Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘instans’

Ett inlägg om sysselsättning.


 

Flatmopp

”Niklas” fick moppa gratis.

Idag läste jag en riktigt bra och intressant artikel i UppsalaTidningen – senaste numret med artikeln hittar du här – signerad Fredrik Dahlström. Ja, den är så intressant att jag gärna själv hade skrivit den. Bra är den för att den tar upp nåt angeläget och riktigt sjukt fel: det här att arbetslösa får jobba gratis, det så kallade fas 3.

Det sägs att tanken med fas 3 är att hjälpa arbetssökande att komma in på arbetsmarknaden. En väg till jobb, alltså. I artikeln i UppsalaTidningen berättar ”Niklas”, alias en Uppsalabo i 40-årsåldern med småbarn, om sina upplevelser som fas 3-deltagande städare hos företaget Svensk Kommuntjänst AB. ”Niklas” säger att han fick fem minuters introduktion och sen hink och svabb.

OK, hur svårt kan det vara att städa trappor?

undrar du kanske. Ja svårt och svårt… Har man varit arbetslös länge (det har man när man hamnar i fas 3) behöver man ordentlig introduktion OCH handledning. ”Niklas” fick inte handledning heller. I hans arbetslag ingick inte ens nån ordinarie personal. 

Enligt reglerna för fas 3 ska arbetet inte ersätta ordinarie personal som ju får lön för jobbet. Samtidigt ska ett fas 3-jobb var så arbetslikt som möjligt. Enligt verksamhetschefen Kjell Karlsson vid Svensk Kommuntjänst AB har en handledare från företaget varit på plats. Vidare menar han att ”Niklas” med flera inte har ersatt ordinarie arbetskraft eftersom de utförde ett tillfälligt uppdrag. Men hur tillfälligt är ett uppdrag? Företaget får ju hela tiden just uppdrag. Och om man anlitar en underleverantör, i det här fallet ett gäng fas 3-människor, bör man väl betala den leverantören? Jag förespråkar nämligen lön för utfört arbete, gör inte du? (<== retorisk fråga)

Fas 3-städarna blev alltmer missnöjda , men fick bara mer städjobb. Och så fick de höra att de var omotiverade. Hot om utebliven ersättning (aktivitetsstöd eller försörjningsstöd är det nog som avses, även om det står a-kassa i artikeln. Jag tror inte att man får a-kassa i fas 3.) kom också från företaget. Genom att meddela Arbetsförmedlingen/motsvarande instans att deltagarna inte sköter sig kan deltagarna bli av med de futtiga pengarna som aktivitetsstöd och försörjningsstöd (existensminimum) ger.

Knuten näve

Man utsätts för hot om utebliven ersättning redan från början.

Just dessa hot är man utsatt för redan i början som arbetssökande när man får a-kassa – trots att vi är många som har betalat vår a-kasseavgift varje månad i hela vårt yrkesverksamma liv (även när vi är arbetslösa – och får ersättning från… a-kassan…). Visst är det bra med en viss press på sig att aktivt söka jobb, men jag är väldigt less på att det hela tiden förutsätts att man är ute efter att lura till sig pengar och sko sig på systemet. Det är liksom inte värt det. Min a-kassa är mindre än en tredjedel av den lön jag hade på min senaste visstidsanställning. Aktivitetsstöd och försörjningsstöd är ännu lägre. Vem kan leva på detta i längden? Inte nog med att det är förnedrande och socialt isolerande att gå utan jobb länge, det är förödande för ens ekonomi. De ynka slantar man får i ersättning är inte värda att försöka lura till sig, de räcker ju inte. Jag vill dessutom påminna om att a-kassan inte är höjd på 13 år.

Det finns bra företag och empatiska arbetsgivare som vill ge människor en chans. Gynna dessa! Men straffa de företag som skoningslöst utnyttjar människor i en utsatt situation! Vidare efterlyser jag bättre kontroll av företag som erbjuder fas 3-jobb. Och ansvaret för den kontrollen borde rimligtvis bäras av Arbetsförmedlingen, som ju är den gemensamma nämnaren i detta.


Känner du till nåt bra företag/organisation som ger långtidsarbetslösa vettig sysselsättning utan att utnyttja dem för gratisjobb? Tipsa gärna i en kommentar nedan!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg mitt i veckan. Och ändå i slutet.


 

Toffelfötter på balkongräcket

Toffelfötterna ska vara lediga i några dar.

Onsdag står det i kalendern idag. Mitt i veckan. Ändå kan man säga att det är i slutet. För i morgon är det röd dag och då arbetar inga kontorsråttor. På fredag har min arbetsplats tjänstgöringsfri dag. Jag la för säkerhets skull in om semester också. Hur som helst. Ledig ska jag vara och skönt ska det bli.

Stämningen tjocknar allt mer här. Jag förstår inte allt som händer. Till exempel ordnar jag ett nytt parkeringstillstånd via en egen kontakt i stället för hos den instans som jag blev hänvisad till. Där kan det nämligen ta flera månader att få en sån lapp. Jag tänker inte förödmjuka mig och tigga hos den som har ansvaret just nu. Det räckte med att jag frågade igår och blev hänvisad annorstädes. Det hade ju annars räckt med en liten skriftlig justering på befintligt tillstånd. Orkar inte tjafsa. Har blivit en fena på att fixa på egen hand, via andra. Ett tillstånd behöver jag emellertid, för även om den här veckan är kort ska jag ju sen åka hit och parkera ungefär fyra veckor till.

Idag är jag extra glad att jag bilpendlar, för övrigt. Under de här månaderna har jag så gott som varje vecka läst om strul med tågen. Det har varit allt från snö på spåren till elfel. Just nu är det till exempel

signalfel på grund av en nedriven kontaktledning och elfel på grund av en gräsbrand

Trafikverket försöker sätta in ersättningsbussar, men när massorna av pendlare ska ta sig till och från jobben räcker bussarna inte till. Nej, det finns inga skäl till att inte bilpendla den här sträckan!

Det känns som om värmen börjar komma tillbaka så sakteliga igen. I morse var det soligt och lite varmare än igår. Fast inte som i helgen som var. Idag slutar jag klockan 15. Då blir det en tur till Stormarknaden där jag ska besöka en viss affär för att inhandla vätska som kan kylas och inmundigas lediga, varma dagar. Jag är nämligen optimist. Jag tror att sommaren är på väg nu.

Två kupor öl

Att inmundigas kyld.

På torsdag har jag namnsdag. Det firar jag med att ta itu med en ny strykhög som ligger respektive hänger och väntar på järn, bräda och mina kraftfulla (nåja…) armar. Jag ska också ägna lite tid åt att söka ett par intressanta tjänster jag har sett utannonserade. På fredag väntar spiken i armen och jag har redan halvt hysteriskt redogjort för min nålrädsla för alla som kommer i min väg och som lånar mig sina öron en stund.

Vad ska DU göra de närmaste dagarna??? Skriv gärna några rader och berätta!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fnissigt inlägg.


Ibland blir det fel
. Ibland blir det dessutom roligt när det blir fel. Skitkul blir det när SvT Uppland skriver på sin webbplats vad vi länsinvånare tycker om väntetider i vården:

Skärmklipp Ormiliga

Ormiliga. Det tycker vi länsinvånare om väntetiderna i vården.


Och frågan är
vem som är den där ormen i ligan – är det Sjukstugan som illustrerar artikeln eller är det instansen som nämns i texten? Inte många rätt där, inte…

Vad gäller det artikeln egentligen handlar om förvånar mig för övrigt inte ett smack. Uruselt resultat – som vanligt! Det i sig kan göra att man sätter skrattet i vrångstrupen.


Livet är kort. Ett gott – och framför allt rått – skratt förlänger mitt liv, helt klart.

Read Full Post »

Ett inlägg om kritik, grundlagsskydd och hur man kan använda kritik konstruktivt.


Kritik som handlar om jobbet
förekommer nog på alla arbetsplatser. Man pratar i fikarummet, man pratar med sina förtrogna, man pratar med sin chef. Och ibland lyftar man sin kritik högre eller kanske till media. Vårdförbundet har en intressant artikel om detta i sin webbtidning Vårdfokus. Det intressanta med artikeln är kanske mest det faktum att arbetsgivaren rekommenderas att använda kritiken i stället för att bryta mot grundlagen genom att efterfråga källa…

En rädd rånar-Toffla

Munkavle på?

En medarbetare som arbetar inom offentlig sektor har rätt att framföra kritik. Men trots att vi i Sverige har meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i våra grundlagar försöker chefer ofta både jaga rätt på källan – om den är anonym – och lägga munkavle på de anställde. Sophie Thörne är arbetsrättschef på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I artikeln menar hon att detta beteende kanske beror på okunskap. En chef kanske inte har onda avsikter, utan kanske är pressad och stressad av att det är oroligt på jobbet samtidigt som media trycker på utifrån.

Men det intressanta i den här artikeln är Sophie Thörne rekommenderar cheferna att vända lite på steken. Att fånga kritiken i stället för att ifrågasätta den. Hon säger bland annat:

[…] En chef får inte utöva påtryckningar på den som har framfört kritik, men kan kalla till samtal för att få veta mer. Det kan ses som en del av ett kvalitetssäkringsarbete. […]

Kanske finns det anställda som skulle bli lite smått oroliga om de hade framfört kritik och min chef ville träffas och prata om det. Men har man gått ut offentligt med kritiken är man ju, så att säga, redan avslöjad. Och det samtal chefen kallar till måste ha ett tydligt syfte så att det inte upplevs som ett hot eller ett straff.

Vad händer med chefer som kritiserar kritikerna bland de anställda då? Tja, även om det är förbjudet…

[…] Brott mot efterforskningsförbudet och mot repressalieförbudet, som är en förstärkning av meddelarfriheten, är straffsanktionerat. […]

…händer det inte särskilt mycket, enligt Sophie Thörne:

[…] Att ingripa mot anställda för att de har använt sig av meddelarfriheten kan leda till åtal. Men jag kan inte komma på att något fall har lett till fällande dom […]

Min personliga uppfattning är att kritik helst bör framföras internt i organisationen, inte i media. För att ta ett fiktivt exempel: Om jag upplever att arbetet på min avdelning inte fungerar optimalt och att avdelningen ofta får kritik från andra avdelningar kring allt från närvaro och bemötande till utförda arbetsuppgifter är det ju smart om jag först försöker prata med mina berörda kollegor. Om det inte gör nån skillnad eller om det av nån anledning inte går, vänder jag mig till chefen. Sätts ingen process igång från det hållet går jag till chefens chef. Kanske. Är det ett större problem än i mitt exempel ovan, det vill säga om människor far illa eller riskerar att skadas eller dö, går jag utanför organisationen. Media kanske inte är mitt första val då heller.

Men är det ett problem som borde kunna lösas internt bör det också lösas där. Och finns det ingen vilja att lösa problemet inom varken avdelningen eller via chefen, då skulle jag söka mig därifrån. För hur skulle jag kunna göra ett bra jobb på en arbetsplats där jag upplever att arbetssättet inte fungerar?

Vad tycker du om kritik på arbetsplatsen??? Vågar du kritisera öppet? Finns det något läge där du skulle gå till media eller någon instans utanför organisationen?Skriv gärna några rader i en kommentar, jag är nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »