Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘peta’

Ett mönstrande inlägg.


 

Mönster

Vad är det här för mönster???

Sorg kan se så olika ut och upplevas så olika beroende på vem som upplever vad. Sorgen som nu åter står och knackar på min dörr är en välbekant gäst. Jag säger inte att den är helt ovälkommen. Jag menar, om vi alltid upplever livets glada dagar och aldrig en sorglig… blir vi inte lite… blasé då till slut..?

Den här gången känner jag mig mer redo att möta sorgen. Aningen  mer… beredd… Jag borde visserligen ha gjort så mycket mer och i god tid, men mellan saker och ting vill en ju bara leva lite också. Denna söndagseftermiddag har jag tagit mig lite i kragen trots allt, mellan samtalet till mamma och en gigantisk strykhög med nästan bara tjockis-svart (ett uttryck som härstammar från fru Hatt, ska sägas). Strykjärnet och jag brukar vara kompisar, men idag brände jag mig på högerarmen och skrek ett fult ord.

Dusch

Jag duschade utan att använda övervåld.

Jag har gjort iordning min jobbväska till i morgon och plockat fram kläder. Sen tog jag en söndagsdusch. Det var ganska fantastiskt att bara behöva peta på kranarna i stället för att använda övervåld. Jag är så tacksam att rörmokaren fixade detta. Nu hoppas jag bara att räkningen för utfört arbete inte gör att jag svimmar. Medan vattnet strilade över mig funderade jag på det här med söndagsdusch och i hur många hushåll detta sker. Det skedde i mitt hem när jag var barn. Fast då badade jag i badkar – varje söndagskväll. Som vuxen duschar jag förstås lite oftare än en gång i veckan, men jag gör det nästan alltid på kvällstid. Det finns inget bättre än att ren glida ner mellan svala lakan vid läggdags…

 

Nu ska jag laga söndagsmiddag. Det blir min söndax-lax, tillagad i grillpannan, förstås, och med kokt potatis, kall sås på crème fraiche, rödlök och röd orange rom samt ett glas vitt vin. Sen ska jag läsa en stund innan London Spy börjar.


Jag lämnar dig med en liten bildgåta! Ser du vad den översta bilden föreställer??? Gissa på!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om katter och musiktävlingar.


 

Citrus

Försök att motstå den blicken… Denna gång är det Citrus ögon.

Asså kattungarna… Min fästmös… De är bara för söta! Igår var det tre jättegosiga katter som mötte mig. Kattungarnas mamma Mini var nämligen också väldigt gossugen. Men när vi ska äta eller fika eller så måste vi stänga dem ute. Då gaddar de ihop sig och är värre än tre småbarn. Samtidigt är de nästan oemotståndliga när de står på andra sidan glasdörren och sötglor på en och sticker tassarna under dörren i fåfänga försök att få tillträde till köket och alla godsaker.

 

 

Rätt som det är har katterna vilat klart. Då blir det kattfnatt och typ allt är potentiella leksaker. Det kan handla om allt från min lap top till Annas tvålpump. Den senare gick i tusen bitar i morse, tack vare Citrus. (Ja Anna blev förstås skitglad eftersom det var en DYR julklapp…)Vi hade just vaknat när vi hörde ett brak från badrummet och tassar som halkade omkring. Citrus hade då hoppat upp på handfatet, halkat och lyckats peta ner tvålpumpen av glas i handfatet. Tvålpumpen sprack, den lilla undkom glasskärvor i tassarna, tack och lov och Anna fick ställa sig och torka badrum igen (gjort senast igår). OCH duscha en tilltvålad kattunge. En nyduschad kattunge är bland det ynkligaste som finns, så jag tänker inte genera henne genom att lägga ut en bild. Men hon går nu omkring och doftar… Dove… Det är så tvålpumpsmarodören känns igen.

Här kommer några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Anna bjöd på god mat
och jag bjöd på ett mindre gott vin från 2007. En riktig besvikelse, alltså. Tur att vi hade godisbunkar att tröstäta ur senare på kvällen – i alla fall jag och grabbarna (de senare fick förstås inget vin, heller). Anna petade i en modest liten påse. Under middagen fick vi stänga ute katterna från köket igen, likaså under matlagningen, Lucifer har ingen som helst känsla för att en spis kan vara varm – förrän han ställer sig på den. Och sånt vill vi ju förhindra…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sen var det då dags för schlagereländet
att dra igång på bästa sändningstid på SvT. Lördagar framöver lär en få försöka hitta alternativa kanaler att glo på – eller rentav läsa en bok i stället. Nu satt jag med och lyssnade med ett halvt öra, åt godis och spelade Wordfeud. Det jag uppfattade var emellertid… och nu ska jag säga nåt positivt till att börja med… att det tack och lov inte var nån pajas som gick omkring bland artisterna och spottade ur sig plumpa skämt. Vidare gladde det mig att Robin Bengtsson gick vidare till final. Det var nämligen den här deltävlingens enda bra låt. Hade Anna Book varit med och tävlat hade jag fan röstat på henne.

Kvällens absolut sämsta var att SvT valt att låta två programledare som inte kan sjunga göra just detta – i ett program där det tävlas i sång och musik. Det finns väl för höge Farao artister att hyra in, såna som HAR sångröst??? Är det för mycket begärt i ett musiktävlingsprogram..? (<== retoriska frågor).

Att sen en av programledarna – jag säger inte vem av dem för då får jag höra att jag är rasist trots att jag enbart hävdar att hon är obildad – inte kan uttala efternamnet på en TV-personlighet var bara så… pinsamt och GENANT. Vad i all sin dar hände med det som kallas för repetition före ett direktsänt program???

Det var tur att vi fick limpmackor till frukost i morse…

Limpmackor

Limpmackor till frukost.

 

Lucifer bakom datorn

Du skriver väl inget oförskämt nu??? undrar Lucifer bakom datorn.

Nu skiner solen obarmhärtigt in på det som var Annas välstädade hem igår. Idag är det fullt av katthår och trådar från klöspelaren samt godissmulor. Och största skräpet av allt har suttit i kökssoffan och plitat ner detta inlägg. Skräpet ska nu umgås en stund till innan det far hem till sig för att skriva lite andra mer seriösa saker än detta, ringa sin hulda moder och göra sig redo för en ny, härlig arbetsvecka.

Till min hjälp vid köksbordet har jag delvis haft assistent Lucifer som har kommit med glada tillrop, njutit av värmen från datorfläkten, kloat på min musmatta, jagat min mobilsladd samt försökt hissa upp persiennerna i köksfönstren. Det har varit farligt nära med en och annan vattendusch från den gröna lilla plastflaskan…

Ha en riktigt skön söndag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om att kämpa på.


Som för det mesta
känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Gubbe m rund botten

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.


Men det handlar inte bara om
att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skoinlägg

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦


Jag har stått och strukit
i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tur till stan.


Åter en dag med strålande väder.
Men kyligt. Det blåste en liten vind och den var iskall. När våra kalufser hade torkat tog vi bilen in till stan. Hittade en parkering vid floden och traskade upp till Upplandsmuseet.

På museet var det ganska mycket folk, bland annat en hord turister som stank parfym. Tyvärr var ett helt våningsplan stängt för att där skulle sättas upp en utställning. Jag noterade att det stod

Klum

på en låda, vilket låter lovande om det är M. Klum det handlar om…

Men det fanns en hel del att titta på ändå i den gamla kvarnen som inrymmer museet. Äckligast var nog uppdukade maträtter från olika tidsåldrar. Intressantast var nog hur Uppsala har sett ut förr i tiden. Mitt sällskap är fortfarande en liten kartnörd, nämligen.

Efter den andliga spisen var klockan inte så jättemycket, men vi traskade ner till China Garden för att äta buffé. På vägen dit passerade vi The English Shop som nu hade öppnat. Jag köpte med mig en påse hem, men i skrivande stund är jag så mätt att jag inte ens orkar titta i påsen. Den åkte rakt in i skåpet…

På China Garden hade de tagit bort den stora fiskbassängen och ersatt den med två bord med runda soffor. Det fanns emellertid ett litet akvarium, inmonterat i en vägg. Även övriga sittmöbler och bord i lokalen var utbytta och det kändes väldigt fräscht.

Vi tog två portioner var och Elias ville ha glass efteråt från dessertbordet. Själv tog jag konserverad frukt. Sen höll jag på att spricka.

En familj anlände med en tjurig unge som stod och stampade med sin lilla fot i en gång och vägrade sätta sig. Till sist tröttnade farfar och gick iväg med barn och barnets mamma. Gjorde han rätt i. Det finns inget värre än sura ungar. Mat kanske var just vad barnet behövde, men med det beteendet hade ungen fått gå rakt i säng vid hemkomsten, utan så mycket som en macka – om det hade varit min unge. Elias skötte sig som vanligt exemplariskt. Det har aldrig varit några problem att ta med honom på restaurang. När han var mindre fanns det förstås en hel del spring i benen, men inte så det blev ett skenande kors och tvärs i restaurangen, bara fram till fiskarna på just det här stället.

Vår middag avslutades med var sin fortune cookie. Vad som stod på min är

for me to know and for you to find out, 

men det handlade om leenden…

När vi kom fram till parkeringen hade en idiot parkerat alldeles för nära förardörren. Jag fick klättra in via passagerarsidan. Det var inte det lättaste, kan jag meddela, med en överfull mage. Dessutom stod det bilar ute på gatan och ville svänga in och parkera. Nååågot stressande… Men till sist hamnade jag i rätt position för att starta bilen.

Nu är vi hemma i värmen igen och softar vid våra datorer. Jag kör en maskin tvätt, för jag måste beta av den överfulla tvättkorgen. I nästa vecka hinner jag ju inte som förr. Och det är jag glad för! 

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vår lördagseftermiddag.


Det här inlägget
går mest ut på detta:

LOLstrumpa

LOL – Laugh Out Loud. En skojig strumpa på Elias fot.


På lördagseftermiddagen
skulle Elias på biokalas. Vi lämnade honom i andras händer och marscherade hem till Jerry. Denne hade nämligen köpt en träningscykel. En omonterad träningscykel. För monteringshjälp kontaktade han Ingenjör O. Jag följde med lite på köpet, för jag vet ju att Jerry kokar så gott kaffe. (Jag hade förhandskollat att det var på gång.)

Anna satte sig direkt på golvet och började skruva och pilla. Själv parkerade jag mig nära kexen.

Anna skruvar ihop cykeln o kex

Anna skruvade ihop cykeln, medan jag höll mig nära kexen.


Vad cykelns ägare hade för sig 
är lite oklart, men gott kaffe gjorde han, som utlovat, i alla fall.

 Jerry vänder baken till

Vad cykelns ägare gjorde var något oklart. Vid pilen strålar en adventsstjärna. Månntro jag ska köpa en kalender till Jerry i juklklapp? Det är ju inte advent riktigt än, liksom…


En soffan låg en sjukling
med Brorsorna Katt på magen. Vi spelade Wordfeud. Ja, Frida och jag, alltså. Brorsorna Katt var inte inblandade i spelet.

 Frida och Kattbrorsorna

Frida och Kattbrorsorna.


Som vanligt
gjorde jag ingen större nytta. I stället råkade jag förhäxa Jerrys dator så att den blev besatt av en poltergeist. Och jag petade inte ens på den, bara satt intill den…

Jerrys Poltergeistskärm

Jerrys poltergeistdator.


Efter ungefär ett par timmar
var cykeln monterad och gossen kunde äntra den och trampa sta. Ytterligare en stund senare kom vi på att Anna kanske skulle ha satt på sadeln…

 Jerry cyklar

Jerry trampade glatt. Vi förstod ganska snart att det var för att Anna hade glömt att montera sadeln.


När mörkret hade fallit
över Morgonen traskade vi via ICA Solen hem till Himlen och lagade mat – tillsammans! Jag har nu lärt mig ytterligare en rätt: tärnad kyckling i chilicrème fraiche med ris och grönsaker. Resten i bandet är ju lite mesiga när det gäller kryddor, så jag hade på fyra teskedar sambal oelek enbart på min portion. Vad gör man inte för att rensa näsgångarna?

Det finns en film som heter Ett cykeläventyr i en filmdatabas nånstans i cyberspace… Fast den får du leta upp själv!

Här kan du läsa Jerrys version!


Livet är kort.

Read Full Post »

Klar hos tandläkaren för denna gång! Jag hade egentligen dejt med min tandhygga Sara, men hon var sjuk. I stället fick jag träffa Lisa. Och Lotta, som är tandläkare. Det gick hur bra som helst, Lotta akutfixade ju min tappade lagning i förra veckan, så jag vek ner mig i tandläkarstolen, full av förtroende med mina tänder i hennes händer.

Godiständer
Tänder…


Eller nja… Nu överdriver jag… Jag är en riktig bebis i tandläkarstolen! Verkligen… Först blev jag jätteorolig för att Sara var sjuk och jag skulle få träffa Lisa. Sen visste jag att jag hade en trasig tand och jag brukar knappt låta nån annan tandläkare än O ens peta på mina tänder. Men som vanligt hos Dômentandläkarna blir man väl bemött och omhändertagen. Det är värt några extra kronor (ja, de ligger lite över referensprislistan) att gå dit och få hjälp.

Dagens besök inleddes med att berätta om gamla skräckupplevelser hos tandläkaren när man var barn. Det låter ju urknäppt att både tandhygga och tandläkare pratar om sånt, men för mig ingav det förtroende. Och jag är så glad att dessa kvinnor som nu har hand om mina tänder inte är som min barndoms tandläkare:

hårdhänta, med röda, vassa naglar, utan ett uns empati grävde de i min käft, borrade så blodet sprutade och jag skrek i högan sky…

Jaa, det fanns en tandläkarfamilj i Metropolen Byhålan som var rätt… ökänd…

Det som var tänkt att göra idag var en basundersökning med röntgen och puts (det var ett och ett halvt år sen sist) samt en koll och tillfixning av min bettskena. Och så hade jag ju en trasig tand… Lisa och Lotta fixade allt och som tur var hade jag lagt i gott om parkeringspengar på S:t Eriks torg, där jag hittade den enda lediga p-platsen – för jag ville inte gå sju mil till mottagningen…

Jag var så nöjd och glad när jag gick tillbaka till bilen, även om det förstås sved att bli 2 190 kronor fattigare. Jag får ju tack och lov ett par löner till. Fick dessutom ett kostnadsförslag att ta ställning till på ytterligare åtgärder jag skulle behöva få gjorda. Det tål att tänkas på. Vill ju inte att det ska hända nåt trist mitt i semestertider eller så (tandläkarnas semestertider, alltså, jag har ingen semester i sommar vad jag vet). Men Lotta sa att

det är ingen ko på isen.

Lisa hade aldrig hört uttrycket förut, men det hade jag, så jag vet att det inte är nån panik. I övrigt fick jag beröm och applåder (närå, jag överdriver lite här…) för hur jag sköter mina tänder. Då blev Bebis-Tofflan riktig mallig!

Får man vara fräck och fråga hur mycket DITT senaste tandläkarbesök kostade och vad du fick gjort?


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »