Morr och gnäll

Ett ilsket och ledset inlägg.

---

 

Morr!

Först och främst… Min mejl fungerar inte igen. Det är alltså ingen idé att du mejlar mig på nån av mina e-postadresser – om du önskar svar. Jag kan inte logga in på nån av dem och kan alltså varken läsa mejl eller svara på mejl. Det är samma problem som förra veckan. Det tog dem nästan tre dygn att fixa inloggningen då och jag hade massor av olästa mejl sen. Det här är lite förödande med tanke på ”min situation”. Dessutom vet jag att jag får en del fakturor via e-post. Morr!

Morrigt värre blev det igår eftermiddag. Jag har liksom ingen lust att sitta och lyssna på nån som gnäller och klagar över människor som visserligen är lite för ”på”, men som vill väl, i över en timmes tid. När jag väl fick frågan om mitt läge fångade jag den bara för att förlora den efter en halv minut. Och så var vi tillbaka till det ursprungliga gnället. Jag blev faktiskt ganska ledsen. Det känns som om jag ingenting är värd ibland i vissas ögon och att det jag säger misstolkas, eller tolkas om negativt. Lite avis blev jag att höra att somliga fick glada och trevliga tillrop samt erbjudanden om hjälp i stället. Men, men, det är som det alltid har varit: det är bara en som räknas, det är bara en som har det allra värst i hela världen. Jag grät i duschen och jag grät över laxen. Sen föll f*n i mig och jag hörde av mig med en fråga om min person, mest för att kontrollera om jag inte möjligen räknades… lite, lite grann.

Jag får väl ta mig ett glad-piller i form av Pepskarameller.

Det tar mycket kraft och energi att försöka stå ut med ovanstående. Jag fick sms från en kompis som jag inte har sett sen i höstas, tror jag, men jag ringde upp och bad att få återkomma om nån vecka. Jag känner mig så slut och trött i vissa lägen och även om jag vet att vänner ger energi, fick jag lov att senarelägga träffen. Men på söndag ska jag kanske (om flygplan och annat sköter sig) träffa en annan väldigt god vän och tillika före detta kollega – även om det senare snart är preskriberat. Jag hoppas att jag känner mig lite gladare till dess – så att det inte är jag som bara sitter och gnäller… Får väl ta mig ett glad-piller. Pepskarameller brukar hjälpa…

Via mitt arbete kan jag också hämta kraft och energi av somliga. Fast jag gillar inte att bli anklagad för att missa mötestider när jag är på plats och väntar i nästan tio minuter vid utsatt tid. Min kollega med kvisttomaterna berättade på lunchen att h*n fått rätt mot butiken och en ursäkt inklusive ett presentkort på 25 kronor. Jag fick mig ett gott skratt igen. Det är så härligt när den här personen berättar, för vi skrattar liksom tillsammans, h*n inser att h*n är en aning… ettrig. Självinsikt är underbart!

Jag gjorde lite nytta igår också förutom att jag lagade mat. Två maskiner tvätt körde och hängde jag. Nu i kväll har jag startat ytterligare en. Men mer tänker jag inte göra den här aftonen än att läsa. Jag började på en ny bok igår. Mars är en månad när jag ska läsa enbart svenska författare. Nu läser jag en deckare, för säkerhets skull skriven av två svenska författare. Om en liten stund ska jag skriva några rader om boken jag läste ut igår kväll. Boken om den svenskaste av svenska författare – Astrid Lindgren. Så vill du läsa vad jag tyckte om den får du vänta här en stund…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En rooosa tandborste och diamanter till fötterna

Ett inlägg om hur hur jag slösar med min skatteåterbäring, bland annat.

---

Jag tillhör den lyckliga skara som har fått pengar tillbaka på skatten. Det var en väldigt välkommen slant av flera skäl:

1. jag får bara 13 dagars ersättning den här månaden på grund av nya karensdagar
2. jag behöver köpa kläder, för de flesta jag har är trasiga, urtvättade eller för små (Och nej. Jag köper inte kläder på loppis och i second hand-affärer.)
3. jag behöver köpa hygienartiklar och klippa håret

Nu låter det som om jag har fått maaassor av pengar tillbaka. Det har jag INTE! De flesta av dem lär för övrigt gå in i Den Allmänna Budgeten hos mig, det vill säga hushållskassan, den för mat och räkningar såsom el, vatten, månadsavgift till bostadsrättsföreningen (”hyra”), banklånet etc. Tidigare ingick el och vatten i månadsavgiften, men från årsskiftet är det nytt som gäller. Och det tjänar en sån som jag mellan 100 och 200 kronor på varje månad, om jag nu inte slösar förfärligt med varmt vatten och ström.

Rooosa tandborste och diamantfotfilsrefiller till bra pris och snabb leverans från inkClub.

Igår beställde jag hygienvaror via internet. Jag nääätshoppade, alltså. Jag brukar köpa hygienvaror via Apotea, men igår var det jag skulle ha slut. Lite synd, för i övrigt har jag varit mycket nöjd med Apotea på alla sätt och vis – utbud, priser, snabba leveranser etc. Men gissa om jag blev paff när jag upptäckte att en annan e-shop, inkClub, inte bara säljer toner till skrivare… utan hygienartiklar med mera också!

Gårdagens beställning gick därför till stället där jag vanligen köper skrivartillbehör. Och idag hade grejorna hittat ner i min post. Jag köpte en tandtrådstandborste, för nogsam tandhygien håller tandläkarräkningarna nere, och refiller till min fotfil, som jag fick i julklapp av mina bonusbarn. Fotfilen har varit kanon och den är så skön för onda fötter som mina! Men även om batterierna har räckt sen i jul och fortfarande är OK, börjar själva fildelen bli utsliten. Tänk, det är nog inte alla som unnar sina fötter diamanter! Det är nämligen diamanter, sägs det, i själva filarna.

Som grädde på moset fick jag en rooosa tandtrådstandborste. Inte alls min färg och stil, men skit samma, jag har inte precis publik när jag gör rent mina tänder. Fast jag kan inte låta bli att undra om jag fick en rooosa bara för att jag råkar ha ett kvinnonamn… Glad och tacksam är jag för snabb leverans av mina varor och ett bra pris. Men hujedamej (där kom smålänningen fram!) vilken hög fraktavgift! För 49 kronor hade jag kunnat åka många vändor med bil bort till inkClub, som ligger ganska nära där jag bor, faktiskt…

Idag har jag emellertid inte haft tid att åka några vändor alls. Tre kraftlösa och tämligen värdelösa dar (förutom avslutningen och gårdagens vänbesök) gjorde att jag låg efter med ”allt”. Jag har därför vattnat krukväxter, städat, gått ut med sopor och utfört mitt skrivåtagande. Just nu tvättar jag. Tänkte under tiden läsa ut min bok på gång så att jag kan ta tag i boken jag ska recensera. I morgon kommer Fästmön. Äntligen! Då blir det lite ordning på torpet, bland rooosa tandborstar och diamanter till fötterna…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Klappjakt

Ett klappande inlägg.

---

 

Lite Twist till lilla mamma i julklapp.

Igår på dan ägnade vi oss åt en viss säsongsbetonad klappjakt. Naturligtvis kan jag inte avslöja vad som inhandlades, mer än det jag redan har avslöjat – mottagaren var dessutom med vid tillfället. Så en klapp är fixad och klar i alla fall. På ett annat ställe – och jag kan naturligtvis inte avslöja var – hittade jag klapp nummer två, lite smaskens till lilla mamma som har det som kallas

a sweet tooth

 

 

Anna bjöd på sen lunch.

Det var en prövning att befinna oss där vi befann oss och därför intog vi en smärre fika på Stormarknaden. Det var för övrigt där  Anna hade sitt rendez-vous med Björn Hellberg. Vi behövde ju grunda med nåt rejält före julbordet. Anna bjöd på sen räkmackelunch och kaffe, alltså en smärre fika.

 

 

 

 

 

 

 

 

Lika höga förväntningar som fågelboet i det här lilla, lilla trädet.

Vi hade höga förväntningar på kvällens julbord. Mer om det kommer i ett separat inlägg! Det var skönt att komma hem en stund emellan och få vila fötterna och fräscha till sig innan det var dags att trängas med folk igen. För i Gamla Uppsala var det massor av människor… Och då menar jag massor…

 

 

 

 

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg att skrumpna?

Ett undrande inlägg.

