Tappar…

Ett inlägg, bara.

---

 

Det känns som om jag håller på att tappa fotfästet. Faller, fast jag borde ha en förvärvad betongklump runt fötterna. Och inte bara jag. Det gör ont att se människor runt omkring mig falla och tappa fotfästet. Duktiga, smarta, vänliga människor. Snart är det bara robotar och ja-sägare kvar. Tyvärr är det så att nån ja-sägare blir jag aldrig. Lyckades inte DLF* banka vett i mig kring detta, lyckas ingen annan heller. Jag är vuxen. Jag står för mina handlingar. För övrigt kan jag erkänna när jag har fel också – vilket ju inte är särskilt ofta (<=== ironiskt skämt!).

Himlen utanför mitt arbetsrumsfönster hemma igår kväll.

Även om jag försöker förklara hur det känns kan jag inte göra det fullt ut och i öppna ordalag. Det finns flera skäl till det. Ett av dem är att jag skulle hänga ut andra människor då. Människor jag tycker om och som behöver få bestämma själva om de vill blotta sig eller inte. För egen del har jag inte så mycket att dölja, egentligen. Det handlar mest om att jag inte vill blotta mig totalt. För övrigt finns det ju människor som tror att de känner mig bara för att det läser (vissa av) mina blogginlägg och kanske har gjort så under lång tid. Men vi har inte träffats i verkliga livet, vi har inte umgåtts, vi har inte delat saker. Det är bara jag som har delat med mig av vissa känslor och upplevelser – på bloggen. Det är inte du som läser. Du har, på din höjd, kommenterat. Men du har också trampat på mina känslor och upplevelser ibland – kanske för att jag inte skriver ut ”allt”.

Jag har också trampat. Jag har trampat, hånskrattat, raljerat, spytt galla över… många. Men glöm inte bort att den jag allra mest har misshandlat är mig själv. Har du inte sett det, då har du inte förstått det jag har skrivit. Eller då har mina ord inte nått fram på rätt sätt till ditt hjärta.

Livegenskapen närmar sig… Varje gång dör en liten del av mig. För varje dag tappar jag en bit av den som var jag. Från att ha varit en ilsken – men glad – person med stor självkänsla och hyfsat självförtroende har jag blivit en grå gammal människa som inte tror sig ha nån framtid. Jag har åldrats 50 år under fem år. Och nej. Jag kommer aldrig att tacka DLF för det, trots att h*n en gång trodde det.

*DLF = Den Lille Fjanten, en obehaglig person som jag delade alltför mycket tid med i ett före detta liv

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbsökeri: Steg fem och sex: kontakter samt kropp och själ

Ett inlägg om livet som arbetssökande.

För ett tag sen skrev jag om de fyra första stegen i mitt jobbsökeri. Nu tänker jag fortsätta på temat och gå in lite mer på kropp och själ samt mänskliga kontakter. Nätverkande, gillar en del att kalla det senare och det är väl exakt vad det är.

Nätverk.

Förra gången jag var arbetssökande dröjde det lång tid innan jag fick jobb. Av detta lärde jag mig, den hårda vägen, alltså, att man i de flesta fall inte får jobb via annonser utan via sina kontakter. Därför är det viktigt att man tar sig en rejäl funderare på sina kontakter, vilka som ingår i just mitt nätverk, så att säga. Vänner, bekanta och familj vet jag ju vilka de är, men vilka är mina yrkeskontakter?

Ett bra ställe att nätverka på är LinkedIn. Jag registrerade mig där för nån månad sen och det är ett riktigt bra ställe. Främst av allt har man stort utrymme även i gratisversionen att lägga upp sina yrkeserfarenheter och sina utbildningar. Man kan lägga upp filer och länkar, vilket är utmärkt om man vill visa upp arbetsprover. Jag kan ange vad just jag är bra på, mina språkkunskaper, datakunskaper, ideellt arbete, vad jag har publicerat, visa upp mina examensbevis, lägga upp en bild på dig själv – kort sagt, visa vilken tillgång jag är! Jag skriver alltid min LinkedIn-URL i mina ansökningar. För en viss del av informationen om mig kan alla se, annan information måste man ha konto för att kunna se.

Därtill kan man hitta yrkeskontakter på LinkedIn, det vill säga kollegor och affärskontakter man har haft. Genom att bjuda in till kontakt och acceptera varandra kan man också be om rekommendationer. Jag har i skrivande stund fått åtta stycken från personer jag har arbetat med på ett eller annat sätt, på olika håll. Detta är guld värt!

Förutom kontaktskapande och presentation av sig själv som yrkesperson finns det grupper på LinkedIn man kan gå med i. Det kan vara antingen grupper som diskuterar särskilda yrkesrelaterade ämnen eller grupper där man hittar platsannonser för just den typen av jobb man  söker… Inte helt fel…

Men ibland måste man också träffa människor ute i verkliga livet. Odla sina kontakter där. Då är det viktigt att man sköter sin hälsa och sitt utseende. Hel och ren är grundförutsättningar, men det är också viktigt att sköta sin kropp och sina tänder, sitt hår etc,. Jag klipper mig regelbundet, för det är viktigt att se vårdad ut. När det gäller kläder kan jag gå i mjukisbrallor och linne hemma, men aldrig ute. I stället har jag börjat använda mina fina tröjor/t-shirtar när jag lämnar hemmet, så att säga. För vem vet, jag kanske träffar på en bra kontakt när jag går och handlar eller på väg till frissan.

Med den här frisyren har man ingen framgång.

Det är viktigt att tillåta sig att må bra, trots att man är arbetssökande. Vi har hamnat i arbetslöshet av olika skäl, men det är vårt eget problem att ta oss ur eländet. Det kan ingen annan göra åt oss. För mig är det också viktigt att inte bara var hård mot mig själv utan också belöna mig när jag har gjort nåt bra. För mig personligen är det också viktigt att omge mig med människor som ger mig kraft och kanske till och med näringsrik pepp. Det handlar inte om att enbart omge sig med ja-sägare utan att helt enkelt tacka nej till energislukare. Ibland är det nödvändigt att ta paus från vissa människor. För det hjälper inte min självkänsla och mitt självförtroende ett smack om jag bara för höra negativa saker om min person eller mina åsikter.

Motsatt gäller också att jag inte själv blir en energislukare utan nån som faktiskt kan peppa och inspirera andra. Jag vet inte om jag är så jättebra på det, så jag ser det som en utmaning att bli det. Åtminstone bli bättre på det.

Varje dag är en prövning, men varje dag är också en övning och en bit på väg till ett nytt jobb. Det är nåt jag tänker på när jag sätter dagens fem, sex delmål.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tiden och rutiner

Ett inlägg om det här med att göra nånting meningsfullt under en vardag.

Jag måste få återkomma till det här med tiden och att fylla sin vardag! När man är arbetssökande är det så lätt att tappa rutiner, att låta sig falla ner i kravlöshet och samtidigt svårmod. Vem behöver en? Vem behöver jag?

När tiden har gått i krasch

skulle kunna vara titeln på min kommande bok, för jag är expert på detta. Men så blir inte titeln!

När tiden har gått i krasch…

 

Därför tänkte jag blogga om det igen, i stället. För bloggen är min ventil! Egentligen bloggar jag bara för att få skriva och få ventilera. Jag vill inte belasta min familj med alla mina tankar och ord, så där har bloggen ett viktigt syfte. Egentligen är jag inte heller intresserad av att chatta med kända och okända människor via kommentarsfälten. Men jag tycker ofta att kommentarer från läsare inspirerar mig eller får mig att fundera – därför tillåter jag dem. För att kommentera på nåns blogg är ingen jäkla rättighet som alla har – det är en möjlighet som tilldelas läsarna av den som skriver. Därför kräver jag i gengäld ett visst mått av hyfs och respekt från den som kommenterar. Om man inte klarar det blir man till sist blockerad.

Det handlar inte om att jag omger mig med ja-sägare. Det tycker jag är rentav fräckt att påstå mot dem som kommenterar här! Men jag tar inte nån skit. Tonen ska vara hyfsad och respektfull. Har man egna åsikter som man mycket starkt vill framhäva kan man ju kanske med fördel presentera på sin egen blogg. Om man nu inte är ett ökänt webbtroll som flaxar mellan bloggarna i brist på att göra annat här i livet…

Det här tecknade webbtrollet är faktiskt ganska likt mitt eget personliga webbtroll, som jag har sett arkivbilder av.

I min vardag försöker jag hålla strikt på vissa rutiner – nu när ingen annan talar om för mig mellan vilka tider jag ska befinna mig på arbetet och vad jag ska göra där. Jag har hittills gått upp klockan sju varje vardag för att skjutsa Fästmön till jobbet. Nästa vecka börjar hon på sitt vanliga schema igen och då kan det bli lite avvikelser. Men just nu gör detta att jag kommer upp i tid och att jag gör nåt nyttigt och vettigt. Anna uppskattar nämligen att jag skjutsar henne till jobbet, men det är inget krav hon ställer.

Morgonen inleds med att skriva ett eller två blogginlägg. Därefter sätter jag igång med att leta jobb att söka och att skriva ansökningar. Det kan ta mellan ett par timmar och resten av dan, kanske till och med in på kvällen. För jag har bestämt mig för att söka minst tre jobb om dan på vardagar – om jag inte gör nån annan arbetsrelaterad aktivitet. För varje sån aktivitet minskar antalet sökningar. Det här gör att jag har stenkoll på vilka tjänster som är utlysta och jag upprätthåller en hyfsad klass – och fart! – på att skriva jobbansökningar…

Frukost brukar jag inta nånstans mellan elva och tolv, vanligen. Ibland gör jag en utflykt till Tokerian, ibland gör jag lite längre utflykter. Det beror på hur jag mår och vad jag har planerat för.

På eftermiddagen fortsätter jag jobbsökeriet. Om jag blir färdig i hyfsad tid brukar jag ringa mamma och kanske läsa en stund. Strax före klockan 16 är det dags att åka och hämta Anna från jobbet. Jag brukar sno ihop nåt ätbart åt oss och sen spelar vi Wordfeud eller Quiz Battle eller glor på TV eller pratar eller läser eller… tja, gör nåt som vanliga människor gör.

För det mesta hoppar jag i säng när Anna gör det, ibland har hon gymnastikprogram innan sänggående och då flamsar vi så det är nästan omöjligt att komma till ro.

På natten sover jag. Vissa nätter sover jag bra, andra mindre bra, med sönderhackad sömn. Men tack vare operationen i vintras sover jag betydligt mer och bättre än innan dess.

Hur ser en typisk vardag ut hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! För jag är genuint intresserad!

Livet är kort.

Read Full Post »

En tisdag, en ny dag och en städdag!

Ett inlägg om städning, om att hitta knep och om att vara stark.

En ny dag. Jag är tacksam att jag vaknar till en sån, även om jag då och då inte vill vakna. Termometern visade 20 grader utomhus redan vid sjutiden när jag klev upp. Igår kväll var jag så trött att jag slocknade före klockan 23, tror jag. Det var nog en kombination av öl och värme. Men jag är morgonmänniska, helt klart! Dagarna blir lite långa, emellertid, när man vaknar tidigt och inte ska gå iväg till nåt jobb.

Varmt och nästan kvavt idag, disigt. Inte optimalt städväder, men det är bestämt sen länge att jag har en dejt med Snabeldraken. När jag öppnade städskåpet och tittade på den insåg jag att själva städskåpet också skulle må bra av att städas…

Snabeldraken står i ett skåp som behöver städas…

Det är ganska skitigt här hemma. Jag har inte städat på ett par veckor och när man har öppet överallt kommer det gärna in saker. Damm, till exempel. Det finns det så gott om att näsan har betett sig konstigt sen jag kom hem från Stockholm…

Jag gillar att städa! Det finns människor som föraktfullt fnyser att jag städar för ofta. Nu är jag av den uppfattningen att var och en gör som den vill. Jag skulle aldrig kommentera deras damm eller oordning – eller ordning, för den delen! Men städning ger mig en känsla av belåtenhet. När jag är färdig har jag utfört ett arbete och ser ett resultat. Samtidigt använder jag ofta städningen när jag inte mår så bra. Det är bättre att städa än att sitta på golvet i ett hörn av sovrummet och ha vrålångest, eller hur? Eller att slåss… Eller att kasta saker i väggarna… Just det. Och jag är en fridens kvinna, tro det eller ej. (Däremot går jag igång när man attackerar min person ständigt och jämt. Tur att Man Själv är så förträfflig, då…)

Nej, det är inte lätt att alltid vara stark och att alltid se allting positivt. Men du ska veta att jag försöker! Jag anstränger mig så till den milda grad att jag blir väldigt trött. Det går bra. Ansträngningen gör att jag kan stänga ute bruset, i alla fall av och till, och då behöver jag inte hålla för öronen när jag är ute bland folk.

Jag behöver inte alltid hålla för öronen.

På tal om folk är jag nog mest stolt över det faktum att jag i lördags pallade att befinna mig bland 59 999 andra människor i en parad. Det är träning, det! Fästmön frågade hur jag lyckas klara av det. Jag har mina verktyg och knep, men just i den situationen föreställde jag mig att det bara var Anna och jag som var ute och gick. Jag inneslöt oss i ett eget rum dit inga andra kunde nå. Och det funkade! Tanken har en väldig kraft!..

Var stark-elefanten fick jag av Den Hjärtegoda i våras. Den står vid min dator.

Lite ont i huvudet har jag idag. Aj aj, det blev för mycket flytande och för lite fast intag igår. Men jag tog faktiskt ett par knäckemackor och en kexchoklad när jag kom hem på kvällen. Idag måste jag gå över till Tokerian och handla. Det finns inte ens mjölk hemma. Jag ska kolla om skåpen fortfarande är trasiga…

Trasiga skåp på Tokerian. Den här bilden tog jag den 28 juli.

Men nu kommer jag snart inte undan längre! Ska kolla mejlen och därefter sätta fart med dammtrasa och dammvippa. Eller också börjar jag i badrummet… Vilken tur att jag ska göra nåt betydligt roligare i morgon, nämligen åka in till Stockholm och träffa AW!

Vad händer hos dig idag då??? Skriv gärna en rad och berätta så jag har nåt att läsa när jag tar paus från vippan, trasan och Snabeldraken!

Och ja just det! Jag gillar när människor har en trevlig ton. Att säga att de som har det ”bara är ja-sägare” tycker jag är att fälla ett väldigt elakt omdöme om dessa människor som faktiskt stöttar och peppar mig, inte vill trycka till mig så fort de öppnar käften. Inte konstigt att de blir lite förargade…

Livet är kort.

Read Full Post »

V vägrar vara med och skaffa ny höna/tupp

Uppdaterat inlägg!
När man går in och läser kommentarerna till artikeln på lokalblaskans hemsida inser man att de som kommenterar inte vet hur många personer den förra direktören själv har varit med och sparkat.  Om tidningen hade grävt lite hade man kommit fram till att Majoritetsrådet bara har varit med och sparkat tre chefer (inklusive denna senaste), medan dirren varit med och sparkat ett tiotal personer (minst!), såväl chefer som medarbetare. Vidare gissar jag att förra direktörens politiska hemvist är densamma som Majoritetsrådets, vilket INTE borde göra detta till en politisk fråga. Men detta är spekulation. Och att tro är att icke veta. För övrigt tycker jag fortfarande att det är ett hemskt slut på ett långt yrkesliv. INGEN borde drabbas av såna här blixtar från en klar himmel, vare sig de är chefer eller simpla medarbetare. Detta står för en otroligt krass människosyn.

Maj gadd! Läste just på lokalblaskans hemsida att Vänsterpartiet har gjort ett litet utspel: partiet vägrar att vara med när det ska rekryteras ny höna/tupp till Länets Lokala Sandlåda (LLS). Skälet är att man anser att det inte spelar nån roll vem som rekryteras – Majoritetsrådet kan inte samarbeta med nån.

Tupp, tupp men ingen höna, eller? Ingen Vänster i alla fall.

Men det är väl bara himla dumt?! Jag tycker det låter lite småtjurigt och barnsligt att vägra vara med i rekryteringsprocessen. Då kan man ju liksom inte komma och gnälla senare om det skulle bli alldeles bort i tok.

Samtidigt känner jag ju till en del av spelet bakom kulisserna. Det skulle inte förvåna mig ett smack om det redan finns en utsedd kandidat. Det är ju så det brukar gå till. LLS har ju åtskilliga gånger petat/sparkat/köpt ut folk som inte passar in/duger/har egna åsikter. Det har skrivits en hel del om det i lokalblaskan, men journalisterna har bara grävt väldigt grunt och på chefsnivå. Det är väl det som är intressant. Men alla avgångsvederlag kostar ju skattebetalarna pengar, inte bara chefernas. Samtidigt förstår jag tidningen som ju är i nån sorts beroendeställning, kan man tänka, gentemot Kolossen vad gäller annonsintäkter. Fast å andra sidan har ju lokalblaskan ingen konkurrent som kan bjuda lite motstånd.

Den Lille Fjanten, (DLF), brukade ofta säga att Majoritetsrådet hade nån sorts bokstavskombination. Det tycker jag var oerhört kränkande – för alla parter. Men en ledare måste ju Kolossen ha – eftersom man vägrar inse att det är dags att lägga ner skiten sig själv. Låt staten ta över Sjukstugan i Backen igen, rensa upp bland chefer och direktörer där samt låt kommunerna ta över Första Linjen – det skulle vara mitt recept om jag vore doktor. Men det är jag ju inte. Jag är ju blott en Toffla.

Ett passande citat i sammanhanget är från Sarah Dawn Finers Nu vet du hur det känns på albumet Sanningen kommer om natten:

[…] Nu vet du hur det känns,

det syns i dina ögon

Du behöver inte säga nåt,

jag vet exakt vad du är med om

Nu vet du hur det känns, 

att vara den som förlorar […]

*DLF = en samling ja-sägare som bara slår på den som vågar ha en åsikt

Livet är kort.

Read Full Post »

Ekonomi på jobbet: Åtta sätt att döda kreativiteten

Tidigare i morse läste jag en artikel i en lokal blaska som man verkligen kan läsa ironiskt. Dessutom var den införd på ekonomisidan, under sidans rubrik På jobbet. Som du ser skojade jag till det redan i rubriken till det här inlägget och fick till en ironisk tvist.

Hur som helst, Charlotte Simonson, som har skrivit artikeln, kan ju inte hjälpa att hon jobbar där hon jobbar, men hon har ställt samman åtta sätt att döda kreativiteten på en arbetsplats. Och tänk, det är som att studera en handbok för vissa före detta chefer! Notera att jag skrev före detta. Ja ja mens! Lagen om karma.

Här kommer de åtta sätten. Exemplen vid varje sätt är dock mina:

1. Gör arbetsgruppen homogen. Alltså alla i arbetsgruppen ska vara likadana. Blanda inte in nån ny kompetens i gruppen. Ett exempel: alla är kvinnor runt 35 – 40 år med småbarn.
2. Ta inga risker. Om det dyker upp en ny idé – räkna på vad den kan kosta. Nya idéer kan vara alldeles för osäkra och kostsamma. Ett exempel: säg nej till allt från den som vill utveckla arbete, arbetssätt, arbetsuppgifter etc.
3. Ge ingen uppmuntran. Beröm och uppskattning kan få folk att våga testa nya saker, men här ska vi göra som vi alltid har gjort. Ett exempel: ge folk tråkiga och tjocka böcker i present, som jobbet betalar, förstås. Då har de nåt att sysselsätta sig med i stället för att komma med nya idéer. Eller säg möjligen: ”Jag tror på dig!” och dra sen undan mattan för vederbörande.
4. Tolerera inga misslyckanden. Misslyckanden ska fördömas. På så sätt minskar självförtroende och mod hos medarbetaren som annars riskerar att lära sig av misstaget. Förminska, skäll ut och bestraffa! Ett exempel: tolerera bara misstag bland dem som är homogena i gruppen. Den som sticker ut, till exempel en homosexuell, ska givetvis förminskas för sexualitet har ju med jobbet att göra.
5. Förbjud kafferaster. Sitt vid datorn hela arbetsdagen och ta inga pauser. Pauser ger tanken fritt utrymme och det kan ge upphov till kreativitet. Diskussioner, miljöombyte, en promenad och liknande riskerar också ett öka kreativiteten. Ett exempel: låt den homogena gruppen fika i trekvart när det inte är fikarast i stället så att andra avdelningar/motsvarande reagerar. Den homogena gruppen ägnar stor del av den fikarasten åt att prata barn och snacka skit om den som inte tar fikarast när det inte är… fikarast. Men låt sen den homogena gruppen slippa lunch så att gruppmedlemmarna kan gå hem från arbetet klockan 14.
6. Ta kreativitet för given. Kreativitet ska vara statiskt och nåt som bara vissa har. En del menar att den går att träna upp. Ett exempel: nej, nej, nej! Kväv redan i lindan såna tankar och sänd ner den som uttrycker sånt här i källaren för att rensa förråd!
7. Omge dig med lakejer. Omge dig med ja-sägare. Då minskar du risken för kreativa tankar och utveckling. Ett exempel: anställ dina kompisar.
8. Känn ingen tillit. Visa inget förtroende för de anställda. På så vis tystnar eventuella förslag. Ett exempel: detaljstyr kompetent personal, strunta i att styra inkompetent personal. Den senare lägger i alla fall ändå ut alla jobb på externa företag.

Nu blev du tyst, va?!

Read Full Post »