Jag vill vara glad!

Ett inlägg om en bok.

---

 

Eh… vem vill inte vara glad? Retorisk fråga, kanske. Men varför är det så svårt att vara glad ibland? Den frågan samt lite tips på hur jag blir glad förväntade jag mig att svar på när jag öppnade Christina Stiellis bok Jag vill vara glad!. På omslaget syns en glad författare – eller i alla fall en författare som visar tänderna. Tack till omtänksamma Fästmön, som skickade mig boken när jag inte var så glad! 

Den här boken går igenom det här med lycka och glädje steg för steg. Det kanske inte är så lätt att vara glad när vi har blivit lämnade av vår älskade, blivit av med jobbet eller sånt. Christina Stielli poängterar flera gånger att ältande inte går an och att vi, var och en, är vår egen lyckas smed. Eller… vi har ett eget ansvar att vara glada. Genom att vara glada smittar vi dessutom av oss på andra.

Oro och rädslor är sånt vi bör träna bort, menar författaren. Problem är till för att lösas, ungefär. Kan vi inte lösa dem eller påverka dem, får vi lägga dem åt sidan och acceptera att det är så här saker och ting är. Suck… det låter bara så lätt… Det är inte så att jag oroar mig i förväg en massa. Men när självkänslan och självförtroendet har fått rejäla knäckar är det otroligt lätt att hamna i gamla spår och börja oroa sig för att en ska duga.

Jag får många verktyg genom den här boken, även om jag inte håller med om allt. Visst är det roligare att svara att en mår bra när nån frågar, men jag vägrar att svara

Fantastiskt!

om jag mår skit. Jag noterar också en del tips som jag redan har infört i min tillvaro, till exempel att en inte behöver städa på helgen om en har möjlighet att städa en vardag. Sen är jag också i det läget att jag fortfarande tycker att det är roligt att gå till jobbet. Visst kan jag längta efter helgens vila och egentid, men jag längtar också till att få gå och jobba efter helgen.

Riktigt bra saker som tas upp i boken är att träna på tacksamhet och att glädjas med andra. Och naturligtvis myser jag när jag läser om vårdcentralen i Metropolen Byhålan där en läkare anordnade skrattgrupper för patienter med kronisk smärta. Det Christina Stielli glömde berätta i sammanhanget är att vårdcentralen heter Lyckorna…

Toffelomdömet blir högt. Det här är en bok som kan användas både i privatlivet och i arbetslivet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag går lite bort

Nej då! Tyvärr, tycker somliga, men ändå. Jag tänker inte ”gå bort” som i ”dö” idag heller. Det står ju

lite bort

Inte bara bort. Däremot ska vi ut på övning. Vi åker klockan elva till ett ställe utanför stan (inte en viss folkhögskola, tack och lov!!!) där vi ska ha institutionsdag med kommunikation på agendan. Jag ska försöka lotsa mina arbetskamrater och kollegor genom kommunikationens snåriga(?) djungel. Resultatet av dagen ska bli att jag får med mig en hög papper som ska komplettera min kommunikationsplan. Eller i vart fall underlag som ska utgöra en del av aktiviteterna i höstens plan och början av nästa års. Detta innebär att vi till 2013 är ännu bättre förberedda vad gäller kommunikation.

Mot högt satta mål!

Jag har ett högt satta mål med dagens övning. Min plan är att den här institutionen ska bli den skarpaste på att kommunicera sin forskning, framför allt. Vi har redan många besökare till vår externa webb, men webb är ju ganska mycket ”envägskommunikation”, det vill säga information. Idag finns det andra möjligheter och kanaler än det fanns igår. Det finns också gamla kanaler som alltid fungerar och som överlever alla tider. Vi ska helt enkelt bli bäst.

Tyvärr får vi inte med oss hela institutionen, men väl 36 av oss. (Cirka tio kan inte delta.) Vi bilar ut till en lätt lunch. Efter prefektens inledning tar jag över nån kvart och sen ska folk få jobba, med avbrott för eftermiddagskaffe, förstås. Efter redovisning på seneftermiddagen blir det en utomhusövning så att vi ska få lite frisk luft – hoppas det har slutat vräka ner då. Dagen avslutas med middag på kvällen. Gissa vem som lär somna ovaggad i kväll… Men jag ser fram emot fredag när jag ska ha semester. Visserligen går den ut på att göra färdigt hemma, men ändå. Jag slipper ge mig iväg och har tre lediga dagar (lördag och söndag också, ju!) när jag kan göra fint efter fönsterbytet.