---

 

Det var en märklig dag igår. Jag gick inte utanför min dörr – jo, fast bara ner till postboxen. Jag pratade inte med nån. Jag öppnade alltså inte käften, uttalade inte ett ord med min röst. Det du! Men jag hade kontakt med människor via mejl och cyberspace, så helt utan mänsklig kontakt var jag inte. Ändå är det märkligt. Ingen att prata med. Ingen, på en hel dag. 

Är jag på väg att skrumpna precis som dessa druvor jag kastade igår?

 

Vissa dar är jag bara fruktansvärt ensam. För det mesta har jag inga problem med ensamheten, men ibland… Ibland skrämmer den mig otroligt mycket. Att inte ha ett jobb att gå till varje dag gör sitt till i detta. Du som har det tänker nog inte ens på det. Du går till ditt jobb, du kanske inte umgås jättemycket med dina kollegor, men du småpratar säkerligen några gånger om dan. Minst. Här småpratas inte alls vissa dar. Här pratas överhuvudtaget inte. Sverige, 2014.

Igår skrev jag det näst sista kapitlet i min bok och idag skrev jag det sista. Ska jag drabbas av den stora tomheten nu? Nej då, det finns massor att gå igenom, redigera, skriva om, dra ifrån och lägga till. Men även mina skrivna ord får vila ett tag.

Ute i världen blev det tågkaos igen. Ytterligare nån nerriven ledning orsakade stopp i tågtrafiken nånstans mellan Stockholm och Uppsala. Argast var folket som satt förväntansfulla på tåget på väg till Bokmässan. Ärligt talat kan jag bli smått nipprig på alla som Twittrar om mässan – flera dar i förväg. Den öppnar liksom idag. Ska jag behöva tillfälligt avfölja Twittermänniskor eller vad? Ja, jag är jädrigt avundsjuk att jag inte heller i år kan vara på Bokmässan. Jädrigt avundsjuk!!!

Snällhet stavas bubbelbad med massage för fötterna, bland annat.

Jag var lite snäll mot mig igår i alla fall. Dels för att jag kände mig så ensam och utanför, dels för att jag hade jobbat så hårt. När ingen annan klappar en på huvudet och säger att man har varit duktig får man göra det själv. Jag vispade ihop våffelsmet (nej, absolut inte från grunden utan från pulver!) och glufsade i mig en massa smaskiga våfflor med hjortronsylt som fanns i kylen och sprejgrädde som fanns hos Tokerian i tisdags. Och sen tände jag äppeldoftande värmeljus och fyllde i hett vatten och parfymerat salt i fotbadet. Satt och njöt en god stund av såväl varma bubblor som fotmassage. DET kändes lyxigt! Resten av kvällen läste jag och glodde på läskigheter på TV. En ny kanal, FOX, hade plötsligt dykt upp utan att jag har ändrat nån inställning. Gissar att det är Com Hems sätt att skapa nya behov hos oss som är anslutna utan egen förskyllan genom vår bostadsrättsförenings avtal.

Det var först nu på morgonen jag läste det ofattbara och hemska som skedde igår kväll, runt tiden när jag med sköna fötter gick till sängs. Två tonåringar har dött, troligen genom att den ena har skjutit den andra först och därefter sig själv. Vad är det för värld vi lever i? Är den helt på väg att skrumpna när vi inte ens kan ta hand om våra unga – förutom att vi struntar i vår gamla och våra arbetslösa? Sverige, 2014, som sagt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Än är det liv i Tofflan

Ett rapporterande inlägg.

---

 

Det är ju inte alla räkningar som ser ut så här…

Jorå, än lever jag. Men det är med nöd och näppe jag har tagit mig igenom de senaste dygnen. Vännen FEM sms:ade och tyckte att jag skulle åka till sjukhus/kontakta läkare. Det går inte. När man är arbetssökande finns inget som heter sjuk, för då får man ingen ersättning. Vem skulle frivilligt erbjuda sig att betala mina räkningar? Nej just det. Jag hör inte en enda som anmäler sig frivilligt.

Igår kväll kom magvärken tillbaka med besked. Jag inledde gårdagen klockan 15 med ett glas Pro Viva. Senare på eftermiddagen tog jag en skål filmjölk. Till kvällen blev det rostade mackor. Sen var det kört. Eller kört och kört, jag var risig hela dan och kvällen. Satt två korta stunder vid datorn. Resten av min ”vakna tid” (<== ha ha ha!) låg jag i min fåtölj eller på soffan och sov. Strax före klockan 21 var jag tandborstad och nerkrupen i bädden igen.

Högen med sökta jobb 2014 t o m den 1 september. Sisyfosarbete eller ska ansträngningarna snart ge frukt?

Idag vaknade jag prick sju. Magvärken är betydligt mindre även om den finns där och molar i bakgrunden. Idag skulle det aktivitetsrapporteras till Arbets-förmedlingen. Det tog mig en timme utan några tekniska problem. Därpå pressade jag mig att söka dagens tre jobb. Och nu skriver jag en liten rapport på bloggen. Inte för att massorna verkar bry sig så särskilt, utan för att jag ska skriva av mig samt skapa underlag för min bok.

Boken ja… Från och med den här veckan ska jag pressa mig själv ytterligare genom att ta krafttag med boken. Ungefär en tredjedel är skriven av den första delen i trilogin, som jag nu har tänkt ut att det ska bli. Mitt mål är att skriva om minst tre månader per dag i den första, självbiografiska delen. De två övriga delarna har jag nu synopsis för i huvudet, om inte annat.

Sen ska jag försöka hinna leva lite emellan också. Men det är svårt. Jag är så van att leva på stand by, att inte kunna planera nånting. Jag sätter mina delmål och slutmål och om jag missar nåt av dem krackelerar tillvaron. Eller det är så det känns. Målen och poängsystemen är sätt att hålla mig på fötterna – för det varken vill eller kan nån annan än jag själv göra. Världen av såna som bryr sig om krymper allt mer. I stället försöker de som vill ha nåt att tränga in i min värld – med varierande resultat. Mina tankar kring detta är att om man vill ha nåt får man anstränga sig lite.

Försöker krydda tillvaron med roliga saker också. Bland annat kan det bli en musikrecension (om jag bara kunde få CD:n…) och en bokrecension (inte klart med förlaget än).

Min nuvarande deo, den i mitten, ska ge skydd i 48 timmar. Och faktum är att den funkar!

Men dagens krydda är ändå… och nu ska jag bli riktigt intim… den jag hittar under armarna. Jag bloggade ju för ett tag sen om deodoranter som skulle hålla en fräsch i både 24 och 48 timmar. Jag kan meddela att den deon jag använder just nu faktiskt funkar! Snart har det gått 48 timmar sen jag tvättade och deodo-ranterade mig sist. MEN… naturligtvis står en dusch närmast i tur på dagens att-göra-lista! Jag känner mig ändå smått vidrisch, trots att jag inte luktar svett.

Först en halv mugg kaffe, bara. Huvudet känns som om det ska gå i bitar. Det kan bero på att jag inte har ätit så mycket, men det kan också bero på kaffebrist. Ska bli intressant att se vad magen tycker om det. Ryggen har i alla fall inte estimerat allt detta liggande, så jag borde ge mig ut på en liten promme idag, om så bara till soprummet (behövs!).

I eftermiddag räknar jag med att knacka ner tre månader av mitt liv. Då stänger jag ner sociala medier, för jag vill inte bli avbruten hela tiden.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I massorna, i vimlet…

Ett allvarligt inlägg.

---

 

Tjock-Tofflan och hennes starka pappa.

Det är snart årsdagen för min pappas död. Min stora, starka pappa gick bort så onödigt. Nu tänker du att alla dödar väl är mer eller mindre onödiga. Dessutom var min pappa 78 år. Inte lastgammal, men en gammal man. Fast pappor ska aldrig dö. De ska fortsätta vara högst 40 och stora och starka och roliga och knäppa och irriterande.

För nästan åtta år sen drunknade pappa. Det var verkligen en onödig död. Dum. Jag saknar honom fortfarande. Saknaden mildras kanske, men finns där alltid. Särskilt nu på sommaren eftersom det var en dag när sommaren var som vackrast som han drunknade.

Just på sommaren känns det också som om pappa är extra nära. Jag kan nästan känna hans väsen i rummet. Jag tycker att jag ser honom i massorna, i vimlet. Många gånger har jag nästan rusat fram till män och gripit tag i dem och trott att de var han. Men jag vet ju med mitt förnuft att det inte kan vara så.

I kväll hade jag gärna dragit ner till Parksnäckan i centrala Uppsala och lyssnat och tittat på underbara Sarah Dawn Finers konsert. Men en dag bland alla människor i Stockholm igår fick räcka. Jag orkar inte med massorna. I stället minns jag Cabaret med Sarah Dawn Finer. Och så har jag en CD i bilen.

Det är också i bilen jag fortfarande gråter floder över pappa. Floder över en som drunknade… Det låter nästan som ett skämt. En tragisk komedi är ju livet. Är döden då en komisk tragedi? Jag lämnar tanken hos dig. Kommentera gärna!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Arbetsveckan närmar sig sitt slut

Ett inlägg mitt i veckan. Och ändå i slutet.

---

 

Toffelfötterna ska vara lediga i några dar.

Onsdag står det i kalendern idag. Mitt i veckan. Ändå kan man säga att det är i slutet. För i morgon är det röd dag och då arbetar inga kontorsråttor. På fredag har min arbetsplats tjänstgöringsfri dag. Jag la för säkerhets skull in om semester också. Hur som helst. Ledig ska jag vara och skönt ska det bli.

Stämningen tjocknar allt mer här. Jag förstår inte allt som händer. Till exempel ordnar jag ett nytt parkeringstillstånd via en egen kontakt i stället för hos den instans som jag blev hänvisad till. Där kan det nämligen ta flera månader att få en sån lapp. Jag tänker inte förödmjuka mig och tigga hos den som har ansvaret just nu. Det räckte med att jag frågade igår och blev hänvisad annorstädes. Det hade ju annars räckt med en liten skriftlig justering på befintligt tillstånd. Orkar inte tjafsa. Har blivit en fena på att fixa på egen hand, via andra. Ett tillstånd behöver jag emellertid, för även om den här veckan är kort ska jag ju sen åka hit och parkera ungefär fyra veckor till.

Idag är jag extra glad att jag bilpendlar, för övrigt. Under de här månaderna har jag så gott som varje vecka läst om strul med tågen. Det har varit allt från snö på spåren till elfel. Just nu är det till exempel

signalfel på grund av en nedriven kontaktledning och elfel på grund av en gräsbrand

Trafikverket försöker sätta in ersättningsbussar, men när massorna av pendlare ska ta sig till och från jobben räcker bussarna inte till. Nej, det finns inga skäl till att inte bilpendla den här sträckan!

Det känns som om värmen börjar komma tillbaka så sakteliga igen. I morse var det soligt och lite varmare än igår. Fast inte som i helgen som var. Idag slutar jag klockan 15. Då blir det en tur till Stormarknaden där jag ska besöka en viss affär för att inhandla vätska som kan kylas och inmundigas lediga, varma dagar. Jag är nämligen optimist. Jag tror att sommaren är på väg nu.

Att inmundigas kyld.

På torsdag har jag namnsdag. Det firar jag med att ta itu med en ny strykhög som ligger respektive hänger och väntar på järn, bräda och mina kraftfulla (nåja…) armar. Jag ska också ägna lite tid åt att söka ett par intressanta tjänster jag har sett utannonserade. På fredag väntar spiken i armen och jag har redan halvt hysteriskt redogjort för min nålrädsla för alla som kommer i min väg och som lånar mig sina öron en stund.

Vad ska DU göra de närmaste dagarna??? Skriv gärna några rader och berätta!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensam igen

Ett inlägg som får avsluta den här söndagen.

Nu är jag ensam igen. Eller ensam och ensam… Det är jag och de små gröngölingarna som har poppat upp i köket på min superfina paprikaplanta. Just nu är de gröngölingar. De ska bli röda, det blev de i somras. Och de blev inte bara ätbara, de var goda också. Kan du se hur många som är på gång?

Min paprika bär frukt. Kan du se hur många som är på gång?

Det har varit roligt med sällskap av främst Elias i helgen – Fästmön har ju jobbat mest hela tiden. Jag känner mig behövd. Jag har lagat mat (!) och jag har nattvaktat tills sömnen velat infinna sig hos orolig gosse. Jag har inte tjatat… så mycket – tror jag… Men ibland har sällskapet haft väldigt bråttom tillbaka till favorittingesten just nu – datorn…

Och vart tog min bordskavaljer vägen?

I kväll slog jag mig ner i favoritfåtöljen för att läsa om en familj som alltid har fascinerat mig – i den svindyra pocketboken jag köpte från Historiska media. TV:n åkte på för jag ville lyssna till lite nyheter och annat. Men så plötsligt fann jag mig själv glo på… Svenska Hollywoodfruar på TV3! Maj gadd så spännande det var! Min käft var som en fågelholk och ögonen stod ut som råttpi… Nåja… Det höll ju på att bli en fistfight mellan två av fruarna. Två vuxna blondiner som vid et föregående möte kommit på kant med varandra. Jisses… Det var så spännande att jag blev tvungen att ha en sms-dialog med en kompis som jag vet är ett fan av fru Maria.

Men sen skärpte jag till mig – man kan ju inte flamsa hur som helst när man vikarierar som morsa. Vid halv nio-tiden började vi packa ihop Elias saker. Då hade hans mobil slagit av. Han fick igång den själv, men en pin-kod krävdes. Tyvärr inget som jag hade, så jag ringde hans fader – just som denne såg slutet på en film. På bio. Ibland är jag pinsam och korkad, jag visste ju att Jerry och Fritzlan skulle gå till The Flics i kväll! Hur som helst, pin-koden var ju inte i Jerrys huvud utan levererades senare.

Elias och jag åkte för att hämta mamma/Anna. Det blev ett stopp på ICA Heidan för att inhandla frukostvaror – i morgon bitti äter de ju sin frulle i Himlen, medan jag äter min ensam med gröngölingarna här i New Village. Det var väldigt mycket folk som gick in och ut i affären. Vilken tur att den har öppet ända till klockan 22! Och så såg vi två söta små hundar som väntade utanför på nån. Men de glodde också tillbaka på oss så jag vågade inte fota dem.

Det blev en del väntan i bilen.

Nu sitter jag och väntar igen på att kvällens Miss Marple-film har blivit inspelad på DVD-hårddisken så att jag kan titta på den. Det ska bli väldigt skönt att slippa reklamfilmerna! Jag håller för övrigt på att samla underlag för ytterligare ett inlägg om reklamfilmer. Det finns ju massor att skriva om dessa!..

Men i morgon börjar jag den nya veckan med att skriva tre jobbansökningar, städa och tvätta. Det är sånt som måndagar är bra för. Men än så länge är det söndag. Ett tag till.

Livet är kort.

Read Full Post »

Shoppingeftermiddag!

Ett inlägg om när Tofflan och Fästmön åkte till Stormarknaden för att köpa skor – och kom hem med en armé, tre italienare och fem cyprioter.

När Prinskorven överlämnats i sin faders ömma vård fick vi tanter prexenter från Cypern. Bland annat fick vi fem cyprioter i olika färger och styrkor. Det ska bli spännande att prova sig igenom vid ett bra tillfälle (kommande födelsedag eller sista april, kanske?). Ett par har jag smakat tidigare, annat var helt nytt. Spännande! Och TACK!

Fem cyprioter följde med hem.

På Stormarknaden var det som vanligt nåt jävla jippo på gång. Det var inte så lätt att plöja genom massorna av modetokiga småflickor med morsor som var klädda som tonåringar med stridsvagn varuvagn, men det gick.

Första shoppingstoppet blev på Systemet. Jag inhandlade en hel armé starköl. Jag dricker ungefär två burkar starköl varje helg, men nu när det börjar bli varmare tycker jag förstås att det är godare än på vintern = ökad efterfrågan på varan.

En armé med starköl.

Förutom ölen hade jag sagt att vi skulle köpa en flaska rödvin med oss hem till middagen. Det blev tre flaskor, italienare allihop. Två lite dyrare, en billig men ändå mer en medelfyllig.

Tre italienare följde också med hem.

Men det blir ju bara en flaska som öppnas till maten. Jag har valt ut Chiantin eftersom vi ska äta pasta. Chianti brukar inte vara alltför tungt men inte heller blaskigt.

Chianti Barone Ricasoli 2012 serveras till vår middag i afton.

Den här chiantin är också lite mer än medelfyllig. Priset var 89 kronor. Jag återkommer och berättar om den var prisvärd!

Men huvudsyftet med vårt besök på Stormarknaden var naturligtvis inte alkohol. Det var skor som var i fokus. Gympadojor. Skor som man kan gå i utan att få ont. Och faktiskt, jag hade tur och hittade ett par liknande de sköna jag fick av mamma för ganska precis ett år sen till födelsedagen! De årsgamla är vita och blå, de nya vita och svarta. Märket Adidas. Ja, särskilt fantasifull har jag aldrig varit när det gäller kläder, men jag är nöjd med inköpet. Så länge jag inte får ont av att gå i dem, som sagt.

Nya dojor.

Efter denna enooorma shopping (enooorm eftersom jag shoppade nåt i klädväg) var vi helt slut och behövde fylla på förråden. Det blev kaffe och morotskaka.

Morotskaka med mycket valnötter och synliga, rivna morötter (det enda som är bar med morötter är färgen) – plus för det förra, minus för det andra. Men gott var det!

Till bords hade jag den söta Anna.

Den söta.

Det var skönt att vila fötterna en stund efter den hektiska shoppingen (tre affärer fick besök av oss, inklusive Systemet.) Tyvärr fick inte mina öron vila, för bakom Anna satt ett par där 50 procent tycktes älska sin egen röst. H*n pratade typ hela tiden. Ganska högt, dessutom, och inte ett dugg intressant.

Hemma i New Village irriterade jag grannarna med att köra in på gården, men jag orkar inte bära en platta öl från garaget. När jag körde ut igen höll jag 10 km/timmen. Trots det fick jag onda ögat av en kärring kvinna med en unge i kärra – hon fick flytta på sig och sitt ekipage typ en decimeter. Ja, ja…

Nu väntar jag med spänning på middag, för Anna har ett recept som hon har testätit själv. Och nu ska jag få äran! Kyckling är det i och banan, paprika och gorgonzola. Mums! Men Anna hon har visst inte tid att laga mat, för nu joggar hon omkring i sin nya utstyrsel (vårjacka från sin egen mamma, skor från min mamma).

Min röda böna.

Livet är kort. I denna stund mår jag gott. Får jag må lika gott i nästa stund, tro?

Read Full Post »

Att söka jobb

Under åren 2009 och fram till nu har jag sökt massor av jobb. Det är bara att inse att vissa arbetsgivare inte är intresserade PUNKT. Idag såg jag två annonser i lokalblaskan där två ”företag” utlyser tjänster som till synes passar in på mig. Men jag känner att det inte är nån idé att lägga ner nån timmas jobb på att skriva två ambitiösa ansökningar – för dessa arbetsgivare kommer inte att kalla mig till intervju.

Ibland, när jag har kommit till intervju men inte fått det utlysta jobbet, har jag frågat varför. Det svar jag oftast har fått är att man har sökt nån som har nåt i sin CV som jag inte har i min. Det är svider. Jag är 50 år, jag har massor av saker i mitt CV, men ändå är jag inte intressant för vissa arbetsgivare. Vad beror det på? Tror man att jag är gammal och trött, eller? Det är jag INTE! Jag har inte haft en sjukdag sen jag började jobba för över ett år sen nu. Och även om jag har vissa krämpor ska det mycket till för att jag ska stanna hemma och vara sjuk. Skälet är att jag verkligen älskar att jobba – och jag mår bra av det! Jag presterar också, det finns det siffror och statistik på. Men ändå duger jag inte – för vissa. Tänker ibland att dessa kanske har lånat sitt öra till den som tog ifrån mig glädjen att arbeta i januari 2009. Eller också är jag bara värdelös i deras ögon. Inte svårare än så.

Magnus Ivarsson heter en sedan 2005 arbetslös civilingenjör. Han sprejade en jättestor jobbsökarannons på en bullervall vid en motorväg. Den enda som hörde av sig och erbjöd honom ett jobb var ett företag som tyckte att han skulle sälja schampo. Sen hörde förstås Trafikverket av sig – med en räkning på nästan 60 000 kronor för klottersanering…

Har du sökt många jobb och hur gör du då??? Har du fått napp??? Om du har fått nej på tjänster du har sökt, vad har du fått för skäl till det???

Livet är kort.

Read Full Post »