Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘övergiven’

Ett inlägg om en bok.


 

Både FEM och jag har läst Millie Birds bok om döda saker.  Här kommer min lilla recension:


Millie Birds bok om döda sakerDet är februari 
och målet för min bokmånad är att läsa fler andra böcker än deckare. Då passade det alldeles utmärkt att grabba tag i Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis. Den lilla pocketboken på cirka 250 sidor ser vid första anblicken ut som en barnbok. Är den lättläst också, tro?

Det enda som egentligen är barnsligt med den här boken är dess huvudperson. Millie är sju år och hon har en bok som hon antecknar döda saker i. En av de döda sakerna är hennes pappa. En dag försvinner hennes mamma i sina guldskor i stormarknaden dessutom. Millie bestämmer sig för att hitta henne. Som tur är träffar hon på maskinskrivaren Karl och den skrikande Agatha Pantha. Trion ger sig av på en roadtrip tillsammans med en skyltdocka i jakten på Millies mamma.

Vissa saker i boken är rentav dråpliga, medan andra är väldigt sorgliga. Jag slås av de båda gamlingarnas ensamhet – de är precis lika ensamma och övergivna som barnet Millie. Så mitt skratt åt sånt jag citerade här på bloggen tidigare fastnar i halsen. Millie funderar nämligen väldigt mycket på döden. Hon är genuint intresserad av den och den skrämmer henne egentligen inte. Inte förrän hon tänker att det kan finnas flera himlar:

[…] Tanken träffar henne som en spark i magen: Får jag komma till samma himmel som min pappa? Och sedan, mer panikslagen: Vilken himmel kom han till? Hon tänkte aldrig på att fråga. […]

Den här boken handlar om en märklig liten flicka som hanterar sorg och förlust på en sjuårings sätt – och samtidigt väldigt moget. Det är en väldigt annorlunda bok. Bitvis tycker jag att den är jobbig och alltför konstig, bitvis tar den sig rakt in i hjärtat mitt.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.

 

Medan andra lekte

Om det finns nånting jag hatar så är det krig. Ändå kan jag aldrig ens försöka att sätta mig in i hur det känns för dem som har upplevt ett krig. Som min pappa. Han var 15 år när han kom till Sverige. Räddad. I boken Medan andra lekte av Sally Trench, lånad av Fästmöns snälla mamma, tvingas flickan Fran rädda sig själv under kriget i Bosnien.

Kriget kommer smygande till den lilla bosniska byn där tolvåriga Fran bor. En dag bryter helvetet löst. Föräldrarna tas till fånga – eller dödas. Fran tvingas kämpa mot svält, kyla och… sin tro. Hon träffar gamla vänner och nya, bildar en ny liten familj med några övergivna småbarn. En dag tar kriget slut. Hur många är offer? Hur många har mördats? Hur många har överlevt?

Den här boken börjar lite segt med att författaren berättar hur hon tog sig till Bosnien för att jobba som hjälparbetare för att få fram mat och medicin till dem som drabbats av kriget. Men sen skriver hon Frans historia. En fiktiv berättelse, visserligen. Den skulle dock kunna vara sann. Naket och rakt på sak berättar Sally Trench om krigets vedermödor, sett ur en tolvårig flickas ögon. En stark berättelse!

Toffelomdömet om boken blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

I natt blev det lite mer sömn än den föregående natten. Men inte tillräckligt. Jag känner att jag är seg i roten och jag är yr – jag vinglade till i korridoren på jobbet i morse och fick ta stöd av väggen. Men tyvärr, tyvärr du som avskyr eller hatar mig – jag tänker inte dö den här gången heller. Jag är jävligt envis.

Satt som vanligt lite för länge vid datorn i morse (ja, det är ovana som får mer och mer tid). När jag kom ut från badrummet efter tandborstningen och skulle börja packa mig iväg noterade jag att jag hade fått ett sms. Det var Lucille, som egentligen heter nånting heeelt annat, som undrade om hon kunde få lift till jobbet idag. Hon var sen, hon var trött och dessutom hade hon lämnat busskortet till sin dotter. Klart hon fick åka med! Vi strålade samman några minuter senare och jag frågade lite halvt på skämt om hon hade messat själv eller om dottern hade hjälpt henne (hon har inte klarat av att messa tidigare). Men nu gick det fint, berättade hon, för hon hade fått en ny och enkel mobil av maken.

Vi skrattade lite och jag blev så uppspelt av mitt morgonsällskap att jag glömde hundscarfen hemma. Dock inte vantarna. Jaa, jag kör bil med de orange och det går alldeles utmärkt. Däremot blev det ingen duettsång med Sarah Dawn Finer i morse – jag ville bespara Lucille detta.

PongoscarfOrange vantar
Kallt om halsen men inte om händerna.


Det var emellertid inte riktigt lika kallt
i morse som igår. Termometern visade bara en minusgrad, medan den ju var nere på sex igår morse.

Idag på förmiddagen har jag en sista (?) avstämning med Lille M om webbplatsen jag har byggt för Huset. Vi ska gå igenom en del synpunkter jag har fått (några har jag redan åtgärdat, andra vill jag diskutera först). Vidare ska jag ska ytterligare en flik och måste visa Lille M hur det funkar att lägga in dokument. Nehej, det blev framflyttat till i morgon på grund av sjukdom, så jag är på möte i stället!

Morgonen började mindre bra, för rätt som det var slutade datormusen att fungera. Bara tvärt så där la den av. Batteriet, förstås! Sprang ner till vaktmästeriet och började leta. Johans plats såg övergiven ut och H var inte där. Skenade upp igen och mötte då H, frågade var batterier fanns och skenade ner igen. Jag är nog inte den mest populära hos Blondie som stod och försökte fixa till dörren in till institutionen som började låta som en ylande varg igår eftermiddag. Före de fyra turerna in eller ut var jag nämligen ut på toa också. Totalt sex gånger fick Blondie sluta arbeta. Men jag fick tag i mitt batteri och nu funkar musen som den ska.

Solen har tittat fram och jag tror att det blir ytterligare en fin vårdag. Tänk om jag kunde tillåta mig att njuta lite. Tänk om min kropp kunde vila en stund. För än borde ju inte paniken vara här, jag har ju nästan två månaders frist.

Har du varit med om några äventyr idag på morgonen???


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagarna och timmarna går, bloggen ser allt mer övergiven ut. Det gör så ont och det är så trist och den som tror att jag njuter av pausen tror helt fel. Det är riktigt plågsamt. Men jag skriver ändå, skriver inlägg som sparas som utkast. Utkast som kanske publiceras rätt som det är. Men det är inte roligt att skriva längre, det är bara som en av de basala behoven en människa har – du vet: äta, skita, sova, typ… Och så älska däremellan och slutligen dö. Slockna.

regnigt jobbfönster januari 2013

Regn eller tårar?


Jag går i alla fall in
och läser alla kommentarer jag får, men jag besvarar inga. Jag sparar bara på alla vänliga ord och tankar. När jag har hämtat lite krafter ska jag visa att jag inte har tystnat. Mina ord finns kvar. Mina tankar finns kvar i cyberspace. Om du lyssnar riktigt nog hör du dem. Men du måste lyssna på rätt sätt.


Livet är kort.

Read Full Post »