Posted in Böcker, Familj, Ironi, Personligt, Trams, tagged a-kassa, affärschef, Astrid Lindgren, älska att jobba, baglady, banan, bästefåtölj, bevis, biografi, blöt karaktär, bror, butik, celadongrön skål, Denna dagen ett liv, duktig, Emil i Lönneberga, En misstänkt liten kanelgiffel, falsk trygghet, färdig, författare, förhandling, foto, fredag, gå i pension, glas, humor, hurtig, ICA Väst, inte arg, jajamens, Jan Ohlsson, Jens Andersen, jobb, jobba extra, kaffe, Karin Nyman, kassörska, kollega, kompostpåse, krasch, Lars Lindgren, Lasse, litteratur, lustig, lyxliv, magasin, middag, mormor, morot, morotskaka, orange, pappersförpackningar, pension, pensionskuvert, postbox, röd, rödpenna, selfie, shopping, skratta, slutgranska, sopberg, soprum, sprida oss, student, svamla, syster, tidningspåse, tomater, tvist, Uppsala, ursäkt, utan kvist, val, veckomål, Vi Som Alltid Har Rätt, Willys on 04 mars 2016|
6 Comments »
Ett rödtonat inlägg, med ett inslag av celadon mot slutet.
Tomater utan kvist, enligt kollegan J.
Bilden här intill föreställer tomater. Det ser du säkert. Det är emellertid en betydligt viktigare bild än så. En måste precisera: det är en bild av tomater. TOMATER. Utan kvist. UTAN kvist. Faktum är att bilden föreställer ett foto av det kollegan J kallar för tomater. Fotot är ett bevis. Ett bevis i en tvistefråga. Kollegan J skulle köpa tomater, kassörskan tyckte att de var KVISTtomater – till ett högre pris. En tvist pågår där kollegan J har begärt en förhandling med affärschefen och en ursäkt av kassörskan. Det går inte att återge hela historian som kollegan J underhöll oss med vid kaffe-på-lunchen-koppen. Jag vet bara att jag skrattade högt och mycket. Inte tänker jag handla på den aktuella Willys-affären heller. För det är inte bara så att kassörskorna där har egna benämningar på tomater, de är fryspåsepoliser också.
Idag bjuckar jag på en selfie! Jag håller mig till bananer, inte tomater.
Det är tur att vi inte har såna galna kassörskor på Tokerian! Eller så är det tur att Vi Som Alltid Har Rätt <== (ironi), såna som kollegan J, Herman i En misstänkt liten kanelgiffel och jag, är spridda över varierade butiker, så att säga… Jag själv, till exempel, stannade vid den ICA-affär jag handlade i som student, under mina första år i Uppsala, idag efter jobbet… På den tiden Emil i Lönneberga jobbade extra där.
Annars har jag hållit mig till bananer och inte tomater idag. Detta har skett medan jag har dykt djupt ner i magasin av blöt karaktär. Jag har slutgranskat produkter hela dan med rödpennan i högsta hugg. Jag har kastat mig på NK*, på författare, på typ ALLA som så här på fredagen behövde komplettera sina verk. Det har gått bra. Ingen blev arg och jag blev färdig. Det känns fint att nå veckomål på jobbet!
Men min dag inleddes faktiskt med en rejäl krasch i morse. Jag har varit så trött om kvällarna att jag inte har orkat gå ut med soporna. Sopberget anföll mig därför i morse, gjorde mig till en baglady och tvingade ut mig i soprummet innan jag åkte och jobbade. Jag tappade en påse på betonggolvet – gissa vilken av tidningspåse, påsen med pappersförpackningar, kompostpåsen eller påsen med glas… Ja det är inte för inte en kan benämna mig
- Syster Duktig
- Syster Lustig
eller
(valet är ditt).
Nästa krasch kom i orange förpackning när jag anlänt hem efter avslutad arbetsvecka.
Jajamens!
som Bosse J brukade säga, det var pensionskuvertet som nått min postbox! Asså… det var bra tunt… Men… om jag går i pension om sju år får jag ut mer än jag hittills har fått per månad i a-kassa. Vilket lyxliv jag skulle kunna leva! (<== ironi IGEN!) Nu har jag inga planer på att gå i pension om sju år, fast om framtiden vet vi inget. Det enda jag vet är att jag älskar att jobba. Och orange älskar jag – med vissa undantag…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Nä, nu har jag svamlat tillräckligt. Jag ska hälla upp middagen i en celadongrön skål, hälla ner mig själv i bästefåtöljen och lägga Karin Nymans mamma i knäet. Med det sistnämnda menar jag Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Boken är på cirka 450 sidor, jag har läst ungefär en fjärdedel – och det har nästan bara handlat om Karin Nymans bror Lasse hittills. Hum… (Min mormor, till exempel, nämns inte med ett ord. Hmpfff…)
Ha en riktigt go fredagskväll!
*NK = Närmaste Kollegan
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, Vänner, tagged arg, älska dans, älta, årstid, överleva, balkong, billigt, Birgitta Holm, bitas av, bli fel, bli rätt, blomma, blommor, buss, Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, citronmuffins, dö, dis, eftermiddag, falla av, falsk trygghet, fantasi, färg, fönsterrutor, förknippa, filosofera, fylla år, gå runt och glo, göra saker som andra ska göra, genus, gilla, gilla stenhårt, glädje, hänga ihop, hård, höggradigt, höra, höst, Helping Hand, input, irriterad, isolera mig, jobb, kaffe, kall, käft, kämpa hårt, kök, köpa, kosta pengar, krukväxter, kurs, lärare, leva, leva med mig själv resten av mitt liv, litteratur, litteraturvetenskap, livet, ljuga, loppis, mat, mörker, middag, middagar, mirakel, moln, morgon, morgonsol, mothugg, mulen, mullvad, natt, nervös, nytt och spännande möte, nytta, orkidé, oroa mig, ovanlig dag på jobbet, Pardans, passa perfekt, pelargon, plugga, professor, professor emerita, regn, runt hörnet, salig, skjutsa hem, skonsamt för mina ögon, sluta jobba, små, sol, solen går ner, solen går upp, sommar, somna, somna om, sova dåligt, stanna inne, stå lägre, stor käft, studietid, toalettpapper, trösta mig, trött, tror inte, tungt huvud, under nollstrecket, underbara blommor, Uppsala universitet, vakna, vardag, växter, veckohandla, verkligheten, verklighetstutflykt, viktigt, Willys on 25 augusti 2015|
4 Comments »
Ett inlägg om hur det är.
Fem muffins och läsning var perfekt för humöret igår när jag blev lite irriterad och arg. (Underdrift…)
Livet lunkar på. Jag försöker göra det jag ska, men ibland blir det fel till exempel när jag gör saker som andra egentligen ska göra. Kanske blir jag nervös eftersom det är viktigt att det blir rätt. Och aningen irriterad, därför att, som sagt, det inte är jag som ska göra det. Igår eftermiddag blev jag höggradigt irriterad och arg. Jag tröstade mig med en stunds läsning på ballen* och fem (5) citronmuffins. Ja, de var små och passade perfekt in i min käft utan att bitas av först. (För jag har jag väl inte nån stor käft..?)
Solen kommer fortfarande runt hörnet av huset till ballen på eftermiddagen, men senare. Eller också är det så att den står lägre. Fästmön hade haft en… ovanlig dag på jobbet igår och jag lovade att skjutsa hem henne när hon slutat jobba vid 17-tiden. Därför hann jag nästan precis inta min middag i kvällssolen innan den sjönk bakom husen mitt emot. Klockan var då ungefär kvart i åtta på kvällen. Under sommaren har jag sol på ballen till 21-tiden.
Igår sjönk solen ner bakom husen redan kvart i åtta på kvällen.
Det börjar gå mot höst. Och det gillar jag! Fast det får en knappt säga förrän en får mothugg. Nåja, var och en blir salig under sin årstid. Jag älskar höstens färger, jag älskar att höra regn mot mina fönsterrutor och jag älskar mörkret för det är skonsamt för mina ögon. En blir nämligen lite av en mullvad när en inte har nåt jobb att gå till varje vardag. Jag kämpar hårt mot att isolera mig, men det är så mycket lättare att stanna här inne i den falska tryggheten än att ge sig ut i verkligheten ibland. Dessutom kostar verklighetsutflykter pengar.
Pardans av Birgitta Holm fyndade jag för en guldpeng hos Helping Hand.
Bästa såna utflykterna är när jag åker till en eller ett par loppisar och bara går runt och glor. Det är faktiskt ytterst sällan jag köper nåt. Men just nu har jag stor glädje av ett loppisfynd som kostade en hel guldpeng – Birgitta Holms underbara lilla bok Pardans. Birgitta Holm var min lärare när jag pluggade litteraturvetenskap vid Uppsala universitet på 1980-talet. Senare blev hon professor och jobbade mest på Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, ett centrum, som numera heter nåt med genus, och som är knutet till Uppsala universitet. Där gick jag en kurs för henne i början av 1990-talet. Idag är hon professor emerita, 79 år gammal evigt ung och älskar dans! Jag gillade henne stenhårt, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag förknippade henne med dans under min studietid…
Idag blir det två utflykter i verkligheten för min del. Först ska jag veckohandla på Tokerian – och min fantasi vad gäller mat och middagar är under nollstrecket. Men kaffe är billigt så det ska jag köpa. För är det nåt som går åt när en går hemma och inte försvinner på nåt jobb varje dag så är det kaffe. Och toapapper. (De tu hänger visst ihop på nåt sätt.) Utflykt nummer två innebär att jag måste ta bussen in till stan (iiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!), men den innebär också ett nytt och spännande möte med en människa!
