Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bröllopsdag’

Ett inlägg om nuet och senet och om att gilla gilla gången.


 

Låt ligga kvar

Ska jag låta mig ligga kvar?

Tänk att jag gillar den gilla gången! Jag gillar när livet går den gilla gången och när det är struktur på min tillvaro. Den där strukturen som ett heltidsjobb ger. Sen är det upp till mig att fylla den andra tiden med både nödvändiga och bra saker, det vill säga sånt som behöver göras och sånt som fyller på energin. Det är med lite kluvet sinne och en viss spänning jag tänker på morgondagens möte och vad det kan innebära – en förändring igen, kanske. Och ändå kan jag inte påstå att jag vill förändra så mycket just nu som jag ville för lite mer än en månad sen. Livet är förunderligt! Det är i vart fall inte statiskt, men den gilla gången är inte dum. Ja, jag har en del att fundera över just nu. Ska jag ligga kvar eller ska jag kliva vidare…

Igår kväll telefonerade jag med vännen FEM. Jag fick höra om en fantastisk resa och jag riktigt såg bilderna framför mig. Men jag har ändå bett dottern att knuffa igång mamma på Instagram. Vi pratade också om livet här hemma och om inget oförutsett händer ses vi i Stockholm om tre och en halv vecka.

Hela november känns som en enda spännande månad för mig. Den kommande helgen ska Fästmön och jag fira vår sjunde förlovningsdag. Jag hade förstås önskat att det var en bröllopsdag, men förhoppningsvis kommer den dan allt närmare. Helgen därpå ska jag hänga med familjens tonåring. Vi har inte bestämt än vad vi ska hitta på, men nåt blir det. Helgen efter den firar familjen barnkalas när en av oss fyller halvsekel. Jag har ju redan fyllt, så jag anses väl vuxen..? Och sista helgen i november ska jag alltså träffa FEM. Sen är det december… Maj gadd! Mamma kommer till jul och stannar över nyår – om hon nu får riksfärdtjänst. Men vänta lite… Jag är här och nu, inte sen!

Plåster på tummen

Gilla? Nej, blodvite uppstod och eftersom jag svimmar av blod blev jag tvungen att plåstra om mig i morse.

Framåt senkvällen igår fick jag känna på här och nu rent fysiskt. Jag skar mig så blodvite uppstod på ett plastlock. I morse gick såret upp och jag tvingades plåstra om mig själv. Jag svimmar nämligen (nästan) när jag ser blod. Sen sökte jag – och fick viss! – medömkan på Instagram. Sån är jag!

Två nätter har jag grubblat över ett namn på en doktor som jag kände i ett annat liv. Två dygn tog det innan jag kom på vad karl’n heter. Jag kunde i och för sig ha fuskat och frågat vännen Agneta som jag har jobbat med, men jag ville komma på det själv. I natt vid halv tre-tiden kom jag på att doktorn hette Lars i förnamn och nåt ovanligt i efternamn. Minnesjoggning? Brukar DU fastna på såna där saker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Den här kvällen, inte natten, ska jag rensa lite på Twitter. Jag följer alldeles för många vars tweets jag inte är intresserad av. Det handlar mest om att jag inte längre har tid att hänga med vad det twittras om, men även om att Twitter har blivit ett tillhåll för en hel del märkliga existenser. Sen gillar jag Instagram mer. Jag är också märklig, fast mig själv kan jag ju inte avfölja. Jag kan bara försöka gilla mig. Och den gilla gången.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Gone girlJag vet inte varför jag gjorde det, men jag suktade efter Gillian Flynns bok Gone girl. Den var upphaussad av alla möjliga och det är nåt som jag inte brukar falla för. Jag brukar bli motvalls i stället. Nu blev fallet inte så högt, för jag införskaffade boken för runt en femtiolapp på årets bokrea. Och nu ska jag berätta om jag tyckte att den var värd pengen.

Mycket kort kan man säga att det här är en bok om paret Nick och Amy. På deras femte bröllopsdag försvinner plötsligt Amy spårlöst. Vad som sen händer spelas upp genom att berättarperspektivet varvas mellan dem båda – psykopathäxan och skitstöveln, som en av dem vid ett tillfälle i boken kallar sig/dem. Som läsare kan man bara hålla med om detta – när man har kommit in en bit i boken. Ens sympatier flyttas onekligen hela tiden, i alla fall i början. Till sist känner jag inte sympati för nån.

Det är onekligen ett annorlunda sätt att skriva en thriller på. Boktoken och bokslukaren jag kan inte hjälpa att tänka att författaren kanske haft en TV-serie eller en film i åtanke i stället (eller också). Jag tänker lite Orange is the new black. Och den boken retade jag mig rätt mycket på…

Nej, jag kanske är gammalmodig, men det här nya sättet att skriva deckare på tilltalar mig inte. Toffelomdömet blir medel – och då är jag snäll.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett drömmande inlägg.


