Brister, näthat och tankar på lilla mamma

Ett både flamsigt och djupt inlägg.

---

 

En sladd och två kaffebönor blev en kul figur för mig.

Plötsligt pratades det om nerförsbacke på jobbet idag. Javisst ja, det är ju onsdag och mer än halva arbetsveckan är nu gjord för oss som arbetar på Myndighetens kontor. Min arbetsvecka började lite trögt, men tog ny fart idag. Den tog sån fart och en sån vändning att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Eller nja, gråter gör jag inte. Däremot kan jag sucka lite över… tillvaron och brist på beslut på olika plan. En sån brist leder till att somliga kanske gör saker i onödan eller kanske får göra om saker från början på nytt sätt. Då blev det lite av en lisa att få skratta åt kollegan A:s fynd av tidskrifter med vitsiga namn vid en av vattenmaskinerna. Tyvärr kan jag inte lägga ut nån bild, för då skulle jag avslöja var jag arbetar. För din del räcker det med att veta att jag jobbar som konsult vid en myndighet i Uppsala. Så i stället får du titta på hur roliga en sladd och två kaffebönor kan vara, även det en bild från mitt jobb. Sladden och bönorna blev en kul figur i fotografens ögon.

Lagen när det gäller näthat är lite… oskarp idag.

Nåt som inte är kul är näthat. Och då menar jag inte yttrandefrihet. Det är nämligen en och annan som menar att menar att de inte ägnar sig åt näthat utan exekverar sin rätt till yttrandefrihet. Än så lägen är lagen rätt oskarp när det gäller näthat. Idag har en utredare lämnat ett betänkande om näthat och straff för detta till regeringen. Hatiska yttranden ska kunna straffas som ofredande om förslaget går igenom. Betänkandet innehåller i korthet följande förslag (notera dock att det inte omfattar grundlagsskyddade medier):

1. En ny straffbestämmelse om olaga integritetsintrång utanför det grundlagsskyddade området. Med detta menas att en kan straffas om en sprider bilder eller uppgifter som kan innebära skada för den det handlar om. Förslaget omfattar bilder eller uppgifter som till exempel handlar om den berördes sexualliv, hälsa, brottsoffer, nakenbilder etc. Detta skulle innebära att den som sprider uppgifter som att nån har supit bort sitt jobb eller att nån är psykiskt sjuk kan straffas.
2. Ett utvidgat ansvar för olaga hot. Detta innebär att det kan bli straffbart att hota nåns frihet eller frid. Även hot som är menat att göra den hotade allvarligt orolig ska kunna straffas.
3. Bestämmelsen om ofredande ska gälla den som agerar hänsynslöst, till exempel genom upprepade kontakter direkt eller via internet.
4. Frågan om grovt förtalsbrott ska bedömas utifrån uppgiftens art och hur det sprids, till exempel via internet. Straffansvar för förolämpning ska gälla den som ägnar sig åt beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot nån annan på ett sätt som är avsett att kränka den utsattes självkänsla eller värdighet. Ett solklart exempel på detta är att sprida i sociala medier att en viss person är knäpp och därför ska förföljas.
5. Straffansvaret för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla utvidgas.
6. Brottsskadeersättningen ska utvidgas till grovt förtal.

Vintern 1962-63 var det mamma som tog hand om mig.

Jag gissar att en och annan fick ett och annat att tänka på… För egen del tänker jag mest på lilla mamma i kväll. Hon var på ett läkarbesök igår och det var ganska mycket oro innan av olika skäl. Det är inte lätt att vara gammal och sjuk i Sverige, inte när en är beroende av samhällets hjälp, vården eller andra människor. Jag är i vart fall så stolt över att mamma inte bangade utan att hon tog tag i vissa saker i stället för att bara gnälla och klaga. Samtidigt har jag ett stort dåligt samvete för att jag inte kan hjälpa henne rent praktiskt så mycket som jag skulle vilja. Det är lite svårt när avståndet är 30 mil.

Nu har jag varit både flamsig och djup så det räcker en stund. Jag ska ta nåt ätbart och sen en värmande dusch innan jag skriver färdigt några litterära tankar, läser en stund och tittar på när Lars möter Christer klockan 21 i SvT1.

Inte tror jag att jag orkar fundera över Melloskandaler redan innan årets tävling har startat. Och att fler får sina glasögon betalda tycker jag är bra. Fast det hade varit ännu bättre om tänder ansågs tillhöra kroppen också…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stanna och hjälpa till – eller filma vid en olycka..?

Läser och förfäras över en artikel på Dagens Nyheters hemsida om trafikanter som stannat vid en olycka – för att fota och filma! Men FY! Hur kan man göra så?

Artikeln handlar om Lars som stannade vid en trafikolycka för nån vecka sen. Han och hans fru stannade sin bil och rusade ut för att hjälpa lastbilschauffören vars fordon hamnat i diket efter att ett däck exploderat. Hemskt! Men modigt och klokt av Lars och hans fru att stanna och hjälpa till samt larma räddningstjänsten.

Efter en stund stannade en motorcyklist och Lars blev glad över att det kom mer hjälp – det hade nämligen börjat läcka nånting ur lastbilen och chaufförens dotter satt fast inne i bilen. Men motorcyklisten stannade inte för att hjälpa till. Han stannade för att filma. Med en filmkamera, inte bara en mobil… Hur är man skapt då??? Samtidigt kommer fler bilar med både barn och vuxna – som filmar och fotar. SJUKT om du frågar mig. Och Lars.

I tisdags när jag åkte hem från mamma hade en långtradare vält i en kurva vid en påfart till motorvägen. Räddningstjänst var på plats och vägen var spärrad för framfart. Jag såg inte en käft som filmade eller fotade och hade jag gjort det så kan jag ärligt säga att jag hade gått i taket!

Vad är det som håller på att hända? För mig är det självklart att stanna och hjälpa om jag kan, behövs och inte är i vägen när det har skett en olycka. Kan jag inget göra därför att hjälp redan är på plats åker jag vidare. Utan att filma eller fota.

Tidigare i år la Handlingspliktsutredningen fram sitt betänkandet ”Allmän skyldighet att hjälpa nödställda?” Man konstaterade

[…] strafflagstiftningen bör inte användas för att förmå medborgarna att leva upp till sin moraliska skyldighet att bistå varandra i krissituationer […]

Men har vi inte några moraliska förpliktelser även om vi inte har skyldigheter??? Och ska vi inte som vuxna vara förebilder för barnen? Man kan ju inte låta bli att (för)undra(s) över de vuxna som filmade och fotade olyckan ovan i stället för att hjälpa till… Mitt sunda förnuft säger att jag som privatperson ska hjälpa till om jag kan och absolut INTE fota eller filma en olycksplats. Hur skulle DU göra???

Read Full Post »

Civilkuragelag kan göra brist på mod straffbart

Ett betänkande om allmän skyldighet att hjälpa människor i nöd lämnades till justitieministern idag. I betänkandet föreslås att den som underlåter att hjälpa någon som är i livsfara kan straffas med fängelse – i vissa fall… Men utredaren Olle Abrahamsson, som är rättschef på departementet, vill inte införa lagen.

Idag finns det många länder som har nån form av civilkuragelag. En lag som innebär nån sorts allmän skyldighet att ingripa och hjälpa en nödställd människa. Men i Sverige har vi ingen sån lag. Det betyder att vi kan gå förbi en olycksplats utan att försöka rädda skadade eller bara ignorera nån som håller på att drunkna. Fast vi är skyldiga att larma polisen om vi bevittnar allvarliga brott som mord, grov våldtäkt, grov misshandel och liknande.

En ny lag om civilkurage anses ligga rätt i tiden och stämma bra överens med det allmänna rättsmedvetandet. Lagen går igenom en hel del moraliska argument för och emot. Och onekligen är det väl så att vettiga människor skulle ingripa vid olyckor och tillbud – om det stod i deras makt att kunna göra nåt. Problemet är vad som händer när man anser att man faktiskt inte kan göra nåt genom att ingripa – ska man straffas då eller ska man riskera sitt eget liv genom att en lag tvingar en att ingripa?

Utredaren ger emellertid flera skäl till att inte införa nån civilkuragelag:

• Hyggliga människor ingriper ändå – om de kan.
• Det finns inget praktiskt behov av en lag.
• I USA, som har en sån lag, har det visat sig att antalet människor som dör i försöken att rädda andra är högre än de nödställda som blir räddade.
• En lag skulle leda till ännu större svårigheter att få människor att vittna, eftersom de kanske kan åtalas för att de inte har ingripit.

Utredaren tycker inte heller att man kan lagstifta om ett moraliskt ansvar, men föreslår ändå att  underlåtenheten att ingripa ska vara

uppenbart oförsvarlig

och det måste vara fråga om akut livsfara för den nödställde. Straffet ska vara böter eller fängelse i högst två år.

I den bästa av världar sker förstås inga allvarliga brott och människor utsätts aldrig för livsfara. Lika lite som homosexuella eller personer med funktionshinder eller folk med en annan tro än du själv diskrimineras, hotas, misshandlas eller förföljs så att man stiftar lagar mot detta. Och inte heller sker det naturkatastrofer som nu i Japan. MEN… Vi är ju alltså inte där. Och diskrimineringslagar behövs till dess att en människas sexuella läggning eller funktionshinder inte spelar nån roll för nån annan människa. Därmed inte sagt att det räcker med att stifta lagar eller att det räcker med att ha gayvänliga hotell eller att unga fotbollskillar kommer ut som homosexuella.

Men min uppfattning i det här fallet är att en civilkuragelag inte skulle göra nån större nytta. Den som har en moral och som kan ingripa för att hjälpa nån annan gör säkert det utan att lagen bestämmer att man måste det. Hur kan man annars sova om natten? Jag tror INTE på nån civilkuragelag.

Vad tycker du? Ska vi införa en lag som tvingar oss att ingripa eller ska vi lita på att jag och du tar vårt moraliska ansvar?

Read Full Post »

Fegare boktugivning på grund av ny lag?

Läser till min förskräckelse att en statlig utredning föreslår att ansvaret för innehållet i en bok flyttas från författare till utgivare/förläggare. Vadårå? Jo det kan man ju räkna ut med bakarslet att utgivningen blir fegare med en sån lag!

Idag är författaren själv ansvarig för sin bok inte bara rent allmänt utan även rättsligt. Detta innebär att om man utreder innehållet i en bok för förtal är författaren den som ställs till svars. Och det är väl ganska rimligt att den som har skrivit orden själv ska stå för dem?

Vågar författaren stå för sina ord???

                                                                                                                                                              Men nu kan allt ändras om förslaget till ny yttrandefrihetsgrundlag gå igenom. Då skulle nämligen utgivaren bli ansvarig. Inte är det svårt att räkna ut att om förlaget ska stå för orden i boken och inte författaren då lär ju utgivningen bli fegare.

I höst läggs det slutliga betänkandet fram. Det Yttrandefrihetskommittén vill göra är att ta bort skillnaden mellan periodiska skrifter (tidningar) och icke periodiska skrifter (böcker). Och det betyder konkret att en bokförläggare blir ansvarig för det en författare skriver på samma sätt som en chefredaktör på en tidning är ansvarig för det tidningens journalister skriver. Inte är det otroligt att förlagen då blir mer föriktiga med utgivning av kontroversiella böcker! I långa loppet kan det innebära ren och skär censur. Förlagen kanske till och med vill att författaren ändrar i sitt manus. Får vi alls några debattböcker kvar??? Visst är det rimligt att så kallade ”true stories” inte ses som objektiva sanningar – bara det att nån har skrivit en sån bok innebär att nån har gjort ett urval av vad som ska vara med – och kanske dessutom TOLKAT skeenden etc på sitt eget sätt. Men om läsaren upplyses med de enkla orden

BASERAD på en verkliga händelser

eller liknande kommer man ju runt det. För det är en viss skillnad, inte sant?

Men att ändra i grundlagen på det sätt som föreslås tycker jag känns ruggigt! Vad blir nästa steg? Censur eller? Vem vågar skriva böcker då?

Read Full Post »