En av de fina pelargonerna jag fick av Lucille för ett år sen.
Kanske börjar jag så smått i kväll – eller i morgon – att plocka in de överlevande växterna från ballen. Eller så får de stå kvar. Nätterna är inte särskilt kalla ännu. Den här morgonen var mulen när jag vaknade, men solen tittade fram genom dis och moln efter nån timme. Kanske har solen varit för hård mot den fina orkidén jag fick av vännen Agneta när jag fyllde år, för de underbara blommorna faller av en efter en. De enda växter som trivs jättebra i morgonsolen i köket är pelargonerna jag fick förra hösten av Lucille. De har blommat – och blommar! – för fullt hela sommaren.
Jag sover fortfarande dåligt om nätterna. Eller… jag somnar i vettig tid, men vaknar vid tretiden och kan inte somna om förrän vid sextiden. När jag sen ska upp klockan sju är jag trött och huvudet är tungt. I morse låg jag och ältade och oroade mig, trots att jag vet att det inte gör nån större nytta. Bäst nytta vore ett mirakel. Men jag tror ju inte på såna längre. Jag vet bara att solen går upp varje morgon och den går ner varje kväll. Just nu lever jag, men jag ska dö precis som alla andra. Innan jag gör det ska jag leva med mig själv resten av mitt liv.
Och vad filosoferar DU om idag, dårå??? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så att jag får lite input!
*ballen = balkongen
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Personligt, tagged anslagstavla, arbete, arbetsliv, beklaga sig, beroende, bilder, bitter, ensamstående förälder, falsk trygghet, förlora allt, förmiddag, fin villa, fisk, foto, gå med näsan i vädret, hög inkomst, höst, höstliga tankar, hemlös, kall vind, karriärsklättrande småbarnsförälder, klaga, kontor, krypa, längst bak, lördag, linneskåp, livet, lunch, lunchställe, lyckönskningar, media, memento mori, mos, mysigast, naturbilder, ombonat, plocka, Prinsarna, rafsa ihop, rasande, röda fönsterlampor, regn, rolig seriestripp, sås, sörja, se upp, skymta, snava, stolt, stressigt, tala för sig, tanka, trippa, vandra på jorden, vantrivas, växter, viktig, vinter on 15 april 2013|
2 Comments »
Om det kändes som vinter i lördags och som vår igår, känns det baske mig som höst idag. Det började regna på förmiddagen och på lunchen, när jag trippade ut till närmaste lunchställe för att äta en sörja av fisk, mos och sås, blåste det en kall vind. Det var rätt skönt att krypa tillbaka in i den falska tryggheten på kontoret.
”Jag har bara regn hos mig…”
Att tryggheten på ett kontor är falsk har jag fått känna av flera gånger än en. Den första gången var det som att bli hemlös när jag inte få komma tillbaka dit. Jag plockade med allt som gjort kontoret ombonat – bilder, växter och mina kända, röda fönsterlampor. (Jag ser dem skymta fram ibland, längst bak i mitt linneskåp hemma.) På vägen hem hoppades jag att den som skulle flytta in efter mig skulle vantrivas. Jag hade ett av Företagets mysigaste kontor, det var det flera som sa. Jag vet vem som fick mitt kontor efter mig lika väl som jag vet vem som fick min tjänst efter mig – två personer som kunde tala för sig. Så mina lyckönskningar behövde de aldrig. Att sen en av dem hade mage att beklaga sig i media om sitt stressiga liv som karriärsklättrande småbarnsförälder gjorde mig smått rasande. Det var ju inte ens så att h*n var ensamstående förälder och väldigt beroende av sin höga inkomst. JA, JAG ÄR BITTER SOM FAN!
I mitt nyaste kontor har jag inte en enda krukväxt. Inte heller några röda, jävla fönsterlampor. Jag har satt upp ett par bilder på Prinsarna på min anslagstavla, en och annan rolig seriestripp samt fem naturbilder jag har tagit och är stolt över. That’s it. Det skulle ta mig två minuter att rafsa ihop. Och tro mig, jag är alltid redo att dra. Jag ska aldrig mer känna mig trygg i vilket arbetsliv det vara månde.
Så klaga för 17 inte du som har både jobb och familj. Och dessutom en fin villa, som personen ovan hade. Det är många som vandrar på den här jorden som inte har någotdera. Men dem ser väl inte somliga som går där med näsan i vädret och är så viktiga. Fast om man inte ser upp kan man snava. Det är hur lätt som helst att förlora allt.
Memento mori!
Det borde vi alla, var och en, tänka på…
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 