Bevakning av hemskheter – övertramp eller allmänintresse?

Ett inlägg om en skrämmande värld och bevakningen av den.

---

 

Fotar och filmer vi olyckor hellre än att hjälpa till?

Det händer så mycket otäckt just nu att jag bara vill blunda. Vill inte gå ut i verkligheten ibland. Vill inte se, inte höra. Men självklart uppfattar jag. Det går inte att stänga ute. Media är verkligen påträngande, värre än tidigare, tycker jag. Vi matas med skräckhistorier om mördade unga flickor, knivskurna barn och olyckor till lands och till sjöss. Ibland har jag svårt att förstå nyhetsvärdet. Det är människor, med närstående som kanske lever vidare, som drabbas. Journalister som trampar i närområdet utanför släktingars hem, som ringer, som tränger sig på i sorgen… Vad finns det för allmänintresse av det?

Journalistiken har sällan nåt ideellt syfte och värde. Den som tror det är i mina ögon naiv. I de flesta fall handlar det inte om att det ligger i allmänhetens intresse att få veta saker. Det handlar om att sälja och synas, göra sig ett namn som skribent. Och allmänheten dras med. I stället för att hjälpa till vid olyckor ställer sig folk och fotar och filmar andras elände – för att sen gå till media och få sitt namn i tryck tillsammans med bilderna – som man sen till och med får betalt för. Ärligt talat är det rätt vidrigt, tycker jag.

Jag klickar inte fram såna nyheter, men rubrikerna kan jag inte undgå. Visst ska vi inte dölja att verkligheten är hemsk, fruktansvärd och otäck, men det görs såna övertramp ibland. Media gör sig till nån sorts domare och skyldiga pekas ut och döms i förhand, utan varken utredning eller bevis. Och så mitt i detta de drabbade och de närstående… Kan ingen stava till hänsyn och empati?

Jag vill skriva texter som berör, men jag skriver vanligen om det lilla. Ingen är tvingad att läsa.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva texter med innehåll som berör. Men jag skriver om min vardag, om bra saker och ibland om dåliga saker, om saker som jag gillar och ogillar. Ofta skriver jag om det lilla. På min blogg är jag inte journalist, kommunikatör eller proffsskribent. Jag är bara jag. En privatperson. Därför kan jag inte annat än att skratta åt att nån tönt har hängt upp sig på att jag skrev om plastpåsar igår… I morse fick jag en signal om detta. Men nej. Det är ingen reklam, det är ett inlägg om en praktisk pryl som underlättar min vardag och som jag vill tipsa mina medmänniskor om. Jag fick inte en krona för inlägget. Och jag tvingade inte heller nån att läsa det.

Vad tycker DU om medias bevakning av hemskheter i verkligheten som mord och olyckor??? Hur skulle DU vilja att dessa händelser uppmärksammades i media??? Eller vill DU ens se dem uppmärksammas? Skriv gärna några rader i en kommentar. Som alltid gäller att du får vara anonym utåt, men måste ha äkta kontaktuppgifter inåt för att slippa undan administrationsskorpionens nypor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eländen och lidanden, bomber och granater

I den här världen finns så mycket elände och så många lidande på flera sätt. Att livet är orättvist har vi ju en gång för alla konstaterat på en blogg nära dig. Det ÄR också orättvist att jag har värme och vatten inomhus, medan andra fryser eller får gå flera mil för att hämta dricksvatten. I dessa sammanhang blir personliga eländen och lidanden som att förgäves söka jobb och aldrig få nåt, till exempel, så futtigt. Eller att ha fått känning i sitt ben igen, där den fruktansvärda tromboflebiten drog fram nu senaste gången i somras. Det är ingenting mot att smälla av en bomb mitt i centrala Stockholm.

Att brinna för nåt så man vill gå i döden för detta är ovanligt.

                                                                                                                                                        Att brinna för nånting så starkt att man är villig att gå i döden för denna sak är otroligt nobelt – och otroligt ovanligt. Men att samtidigt vilja ta med sig en massa i sammanhanget oskyldiga människor, det är baske mig inte ett uns nobelt. Och att bli hyllad efteråt och upphöjd för sitt lidande (!) i detta sammanhang, det förstår jag bara inte. Det är inte OK att ta med sig oskyldiga i döden. Nu sist i Stockholm skedde inte det, men det kunde lika gärna ha gjort det.

Förundrad blir jag över hur en del människor resonerar också. Såna här händelser bekräftar min tro att det är farligt att vistas där ute i verkligheten, det är betydligt tryggare och skönare här hemma. MEN… Om jag stänger in mig på grund av presumtiva dåd då har ju den som vill göra illa fått rätt och DET är inte heller OK. Samtidigt blir jag också förvånad när människor på gatan uttrycker sin förvåning över att det kan

hända HÄR!

Precis som att vi skulle vara en isolerad plats där inget ont kan inträffa. Dags att vakna nu, liksom. Det dan jag totalt tappade tron på att det är säkert där ute var den 28 februari 1986 när Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme mördades mitt i centrala Stockholm. Då insåg jag att vi är baske mig inte förskonade från ondska.

Vi är inte förskonade.

                                                                                                                                                           Det jag vill säga med detta inlägg är att jag inte förstår dem som är förvånade att fenomenet självmordsbombare kan upptäckas i vårt land. Och jag kan heller inte förstå dem som rycker på axlarna och tror att det var en engångsgrej. För det tror inte jag. Det mördas och has ihjäl oskyldiga lite varstans i landet, av olika orsaker. Och våld och mord på oskyldiga sker även utanför vårt lands gränser. Men jag undrar om vi har slutat bry oss. Det sker ju så mycket, så ofta. Kanske dådet i Stockholm får oss att tänka lite. Att förhoppningsvis tänka att död inte nödvändigtvis visar att man brinner för en sak utan att det kan vara ganska oförståeligt. Ett liv slocknade – det kunde ha blivit fler. Som jag ser det förgäves. Om det nu inte var en ögonöppnare. Men ett liv för att komma till insikt, det är en dyr insikt, det…

För övrigt tror jag inte heller på mord på skyldiga, bara så att ingen missuppfattar!

Läs även andra bloggares åsikter om självmordsbombare i Stockholm

Read Full Post »

Utdraget. Del 66

Äntligen kände jag något hårt med ena handen. Mina fingrar trevade runt föremålet. Det var ett skrin, ett skrin i snidat trä. Och om jag inte kände fel hade det ett märkligt metallås som var liksom avlångt. Jo! Det var rätt. Jag greppade skrinet och började sen mitt krypande tillbaka. I mitt stilla sinne svor jag något över E som gömt skrinet på detta märkliga ställe, så svårt att nå. Men jag förstod ju att syftet var att det inte skulle hittas förrän tiden var inne.

Nu var tiden inne. Medan jag kröp och svettades i den trånga gången försökte jag hålla klaustrofobin borta genom att fantisera om skrinets innehåll. Det var ett skrin av medelstorlek, ungefär tre decimeter på längden samt två decimeter djupt och ungefär lika högt. Det var tungt och sniderierna gjorde illa mina händer. Den lilla nyckeln till skrinets lås hade jag haft i en kedja kring halsen ända sen E:s frånfälle, så gott som. Den hade hittats i en kedja kring E:s hals och jag lyfte helt enkelt över kedjan till min egen hals. Nyckeln kände jag igen efter E:s beskrivning. Även skrinet, som jag faktiskt en gång hade sett.

Det var svårt att avgöra nåt om dess innehåll. Det var ingenting som skramlade. Men E hade sagt att det innehöll alla svar och att jag personligen skulle vara den som valde vad som skulle offentliggöras eller inte. Han hade sagt att skrinet innehöll hans liv. Det som format det, men också det som tagit hans liv. Och de skyldigas namn, framför allt. De skyldigas namn samt deras respektive skuld.

Read Full Post »