Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60 år i torsdags. Han blev bara 41.
I torsdags skulle Ted Gärdestad ha fyllt 60 år. Med anledning av detta visade SvT1 igår kväll, tre dar senare (!), en ny dokumentär, Ted Gärdestad – För kärlekens skull. Självklart ville jag inte missa den.
I programmet fick vi gå i hasorna på brodern Kenneth, men vi fick också se och höra personer som Ted Gärdestad jobbade med liksom en av hans före detta fruar, hans gamla pappa och hans dotter. Jag rös när Björn Ulvaeus berättade hur snabbt han insåg att Ted Gärdestad var väldigt begåvad. Det var roligt att se gamla bilder på Ted Gärdestad, såväl stillbilder som rörliga, liksom bitar från hans framträdanden.
Vi som gillade Ted Gärdestad när vi var unge visste snart att han var en sökare. Det vi inte visste varhur dåligt han mådde. I det här programmet berättades bland annat om Ted Gärdestads sista inspelning och hur kämpigt han hade med att genomföra den samtidigt som rösterna inom honom försökte ta över. Att han överhuvudtaget orkade spela in sin sista skiva är en gåta.
Jag äger en enda av Ted Gärdestads skivor och det är LP:n Ted, i vinyl, förstås. Tyvärr har skivan legat i solen (slarvmaja jag!) och blivit bucklig, så den är kompletterad i efterhand med en CD. Jag lyssnar på den ibland, njuter, minns hur det var då, när skivan kom. Och så tänker jag vilken fruktansvärd förlust det var att Ted Gärdestad gick alldeles för ung ur tiden. Ted Gärdestad avslutade sitt eget liv genom att hoppa framför ett tåg.
Det är viktigt att vi vågar prata om självmord och att må dåligt. Därför tycker jag att den här dokumentären var bra. Men den kunde ha varit längre – 45 minuter var alldeles för kort. Jag hade gärna sett och hört ännu mer av Ted (och lite mindre av brodern Kenneth). Dessutom tycker jag att det är väldigt konstigt att SvT visar den flera dar efter den dag när Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60. Susanne Cederberg, som gjorde filmen, borde ha fått både mer(sändnings)tid och framför allt rättsändningstid.
Toffelomdömet blir trots mina invändningar ovan det högsta.
Idag lyssnade jag på ett inslag från Radio Uppland där Magnus Alkarp pratade en del om sin kommande bok, Vredens dag(recension kommer på en blogg nära dig den 5 september!!!), och andra spännande saker han har på gång med mera. Med anledning av det han talade om funderar jag över hur naiva vi svenskar är, egentligen…
Personligen håller jag mig undan media så mycket jag bara kan, men det finns folk som fångar upp en ändå. Vännen Jerry har forskat en del på YouTube och grävt fram rörliga bilder från årets Prideparad i Stockholm den 1 augusti.
Här kan du se hela paraden.Fästmön, Jerry och jag skymtar nånstans vid 19:15 minuter in i filmen.
I nästa film syns vi runt 7:30 in i filmen.
Så. Nu räcker det med att framhäva släkten, familjen och sig själv.
Ett inlägg om miss-sommar som blev en fin Midsommar!
Maxi bakom Felix, alias bröderna Kex.
Tänk att det var nån som förbarmade sig över mig och bjöd hem mig på midsommarafton! När man är en tråkig och trist person som jag och ens bättre hälft jobbar hade jag räknat med att vara hemma. Men bröderna Kex, alias Maxi och Felix Olsson, hörde av sig och mjauade mig välkommen. Och när två söta killar bjuder hem en kan man ju inte tacka nej, eller hur? Till saken hör att Felix och jag har ett speciellt… band oss emellan, kan man säga, efter en midsommar för några år sen när han höll på att stryka med. Annars är jag ingen kattperson utan en hundmänniska, så det är verkligen nåt särskilt mellan oss.
Jerry, husse till bröderna Kex och pappa till tre av mina bonusbarn.
Fast egentligen var det förstås inte kattbröderna som bjöd över mig utan deras husse Jerry. Han som också är pappa till tre av mina fyra bonusbarn. Jag undrar hur många som firar midsommar med sin fästmös exman..? Jag är en av de lyckliga, för jag känner mig verkligen välkommen i det hemmet också. Vi har haft våra duster, ofta underblåsta av så kallade vänner som gillar när vi tjafsar, men nu för tiden ställer vi oss över sånt. Därmed inte sagt att vi inte har jobbat – och jobbar fortfarande – för att ha en bra och fungerande relation. Vi tillhör ju samma familj. Det Jerry konstaterade igår och jag har konstaterat tidigare är att vi är väldigt lika. Och då är det inte så konstigt att vi berör varandra. Det finns ingen jag kan bli så galen på som Jerry. Det finns heller ingen person som kan vara en sån god vän som Jerry. Jerry berikar mitt liv idag på ett sätt jag aldrig trodde skulle vara möjligt för några år sen. Och han är mer än en vän, han är en del av min familj.
Midsommargrill med kolbitar på gallret och prästkragar i bakgrunden.
Så. Nog med den seriösa delen. Nu kommer vi till den epikuréiska och den flamsiga. Vi inledde vår gemensamma midsommar med kaffe och munkar. Äldsta bonusdottern och yngsta bonussonen hängde på, liksom bröderna Kex, som hoppades förgäves på en smula. Yngsta bonusdottern var med per sms. Vi pratade om högt och lågt, bland annat om låga människor, men också om böcker och drev. Av nån anledning halkade vi in gamla gömda spår.
Sen skulle det ju ätas lite till och annat. Alltså, vi åt HELA EFTERMIDDAGEN och KVÄLLEN! Jag rullade ut till bilen i en mellanakt för att byta parkering. När jag några timmar senare skulle hämta Anna från jobbet rullade jag ännu mer. Från bildäck till traktordäck, kan man säga om min mage.
Män ska sköta grillning, så är det bara, även om Jerry en kort sekund försökte lägga över det ansvaret på mig. Men icke! Jag gjorde mig till potatisansvarig samt ansvarig för salladen. När äldsta bonussonen plingade på dörren vid 18-tiden fick Jerry god hjälp med köttet, i alla fall. Johan är ju familjens styckmästare och det var härligtatt se de två männen samarbeta.
Jerry och Johan grillar. Det vill säga, Jerry fipplar med sin mobil och Johan leker buss.
Eh ja… Själv höll jag mig borta från grillen så mycket jag kunde eftersom jag får hosta av röken. Jag tog min kökstjänst på allvar, men Jerry hade förberett allting så fint. Det enda, förutom själva tillagningen av maten, som behövde göras under kvällen vara att vispa grädde, på norska: piska kremen styv. Elvisp hade man inte hört talas om i familjen, så detta skulle ske för hand. Det blev förstås dokumenterat i rörliga bilder och ett filmklipp lades ut på Instagram. Den som vill se hela långfilmen (39 sekunder) Jerry piskar kremen styvkan kika på YouTube eller bara klicka igång den nedan.
Till grädden serverades sen jordgubbar och kaffe. Jag gillar ju inte styvkrem utan tar den helst naturell på mina ”bubbar”. Magen växte sig oroväckande stor och när Jerry plockade fram snacksen tackade jag vänligen men bestämt nej. Eller nåja, en ostkula petade jag i mig – resten fick jag med mig hem i en påse. Det känns bra att veta att jag inte skulle svälta ihjäl. (Anna fick äta ostar på egen hand när vi så småningom landade i New Village. Det fanns icke rum för dem i min mage.)
Ett stort TACK för att jag fick hänga med er på Midsommarafton och för allt gott du bjöd på, Jerry!!!
Här är några fler bilder från min midsommarafton 2015:
Läser inte folk längre? Är det bara stillbilder eller rörliga bilder (filmer och filmklipp) som får folk att känna nåt och reagera? I såna fall tycker jag att världen blir torftigare. Tidigare var bilden vanligen ett komplement till en text. En inlockare i texten, kanske nåt som liksom en mellanrubrik gav en stunds paus och tid för reflektion. Men texten var det viktigaste!
Jag kan skriva hur många texter som helst. Allt intresserar inte alla, det förstår jag. Men man tycker att någraord borde väcka känslor. Icke! Det hörs inte ett pip. Däremot om jag lägger upp en bild på nåt ätbart – vare sig det är min middag, godis eller till och med en hård liten kaka – då får jag massorav reaktioner – på Instagram. Det är hjärtan och tummar upp och kommentarer. Märkligt, tycker jag, som nu för tiden läser ännu mer än tidigare och som ser färre bilder, filmer och filmklipp därför att de bara ger en glimt och ingen helhet. Jag skulle ha mycket svårt att ta till mig en instruktion via en YouTubefilm, till exempel. Jag vill hellre läsa den. En stillbild, däremot, kan jag njuta av. Ett tag. Sen går jag vidare. En text reagerar jag på. Antingen skrattar jag, gråter, blir förbannad, håller med, håller inte med, känner igen mig, blir förvånad eller irriteras, typ. En dåligt skriven text hoppar jag emellertid över efter ett par meningar.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Min middag igår bestod av ett hopplock med rester, mest sånt nyttigt som Fästmön hade lämnat efter sig. Jag skulle äta kallskuret med nån sallad som jag hittade i en burk i kylen. Det var inte mycket sallad, men jag kompletterade med tre små tomater, oliver, en avocado, sista biten av en gammal Brie-ost och så kokade jag ett ägg till. Den bilden fick människor att fullkomligt jubla. Igår kväll var jag väldigt ledsen. Då passade det bra att trösta sig med en påse Twist som jag hade fått av Anna. Den bilden gav mig nästan stående ovationer. Både min middag och bilden på Twistpåsen ser du ovan i bildspelet.
Det gav mig myror i huvudet – av olika skäl. Idag tänkte jag använda ett paket krossade tomater med chili som stått i kylen öppnat ett tag – det är ungefär hälften kvar – , hälla det i stekpannan och skära ner en chillikalkonkorv som jag grävde fram ur frysen. Pasta blir det till. Undrar om jag får nya applåder ifall jag lägger ut en bild?
Det regnade igår kväll, i natt och det regnar fortfarande.
Jag såg på säsongsavslutningen av Antikrundan igår kväll. Efteråt hörde jag med ett halvt öra på programmet Plus. Bland annat tog de upp ett inslag om ett företag som erbjuder en NIX-tjänst mot telefonförsäljareoch som använder sig av affärsmetoder som inte är helt OK. Det skrev jag om här på bloggen redan den 17 november förra året. Och jorå. Jag kan se i min statistik bakom kulisserna här att den texten är läst har blivit besökt – jag VET ju inte om alla besökarna till inlägget har läst det! – cirka 100 gånger – men inte en enda kommentar har den fått. (Det kanske bara är jag som har en gammal mamma som lätt blir lurad av telefonförsäljare..? Det kanske bara är jag som avskyr telefonförsäljare överhuvudtaget?)
Det har regnat hela natten, det regnar fortfarande. Regnet borde ge mig ro. På nätterna är jag varm, på dagarna fryser jag. Idag ska jag fortsätta städa. Det lindrar oro. Jag har också fått känna mig behövd nu på morgonen som kommunikatör i en delikat fråga. Ryggraden rätades ut en bit. Än lever jag. Än fortsätter mina ord att trilla ut, ner i den här bloggen, bland annat. Den bloggen, som jag hade tänkt avsluta för snart 67 000 besökare sen. Har du läst ända hit är du baske mig lika unik som jag. TACK för att du får mig att känna mig mindre ensam! (<== Ingen ironi!)
Njut av ditt fredagsfika på jobbet nu! Jag dricker svart kaffe i en gammal senapsmugg vid datorn en stund till.
Ett inlägg om WordPress. Och om man vill utveckla det man har där.
Om fyra månader är det fem år sen jag började blogga. Fem år… Time flies. Och särskilt när man har roligt. Min blogg blev snabbt ett ställe för mig där jag kan hänga – med eller utan vänner. Ett ställe där alla mina ord kan trilla ut, i en snygg förpackning. (Detta även om orden inte alltid är så snyggt sammanställda eller så snygga var för sig…)
Det var Anna som sparkade igång mig. Hon satte ner mig vid datorn, hjälpte mig att skapa ett WordPress-konto och visade mig basfunktionerna. Sen dess har jag lärt mig en hel del – och förhoppningsvis utvecklat en del på min blogg också.
Min WordPress-blogg är ett ställe där jag presenterar mina ord i lite snyggare förpackning. Den som har sett min handstil förstår.
Jag har alltså en gratisvariant av WordPress. Det går att göra väldigt mycket med en sån, men kanske inte allt som går att fixa med en betalversion. Det som också avgör hur mycket du kan göra med formen, designen, på en WordPress-blogg är det tema man väljer. En del teman utvecklas, andra kommer till och några tas bort – eller ersätts av liknande teman men med flera funktioner.
Nu ska det här inte bli ett inlägg om hur man fixar en bra blogg. Var och en gör på sitt sätt. Det beror lite på bloggens syfte och mål. Kanske har du särskilda målgrupper i fokus. Du kanske driver ett företag och behöver få lite hjälp på traven, kanske nånting mera skräddarsytt inom WordPress. Bevace.se kan vara ett exempel på sån hjälp.Bevace är en webbyrå i Stockholm som är specialiserad på WordPress utveckling.
Men, som sagt, vi som bloggar mest som privatpersoner kan göra en hel del själv. Bara nåt sånt enkelt som att byta bild i headern gör jag då och då. Min bild är säsongsbetonad. Vidare kan jag lägga in omröstningar, som jag kallar Tofflan undrar… där jag byter fråga varje vecka. Och bilder kan jag lägga in i inlägg, ibland som bildspel om jag vill visa många bilder från ett särskilt evenemang. Rörliga bilder, filmer, kan jag lägga in via YouTube. Den som har betalversion kan lägga in filmer direkt, utan att gå via YouTube.
Webbformulär ska också gå att skapa i gratisversionen, men det är nånting jag inte har gett mig på än. Olika teman har dessutom olika widgetar, små ”fönster” som lätt kan visas och uppdateras. Allt det jag har i högerspalten är widgetar, så dessa kan vara allt från bilder till texter.
Jag trivs verkligen på WordPress, även om jag irriterar mig lite på de annonser som förekommer mellan vissa inlägg. Det är annonser som enbart den som inte är inloggad själv som användare på WordPress ser. Men dessa ligger där för att kunna finansiera gratisversionen. Vill jag slippa dem kan jag betala bort dem.
I övrigt är jag mycket nöjd med WordPress och tänker nog stanna kvar här. Och vem vet… Kanske tar jag hjälp utifrån om jag vill utveckla designen. Det lockar faktiskt lite ibland.
Tänk att vi kunde sitta ute igår kväll! Inte ett dugg frös jag heller – tills jag klev av bussen hemmavid. Då kände jag hur kylan hade bitit sig fast i mig. Det är som om mitt inre termostat inte riktigt fungerar, för Lisa satt med jacka och två filtar på sig till sist igår kväll, jag tog på mig tröjan strax innan det var dags för hemfärd. Det är väl allt underhudsfett, när man är tjock fet har man rikligt med sånt. När jag kröp under täcket igår kväll var jag emellertid genomfrusen och så kall att det bara blev ett kapitel läst i Eld. Men det var nog bra, för jag släckte inte förrän vid midnatt, nånstans. Det var för många saker som snurrade i huvudet.
Jag borde ha tagit till filten jag också igår.
I morse vaknade jag varm om näsa och kropp, men för den som är intresserad – andra kan ju skita i att läsa – nös jag fyra (4) gånger när jag satt på toa. Håller bestämt på att bli förkyld – och det var länge sen. Sist blev det ju bara nån töntförkylning. Vilken tur att jag tittar på ett paket ingefärskarameller! Jag tror nämligen på att dessa kan stoppa en förkylning, så jag får väl börja knapra. (Fast nu när jag sträckte mig efter paketet var det tomt… Varför sparar jag på tomma karamellaskar? Idiot!)
Funkar att mota förkylning med.
Det var fyra grader vid sex-tiden när jag klev upp. Mötte H på väg till garaget och han skulle cykla som vanligt. Särskilt påpälsad var han inte, men han tyckte att det var kallt och höstlikt. Massor med bilar var det på väg till jobbet, vilket indikerade att jag var senare än vanligt. När jag anländer till jobbet har jag ett par saker som jag bara måstegöra (annars går det dåligt för mig under dan…) och de sinkar mig ytterligare. MEN… i alla fall är en av dem guld värd. Jag måste
gå in genom ”karusellen” i entrén, inte nån av dörrarna
hälsa på åtminstone en av städarna
Naturligtvis är det hälsningsceremin som är viktig! Jag har uppfattningen att alltför många inte ser städarna. De är osynliga för vissa. Skulle tro att det beror på att somliga sätter sin näsa i vädret och ingenting annat. Vi har flera gäng städare som jobbar ett par veckor i taget på ett ställe, för att sen jobba på ett annatställe på området. Det tror jag är bra både för dem och för oss kontorsråttor. Det skulle nog bli urtråkigt att städa samma kontor dag ut och dag in. Inte särskilt bra städat heller, tror jag. Nej, omväxling förnöjer! Men naturligtvis har jag ett favoritgäng, det som anförs av JJ, som brukar förse oss med hembakade bullar och karameller då och då. JJ påminner jättemycket om Margit, som städade på min första arbetsplats. Margit kunde också lämna påsar med kaffebröd åt oss. Sen fick hon cancer och gick bort – hastigt och alldeles för ung. Somliga älskar Gud så mycket att han hämtar hem dem tidigt. Och Margit var en av de vänligaste människor jag har mött!
Har jag ringt doktorn om hälen? Nej. Igår hade jag för mycket att göra, men kanske gör jag ett försök idag. Bara det att jag lär vara lite på språng idag och då är det svårt att prata med doktorn. Jag har fått OK och tack för sidorna på webben som jag gjorde igår, men nya väntar förstås. Sen har jag slängt ut en förfrågan om en intervju med en sektionsledare vars gäng har varit på planeringsdag. Det märks att det saknas ett kitt här i huset! Ett sånt kitt som den gamla personaltidningen var. Men jag kör stenhårt med intranätet och de flesta som kommer med tips på vad de skulle vilja läsa där får sina önskningar uppfyllda. Det är viktigt att känna att man hör ihop!
Roligast idag blir lunchen med ”Lisbeth”. Jag förväntar mig stora och många flatskratt(ja, det är jag som skrattar åt ”Lisbeths” roligheter) och skvaller. Efter jobbet ska jag göra en avstickare in i industriområdet och åka på stoljakt åt Fästmön. Det finns en historia bakom detta som jag GÄRNAhade velat visa upp i rörliga bilder, men det finns inga såna. Dessutom lovar jag att jag hade blivit huvudamputerad om jag hade visat detta på en blogg nära dig…
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 