Ted Gärdestad – För kärlekens skull

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60 år i torsdags. Han blev bara 41.

I torsdags skulle Ted Gärdestad ha fyllt 60 år. Med anledning av detta visade SvT1 igår kväll, tre dar senare (!), en ny dokumentär, Ted Gärdestad – För kärlekens skull. Självklart ville jag inte missa den.

I programmet fick vi gå i hasorna på brodern Kenneth, men vi fick också se och höra personer som Ted Gärdestad jobbade med liksom en av hans före detta fruar, hans gamla pappa och hans dotter. Jag rös när Björn Ulvaeus berättade hur snabbt han insåg att Ted Gärdestad var väldigt begåvad. Det var roligt att se gamla bilder på Ted Gärdestad, såväl stillbilder som rörliga, liksom bitar från hans framträdanden.

Vi som gillade Ted Gärdestad när vi var unge visste snart att han var en sökare. Det vi inte visste var hur dåligt han mådde. I det här programmet berättades bland annat om Ted Gärdestads sista inspelning och hur kämpigt han hade med att genomföra den samtidigt som rösterna inom honom försökte ta över. Att han överhuvudtaget orkade spela in sin sista skiva är en gåta.

Jag äger en enda av Ted Gärdestads skivor och det är LP:n Ted, i vinyl, förstås. Tyvärr har skivan legat i solen (slarvmaja jag!) och blivit bucklig, så den är kompletterad i efterhand med en CD. Jag lyssnar på den ibland, njuter, minns hur det var då, när skivan kom. Och så tänker jag vilken fruktansvärd förlust det var att Ted Gärdestad gick alldeles för ung ur tiden. Ted Gärdestad avslutade sitt eget liv genom att hoppa framför ett tåg.

Det är viktigt att vi vågar prata om självmord och att må dåligt. Därför tycker jag att den här dokumentären var bra. Men den kunde ha varit längre – 45 minuter var alldeles för kort. Jag hade gärna sett och hört ännu mer av Ted (och lite mindre av brodern Kenneth). Dessutom tycker jag att det är väldigt konstigt att SvT visar den flera dar efter den dag när Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60. Susanne Cederberg, som gjorde filmen, borde ha fått både mer (sändnings)tid och framför allt rätt sändningstid.

Toffelomdömet blir trots mina invändningar ovan det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bilder lättillgängligare än ord?

Ett bildligt och ordrikt inlägg.

---

 

Läser inte folk längre? Är det bara stillbilder eller rörliga bilder (filmer och filmklipp) som får folk att känna nåt och reagera? I såna fall tycker jag att världen blir torftigare. Tidigare var bilden vanligen ett komplement till en text. En inlockare i texten, kanske nåt som liksom en mellanrubrik gav en stunds paus och tid för reflektion. Men texten var det viktigaste!

Jag kan skriva hur många texter som helst. Allt intresserar inte alla, det förstår jag. Men man tycker att några ord borde väcka känslor. Icke! Det hörs inte ett pip. Däremot om jag lägger upp en bild på nåt ätbart – vare sig det är min middag, godis eller till och med en hård liten kaka – då får jag massor av reaktioner – på Instagram. Det är hjärtan och tummar upp och kommentarer. Märkligt, tycker jag, som nu för tiden läser ännu mer än tidigare och som ser färre bilder, filmer och filmklipp därför att de bara ger en glimt och ingen helhet. Jag skulle ha mycket svårt att ta till mig en instruktion via en YouTubefilm, till exempel. Jag vill hellre läsa den. En stillbild, däremot, kan jag njuta av. Ett tag. Sen går jag vidare. En text reagerar jag på. Antingen skrattar jag, gråter, blir förbannad, håller med, håller inte med, känner igen mig, blir förvånad eller irriteras, typ. En dåligt skriven text hoppar jag emellertid över efter ett par meningar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min middag igår bestod av ett hopplock med rester, mest sånt nyttigt som Fästmön hade lämnat efter sig. Jag skulle äta kallskuret med nån sallad som jag hittade i en burk i kylen. Det var inte mycket sallad, men jag kompletterade med tre små tomater, oliver, en avocado, sista biten av en gammal Brie-ost och så kokade jag ett ägg till. Den bilden fick människor att fullkomligt jubla. Igår kväll var jag väldigt ledsen. Då passade det bra att trösta sig med en påse Twist som jag hade fått av Anna. Den bilden gav mig nästan stående ovationer. Både min middag och bilden på Twistpåsen ser du ovan i bildspelet.

Det gav mig myror i huvudet – av olika skäl. Idag tänkte jag använda ett paket krossade tomater med chili som stått i kylen öppnat ett tag – det är ungefär hälften kvar – , hälla det i stekpannan och skära ner en chillikalkonkorv som jag grävde fram ur frysen. Pasta blir det till. Undrar om jag får nya applåder ifall jag lägger ut en bild?

Det regnade igår kväll, i natt och det regnar fortfarande.

Jag såg på säsongsavslutningen av Antikrundan igår kväll. Efteråt hörde jag med ett halvt öra på programmet Plus. Bland annat tog de upp ett inslag om ett företag som erbjuder en NIX-tjänst mot telefonförsäljare och som använder sig av affärsmetoder som inte är helt OK. Det skrev jag om här på bloggen redan den 17 november förra året. Och jorå. Jag kan se i min statistik bakom kulisserna här att den texten är läst har blivit besökt – jag VET ju inte om alla besökarna till inlägget har läst det! – cirka 100 gånger – men inte en enda kommentar har den fått. (Det kanske bara är jag som har en gammal mamma som lätt blir lurad av telefonförsäljare..? Det kanske bara är jag som avskyr telefonförsäljare överhuvudtaget?)

Det har regnat hela natten, det regnar fortfarande. Regnet borde ge mig ro. På nätterna är jag varm, på dagarna fryser jag. Idag ska jag fortsätta städa. Det lindrar oro. Jag har också fått känna mig behövd nu på morgonen som kommunikatör i en delikat fråga. Ryggraden rätades ut en bit. Än lever jag. Än fortsätter mina ord att trilla ut, ner i den här bloggen, bland annat. Den bloggen, som jag hade tänkt avsluta för snart 67 000 besökare sen. Har du läst ända hit är du baske mig lika unik som jag. TACK för att du får mig att känna mig mindre ensam! (<== Ingen ironi!)

Njut av ditt fredagsfika på jobbet nu! Jag dricker svart kaffe i en gammal senapsmugg vid datorn en stund till.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »