Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stressigt’

Om det kändes som vinter i lördags och som vår igår, känns det baske mig som höst idag. Det började regna på förmiddagen och på lunchen, när jag trippade ut till närmaste lunchställe för att äta en sörja av fisk, mos och sås, blåste det en kall vind. Det var rätt skönt att krypa tillbaka in i den falska tryggheten på kontoret.

Regnigt fönster
”Jag har bara regn hos mig…”


Att tryggheten på ett kontor är falsk
har jag fått känna av flera gånger än en. Den första gången var det som att bli hemlös när jag inte få komma tillbaka dit. Jag plockade med allt som gjort kontoret ombonat – bilder, växter och mina kända, röda fönsterlampor. (Jag ser dem skymta fram ibland, längst bak i mitt linneskåp hemma.) På vägen hem hoppades jag att den som skulle flytta in efter mig skulle vantrivas. Jag hade ett av Företagets mysigaste kontor, det var det flera som sa. Jag vet vem som fick mitt kontor efter mig lika väl som jag vet vem som fick min tjänst efter mig – två personer som kunde tala för sig. Så mina lyckönskningar behövde de aldrig. Att sen en av dem hade mage att beklaga sig i media om sitt stressiga liv som karriärsklättrande småbarnsförälder gjorde mig smått rasande. Det var ju inte ens så att h*n var ensamstående förälder och väldigt beroende av sin höga inkomst. JA, JAG ÄR BITTER SOM FAN!

I mitt nyaste kontor har jag inte en enda krukväxt. Inte heller några röda, jävla fönsterlampor. Jag har satt upp ett par bilder på Prinsarna på min anslagstavla, en och annan rolig seriestripp samt fem naturbilder jag har tagit och är stolt över. That’s it. Det skulle ta mig två minuter att rafsa ihop. Och tro mig, jag är alltid redo att dra. Jag ska aldrig mer känna mig trygg i vilket arbetsliv det vara månde.

Så klaga för 17 inte du som har både jobb och familj. Och dessutom en fin villa, som personen ovan hade. Det är många som vandrar på den här jorden som inte har någotdera. Men dem ser väl inte somliga som går där med näsan i vädret och är så viktiga. Fast om man inte ser upp kan man snava. Det är hur lätt som helst att förlora allt.

Memento mori!

Det borde vi alla, var och en, tänka på…


Livet är kort.

Read Full Post »

Tyvärr för alla oönskade besökare som smyger in här under natten (vågar ni inte visa er i ljuset, spricker ni då, eller vad?) har ridån gått upp idag igen. Det var verkligen ingen höjdare att tillbringa julafton på egen hand. Jag grinade mig igenom större delen av dan. Kämpade för att bita ihop när mamma ringde – typ fem gånger. Kämpade för att inte visa nåt här på bloggen.

Jag tittade på Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton och efter det orkade jag inte mer. Jag mådde så illa efter julmaten, det gav liksom inte med sig. Borstade tänder och gick och la mig tjugo över åtta och grät mig till sömns. För att vakna vid 23-tiden – klarvaken…

Karl Bertil Jonssons pappa

Tyko Jonsson, som har närt en kommunist vid sin barm…


Så småningom klev jag ur sängen
mitt i natten för att öppna mina julklappar. Jag orkade inte göra det tidigare och det kändes förresten så ledsamt att öppna dem alldeles ensam. Jo jag VET. Min ensamhet är på sätt och vis självvald. Det blev den när jag tackade ja till förturen till operation. Och det är inget jag ångrar. Men ändå. Jag kände mig väldigt, väldigt ensam. Jag hade fixat fem julklappar till mig själv som jag hade slagit in, just in case jag inte skulle få några andra.

Klappar till mig själv

Jag gav mig en fotobok, med titeln Året på Ultuna (mina egna bilder), en bok, ett par strumpor med fiskar på, ett datumblock och ny plastfilm till Ajfånen.


Men Tomten hade inte glömt bort mig!
Tomten i Motala hade ju skickat ett grönt paket och detta innehöll två böcker av en författare jag gillar att läsa just nu, Kjell Eriksson. TACK SNÄLLA FEM FÖR KLAPPAR OCH BESÖKET HOS MAMMA!!!

Klappar från FEM

Klappar från FEM! 


Även Tomten i Förorten
hade kommit ihåg mig. Från Jerry kom tre böcker varav en som jag redan hade fått. När det gäller böcker måste man ALLTID kolla av först… Men de andra två har jag inte, TACK!

Klappar fr Jerry

Två av tre som jag inte har.


Fästmöns
snälla mamma
hade inte bara bidragit med Janssons frestelse utan också med en klapp från henne och L. Den innehöll nånting jag verkligen behöver för jag är otroligt torr. Har torra fläckar framför allt på armarna, så Olivcrème blir toppen! TACK!

Klapp fr Annas mamma o L

Härligt för mitt torra skinn!


Det var riktigt pinsamt
att ta emot klappar från dessa, för jag har inte köpt nånting till nån av dem. Det kom som sagt en operation emellan och före blev det så stressigt med att försöka ordna så att ”barnen” fick klappar och jag fick mat i kylen. Sen var jag osäker på klapperierna med somliga eftersom jag inte fick nåt till 50-årsdagen. Tänkte att då köper vi inga klappar heller. När jag sen fick veta att det var klappar på gång var jag för sjuk för att köpa. Och ”barnens” löste jag som sagt på annat sätt. Men jag vet inte om de var nöjda, har inget hört. Att köpa julklappar i efterskott tror jag inte på, men jag har planer på att vissa levande änglar ska få nånting som tack för mycken hjälp. Det känns bättre än att komma efter jul med julklappar. Och snart är julen över. Förhoppningsvis snart.

Annas klappar sparade jag till sist. Jag hade fått för mig att ett av paketen från henne innehöll plastfilm till Ajfånen – för det hade jag köpt på skoj både till henne och mig. Men det var ett USB-minne på 32 GB – perfekt! Idag – eller nån annan dag – ska jag föra över mina bilder som nu är utspridda överallt… Fotcrème och böcker fick jag också, TACK snälla älskling!

Klappar från Anna

Klappar från Anna!


Vid det här laget
var klockan nästan två…

Klockan nästan två

Klockan var nästan två när jag hade öppnat alla julklappar.


Jag var vaken till klockan tre,
ungefär. Är rädd att jag störde min älskling väldigt mitt i natten med en jobbig sms-konversation. Men, som sagt, jag var så ledsen och bedrövad igår. Jag tror att jag har drabbats av nån sorts post-op depression för jag bara gråter. Gråter, gråter, gråter typ hela tiden. Det är skitjobbigt och ytterligare ett skäl till att jag drar mig undan människor. Jag blir ju inte vackrare heller av tårarna, ser allt mer ut som en gris.

Tofflan mitt i natten

Tofflan mitt i natten.


Idag vaknade jag halv nio.
Det var ganska mörkt ute och det snöar som 17. Känner mig faktiskt ganska insnöad…

Insnöad

Insnöad… OBS! Den läskiga snögubben på bilden är inte mitt verk.


I natt lät det som om nån i huset
hade vinterkräksjukan. Det plus snön gör inte precis att jag är sugen på en liten promenad, men annars är det en intention jag har. Jag måste i vart fall gå till soprummet med all julmat som har hamnat i komposten. Det luktar inte gott efter ett tag…

Kring operationsärret är det fullt av röda prickar som kliar som fan. Jag är allergisk mot plåster och kirurgtejp och gissar att det är såna rester som jag inte har fått bort. Jag får nämligen fortfarande inte tvätta mig i området, bara låta duschvatten försiktigt rinna över.

Förutom eventuell promenad och bildöverföring till min USB-sticka har jag inga större planer för dagen. Ikväll ska jag se på Änglagård: Sjuhundrafyrtiofjärde sommaren, men jag ska också se dokumentärfilmen om Olof Palme på SvT, uppdelad i tre avsnitt för TV. Den senare får jag emellertid spela in eftersom programmen krockar.

Vad händer hos dig då???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, det är i alla fall vad jag tror! Dan började tyvärr lite stressigt, för jag var seg och sen. Fästmön började jobba klockan sju och jag slängde nog av henne i farten en minut i… Nej, i morgon får jag gå upp en kvart tidigare!

Den här bilden tog jag i juni 2010, men himlen är lika blå idag.


Det är fortfarande strålande sol och klarblå himmel
så jag matchar himlen idag också med min likadanfärgade piké. Jag var på jobbet en kvart över sju. Här var tomt och ödsligt och jag fick knappa mig in med kod i såväl huset som hissen. Det var lite läskigt…

Jag har hunnit läsa alla jobbmejl som har trillat in under min ledighet – ja, för jag bestämde mig för att inte logga in och läsa jobbmejl när jag var ledig! Det är förvånansvärt hur mycket sånt det blir trots att jag inte har varit här mer än i tre månader. Vidare har jag bokat in ett par saker, skickat några saker vidare, lagt ut en nyhet internt och en externt (båda på båda språken förstås). Ja, dan har verkligen börjat i flygande fläng.

Det var så roligt, för jag hade bland annat fått ett mejl från en person som jag i ett mycket tidigt arbetsliv hade kontakt med. H*n hade läst min födelsedagsnotis och grattade mig! Jag blev så glad! Vidare har jag mejlat några fakultetskollegor och tackat för det fina vinet och presentkortet. Tänk att människor kan vara så snälla. Mot mig. Förtjänar jag detta? Ibland tycker jag det, men för det mesta tycker jag det inte. Och jag vet att det fortfarande finns människor som missunnar mig både snällhet och mitt arbete. Jag försöker att se förbi dem, fast det klart att det svider.

Men idag blir det åter en fantastisk dag, en onsdag! Jag ska delta i en workshop senare på förmiddagen, en workshop som jag själv har varit med och arrangerat. Vid 12.30-tiden fick jag veta att en huskör ska framträda och det vill jag ju inte missa. Och klockan 14.30 är det spikning av en licentiatavhandling här på institutionen. En fantastisk onsdag väntar, alltså! Jag möter den med ödmjukhet eftersom jag vet att allt kan vara en dröm och allt kan ryckas bort från mig när jag minst anar det. För livet är inte rättvist. Men just idag, i den här stunden, är livet fantastiskt. TACK!

Read Full Post »