 

I natt har jag varit i Västerås. Två gånger. Det regnade och var ett riktigt skitväder och jag skulle på två anställningsintervjuer. Den första intervjun var på en tidning. Där blev jag genast indragen i ett samtal om en författare, som jag känner och om Stina Wollters mamma, som jag har jobbat med en gång på bronsåldern. Jag blev i eld och lågor och tänkte

HÄR vill jag jobba!

När jag kom ut från byggnaden stod Åke Spross, tidigare medicinreporter på lokalblaskan,  utanför och undrade om jag skulle röka.

Nehej du! Såna dumheter slutade jag med för tio år sen

svarade jag. Och så skuttade jag vidare till anställningsintervju nummer två. (I drömmen är ju allt möjligt, som sagt…)

Nästa intervju hölls i ett hus med en massa kontor, det kan ha varit ett kommunhus. Alla var jättetrevliga och vi fikade och pratade och sen behövde jag akut gå på toa.

Anna o jag den 28 september 2014 selfie

Solstollar?

Scenbyte. Jag går i regnet på en trottoar – fortfarande i Västerås. I sällskap med… mamma och pappa… Det var ju trevligt i och för sig att träffa min döde far igen, men jag började nog vakna för jag kände mig liiite misstänksam. Plötsligt tappade jag ett glas i mina glasögon och vi gick in till en optiker för att få hjälp med detta. Sen var drömmen slut och jag vaknade till en solig söndag, med Fästmön bredvid.

Hur ska man tolka den här drömmen, då? Tja, jag har ju ett och annat att fundera över på jobbfronten. Under morgondagen ska jag ringa ett samtal och berätta vad jag har kommit fram till. När det gäller mamma och pappa hade de bröllopsdag i fredags. Eller skulle ha haft. Då skulle de ha varit gifta i 55 år. Glasögonglaset, då? Jo, igår kväll satt vi och slöglodde på FOX och såg bland annat ett avsnitt av CSI Miami i vilket en mördare fälldes på grund av lite blod på ett tappat glasögonglas… Betyder det att jag är kriminell?

Tankarna fortsätter snurra och nåt beslut har jag inte kommit fram till än vad gäller två brännande heta frågor. Det är lätt att bara se problem, men samtidigt kan båda frågorna ge så mycket glädje och stimulans…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett renligt inlägg.


 

Damma böcker är INTE kul. Det är tidskrävande och skitigt!

Damma böcker tillhör det i städningen som är mindre kul – särskilt när man har så många böcker som jag ju har…

Idag städar jag. Eller jag ska städa. Inte för att det är städdag rent generellt eller för att det är torsdag eller för att vädret är sisådär utan för att det behövs. Och för att jag ska bli av med energi som finns inuti och som bara skapar oro. Just för det senare finns inget bättre än städning för mig. Dels blir jag för med mesta av med de negativa känslorna – och sen får jag ju faktiskt ett rent hem också. Dessutom gör jag varken mig själv eller andra illa.

Men visst finns det saker med städningen som är mindre kul. Jag gillar till exempel inte ljudet från damm-sugaren – även om jag har en extremt tyst dammsugare. Inte är det särskilt roligt att damma alla mina böcker heller. Eller att skura toaletten… Just skurning kan bli extra jobbigt eftersom jag nu har börjat reagera på rengöringsmedel. Det vill säga, det sticker i luftvägarna och gör ont att andas.

I morse sov jag ända till kvart över sju. Igår sabbade jag nämligen Fästmöns goda intentioner om att promenera till och från jobbet. Därför fick jag inte skjutsa henne i morse utan hon skulle gå. Om det inte ösregnade. Det gjorde det inte. Det är bara mulet och faktiskt ganska kvavt. Jag tror i alla fall att jag får hämta henne efteråt. Då brukar de söta små fötterna var ganska trötta efter allt gående och spring på jobbet.

Pulled turkey

Pulled turkey från Tulip blir det till middag idag.

Vi ska leka lite helg idag, för i morgon är Anna ledig, men sen är det jobb lördag och söndag. Jag ska laga pulled turkey till middag och kanske blir det nåt glas Amarone till det. I morgon hade vi hoppats på att få gäster, men jag har inget hört angående ankomsttid och idag vill jag inte störa paret som firar bröllopsdag. Kanske har det kommit nåt emellan, typ livet. En tur in till stan blir det nog kanske ändå för oss. Jag har en kasse med böcker som ska lämnas in till försäljning på vettig second hand-affär. Och det valet är inte svårt – en viss bonusson jobbar ju på bokavdelningen på Myrornas affär inne i stan. Tyvärr hade affären översvämning i somras under ett av de stora regnen och bokavdelningen blev till stor del förstörd. Nu när affären kanske har öppnat igen tror jag att bokavdelningen behöver lite tillskott! Alternativt får jag vänta eller ta mig till den nyaste affären i Boländerna. Där har jag faktiskt aldrig varit…

Nåt som inte kan vänta längre är dammvippan och min dammsugare. Jag har både sökt jobb och bloggat, nu finns inga ursäkter längre. För även om städning är bra för mig är det ju… liiite trist. Först. Sen blir det bra.

Och under tiden jag går med dammsugaren ska jag tänka ut vad jag ska skriva om ett svårt ämne som orsakar mycket ilska och många upprörda känslor hos människor…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Fruktansvärt att bli rammad i hästdroska på sin bröllopsdag av en bil på Västerbron! (Där ser du, det är farligt att gifta sig!) Hästarna tycks ha klarat sig i alla fall och endast en person i hästdroskan blev skadad, enligt Aftonbladet.

Men man kan ju inte hjälpa att man blir otroligt nyfiken när vittnet Julia Enqvist rapporterar från motsatta körfältet:

Det var en gammal häst- och vagnskjuts med jättestora hjul som hade gett vika. […]  och så var det människor med gamla hattar och bruna kjolar

Gamla hattar och bruna kjolar! Maj gadd!!! Nu har Aftonbladets nyhetsrapportering nått nya höjder!..

Read Full Post »

Jag ler när jag läser en solskenshistoria från igår. Den om mannen vars vigselring åkte ner i tvättpåsen – och tvättpåsen togs som soppåse och hämtades av sopbilen.

Det kunde ha varit slut där. Sagan om ringen kunde ha varit all. Men det var den inte. Den ringlöse var förstås förtvivlad så hans bror chansade och ringde sopgubbarna och bad dem leta. Under över alla under – gubbsen hittade ringen!!! Gubbarna blir nu hedersgäster till bröllopsdagen!

Äntligen en saga med ett lyckligt slut!

Read Full Post »

Frågan i rubriken kan tyckas provocerande, men en artikel i en av kvällstidningarna fick mig att stanna upp och fundera. För det är ju faktiskt så att vi idag kan välja kön på våra bebisar. Är det då också möjligt för oss att bestämma över döden, när den ska inträffa etc?


Är det möjligt för oss att bestämma när döden ska inträffa?

                                                                                                                                                    Artikeln hänvisar till en studie som är gjord vid Uppsala universitet. Enligt studien kan döende människor med blotta viljan skjuta upp själva dödsögonblicket. I studien, som presenterats som en rapport i en brittisk ekonomitidning, berättas om personer som skjutit upp sin död – för att arvingarna ska slippa arvsskatt. Men numera är ju arvsskatten borta. Och jag tror, att om man kan skjuta upp själva dödsögonblicket med viljan, så handlar det nog om lite annat än pengar…

En del som arbetar inom palliativ vård, vård i livets slutskede, berättar om svårt sjuka människor där viljan mycket troligt påverkar levnadslängden. Den som är ensam utan närstående dör ofta ”fortare” än den som ”har nån att leva för”. Flera studier i olika länder visar också att döden liksom tar paus i samband med viktiga händelser och högtider såsom en sista jul, en födelsedag, en bröllopsdag etc. Äldre par, som levt länge tillsammans, dör också ofta nästan samtidigt.


De som levt länge tillsammans dör ofta nästan samtidigt.

                                                                                                                                                              Det finns människor som när de är friska är väldigt tydliga med att de inte vill ha nån livsuppehållande behandling om de skulle bli svårt sjuka och döende. Men enligt professor emerita Barbro B Johansson i Lund är hjärnan konstruerad så att den

[…] bejakar och omtolkar en ny livssituation. Vi försonas med ett läge vi som friska aldrig trodde att vi skulle klara. Att strikt följa patientens vilja, som han eller hon dikterat som frisk, vore förenat med stora risker. Patienten kanske inte kan, eller vågar, uttrycka att han eller hon har ändrat sig.

Barbro B Johansson är övertygad om att hjärnan styr döden. Hon menar att det är som om vissa människor bara bestämmer sig för att nu är det dags.

Mycket att fundera på, detta med döden och viljan och vår eventuella förmåga att sätta döden på paus. Jag tror att vi med viljan delvis kan styra dödsögonblicket när vi är svårt sjuka och döende. Men vad tror du???

Read Full Post »

Older Posts »