Och så, avslutningsvis, uttrycket i rubriken… Det kommer egentligen från min pappa, prästsonen, uppvuxen under världskriget i Helsingfors, med en mamma som var så snäll att hon gav bort hans få leksaker till mer behövande barn (!) och en pappa som var minst sagt respektingivande i sin svarta prästkappa. I en sån familj kunde barnet inte mopsa, minsann, men visst hände det att pappa nån gång ibland blev irriterad på sin pappa. Idag skulle kanske värstingsonen säga:

Dra åt h-e, gubbjävel!

Men pappa, som var försynt i vissa lägen, explosiv i andra, har jag fått höra, sa på sin mjuka finlandssvenska, den han sen tränade bort till 98 procent:

Pappa, gå lite bort!

Nu är jag inte sur på nån alls, men jag drar mig undan lite idag, för att ge jobbet 200 procent och allt annat noll och intet. Tro inte att jag glömmer en enda av er som stöttar mig för det! Såna som jag kommer alltid igen, för ont krut förgås inte så lätt. Ha en bra dag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Evolutionen bakom talrädsla?

En Uppsaliensisk undersökning bland 2 000 svenskar har visat att den vanligaste rädslan är att tala inför folk. Bakom studien står psykologiprofessor Tomas Furmark, som länge forskat om social fobi och rädsla för att tala inför andra.

Är det farligt att kommunicera?

Men vad beror det på att vi är så rädda för att tala inför andra människor? Enligt evolutionära förklaringar är vi rädda för olika saker, som exempelvis ormar, eftersom vi historiskt har haft nytta av den rädslan. Ser man talrädslan ur ett evolutionärt perspektiv kan rädslan att träda fram och ta plats i gruppen ha minskat risken för att bli utstött. Att bli utstött hotade ju överlevnaden.

Forskningen visar också att man kan ärva rädslan att tala inför folk. Det behöver inte handla om gener utan om att ärva ett beteende.

När man drabbas av talskräck får man ett påslag från det autonoma nervsystemet. Det är den delen av nervsystemet som man vanligen inte kan påverka med viljan. Vi reagera likadant som när vi utsätts för fara: Kroppen ställer in sig för att fly eller slåss. Pulsen ökar och vi spänner musklerna. Vi ökar utsöndringen av stresshormoner och vi svettas. Men för den som ska tala och drabbas av talskräck innebär detta att man har svårt att tänka klart och glömmer vad man ska säga…

Professor Furmark tror att man kan träna bort talrädsla. Eller snarare att man kan övervinna sin rädsla att prata inför folk. Man kan träna sig själv eller delta i kurser. Den som lider svårt av social fobi kan söka hjälp inom kognitiv beteendeterapi. Man kan även använda vissa mediciner.

Jag har inga större problem att tala inför grupper. Det spelar ingen roll om de är små eller stora. Så länge det jag talar om berör mitt arbete känner jag mig trygg och säker. Men om jag ska prata personligt blir det värre…

Hur är det för dig? Är du rädd att prata inför andra???

Read Full Post »

Det däringa internätet…

Kommunikationsavdelningen vid SLU – God bless ’em! – har smugit igång en blogg. Det tycker jag är kul och vill förstås puffa för den på min egen blogg. Ämnena den tar upp är varierande, men mycket handlar om sociala medier, internet, språk och förstås… kommunikation.

Häromdan läste jag ett kul inlägg, signerat Li Gessbo, om internet i siffror 2011 . Jag måste jag träna bort min dyskalkyli nu när jag jobbar här bland matematiker, så jag sög i mig orden

För den som gillar statistik och siffror: en summering av internet 2011 […]

Bland annat kan man via Royal Pingdom hitta svar på frågor som

• Hur många webbsidor fanns det förra året?
• Hur många internetanvändare fanns det i världen och i olika världsdelar?
• Hur många fejsbookare?
• Hur många twittrare?

Kul och intressant – för den som gillar siffror och statistik och för den som behöver träna bort sin dyskalkyli…

Read Full Post »