Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mobillarm’

Ett skämtfritt inlägg.


 

April i fotoalmanackan

April i fotoalmanackan representeras av ett surt aprilbarn i vagn, fotat av pappa.

Det är april. Den första april, skämtens dag. Jag tänker inte skämta i det här inlägget, för i skrivande stund finns inget skämtsamt i min tillvaro. I morse gick inget mobillarm igång klockan 6.30. I stället vaknade jag prick en minut efter klockan sju och började fundera på hur jag skulle lägga upp min dag. När jag skriver dessa första rader har jag varit vaken en timme och 14 minuter. Jag klättrar redan på väggarna.

En liten stund låg jag kvar i sängen och försökte läsa om Leffes liv och leverne (202 spänn på Bokus, 15 kronor på Myrorna, som ett tips på var en kan köpa böcker i bra skick billigt…). Men det är liksom inte sånt jag gör en vardagsmorgon. Ändå känns det nog inte lika jobbigt idag som det lär göra på måndag när en hel arbetsvecka startar och jag inte får vara med på den.

Jag rev ur sängkläderna för idag ska jag bädda rent. En maskin jobbar redan frenetiskt med min tvätt. Har en inget bättre för sig kan en nämligen alltid ägna sig åt hushållsarbete. Vårsolen är som bekant skoningslös och jag såg i dess obarmhärtiga strålar hur otroligt skitiga mina fönster är – och vilken jädra dammig spis jag har… Sen vände jag blad i min fotoalmanacka och såg den enda bilden i den som jag inte har tagit själv. Bakom kameran stod min pappa och motivet på bilden är jag, sur, i min vagn. Ja, jag är ett ju ett aprilbarn och det sägs att vi är som aprilvädret – ömsom sol, ömsom regn. Vid fotograferingstillfället var humöret uppenbarligen inställt på regn. Eller kanske sol, för jag gillar ju regn.

Medan jag väntade på att klockan skulle bli åtta gjorde jag ett toabesök. En av fördelarna med att inte jobba var i detta läge att jag slapp Toalettjakten. Här fanns inte nån upptagen toalett. Men nackdelarna överväger naturligtvis. Det går åt betydligt mer toapapper och kaffe när en går hemma och är arbetslös. Dessutom är det jävligt ensamt trots att folk i huset ägnar sig från allt från att spela plåga fiol till att renovera så här på morgonen. Ja, jag drömmer fortfarande om en stuga i skogen, kan du förstå det? (<== retorisk fråga).

Två minuter över åtta ringde jag så till Arbetsförmedlingens kundtjänst, som det egentligen inte heter numera enligt ställets webbplats, men ändå. Det var dit jag skulle ringa och påanmäla min arbetslöshet, enligt min handläggare som tar över ett dygn på sig att besvara ett kort mejl. Och tro det eller ej, men…

  • jag slapp vänta i telefonkö
  • jag fick prata med en trevlig Bodil

och

  • min handläggare hade gett mig korrekt information, det var hit jag skulle ringa.
Eld och djupa vatten

En tröstpresent till mig själv igår.

Vad ska jag göra nu då? Klockan har just passerat halv nio. Kuvertet till a-kassan ligger tjockt av alla papper igenklistrat och frankerat i hallen. Det ska jag gå ut och posta lite senare och samtidigt utföra ett ärende åt Fästmön. Ja självklart ska jag surfa runt och kolla om det finns några lediga jobb att söka, för jag kan ju inte gå till brevlådan så länge tvättmaskinen jobbar. Sen ska jag duscha, bädda rent och kanske unna mig en stunds läsning. Igår levererades, förutom en felaktig faktura, även en bok från Bokus (ordinarie pris: 201 kronor, mitt pris 171 kronor). Jag väntar på ytterligare ett bokpaket därifrån och senare under kvällen igår fick jag en signal om att det är skickat. Senare idag levererar jag en rapport om huruvida jag lyckades uppnå mitt bokmål för mars månad.

Det blir nog Den Långa Vägen till brevlådan, för aprilsolen lyser just nu lyste nyss och jag behöver ljus och luft. Jag har nämligen lovat mig själv att gå minst en promenad varje dag. (Fy så jobbigt och tråkigt att göra ensam, men bra och nyttigt.) Jag tänker på NK* och saknar redan otroligt mycket. Det blir nog ett sms om nån halvtimme när det är förmiddagsfika på jobbet.

Det här med att se framåt är inte alltid så lätt. Det är grundläggande svårt när framtiden är oviss – jobb eller inte? Men i april månad är det två födelsedagar i familjen (du som vet eller kan gissa fattar att en är min), jag ska på en anställningsintervju, jag ska till tandläkaren och jag är inbjuden till en after work med några av mina numera före detta arbetskamrater.

Och nu får DU faktiskt roa mig genom att berätta om dina aprilplaner i en kommentar här. Sluta skyll på att det är svårt att kommentera från mobilen – gör det från en dator då. Eller övervinn svårigheterna och överraska dig själv!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nationaldagsinlägg.


 

Svensk flagga

Denna hissas idag. Tyvärr är himlen inte lika blå i skrivande stund som på bilden…

Jag erkänner. Jag tillhör det där gänget som inte firar Sveriges nationaldag. Dessutom tillhör jag gänget som använder sin lediga dag till att åka till IKEA. Men jag tillhör inte gänget som hånar den som vill fira dagen. Det kan finnas många skäl till att man vill fira. Ett kan vara att man har tvingats lämna sitt hemland och kommit till ett nytt land där man ska stanna för att leva. Tänk på det ett par gånger innan du hånskrattar! Det är dagens oombedda råd – från mig, för en gångs skull.

såg

Såga eller sågad..?

Naturligtvis klarar jag inte av att åka till IKEA på egen hand. För gissningsvis är där horder av människor idag. Jag har en dejt med min Fästmö, som jag ska plocka upp i bilen på vårt speciella mötesställe.

Vi har två ärenden på IKEA. Ett av dem är att titta på trall till ballen*. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska lägga mina pengar på det nu när jag snart inte får in nån lön igen. Men jag fick skatteåterbäringen igår. Den räckte gott och väl till mina nya däck. Det blev ett par tusenlappar över. Och trall till ballen skulle, enligt mina beräkningar, gå på nånstans mellan 800 och 900 spänn. Tål att tänkas på… Sen skulle det få mig lite sysselsatt med nåt vettigt en stund också, att lägga trall, alltså. Inte enbart sitta vid datorn, som är på väg att lägga av nu (stordatorn, i alla fall), eller hänga över en bok (för tillfället Kranvridarna). Och såg har jag. Jag har tittat i lådan med verktyg i mitt linneskåp (där har väl alla sina verktyg, i linneskåpet, menar jag?..) och där ligger sågen jag fick av pappa kvar.

ostbågar o öl

Öl och ostbågar kompletterade min middag igår.

Snart tillrar mitt mobillarm för att tala om för mig att jag ska kliva ur sängen. Det har jag redan gjort. Annars skulle jag ju inte sitta här och skriva. Men jag ställde alarmet ifall att. Och ursprungstanken var att jag skulle ut på en mini-after-work igår kväll, nåt som kunde ha gjort mig trött. Nu blev det inte så. En av personerna valde att hänga med ett gäng ut på orten där vi jobbar (undrar bara hur h*n tog sig hem sen när det inte går några tåg…). Den andra hade eventuellt nåt annat för sig och skulle höra av sig med besked. Jag hörde inget. Därför tog jag bilen bort till restaurangen och köpte med mig en kycklingtallrik hem. Slukade den (ja, maten på den, alltså, inte tallriken i sig!) med en starköl. Maten var inte god. Jag slängde halva portionen. Lite senare på kvällen fyllde jag på med ytterligare en öl samt en skål ostbågar. Idag har jag inga middagsplaner alls, men nu ska jag i alla fall äta lite frukost så jag orkar med horderna!

På tal om horder ser jag en av de gapande männen som lekte med segway igår gå och städa på sin uteplats. Han ser inte lika pigg ut idag som igår kväll och han skriker eller skrattar definitivt inte. Men han städar och gör ordning efter festen. Själv städade jag i badrummet och inne i toa-/duschrummet igår. (Jag kunde ju inte sitta på ballen, eftersom jag inte orkade med de skrikande och skrattande gubbarna.) Det behövdes. Städas, alltså. Nu tänker jag stilla:

Å, så skönt att slippa städa när man är bakis…

Idag ska jag nämligen inte städa. Och jag är inte bakis…


*trall till ballen = trätrall till balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Uff! Det känns som om jag har sovit i en kuvös i natt. Jag får lite fobi med all den här plasten runt omkring mig. Inte har jag sovit särskilt bra heller. Vaknade vid tretiden och var uppe en stund, somnade till, vaknade kvart över fyra nästa gång. När mobillarmet gick på klockan sex sov jag som bäst. Varför är det så?

Frukost och morgontidning intog jag på en obekväm pall, du vet en sån där pall med trappsteg som fanns i en del hem på 1970-talet. Min är röd och jag räddade den från kassering när mammas hus rensades ut. Den är inte så bekväm, som sagt, men väldigt användbar. Perfekt när man vill nå upp till översta hyllan – eller kanske lyfta ner en gardinstång eller så… Såg på en viss auktionssajt på nätet att en sån här pall hade gått för närmare 800 spänn.

En sån här pall.


Dalkarlarna hade aviserat sin ankomst 
till klockan sju. När jag lämnade mitt hem en kvart över stod de och rökte på gräsmattan utanför… Jag hejade när jag gick förbi och fick ett klent svar tillbaka. Och inte är det några dalkarlar i ordets rätta betydelse. Hoppas de har ordentliga anställningsförhållanden och kompetens, annars har jag inga synpunkter på detta. När jag blickar ut över de lägenheter som har fått nya fönster ser det väldigt fint ut, i alla fall. En del grannar varken hejar eller pratar med mig – mitt fel, enligt dem – men en del gör det. Och det jag har hört från de pratbara, från flera olika håll, är att de är mycket nöjda med sina nya fönster. Jag själv ser verkligen fram emot en vinter utan kallt drag som smyger sig in där fönstren inte är täta…

Idag på jobbet är det lite webbpyssel som vanligt. Dessutom hotade lovade S att jag skulle få min laptop idag, installerad och klar och att vi ska föra över filer. Det handlar dels om att föra över filer från den stationära datorn, dels att föra över filer till vår nya server. Men vi får se hur det blir. S har en tendens att hota/lova och sen händer det inget om man inte hugger tag i S rent fysiskt. Och det ska jag väl göra vad det lider. Bara det att S åker till USA i morgon och blir borta ett tag och om skiten den nya datorn inte funkar som den ska sen, blir det ju lite svårt att få hjälp.

I afton bär det av ut till Himlen där jag ska vikariera som förälder och kock. Därför blir det köpepizza så här dan före lön. Det är ju så otroligt lätt att leva på sin lön när man är van att leva på mindre än hälften. Den där sparsamheten sitter fortfarande i utan att det är särskilt plågsamt. Men det klart att jag hoppas på en mer permanent lösning än den jag har idag. Läste en artikel i morse om att långtidsarbetslösa unga kan få stora problem med hälsan senare i livet. De kan må riktigt dåligt. Jag skulle väl utan protester från nån kunna hävda att detta gäller även äldre som är eller har varit långtidsarbetslösa… Som jag ser det är det ett fruktansvärt straff att vara långtidsarbetslös och inget hellre vilja än att få jobba. Ett straff för vadå? Ja, det kan man fråga sig… Alla är ju inte elaka – som jag är…

I morgon bitti väntar sjukhusbesök och det ser jag inte fram emot. Inte nåt. Jag är rädd och orolig. Kanske mest rädd att bryta ihop. Önskar så att Fästmön kunde vara med och hålla handen, men hon jobbar och jag måste vara vuxlig. Dessutom har snälla A lovat att både köra mig dit och hämta mig. Tänk vilka snälla och genuint omtänksamma arbetskamrater jag har nuförtiden…

Jag funderar på om jag ska leka doktor själv. Doktor Britt-Maries väska finns ju numera i mitt kallförråd…


Mitt armbandsur hade stannat i lördags natt.
Är det ett tecken på att tiden är slut?


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var inte alls roligt att stiga upp i morse. Idag kändes det som om en jättehand tryckte ner mig i sängen igen. Satt säkert minst en kvart på sängkanten och samlade kraft att resa på mig. Igår kväll var jag så nöjd att jag kom i säng redan 22.30. Men sen tog det förstås en timma innan jag somnade – för att sen, som vanligt, vakna strax före klockan fem. Och sen slumra till och känna mig mer död än levande när mobillarmet dansade runt ovanpå mammas brudkista, sedan många år tillbaka min lakansförvaring, tio över sex.

Inte blev jag piggare heller när jag kom ut. Himlen är grå och det är ett trist, minimalt ljus över dan. Den enda ljuspunkten idag blir nog thai-lunchen…

Morgonhimmel över jobbet.


Det känns som om tiden springer iväg
med mig. Nyss hade jag lediga dagar utan vare sig klocka eller kalender. Härliga dagar av frihet. Samtidigt gillar jag struktur och att ha tider att passa. Att göra nånting som påminner om Viktiga Saker om dagarna, förhoppningsvis saker som är till gagn för andra. Det vill jag lämna efter mig – ett minne att jag gjorde nånting som är till nytta för andra. Och så den här bloggen, där mina dagar och tankar sammanfattas i ord som har fått så många att avsky mig och spotta på mig, men också som faktiskt har hjälpt andra att fortsätta leva. Det är stort att få veta sånt!

Nu har emellertid min lista på vänner jag vill träffa snarast blivit allt längre. Tiden är däremot inte längre. Dygnet har 24 timmar som tidigare. Kvällarna är korta, helgerna lär svischa förbi. Men en kär vän, CL, ska jag försöka få till en träff med på söndag. Det har gått alldeles för lång tid sen vi sågs! På listan finns, förutom CL även

  • Lisa
  • Agneta
  • Monica
  • Lisbeth
  • Bibbi

… och säkert har jag missat att skriva upp nån, FÖRLÅT! Jag ska se till att vi ses, men det kan dröja ett tag. Däremot har jag inte glömt er!!! 

Det är viktigt med input. Jag får mycket input genom att läsa bloggar och omvärldssurfa, särskilt bland media på nätet. Och läsa böcker, förstås! Jag började på en ny bok igår och hann läsa närmare 70 sidor, tror jag. Men det är möten med människor som ger mest input. Därför är jag extra glad att jag hade möjligheten att träffa både Klara och Gunilla i somras.

Jag jobbar med kommunikation. Därför vet jag hur svårt det är. Och att det personliga mötet människor emellan är oslagbart. För en människa är inte bara platta ord på en skärm utan ansiktsuttryck, kroppsspråk, ljud, skiftningar – mycket av detta har jag lärt mig att ge akt på när jag har arbetat tillsammans med döva.

Men kommunikation är inte bara svårt, det är ganska utmattande också. Det är därför jag använder den här bloggen som nån sorts debriefing. Det irriterar somliga, men ärligt talat skiter jag i det. Det är min tid och mina ord och tankar som jag behöver tömma mitt personliga RAM-minne på. Dessutom är ju ingen tvingad att läsa mina ord. Inte alls.


Livet är kort.

Read Full Post »