförtroendet har fått rejäla knäckar är det otroligt lätt att hamna i gamla spår och börja oroa sig för att en ska duga.

Jag får många verktyg genom den här boken, även om jag inte håller med om allt. Visst är det roligare att svara att en mår bra när nån frågar, men jag vägrar att svara

Fantastiskt!

om jag mår skit. Jag noterar också en del tips som jag redan har infört i min tillvaro, till exempel att en inte behöver städa på helgen om en har möjlighet att städa en vardag. Sen är jag också i det läget att jag fortfarande tycker att det är roligt att gå till jobbet. Visst kan jag längta efter helgens vila och egentid, men jag längtar också till att få gå och jobba efter helgen.

Riktigt bra saker som tas upp i boken är att träna på tacksamhet och att glädjas med andra. Och naturligtvis myser jag när jag läser om vårdcentralen i Metropolen Byhålan där en läkare anordnade skrattgrupper för patienter med kronisk smärta. Det Christina Stielli glömde berätta i sammanhanget är att vårdcentralen heter Lyckorna

Toffelomdömet blir högt. Det här är en bok som kan användas både i privatlivet och i arbetslivet.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tröst.


 

Gatlykta och höstträd

Även i höstmörkret finns tröst att hämta i naturen, tycker jag. Färgerna är ju underbara då!

Naturen – det är stället där vi svenskar söker kraft och tröst! Det visar en studie gjord vid högskolan i Gävle, enligt en artikel jag läste hos DN på nätet för ett tag sen. Bakom studien står en iransk professor, som, enligt DN, redan när hon kom till Sverige på 1980-talet, förundrades över svenskarnas starka känslor för naturen. Nu har Fereshteh Ahmadi undersökt hur den kulturella bakgrunden påverkar hur människor hanterar allvarliga kriser i livet. Totalt fick fler än  2 400 personer med cancerdiagnos i Sverige svara på en enkät.

Majoriteten av respondenterna, 68 procent, anger att de vänder sig till naturen i första hand för att få tröst. Jämför det med bara 14 procent som vänder sig till kyrkan… Enligt Fereshteh Ahmadi kan man se skillnader mellan olika länder. I USA är det till exempel vanligare att man går till kyrkan vid en kris. Det är också skillnad på var man är uppvuxen – i stan eller på landet.

Röda blommor

Uppiggande blommor helt klart!

Intressant läsning var att flera i undersökningen tog upp att vården fokuserar på att bota och rädda liv. Vården hjälper inte patienterna att leva vidare. Människor kan bli fysiskt friska och trots detta kan de må dåligt efter flera år. Att ha trädgårdar runt sjukhusen, fågelsång vid operationer, trädgårdsterapi med mera är förslag som professorn lägger fram i artikeln.

Jag går till mig själv och nickar instämmande. När jag mår skit brukar jag tvinga ut mig. Det finns alltid nån fåglalåt att lyssna till, nåt grönt gräs, nåt vackert träd eller nån väldoftande blomma att fota – och få tröst och hämta kraft ur.

 

 

 

Naturen är verkligen läkande för min del! Är den det för DIG? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev ingenting mer än sprit – och ett kärt återseende

Ett inlägg i vilket det mesta blir ingenting, men gamla bekanta strålar samman, en fågel följer med hem och Serbien hyllas. Bland annat.


 

Bakelittelefon

Telefonen var tyst, så det företaget har jag nu slutat vänta på.

Rubriken hänvisar förstås till gårdagen. Det var flera saker som blev ingenting. Jag väntade och väntade och väntade, men nada. I de flesta fall. I ett fall gav det utdelning på bra sätt.

Först väntade jag på ett telefonsamtal. En ivrig person ringde i fredags, vi skulle höras måndags eftermiddag, h*n ringde måndag förmiddag… Och så skulle nån annan ringa måndag eftermiddag. Jag har inte hört ett pip därifrån. Nu är det onsdag och jag kan väl säga att jag har slutat vänta. Det är inte första gången ett företag beter sig på det här sättet och vore jag inte i den ställning jag är skulle jag tala om företagets namn.

Sen skulle Micke Vaktis komma och spola mina rör i badrummet. Han skulle till en annan boende och göra samma sak vid 12.30-tiden. Därefter skulle han komma till mig. Att spola rören brukar ta 20 minuter, en halvtimme. När Micke inte hade kommit vid 14.15-tiden gav jag upp. Jag behövde nämligen gå till Tokerian för att köpa middagsmat.

Brända kycklingfiléer

Jag ville inte servera min hårt arbetande älskling kolbitar, så det skulle bli färdiggrillad kyckling till middag.

Eftersom Fästmön jobbade hårt i tio timmar igår kom vi överens om att jag skulle köpa en färdiggrillad kyckling som bara var att duka fram tillsammans med grönsaker till Anna och potatissallad till mig. Det brukar vara smart att gå till Tokerian efter grillad kyckling på förmiddagen. Men nu satt ju jag och väntade på både telefonsamtal och vaktis. Nä, det är väl inte alltför svårt att lista ut att det inte fanns nån kyckling när jag kom heller?! Ingenting-dag, verkligen! Men den snälla tjejen i kassan ringde och kollade och det visade sig att ett gäng pippifåglar var på väg ut i butiken om jag kunde vänta fem minuter. Det kunde jag.

 

 

Alsolsprit

Jag köpte sprit, alsolsprit.

Jag passade på att gå och köpa sprit. alsolsprit, alltså, på Apoteket Hjärtat. Eftersom jag hade koll på pippiskåpet kände jag att jag hade lite tid att vara social och pratade med farmacevten en stund. Det var ju lite kris och katastrof på våra apotek igår eftersom e-receptfunktionen var utslagen under fyra timmar. Apoteken kunde inte skriva ut recept och kunder kunde inte hämta ut mediciner. Vad orsaken var vet man inte, mer än att det var en flera timmar lång driftstörning hos E-hälsomyndigheten. Nån riktigt stor kris hann det aldrig bli på nåt av apoteken i Uppsala, enligt Radio Uppland, men det var självklart problematiskt för såväl apotekspersonal som kunder. Som vanligt gäller att tekniken är fantastisk – när den fungerar. Jag tänker på vilken tur jag själv hade när jag kom ner till mamma i påsk utan mina mediciner. Då var e-recept toppen och tekniken funkade. Min lilla mamma hade tur som åkte till apoteket i måndags. Däremot hade hon otur nog att inte få hämta ut alla mediciner. Den oro jag orsakar har nämligen gjort att mamma har ätit lite för mycket medicin. (Så kom inte och säg att detta Helvete inte har påverkat och påverkar min familj…)

Pippiskåpet var fortfarande tomt efter min sociala träning inne på apoteket. (Ja, du vet, när en inte har ett jobb att gå till får en göra sitt bästa vad gäller sociala kontakter och verkligen anstränga sig till sitt yttersta att prata med nästan vilket folk som helst. Annars blir en folkskygg och isolerad och mår skit.) Jag satte mig i förbutiken och fipplade lite med mobilen. Efter en stund närmade sig två figurer som hade nåt bekant över sig. Och det var mer än bekant, det var före detta kollegan Lena Lys med make!!! Jag har nog tyckt att jag har skymtat henne smyga omkring inne på Tokerian ett par gånger. Men det är många år sen vi jobbade tillsammans, så jag var inte säker. Nu var det tredje gången gillt – och det blev ett mycket kärt återseende! För just från den arbetsplatsen är vi inte så många kvar – i livet…

Jag kom hem från Tokerian glad – och med en nygrillad kyckling. Sen ringde jag ett samtal och fick veta att jag måste vänta till november angående en grej. Mindre bra. Anna och jag tillbringande kvällen efter kycklingen framför TV:n där vi såg den första semifinalen i Eurovision song contest 2015. Jag blev överförtjust i Serbiens låt, resten lät mest falskt och illa i mina öron. Det var så bedrövligt att jag inte hade lust att varken live-blogga eller skriva om eländet – mer än så här – idag. Och så twittrade jag under sändningen, förstås.

Tång för kastrering av häst

En sån här tång tror jag inte att Micke Vaktis har med sig till mina rör. Den används nämligen för kastrering av hästar.

I morse ringde jag vaktis och han hade naturligtvis blivit försenad igår och ringt på hos mig när jag var på Tokerian. Men idag gör vi ett nytt försök och han har lovat att komma efter sin lunch som slutar klockan 12. Det innebär att jag inte heller idag kan tvätta eller skura badrummet och duschrummet, det får bli i morgon. Jag kanske går ett varv med dammvippa och dammsugare i stället i kväll, när jag har skjutsat ut Anna till Himlen. Hon ska vara mamma på heltid ett dygn, men kommer tillbaka hit i morgon efter jobbet.

Dagens roligaste hittills är att jag har anmält mitt intresse att recensera en bok – om att skriva böcker. Ingen ekonomisk ersättning, tyvärr, men ett kul uppdrag, vore det! Det är tio personer som får var sitt exemplar och jag hoppas bli en av dem. Det gäller att försöka göra lite vettiga saker med alla timmar. Att söka jobb är fortfarande prio ett, men det går inte att göra det hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Det räcker med att jag lever med oron och ovissheten hela den tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett matigt inlägg.


 

Bränt rostbröd

Jag kan inte ens rosta bröd.

Ja nåt Under är jag verkligen INTE – särskilt inte i köket. Om jag finge välja skulle Fästmön laga all mat vi äter tillsammans. Men det är ju inte rättvist. Så ibland gör jag små försök. Fast jag lagar aldrig mat från grunden, det kan jag inte. Jag har inte det intresset heller.

Jag kan inte ens rosta bröd utan att göra fel. I morse blev de två första skivorna alldeles för bleka, så de kördes ”lite till”. Då blev de brända. Anna tyckte synd om mig och rostade ett par nya brödbitar, allt medan jag skrek:

Matsvinn! Matsvinn!

(Inte Försvinn! Försvinn!)

Med gemensamma krafter försökte vi sen lura Elias att äta hemgjord pizza med räkor på. Klart han upptäckte det! Det gick inte ens att få honom att prova lite och säga att det är Bröderna Katts favoritmat. Räkorna upptäcktes och lämnades kvar.

Räkor kvar på tallriken

Räkorna upptäcktes och lämnades kvar.


Nu börjar det gå mot kväll 
och jag är hemma i New Village igen och mår skit (kan man göra annat när man bara för höra hur dålig man är och när ens åsikter inte vill förstås?). Nej, jag är inte mycket värd på sina håll, men jag är i alla fall älskad av den enda som räknas.

Och nu ska detta UFO snart göra entré i sitt eget kök och försöka få till nån middag. Jag hittade frysta kycklingburgare på ICA Solen till ett bra pris, så jag tänker vända en sån i stekpannan. Den billiga torsken jag också köpte får gosa i frysen ihop med laxen jag fyndade häromdan. Jag har kanske inte blivit nåt Under i köket, men jag har blivit rätt bra på extrapriser!

Ha en fin kväll och säg nåt snällt till nån i stället för att vara elak eller oförstående och bara hävda din rätt! Det finns alltid en orsak till att människor är som de är.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avslutande inlägg igen.


 

Mirakelmöte

Mirakelmöte? Nej, knappast.

Idag på förmiddagen var det dags för avslutningssamtal nummer två. Eller egentligen var det väl ett överlämningsmöte. Jag överlämnade de projekt jag har kvar – bara några få – samt de arbetsuppgifter som jag har haft som mina sen den 1 maj. Det kändes som om jag hade stenkoll och jag hoppas att jag upplevdes som professionell. Jag bröt inte ihop och jag for inte ut. Allt är bara meningslöst. Hur man löser det efter mig är inte mitt problem, men uppenbarligen är det inte löst som jag trodde igår. Fast utnyttja grå arbetskraft gör man, det är sant, dock inte för uppgifterna som jag har utfört.

Inte nog med att jag blev bortkopplad från omvärldsbevakningen redan häromdan, idag upptäckte jag att jag var ”avslutad” i det personaladministrativa systemet. Blev först lite ser eftersom mina tolv outtagna semesterdagar fanns där igår, men inte idag… Det är dagar/ersättning som jag inte tänker bjuda på. Av en händelse hade jag världens tur att lönepersonen just passerade utanför rummet och då haffade jag personen och passade på att fråga. Det visade sig att h*n hade tänkt i förväg eftersom h*n, som så många andra i Sverige, är på väg på semester. Hela Sverige tycks stänga från och med måndag, verkar det som. Men jag är beredd på att inte få nån ersättning från a-kassan förrän tidigast i september. Eftersom jag har haft en lön i åtta månader har jag lyckats stoppa undan lite. Jag har ju haft förmånen att lönen var mycket bra, dessutom, så jag har både kunnat stoppa undan och unna mig saker. Nu är det emellertid slut på det.

blanketter

Överlämnade.

Mitt skrivbord börjar bli tomt. Mina arbetskamrater har avstämningsmöten utan mig. Ett par stod just och pratade om hur det är att vara arbetslös. Vad vet de om det? Det är sååå mycket tuffare idag än det var för bara ett par år sen! Vi är luft för varandra just nu, som sagt. Det är hälsningsfraser som gäller. Jag måste avskärma mig, jag vill inte bryta ihop. Jag vill inte fälla fler tårar för att människor gör ont. Önskar jag kunde trycka in bomull i tårkanalerna.

Alldeles nyss kom ett mess från Fästmön med en bild på Pridebiljetterna. En månad och lite till framöver har jag att se fram emot detta. I övrigt är det mesta mörker och svart just nu. Jag misstänker starkt att jag, som är så moralisk och skötsam, super mig full i kväll. Sist jag var rejält dragen gick jag igenom en skilsmässa. Jag överlevde både skilsmässan och fyllan och lovade mig då att aldrig mer

  1. gråta över en kvinna
  2. använda alkohol när jag mår skit

Den andra punkten tänker jag nu alltså tulla lite på. Men bara i kväll. Sen är det bra. Demoner ska fejsas, inte blockeras. Är de dessutom i människoskepnad är det enda som gäller att dra ut dem i ljuset. Då spricker de.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tystnad, sömn och värk.


Tänk så otroligt tyst
det har blivit i huset! Det är en fantastisk känsla. Jag börjar tro att jag har fått dålig hörsel. Men det som råder här är nåt jag har saknat länge: tystnad. Tysta nätter, tysta morgnar och tysta kvällar. Jag njuter. Särskilt som jag mådde skit igår kväll.

Jag mådde faktiskt så dåligt att jag gick och la mig klockan 21. Och somnade nästan bums. Sen tyckte kroppen att jag hade sovit färdigt klockan 2.30. Det hade jag inte, men tack och lov var både huvudvärk och illamående borta. Jag somnade om en stund och sov mellan klockan fyra och sex. Nu har jag dessvärre tagit den allra sista tabletten mot illamående och nåt nytt recept har jag inte. Till husläkarmottagningen är det ingen idé att höra av sig, för då måste man ansluta sig till nåt system som jag inte vill vara en del av. Jag vill att det ska vara som förut, inte sämre. Då kunde jag mejla till min doktor och jag fick svar, vanligen inom 24 timmar.

doktorsväska leksak

Det var lättare att få kontakt med doktorn förr.


Det är snart dags
att ge sig iväg igen. Till stället som får allting att snurra. Idag ska jag titta hur många semesterdagar jag har innestående och ansöka om dem. Det skulle innebära att jag slutar jobba. Snart. Tyvärr. Men det är som det är. Jag vill inte att det ska bli som på föregående ställe, att jag går och väntar på besked om eventuell fortsättning hela tiden. Och sen, när den berömda LAS nästan ska slå till och ge mig en tillsvidareanställning, är det tack och hej, leverpastej. Nån stolthet finns det kvar i mig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett påverkat inlägg.


Nej, jag har inte tid
att sitta och skriva inlägg på vardagsmorgnarna, före jobbet. Men jag måste idag. Och skälet är att jag vill få ur mig det som gör ont så att den här dan bara kan bli bättre.

Klocka med krossat glas

Inte tid.


Natten har varit sisådär.
Svårt att somna eftersom det skreks (nej, ingen underdrift!) i huset. När jag sen väl somnade vaknade jag hundra gånger, mest för att jag var varm.

Och nu på morgonen drömde jag en dröm som fick mig att må skit. Jag fick i drömmen veta, av såväl kända som för mig okända människor, hur elak och fel jag är i olika sammanhang. Det sved att höra från just en del av dessa kända, personer som jag håller högt. Antagligen därför att jag känner att det är sant. Men jag vidhåller att man, om man anordnar nånting som man kallar ett evenemang för en viss avgränsad del eller verksamhet, bjuder in alla inblandade. Inte bara vissa utvalda som får tillträde till festen.

Bort nu med negativa känslor och in med positiva dito och arbetsglädje. Branden inuti för det jag gör får jag leva med att klara mig utan ett tag till. Och det kanske är bra att inte vara för känslosamt involverad i vissa sammanhang.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att kämpa på.


Som för det mesta
känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Gubbe m rund botten

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.


Men det handlar inte bara om
att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skoinlägg

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦


Jag har stått och strukit
i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det känns just nu. 


Uppdaterat inlägg:
Jag har fått ett svar från Patrik på Let’s Deal. Han skriver bland annat:

[…] Vi har fått information om att leveransen skulle skett i i slutet av förra veckan. Jag har kontaktat dem för att se vad som hänt, du skall inte behöva väntar mycket längre och jag återkommer inom kort med svar. 
Vi beklagar verkligen detta. […]

Jag har svarat:

[…] Jag VILL inte vänta mycket längre. Någon vara har jag inte fått, men betalt för i juli i somras. Jag vill ha pengarna tillbaka.
Inte glada hälsningar […]

På det kom ett idiotiskt autosvar, förstås…

To be continued…

Igår kväll blev jag lite irriterad. Men så intalade jag mig själv att vi människor är olika. Tack och lov, ska jag väl säga. Samtidigt kan jag inte neka till att jag blev väldigt störd. En person skickade ut en rant av tweets om Hur Det Verkligen Är Att Vara Arbetslös. Att man faktiskt är precis så värdelös som alla säger – annars skulle man ju ha jobb. Detta är en person jag inte följer, för om jag skulle göra det skulle jag må skit! Däremot retweetades personens tweets av nån jag följer på Twitter. Jag övervägde att avfölja. Jag vägrar nämligen att tycka att jag är värdelös, trots att jag inte har jobb.

Övriga tweets innehöll bland annat tips och negativismer så jag blev skitirriterad. Det här med rutiner, till exempel, är bara skit. Varför ska man gå upp på morgonen – det blir ju ändå andra rutiner när man sen väl får jobb. Eh..? Om jag nu väljer att gå upp klockan sju på morgonen är det bland annat för att det är en normal tid för en arbetande kontorsråtta att stiga upp. Och det är jobb med kontorstider jag söker.

Nej, jag blev verkligen störd av allt negativt. Än har jag inte avföljt den jag följer som hade retweetat, men jag överväger. Sån här läsning hjälper inte mig ett dugg. Energitjuvar är det sista jag behöver. Jag brukar dissa den sortens människor och jag brukar klara av att hålla borta fel influenser. Men tyvärr känner jag hur negativa tankar, tack vare tweetsen igår, försöker tränga in i min hjärna. Tänk så lite det behövs…

Var starkelefanten

Den här lilla elefanten, som står vid min dator, ger mig energi!


Därmed inte sagt
att den som är odelat positiv och la-di-da känns OK heller. För livet som arbetssökande är inte alltid positivt och jag kan inte säga att jag är optimistisk varenda sekund. Det finns stunder när jag är ledsen och bekymrad också. Det måste få finnas såna stunder. Jag kan liksom inte blunda för verkligheten och tro att allting har ordnat sig när jag öppnar ögonen igen. Det finns ingenting som ordnar sig av sig självt, det är bara jag som kan ordna saker och ting för mig! Och DET, kära läsare, vidhåller jag är en sanning!

Det hänger också kvar irritationer från i fredags. Bland annat skulle Dalkarlarna återkomma till mig via mobilen angående persiennreparation. Jag hörde inget på eftermiddagen och nog tror jag att de jobbar då, även om det är fredag. Dessutom var det den anställda på Dalkarlarna som själv sa att hon skulle återkomma med besked.

Jag mejlade också Let’s Deal i fredags angående en grej jag har betalt i juli, men ännu inte fått. För tredje gången hölls inte leveransdatum. Det handlar bara om 99 spänn, men om många människor betalar 99 kronor för en grej som inte levereras, då tror jag att vi har blivit lurade – och att den som har lurats har tjänat pengar på oss. Nu vill jag häva köpet. Jag vill ha mina 99 kronor tillbaka. Och det tänker jag riva upp himmel och jord för om jag inte får.

Sink snake

Jag har inte fått nån sink snake. Tre gånger har man ändrat leveransdatum. Jag vill häva köpet. 


To be continued, alltså…
I alla fall vad gäller de oklara affärerna med Dalkarlarna och Let’s Deal. De negativa twittrarna har jag inte bestämt än hur jag ska ”hantera”. Jag blir förbannad. Jag tycker att så mycket är skräp nu för tiden. De nya fönstren är jättebra, men persiennerna i dem har varit dåliga redan från början. En persienn var till och med trasig vid leveransen hösten 2012. Den fick jag utbytt dan efter jag kommit hem från sjukhuset efter min operation i december. Och Let’s Deal har en massa fina dealer, men som läget är just nu har jag ingen lust att handla nåt därifrån ever again.

Som grädde på moset kom ett mejl om intresseförfrågan från Blogvertiser till mig om att skriva en spelsajt – detta trots att jag har kryssat i att jag inte vill ha den typen av skrivuppdrag. Det är andra gången nu. En tredje gång och jag vinkar adjö. I morse kom ett mejlsvar där personen på Blogvertiser skyller på kunden (uppdragsgivaren). Nej, det är inte OK, Blogvertiser! Då får ni hitta andra rutiner, annars kan man ju lika gärna strunta i vad såväl skribenter som kunder vill utföra respektive ha…


Livet är kort. Idag är det visst surt och irriterat. Men nej, jag ska inte ha mens.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan klagar sin nöd (ovanligt, va?), men är samtidigt glad över bra saker.


Nej fy te rackarns jag mår skit!
Det började redan igår morse med värk i musklerna. Trodde att jag hade legat konstigt på natten, men idag är det etter värre. Näsan och ögonen kliar och jag får fruktansvärda nysattacker när allting bara sprutar åt alla håll okontrollerbart. Halsen gör ont. Dessutom är magen upp-och-ner. Därför tog jag en ingefärskaramell när jag kom hem. En sån där märklig sak från Indonesien, tror jag, som S på fakulteten brukade springa omkring och bjuda på bara för att få se reaktionen. Karamellerna är nämligen mycket starka. Min teori är också att de är mycket bra för att mota infektioner med. Så håll tummarna för att jag har rätt!

Ingefärsgodis
Dessa är inte att leka med, men förhoppningsvis att mota infektioner med.


Hemma i New Village
körde jag igång en maskin tvätt genast. Av nån anledning är tvättunnan full. Jag ska köra två maskiner i kväll. Det är ju inte själva tvättandet som är jobbigt, det sköter ju maskinen, utan hängningen. Den första maskinen är nu klar och hängd.

KLAPPAR MIG SJÄLV PÅ HUVUDET OCH BERÖMMER MIG
EFTERSOM INGEN ANNAN GÖR DET!

Idag har det minsann inte varit nåt varmt och skönt sommarväder. När jag kom ut från portarna på jobbet för att åka hem undrade jag om jag skulle hinna hem före regnet. Det gjorde jag inte, men som tur var satt jag i bilen när de värsta skurarna kom.

Mörka skyar
Svart…


I kväll kommer Fästmön och Fritzlan hem.
I skrivande stund är de på flygplatsen. Jag hade ett tag tänkt försöka möta dem, men jag mår inget vidare så jag får avstå. Tack vare störtskurarna på vägen hem gick det inte att stanna och tanka heller. Förhoppningsvis går det bättre i morgon. Jag blev i alla fall glad för jag fick vykort från Anna idag! Gissa om jag har saknat och längtat efter henne!!!

Vykort från Malmö
Anna har tagit en mycket bättre bild på Turning Torso än den som är på kortet, men visst ser det härligt ut nere i södern?!


Sen låg det mest reklam i postboxen
– förutom ett litet lustigt, bulligt paket. Det är den gulliga Iréne som har varit framme igen och tillverkat en fantastisk Bläckis åt mig, i favoritfärgen orange, förstås! Denna ska bli min maskot och ska få sin plats i bilen! Tack snälla Iréne!

Orange Bläckis
En maskot i postboxen idag!


Nu ska jag kura ihop mig
i bäste fåtöljen och dra pläden över mig, kanske blunda och snarka en stund. Det lär dröja ett par timmar innan nästa tvätt ska hängas.

Nehej det gick inte, för mamma ringde och pratade en halvtimme. Hon ska få besök av kusin B med make på fredag och det ser hon fram emot! Dessutom har det snälla, goa paret lovat att… plantera tagetes på pappas grav! Vilka snälla människor det finns! TACK TACK TACK!!!

Slutligen ett idolporträtt som du kan skriva ut och sätta upp på väggen använda som toalettpapper!

Tofflan 10 juni 2013
Nattsuddare? Det är mörka ringar under ögonen, ser jag minsann…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »