Att unna sig

Ett inlägg om att unna sig frisk luft intill en parkeringsplats och en vacker himmel, bland annat.

---

 

Den här lappen låg i min fortune cookie!

Igår var det finväder. Den som läser min blogg vet att jag ägnade en del av dan åt att städa mitt hem. Det behövdes. Men sen unnade jag mig en ballesittning*. Jag slog upp en thriller som jag ska läsa och recensera, en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Mitt eget manus ville det dumma förlaget inte ge ut. Nä, gissningsvis satsar de på kvalitet. Boken jag läser nu är på cirka 430 sidor – och HEPP! så hade jag läst nästan halva boken. Det är litterär kvalitet, det och det unnar jag mig. Recensionsböcker är dessutom gratis, ifall nån snåljåp(a) nånstans i De Mörka Skogarna (det är alltid i det fördolda dessa myckettyckare häckar) skulle råka få för sig att jag lever alltför vidlyftigt över mina tillgångar.

Men jag ska erkänna, jag unnade mig asiatisk middag på Chop Chop på kvällen. Det var ju som sagt finväder och då måste ”alla” grilla. Jag orkar inte med fler bråk, så jag tog bilen och åkte iväg en sväng. Till Chop Chop, alltså. Maten var het och god som vanligt. Jag intog den utomhus, nära en parkering. Ärligt talat var det lättare att andas där för mig än hemma på ballen**. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb att stänga fönster och dörrar hemma. Lukten av tändvätska hängde kvar i några timmar. Det jobbigaste var att det var svårt att andas. Jag får lite panik av den känslan. Idag har jag torrhosta som jag nästan kiknar av. Hoppas er grillmiddag smakade bra!

Under min middag intill parkeringen hamnade jag i en märklig Twitterdiskussion. Tänk att man alltid tycks landa i sandlådan på Twitter! Jag uttryckte min ilska och förvåning i nån sorts kombo över den försvunna ettåringen. Genast blev jag påhoppad av en person som ansåg att jag tyckte mig själv vara

ofelbar.

Skrev jag ingenting om! Jag bara undrade hur man kunde lämna ett sånt litet barn utan tillsyn. Det är ju inte ens alla ettåringar som kan gå och mina tankar (inte tweets!) for iväg alldeles till att nån hade snott ungen. Sen blev utgången mycket tragisk och det är naturligtvis förskräckligt. Men mina tillkortakommanden har inget med detta att göra. Jag har inte skaffat barn – delvis av det skälet att jag är utrustad med viss självinsikt och ansåg mig alltför inkompetent att ta hand om ett barn… Ett annat skäl är den vardagshomofobi som jag har plågats av hela livet, men som jag nog aldrig har skrivit om – jag vill inte hamna i nån plåsterdiskussion, nämligen. Ska jag vara med och prata kränkthet vill jag lyfta nivån. Annars blir det bara löjligt.

Senare under lördagskvällen var det åter fritt fram för mig att sitta på ballen. Jag njöt av luften, tystnaden och boken. När solen gick ner bakom husen såg det ut som om himlen tog eld. Det gick naturligtvis inte att låta bli att fota solnedgången. Men låt mig visa hur man kan luras! Så här blev bilden i original (endast storleksförminskad så att den får plats på bloggraden):

Kvällshimmel den 14 augusti 2015 i original, fotad med min iPhone 5 från balkongen.

Sen ville jag ha bort träden och fördjupa färgerna lite, samtidigt som en silhuett fick vara kvar så att kontrasterna blev än mer slående. Slutresultatet, som jag skickade upp till Instagram, blev detta:

Augustihimlen bearbetad. Det är samma bild som ovan, men tillfixad och tilltrixad.

Av bilderna ovan kan den som är utvecklingsbar lära sig att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Men att unna sig en stund i tystnad, på balkongen, en kväll i augusti, kan vara helt underbart (om den inte omfattar rök).

 

*ballesittning = sitta på balkongen
**ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att locka sig ut

Ett utlämnande inlägg.

---

 

En del tror säkert att det är jätteskönt att gå hemma och vara arbetslös. Man behöver ju inte klä på sig, knappt tvätta sig, och man kan sova heeela dan. HA! FEL! Reglerna har hårdnat rejält sen ett år tillbaka i och med att man måste söka massor av jobb och sen redovisa dem. Fast det tycker jag är bra – man ska söka massor av jobb och redovisa sina sökningar. Men frågan är om nån på Arbetsförmedlingen läser mina och alla andras aktivitetsrapporter. Jag hör aldrig nånting från dem och jag får inget som helst stöd därifrån. Det är ett ganska ensamt liv.

Det är ett ganska ensamt liv, det att vara arbetslös.

Jag tror i alla fall att de allra flesta som är arbetslösa vill jobba. Den uppfattningen verkar inte delas av regeringen och dess förlängda armar a-kassan och Arbetsförmedlingen. Idag tvingades jag tacka nej till ett skrivuppdrag bara för att arbetslöshetsreglerna är så hårda. När reglerna säger att en timmes jobb, lite drygt, i månaden (utslaget genomsnitt) är ett deltidsjobb och man förlorar ersättningsdagar på detta, då är nåt fel. Jag tillhör gruppen som vill jobba – om än bara en timme, drygt i månaden – men det får jag alltså inte. Inte om den här arbetslöshetsperioden blir lång. Då behöver jag alla mina ersättningsdagar. Det vill säga de dagar jag har kvar. Förra hösten fick jag tulla på innevarande periods dagar eftersom jag var arbetslös i tre, nästan fyra månader, då…

Det är lätt att stänga in sig…

Det är lätt att stänga in sig, deppa ihop, gå ner sig. Vänner och bekanta och familjen och säkert släkten också tröttnar på en sån loser som jag. En del tycks tro att det smittar. Att vara loser, vill säga. Tror jag. Det behöver inte vara så. Det är lätta att fantisera ihop att man är en trist och tråkig figur som aldrig har nåt roligt eller nytt att berätta om spännande resor hon gör eller så. (HJÄLP SÅ BITTER JAG LÅTER!!!)

När jag inte letar eller söker lediga jobb försöker jag sysselsätta såväl kropp som hjärna. Städning och strykning är bra saker att ägna sig åt. Och så läser jag. Just nu är jag inne i en riktigt rejäl läsperiod. Tur att jag har många böcker i mina läshögar! För övrigt hoppas jag att Intresseklubben antecknar att jag duschar och klär på mig varje dag.

Idag tittade jag bara på romaner.

Det är inte bra för mig att fly. Jag måste locka ut mig i verkligheten – även om det så innebär att ta bilen till Tokerian. För det gjorde jag idag, jag erkänner… Skälet var att jag skulle handla så mycket och regnet bara vräker ner. Eftersom jag inte är nån bläckfisk fanns ingen ledig hand som kunde hålla nåt paraply. Besides, paraplyer är ju för mesar, remember? På Tokerian fanns det inga mesar idag, men som vanligt en del original. Bland annat hade en personal en föreläsning om yoghurt för en kund. Och så upptäckte jag till min fasa att familjen Ussuss har hittat hit! Mamma Ussuss och två av barnen Ussuss mötte mig redan i entrén. USS! (Familjen Ussuss heter förstås nånting annat och bor definitivt inte granne med mig.)

En indisk peng, värde två nånting, kom i retur.

Sen fortsatte jag ner till stan. Lyckades hitta parkering vid hamnen och haltade upp till banken med en astung ryggsäck. På banken stod jag en god stund och hällde mina mynt i en apparat. Apparaten räknade ut att det blev hela 762 kronor och en indisk peng. Den indiska pengen kom dock i retur. Jag fick ett kvitto av en tant som jobbade där, för apparaten klarade bara att räkna, inte att skriva. Pengarna kommer in på mitt konto i morgon.

Det blev lite tid över före min fikadejt, så jag åkte upp till LundeQ i Forumgallerian och tittade på böcker. Jag köpte inga. Faktiskt! Men jag var fräck/ärlig och sa till personalen att deras tips angående boken Jag heter inte Miriam var en spoiler… De tog till sig min kritik, men sen vet jag ju förstås inte om de skrev om texten på tips-lappen eller inte.

Pe fipplar med sin mobil och wienerbrödet kallnar.

Tio i två anlände jag till Fågelsången. Fem minuter senare dök Pe upp i sin snigga bil som är orange. Naturligtvis pratade han i sin mobil. Pe pratar jämt i sin mobil. Nästan. När han inte fipplar med den och ska visa nån fin bild eller nånting från Fejan – jag finns ju inte på Fejan och Pe tycker att han bör upplysa mig ibland.

Idag var Pe den av oss som har jobb. Alltså var det han som bjöd på fikat. Pe själv tog wienerbröd, medan jag valde en nyttig macka med kalkon och Philadelphiaost och grönsaker på grovt bröd. Den var god också, mackan.

Nyttig och god macka.

Vi babblade i två timmar, nästan. Det kändes bra. Jag ska försöka åstadkomma ett par artiklar till UppsalaNyheter. Där jobbar vi alla ideellt och då kan det vara svårt att få motivation när det man mest behöver är en inkomst. Men det är bättre att jobba ideellt än inte alls. Jag har några idéer och jag tror att Pe köpte dem.

Pe gav mig lift till hamnen i sin orange skönhet. Jag ska ta några kontakter framöver och försöka knåpa ihop nånting. And, by the way… Slottet står kvar.

Uppsala slott står kvar och skymtar bakom trädet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så går dagen…

Ett både klipskt och oklipskt inlägg.

---

 

Nyklippt.

Jorå, jag tog mig till frissan igår kväll. Tack och lov kunde jag vila lite på eftermiddagen, även om det var med en mobillur vid örat. Måste ju uppdatera familjen samtidigt som jag vill kolla av läget med dem. Mamma och Fästmön, alltså.

Det var skönt att få håret klippt. Eller rakat, snarare. Det går snabbt för frissan, vilket min rygg var tacksam för. Jag fick ändå göra två avbrott och ställa mig upp och räta ut den ihoptryckta raden av kotor. Det bästa av allt är att håret blir väldigt lättskött för mig. Det är bara att tvätta och så ha i lite mousse i det blöta håret. Klart!

Eftermiddagarna och kvällarna är ofta bättre värkmässigt sett. Morgnar och förmiddagar kan vara helvetesstunder. Idag var inget undantag. Jag har legat på köksgolvet i omgångar. Tack för Wordfeud, som distraherar mig! Idag har jag till exempel fått skratta åt att hetero är ett ogiltigt ord och så har jag skrivit

KÅT

två gånger i en spelomgång. Du vet…

Little things amuse little minds.

Har jagat HR-människor på jobbet för att kolla vad jag ska göra med mitt sjukintyg. En kopia ska till chefen, originalet till Försäkringskassan när det kommer papper därifrån. Tyvärr upptäckte jag att doktorn har skrivit fel på sjukintyget. Min chef tyckte att det var bäst att jag kollade upp det så inte Försäkringskassan strulade. Det blev ytterligare några samtal, men nu ska jag få hem ett nytt och korrekt sjukintyg. För det är faktiskt så att jag visst kan få tillbaka min arbetsförmåga i nuvarande arbete efter sjukskrivningen! Doktorn hade kryssat nej i stället för ja…

Nej skulle ha varit ja.

Nu har jag kört en maskin tvätt.  Jag inväntar att ryggen ska bli medgörlig så att jag kan böja mig ner och plocka ur tvätten ur trumman och hänga upp de rena persedlarna. Sen ska jag ladda för en lätt promenad utomhus. Om ett par timmar eller så.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nådastöt

Ett inlägg om en bok.

Det är jul och skitkallt. Och kommissarie Gamache återvänder till den lilla byn Three Pines. Min förkylda hjärna har frusit några dagar ikapp med innehållet i Nådastöt. Idag, på kökssoffan, läste jag ut boken. Den enda bok, för övrigt, som jag köpte på årets bokrea. De 415 inbundna sidorna kostade endast 69 spänn.

Det snöar nästan hela tiden i boken. Det snöar mycket. Under den årliga curlingtävlingen i Three Pines upptäcks plötsligt en död kvinna i publiken. Hon är… förkolnad. Kommissarie Gamache ger sig till byn och börjar rota i såväl dödsfallet som offrets förflutna. Vem var hon egentligen? Vem var hennes föräldrar? Och varför var hon så elak?

Det här är den andra boken i Louise Pennys serie om kommissarie Gamache och kanadensiska byn Three Pines. En by som bebos av ett gäng riktiga original, för man lov att säga. Den första boken i serien, Mörkt motiv, gav jag medelbetyg. Jag kände mig lite besviken över denna nya bekantskap som Louise Penny är. Men i tvåan tycker jag nog att hon har arbetat upp sig. Även om boken är lite för omfångsrik och bitvis lite för omständlig i sitt språk och sättet att föra handlingen framåt, känns Nådastöt ändå bättre. Det är mer spänning, ett ännu mer märkligt livsöde som rullas upp och framför allt, lite som Morden i Midsomer, ett underligt modus operandi vad gäller själva mordet.

Toffelbetyget blir lite högre den här gången. Och det är inga feberfantasier!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vintertrött, vårdagjämning och semester för somliga

Ett vintertrött inlägg som mynnar ut i lite glädje trots allt.

 

Med kvällssolen i min hand. En bild från juni 2013.

Nej. Den här j********vla vintern är jag så trött på att jag kan spy! I morse gick det an att köra, men vägen hem gick i kryptakt på E4:an. De flesta som var ute samtidigt som jag var i alla fall bra på att hålla avstånd. Det var inte heller så lätt att köra om eftersom det låg en läskig mittsträng av snö som gjorde att man slirade lite. Några bilar stod med varningsblinkers på intill sidan av vägen. Men nu är jag hemma, som sagt, och det är jag glad och tacksam över.

Jag vill se knoppar!

När jag tittar ut genom fönstret kan jag inte tro att det faktiskt är vårdagjämning i morgon. I skrivande stund vräker det ner snö som är ganska blöt av sig. Ärligt talat är jag riktigt avundsjuk på vännen som åker till varmare breddgrader sent i kväll…

Men… å andra sidan kan jag med gott samvete tillbringa den här ruggiga kvällen med en god bok, rostade mackor och ett glas mjölk. Det är jag värd efter en hektisk dag på kexfabriken. En dag, som började med ett möte med chefen och som slutade med annonsering av nytt jobb i sociala medier och en artikel för koll. Däremellan, lite upphandlingsinfo och originalande, möten och sånt där vanligt som man gör en arbetsdag. Varierat, alltså. Roligt idag.

Framtiden då? Tja, jag fick nej på ett jobb idag och känner att det är det ställets förlust. Ja, så kaxig är jag. Den närmaste framtiden är tryggad och det ska jag strax informera min lilla mamma telefonledes om. Men nästa vecka… Då har JAG semester! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Terror på Elm street

Ett inlägg om en skräckfilm.

Jag hade laddat hela dan för detta: jag skulle hålla mig vaken och se nyinspelningen av Terror på Elm street (2010). TV4 visade filmen med start strax före midnatt. Och jag höll mig vaken till starten! Resten av filmen också. För du vet väl att mardrömmen blir sann om du somnar..?

Terror på Elm street i form av Freddy Kreuger som går igen…

Detta är en remake av den ursprungliga filmen som kom redan 1984. Jag minns att jag såg den på bio och att jag tyckte att den var skitläskig. Jag var 22 år då. Det är 29 år sen nu. För några år sen köpte vi den gamla filmen till en Halloweenkväll med framför allt Fritzlan i familjen. Då insåg vi att det har skett en del sen 1984 och att det som var läskigt då mest var töntigt nu.

Handlingen i den nyare filmen skiljer sig en del från originalet. Till exempel inleds filmen med en scen på ett nattkafé. Som alla drömmar börjar den lugnt – som en del drömmar övergår den till en rejäl mardröm: en ung kille skär halsen av sig själv.

I övrigt är det ett gäng ungdomar som drömmer liknande mardrömmar. Huvudperson i drömmarna är den mystiske Freddy Kreuger, sönderbränd i ansiktet och iklädd randig tröja och slokhatt precis som originalet. Men vem är han? En av tjejerna börjar nysta i vad som hänt bakåt i tiden. Hon kommer på sin mamma med att ljuga om en händelse. Vad är det som har hänt och hur kan de stoppa mardrömmarna – och därmed Freddy Kreuger..?

Att titta på skräckfilm ensam en mörk höstnatt medan regnet piskar mot fönsterrutorna ger en viss… stämning. Jag blev riktigt rädd – flera gånger!.. Antingen har jag blivit harigare eller också var det just det faktum att jag var ensam. Och det gläpptes i porten till huset flera gånger mellan midnatt och klockan två… Jag lyckades så småningom somna – och se: jag överlevde!

Det blir ett högt Toffelbetyg! Det här är skräckfilm när den är som otäckast!

Livet är kort.

Read Full Post »

Källarstäd

Ett inlägg om en kamp mot snedställda möbler, byråkrater och annat.

Uppdaterat inlägg: Mamma hittade lite mer grejor i kväll som ska ner i källaren. Jaha, i morgon blir det nyordning i källaren igen…

Lite mer till källaren… 

Det har grejats i mammas källarförråd. För nåt år sen påbörjades ventilationsarbeten i huset där hon bor. Hantverkarna behövde tillgång till hennes källarförråd, vilket de fick. Men de fick förstås flytta på alla hyllor och grejor på egen hand så att de kom åt det som skulle åtgärdas. Tror mamma närde nån förhoppning om att de skulle flytta tillbaka saker och ting också. Svar: Nej!

Mamma är både äldre och rörelsehindrad, så hon kunde inte flytta möbler och tunga lådor på egen hand. Hon kan faktiskt inte ens gå ner i källaren eftersom trappan ner är brant och inte har nån ramp för rullstol eller rollator. Det tog flera månader, förresten, innan hon fick tillbaka nyckeln till sitt förråd, så hon har inte ens kunnat engagera nån att hjälpa henne. Bovärden har lovat att göra det. Grejen är bara att det har blivit indragningar på bovärdar. Och de som jobbar har inte haft tid. Mammas dotter, det vill säga jag, bor 30 mil härifrån. Den senaste tiden har jag jobbat väldigt mycket och inte orkat åka 2 x 30 mil. Före dess genomgick jag en bukoperation som innebär att jag inte fick ägna mig åt tunga lyft, in fact, inga lyft alls den första månaden. Jag fick inte heller köra bil på en månad.

Jag tog en tur ner för att byta glödlampa i taket och kolla på förödelsen. Det jag såg gjorde det omöjligt för mig att låta bli att ingripa. Tyvärr tog jag inget före-foto, men en gigantisk och tung hylla, som i vanliga fall står upptryckt mot ena kortväggen, var ställd diagonalt i förrådet. Alla kartonger och väskor var upptryckta mot andra väggen. Mitt i förrådet stod en glasdörr från vardagsrummet och kilade fast hyllan. Mammas rullstol stod mitt på golvet.

Det går ju aldrig att göra fint i ett förråd, tycker jag, men jag försökte åtminstone göra logiskt. Fast först baxade jag hyllj#¤%&{n på plats. Svetten rann. Mina rena mjukisbrax blev dammbruna på knäna. Ja för jag fick liksom krypa och kräla under hyllan också. Till slut gick det och så här blev slutresultatet:

Inte fint men logiskt.

På översta hyllplanet ligger smålampor, småhyllor och två kartonger med prydnadssaker. Mittenhyllan innehåller julsaker, påsksaker och mammas resväska på hjul. På nedre hyllplanet finns extratäcken och -kuddar och vinylskivor, det vill säga sånt som man inte drar fram så särskilt ofta.

På motsatta kortväggen finns en väggfast hylla med stång. Där hänger klädgarderober. Nedanför står tre extrastolar och en gammal träkista.

Klädgarderober och extrastolar.

I mitten står glasdörren till lägenhetens vardagsrum, en stege samt mammas rullstol, lättåtkomlig – för den som kan ta sig ner för källartappan.

Rullstol, stege och dörr.

Jag fotade och visade mamma bilderna, förklarade hur jag hade ställt saker och ting. Hon blev nog nöjd, tror jag, för hon tyckte att jag skulle ta en kall öl som belöning. Det gjorde jag och det var förstås underbart gott!!!

Underbar belöning!

I mammas gömmor i köket grävde hon fram ytterligare en belöning – en fin gammal burk med blommor på. Den ska få följa med hem till Uppsala.

En fin burk som följer med till Uppsala.

Mamma har många fina saker, men nåt som jag alltid beundrar är ett par gamla stolar. Stolarna är gamla på riktigt, för att klädseln på dem sägs vara original. Enligt mamma är det pappas farmor Mabel som har broderat sitsar och ryggstöd. Mamma har paret, men här är en av dem på bild:

En fin stol! Dess make/a står utanför bild.

I övrigt har jag försökt förstå ett brev om kommunens nya färdtjänstregler, regler som gäller från och med den 1 juli, det vill säga nu i veckan. Om detta kommer ett särskilt inlägg, för jag är riktigt förbannad, på ren svenska, för att byråkraterna inte kan skriva på… ren svenska!

I kväll är Findus vår kock eftersom jippot har stängt av här runt omkring så vi inte kunde åka iväg och handla med bil. Sen blir det TV-deckare och prästostbågar och före dess kanske en promenad. Om vädret håller sig. Himlen liksom öppnar sig då och då och det har åskat så lamporna här har blinkat!..’

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokbytarkuf!

Jag har aldrig varit på nån Bokbytardag förut. Jag visste inte hur man skulle göra, hur bete sig. I mitt stilla oroliga sinne såg jag framför mig en sorts Norénpjäs där ett antal original, muppar, kufar, skred över en begränsad yta, fram och tillbaka, med några böcker under armen. Kanske skulle det uppstå konflikter när två kufar ville ha samma bok. Eller också tänkte jag mig ett gäng Hattifnattar som fnattade omkring, också dessa med böcker under armarna. (HAR hattifnattar överhuvudtaget armar???)

Jorå, Hattifnattar har armar, men väldigt korta sådana. Det ser ut som om händerna sitter direkt på den smala snoppen kroppen.

                                                                                                                                                          Så här var det: Jag cirklade runt en stund för att ge upp att hitta en laglig parkering. Svängde helt sonika upp på en trottoarkant i stadsdelen Fålhagen, utanför Antikvariat Uppslaget. Utanför på backen var ett litet bord i konstig form uppställt. Ovanpå det låg några böcker, inte så många, men tillräckligt många för att de skulle åka i backen hela tiden.

Vid bordet stod antikvariatets ägare tillika före detta landstingspolitiker för moderaterna, en tant på kryckor, en ung tjej med en sax i en snodd runt halsen och så jag. Jag hade mina tre böcker under armen. Ingen av oss visste hur en bokbytardag gick till. Jag rafsade lite bland böckerna på bordet, men fann att jag antingen hade läst allt eller var ointresserad.

Under tiden kom en glad man på cykel och undrade om detta var allt. Då dröp jag nerför källartrappan för att kolla vad antikvariatet hade i sina hyllor.

Uppslaget är ett litet antikvariat som bara har öppet några timmar på onsdagseftermiddagar. Men det var tämligen välorganiserat och utbudet i de trånga utrymmen var större än jag trodde. Hit ska jag definitivt gå igen! Om inte så för att KBT-träna mot klaustrofobi.

Uppe i solljuset hade ytterligare en man anslutit. Nöjd cyklade han iväg med två böcker. Damen med kryckorna och tjejen med saxen spanade på kakböcker nere i antikvariatet.

Jag beslutade mig för att åka hem och äta en korv, svänga förbi bokbytarna igen på väg Ut på Uppdrag. Bokbytena sker nämligen bara fram till klockan 18 idag. Så är du intresserad av nån av de tre deckarna på bilden ovan, kom till hörnet Botvidsgatan-Hjalmar Brantingsgatan i Uppsala runt halv sex. Då räknar jag med att vara tillbaka där och bytessugen!

Men VAR VAR LOKALBLASKANS KULTURAVDELNING??? Inte en käft därifrån på denna… HAPPENING! Inte tillräckligt kufiska där, kanske??? Estimerar hellre finkultur på Stadsbiblioteket? Jo jo, jag vet nog, jag…

Uppdaterat: Jorå! Jag fyndade och bytte mina två Karin Fossum mot dessa två:

Två gröna fynd: Peter Robinson och Stephen Booth.

                                                                                                                                                               Maria Lang-boken följde med mig tillbaka hem.

Read Full Post »

Knäppa nyheter ytterligare en gång

Alltså, det ÄR verkligen inte svårt att hitta knäppa nyheter. Man undrar om det händer så lite i Sverige och världen att man måste skriva om vissa saker. Eller handlar det om att det är så jobbigt, allt det läskiga som händer, att vi behöver lite knäpperier för att orka?

Här kommer ett urval:

• Pojkar tvingade andra pojkar till armhävningar och sit ups. Och det, min kära läsare, kallas olaga tvång och leder till åtal. Var detta hände? I Metropolen Byhålan, förstås. Det är det jag alltid har sagt: sport är farligt! Men allvarligt talat: hot och tvång är ALDRIG OK. ALDRIG.
• Sophämtare kör för långt. Tja, det kanske är därför det ser ut som det gör i soprummen här och var… Sopbilarna i Uppsala kommun har svårt att komma ifrån ibland på grund av vintern och den nederbörd som faller den här tiden (= snö). Därför måste de göra ett nytt försök redan dan därpå. Enligt en studie kör våra sopbilar dubbelt så långt som postbilarna. Men… vänta nu… Om postbilarna, som ju är mycket mindre, kommer fram… Varför kommer inte sopbilarna fram då???
• Julkort på väg. Posten, för resten… Nu har man hittat 300 julkort bortglömda julkort. Dessa är nu på väg till sina mottagare på söder i Stockholm. Ja, posten kallas ju inte snigelposten för inte…
• Ullaredduon togs i tullen. Två karaktärer (?) /original från dokusåpan Ullared hade varit på semester i Argentina och skulle hem. Då blev de stoppade i tullen. Tulltjänstemännen sa att de hade cannabis i sina snusdosor. Ola-Conny, en av dem säger: ”Morgan trodde att vi skulle hamna i fängelse.” Jaa, det är sannerligen nyhetstorka… Don’t cry for them, Argentina…
• Gör en komedi med sig själv i huvudrollen. Det kanske är säkrast, för åt sig själv kan man ju alltid skratta… Jag menar, tänk om JAG hade gjort en film om MIG… Hilarious, säger jag bara! Ungefär lika… ”lustigt” som att Glenn Close ska spela Susan Boyle… Lika som bär? Njae, inte särskilt.
• Kalle Anka friar till Kajsa. Kanske dags att han skaffar byxor, dårå. Gå omkring och visa ankstjärten så där… Konstigt att ingen har protesterat mot detta när man har protesterat mot Rastamouse…

Have fun, säger jag bara! 😆

Read Full Post »

Ute (totalt) på marknaden

Fästmön och jag stack neråt Vaksala torg vid 13.30-tiden för att kolla in årets Distingsmarknad. Det är därför jag sitter här vid datorn nu och tuggar på sötsliskigt godis.

Vi lyckades faktiskt få en parkeringsplats hyfsat nära och det var tur! Det är nämligen SNORHALT ute och verkligen INTE sandat överallt. Vaksala torg var som en enda knögglig isbana… Skitdåligt! Detta fick till följd att vi halkade fram mellan stånden. Stånden, för resten, var det ingen ordning på. De stod lite här och var, ingen symmetri eller planering för fem öre. Nej, man skulle ha låtit Kickorna planera det hela så hade det blivit så bra så.

Det fanns emellertid en hel del att titta på. Både i stånden och sånt som gick på två ben. Som vanligt var vi snyggast och alla andra såg inte kloka ut. Fast värst var nog Sofia, hon såg plastig ut och dessutom var hon skamligt billig…

Sofia – plastig och skamligt billig.

                                                                                                                                                        Att det var sexhundranionde gången det hölls Distingsmarknad här märktes tydligt på en del… original. Man får verkligen träningsvärk i öronen när man går förbi vissa knallar…

Men faktum är att vi ändå njöt av den typiska marknadsdoften av brända mandlar trots att vi frös och jag var yr. Det var som om hela jorden snurrade – vilket den ju gör, men jag vet inte om gemene man känner av det..? – och det kan INTE ha berott på Llaphroaig-fudgen vi provsmakade. Alltså duuuu… Nåt godare har inte JAG smakat på de senaste elva åren, typ! Naturligtvis handlade vi lite sån fudge och killen vi köpte av sa glatt när vi gick:

Vi ses i morrn!

Var vi så uppenbara?..

Vi storfyndade också strumpor – 14 par för 100 pix, så vi tog sju par var. Nu klarar vi oss ett tag…

Annas lite mer färgglada par till vänster, mina i gråskala till höger.

                                                                                                                                                     Efter diverse provsmakningar blev det läge för nåt med lite mer substans och sen var ju Kickorna kaffesugna också. Vi traskade över gatan till Kvarnen, en av Uppsalas otaliga gallerior. Där bjöd Anna på briemackor och hett kaffe innan vi traskade in och ut i några affärer, bland annat Oil & Vinegar, en härlig presentaffär, och Kvarnen Bok & Papper, en sån där hederlig gammal bok- och pappershandel som man kan flanera runt i i evighet amen. Kvarnen-besöket avslutades med att jag lämnade in mammas och mitt Lotto – för att upptäcka att vi faktiskt vunnit hela 25 kronor i lördags!

Så halkade vi tillbaka till Clark Kent* för vidare färd till Annas jobb där en irriterande unge försökte springa i vägen för Clark. Ingen skada skedd, dock, men man undrar om barn får lära sig nån form av trafikvett nånstans, hemma eller i skolan… Det tror jag inte.

Lite trist att komma hem till en mörk lägenhet, men Minsta Prinsessan kom samtidigt och hälsade som den väluppfostrade lilla flicka hon är. Fast det blev ju inte mindre trist när jag satte mig vid datorn och upptäckte att ytterligare ett nej på ett jobb hade trillat in i mejlboxen. Därför tycker jag att jag kan trösta mig med marknadsgodis, för jag orkar inte gråta idag. Jag orkar bara inte.

                                                                                                                                                         *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »