Moln över Arcadia

Ett inlägg om en bok.

---

 

En helg i början av maj kom vännen FEM på besök. Vi gjorde en rejäl loppis- och secondhandrunda och FEM var så gullig och köpte några böcker åt mig. Nu har jag läst ytterligare en av dem, Jojo Moyes Moln över Arcadia.

Som vanligt i Jojo Moyes tidiga böcker utspelar sig händelserna både i dåtid och nutid och i slutet får vi läsare ihop trådarna. Även denna gång är det 1950-tal när boken inleds. Den lilla kuststaden Merham är en byhåla. Där bor Celia med sina föräldrar och syskon tillsammans med Lottie, fostersystern från London. Lottie kom till familjen under kriget och har blivit kvar. Tjejerna börjar bli vuxna, men innan de hinner leva sina ungflicksliv färdigt har naturligtvis Katastrofen inträffat. Och allt har att göra med Arcadia, stans finaste hus. En dag säljs huset till en skådespelerska. Det får en magnetisk dragningskraft på Celia och Lottie. Till sist inträffar en skandal och Celia skickas till London av sina föräldrar. Efter ett år kommer hon tillbaka – med sin fästman Guy, en kille som även Lottie faller för… Ungefär 50 år senare är huset sålt igen och ska renoveras. Nyblivna mamman Daisy finner sig inte bara en dag vara ensamstående förälder, hon har blivit ensamföretagare också sen mannen lämnat henne. Under renoveringen hittar Daisy en målning som gör att allt ställs på sin spets.

Det här är Jojo Moyes andra bok. Den utkom 2003 i Storbritannien och två år senare kom den ut på svenska. Efter att ha läst både debutboken Det skyddande regnet av Jojo Moyes och senare böcker av henne kan jag väl säga att vissa författare utvecklas med tiden. Moln över Arcadia är inte dålig, men den är väldigt förutsägbar. Ungefär i mitten av boken har jag nästan helt klart för mig hur den ska sluta. Och det är inte så roligt. Första halvan av boken känns som längre och långsammare, medan andra halvan bitvis känns ihoprafsad.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland hör man det man vill

Ett inlägg om att lyssna och att höra.

---

 

Jag hörde, men jag ville inte lyssna på mitt sparsamma jag.

Skillnaden mellan att lyssna och att höra… känner du till den? Jag hörde mig själv säga att jag ska hålla hårt i skatteåter-bäringen eftersom jag måste leva av en stor del av den nästa månad. Sen lyssnade jag inte.

Jag var och hämtade Fästmön i eftermiddag och det blev en impromptutripp till ett klädvaruhus på landet. Matlagning och kläder är det tråkigaste jag vet. Men båda är ett nödvändigt ont. I min garderob finns en hel del kläder. Dessvärre är de flesta trasiga, urtvättade eller för små. Och det är väl strunt samma om man bara ska sitta hemma. Men ska man utanför hemmet… Mina jeansshorts, som jag köpte på en billighetsaffär förra sommaren, är hela och iklädd dem och en tjockis-svart (förstås!) tischa vågade jag mig in på Thuns. Där är ganska stort och man behöver inte krocka med folk hela tiden. Det gjorde att jag inte bara la tre tischor i min varukorg – jag provade dem, kunde ha dem (!) och köpte dem! Jag lyssnade inte till det sparsamma jaget, jag hörde i stället Toffelrösten som sa att

du måste ju ha nåt helt och snyggt på dig när XXX…

Så nu sitter jag här hemma, med tre nya tischor, varav endast en är svart, och har dåligt samvete. Men man kan ju inte påstå att jag är nån klädshopoholic, för det jag hittills har köpt i år är dessa tre tischor, underkläder (2 st) och ett par gympadojor (mamma betalade).

Ska jag ha dåligt samvete? Ska jag känna att den där välmenande (!) människan nog hade rätt som skrev till mig att jag lever över mina tillgångar, att jag lever som om jag hade en inkomst, att jag slösar och skryter? Eller ska jag bara glädjas åt mina tre nya tischor? Det är frågan, det… Eller söm en säger hemmave:

Dä spörs, dä!

Tre nya tischor – och bara en är tjockis-svart! Den har å andra sidan ett färgglatt tryck. Fred Perry-tischan, överst i bild, är mörkblå. Och kolla! En RÖD tischa!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Placerad i hörnet och socialt liv och leverne

Ett lite frustrerat inlägg i vilket Tofflan ändå utlovar att ta tag i saker och ting.

---

 

Min nya skrivbordsstol får stå i hörnet tills jag orkar ta nya tag med inställningarna senare idag.

Ja, jag fick ju en skrivbordsstol igår av vännerna A och J. Jag provsatt den på kvällen och en stund på morgonen idag, men jag får bara ont. Så nu sitter jag i min gamla trasiga, medan den ”nya” och fina och framför allt hela blåa stolen står i ett hörn i mitt arbetsrum. Men jag ska ta nya tag och försöka få till inställningarna, för jag vägrar att tro att min gamla stol är bättre än den blå. Så det, så. (Ja, jag är sur!)

Dessutom kanske det är så att jag har nåt skit i kroppen. När jag kom hem igår kväll fick jag först ont i magen, sen ont i huvudet också och slutligen ont i nacken – igen. Jag hade så ont att jag mådde illa. I ett ögonblick av klarhet insåg jag att jag varken hade ätit eller druckit sen frukosten, så jag pinade mig ut i köket. (Stackars mig, eller hur? <== ironi) Det blev en micrad liten ostpaj, inköpt på Tokerian för ett tag sen (två för 30 kronor), samt några bitar fetaost, tre småtomater och ett gäng svarta oliver. Osten och oliverna hittade jag i kylen och de hade överlevt påsken, tomaterna köpte jag igår.

Men det hjälpte inte att äta och dricka östgötsk mjölk. Jag la mig på soffan med en pläd och slumrade till i trekvart. Sen kändes det lite bättre och jag klarade av att se både säsongsavslutningen av Veckans brott och den där sena filmen på TV. Jag börjar visst bli en riktig cineast – fast från vardagsrummet, dårå. Hela två filmer såg jag igår och det är rekord. Jag brukar mest läsa om eftermiddagarna och kvällarna och se nåt enstaka TV-program. Som i kväll. Då ska jag naturligtvis se När livet vänder klockan 20 i SvT 2. Det är ett program jag försöker att aldrig missa. I kväll handlar det om psykisk sjukdom.

Fast först är det ju dag. Morgonen har jag som vanligt skött administration. Det var lite svårt att besöka vissa webbplatser, bara, och det är inte första gången. Suck! Dagens utflykt går till Stormarknaden där jag hoppas kunna hitta nya gympadojor som ska ersätta de trasiga jag nu går i. På sätt och vis blir det en födelsedagspresent från mamma, eftersom det är hennes pengar som betalar eventuella skor. Och när jag ändå är på Stormarknaden ska jag försöka inhandla en klädvårdsrulle och ett skohorn – mina gick ju sönder igår. Har jag för hårda nypor?

Mitt på dan ska jag träffa en vän och få höra en sida av en sak som jag kan ha missuppfattat. Kan ha, alltså. Det är viktigt att få klarhet i saker som handlar om människor man kallar sina vänner och som man gillar. När det gäller vänner har jag inte hårda nypor, men jag vet att jag kräver lojalitet och ärlighet. Skadad som jag är tycker jag att jag ofta blir sviken. Jag måste lära om och inte vara så hård och snabbdömande. Jag måste bli bättre på det sociala.

Vad händer hos DIG idag? Lär du om, är du placerad i hörnet och idkar du socialt umgänge? Skriv några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fynd, fynd, fynd!

Ett fyndigt inlägg.

---

 

Sandaler för utomhusbruk överst, sandaler för inomhus underst. Tyvärr är det högra inomhusinlägget trasigt, som synes på bilden.

Inte visste jag, när jag slog upp mina blå i morse, att dagen idag skulle bli en sån fyndig dag! De två första fynden gjordes till och med här hemma. De kostade ingenting, med andra ord, eftersom de sedan länge är betalda. I min skomojäng i garderoben hittade jag två par sandaler, ett för utomhusbruk, ett för inomhusbruk. Utomhussandalerna har jag aldrig använt! Eftersom de har inbyggda kuddar under hälarna är min förhoppning att de ska funka bra ihop med hälsporrarna. Det är ju lite svårt att lägga inlägg i öppna skor. Fult, om inte annat. Nu har jag provat att både gå och köra bil i dem – och det funkar perfekt. Det andra paret får ersätta mina inomhussandaler, som har spruckit i yttersulan. Men jag är fullt medveten om att mina små toffelinlägg också är trasiga. Dessvärre kostar de några sköna hundralappar, så nya såna får jag vänta med. Två sandalfynd är dock inte fy skam!

Nästa fynd gjordes av en händelse efter att jag hade telefonerat med Bliwa med anledning av inkomstförsäkringen. Min a-kassa har ändrat system för rapportering och specifikationer. Det gör att specifikationer inte längre går att spara som PDF:er. Och det är just PDF:er av specarna som Bliwa vill ha. Efter ett par samtal och några misslyckade försök skickade jag över en jpg-fil. Vi får hoppas att det funkar. Min livstidsdatasupport hjälpte mig att konvertera en Wordfil av specen till PDF just in case, men då hade jag redan hittat en lösning själv: Soda. Soda är ett program på engelska (och lite fler andra språk, dock inte svenska) som går att ladda ner gratis från nätet. Eller att använda som en sorts molntjänst. Man jag valde att ladda ner det, för bland annat kan det konvertera Wordfiler, vilket ju blev perfekt för mig. Adobe har börjat ta betalt för detta och i och med mitt byte till ny dator försvann gratiskonverteringen för mig. Nu har jag bara sedvanliga Acrobat Reader, med vilken jag kan enbart kan läsa och fylla i PDF:er. Så Soda blev dagens tredje fynd, med andra ord!

Porträtt i ram, hammare och spik och en dammtrasa till vår tolvåring..? Nä, inte riktigt…

Sen skulle jag iväg på en del ärenden. Det blev en lyckosam tur. Nu väntar tre paket på en blivande tolvåring: ett stort och platt och två mindre. Det platta paketet innehåller förstås en inramad förstoring av mig som tolvåringen kan hänga på väggen i sitt rum. Det mindre svarta paketet innehåller hammare och spikar för uppsättning. Det brunrutiga paketet innehåller en dammtrasa så att bilden av mig kan hållas dammfri. Äh, skojar bara, förstås! Men de två svarta paketen var dagens betal-fynd. Jag är mycket nöjd – hoppas att mottagaren blir det också…

Lykta för att kunna se att läsa på kvällarna på ballen.

Fast… jag köpte en sak till mig själv också – en lite större lykta än den jag har till ballen*. Min tanke var att sitta där och läsa i lyktans sken i kväll, men vet du, det mulnar på och jag tror att det blir regn… Då får jag läsa inomhus och prova fyndlyktan för 39 spänn nån annan kväll!

Frysfynd!

Det är väldigt kvavt just nu och min kära Fästmö messade för ett tag sen att semester-firarna intog glass före tågresan. Självklart blev jag också lite sugen. Och HEPP: i frysen finns en låda med numera bara tio glasspinnar i. En riktig fyndlåda, alltså!

På IKEA tittade jag bland annat på en ny skrivbordsstol. En sån som jag vill ha – som är hel jämfört med min nuvarande som har ett trasigt armstöd och en sprucken sits – kostar nästan 700 spänn. Ett sånt inköp för därför vänta. Det funkar hyfsat att ha en ful, gul filt på den trasiga sitsen och armstödet ska jag nu försöka skruva åt. För även jag kan vara lite händig ibland, lite av ett fynd, alltså… (<== ironi!)

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Monika

Igår gick ju det femte avsnittet i serien När livet vänder med Anja Kontor. Tyvärr kunde jag inte kolla då, men i kväll såg jag Monika på SvT Play berätta om när hennes liv vände.
Monika blev änka på sin sjunde bröllopsdag. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Som varje gång jag tittar på den här serien fick jag höra en berättelse som grep tag i mitt innersta. Monika har tidigare varit sommarpratare i radion, men det programmet har jag lyckats missa. Nu på TV hör vi Monikas röst i inledningen berätta om hur hon höll sin hand på sin makes bröst när hans hjärta slutade slå.

När Monika sen börjar berätta sin historia och när hon pratar om sin Tommy ler hon. Vi får höra hur de träffas, blir kära, gifter sig och får två små barn. Och att Tommy blir sjuk. Hur de den sista tiden lever i nuet.

Men också när hon pratar om tiden efter döden är det ingen bitter människa vi hör utan en människa som är glad för att hon har fått uppleva en hel kärlek, som hon uttrycker det.

Titta på Monika på SvTPlay!

Livet är kort.

Read Full Post »

Trasdockan blir hel dan före julafton

I morgon är det dan före julafton. Då förväntas trasdockan vara hel. Lagad. På eftermiddagen ska jag försöka ta mig per egen bil upp till sjukhuset för att bli av med stygnen. Jag vet inte ens om jag orkar gå till garaget, men jag tänker försöka. Jag vill klara mig själv.

Framåt eftermiddagen ringde telefonen. Det är ytterligare blommor på väg under morgondagen. Tänk så snälla människor det finns!

Idag har jag mått illa i stort sett hela dan. Ett skäl är troligen att jag inte får i mig så mycket näring. Så jag fick ta mig i örat i afton och laga mat. Det vill säga jag micrade en Findus-rätt, kyckling med dijoncrème lät ju rätt smarrigt, trots allt, tyckte jag.

Kyckling med dijoncrème på paketet.

Jag kan säga att det smakade mycket… dijon. Senapen var så stark att mina näsgångar nu är rensade för en vecka framöver. Att det skulle vara två filéer som det ser ut på bilden är fel. Det var en liten en. Resten var ris, grönsaker och den där starka såsen. Ganska gott ändå och en alldeles lagom portion för mig.

Så här såg maten ut i verkligheten.

Mamma ringde framåt kvällen och berättade om sitt kaffekalas. Jag tror att hon var nöjd. Men det kändes lite ledsamt att höra att hon inte har en enda julklapp att öppna på måndag. Inte en enda. Och ingen har bjudit över henne en enda av juldagarna, trots att alla kusiner och alla så kallade vänner vet att hon är ensam. Mamma skulle vara nöjd med en timma nånstans. Jag blir ledsen och beklämd.

Min ensamhet på julen är på sätt och vis självvald. Den handlar mycket om att jag fortfarande är väldigt sjuk och svag, men också om andra saker som jag inte tänker gå in närmare på här. Fästmön och jag får i stället längta lite efter varandra, det mår vi inte dåligt av. (Jo, lite, i alla fall jag.) Men nu är det som det är. Jag har i alla fall julklappar under min gran.

Det var ju lördag idag och lite lördagsgodis ville jag smaka. Det blev säsongens godis i form av två skumtomtar och tre ischoklad. Sen mådde jag illa igen.

Jag har spelat Wordfeud med Anna och tittat på säsongsavslutningen av Downton Abbey samt Friday Night Dinner. I den senare skulle den judiska familjen leka jul med sin mormor och farmor. Katastrofalt, som vanligt! Jag fick skratta lite.

Dags att sova. I kväll är jag mycket piggare än igår. I morgon säkert snäppet piggare ändå.

Tänk på dem som är ensamma i jul. Låt dem inte sitta ensamma, bjud in dem till ditt hem, om bara för en timma. Du anar inte hur mycket det är värt.

Livet är kort.

Read Full Post »

I rörelse den 14 september 2012

Dagens I rörelse kommer från Dinos Christianopoulos.

jag tog dig för att bli hel
och du styckade mig

Livet är kort.

Read Full Post »

Stolthet – på väg tillbaka

Jag har varit och handlat, jag kör en maskin tvätt och jag har lagat mat som jag har ätit. Vad finns att vara stolt över i detta? För stolt är jag. Över mig själv. Väldigt stolt.

Det handlar om maten, förstås, och nu är jag inte ett dugg ironisk. Jag har lagat mat. Jag har lagat den rätt som jag skulle ha ätit den där dagen när livet kraschade.

Söndagsmiddag.

En del av vägen tillbaka har varit att laga just korv och makaroner. Det jag hade tagit fram i en burk med blått lock för att laga till kvällen. Den där dan när en människa slog sönder mitt liv till små, små bitar som inte går att foga samman längre. Jag är ett annat pussel idag och jag lägger mina pusselbitar själv.

En dag är jag hel igen. En dag ska den som har gjort fel få ta sitt straff. Tro inte för en millisekund att jag tänker låta detta passera. Jag är på väg att resa mig. Och jag är stolt som fan. Över mig själv. Över den jag är idag. Den jag inte hade kunnat bli utan mig själv – den enda person jag med säkerhet vet att jag ska leva med resten av livet.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan goes ytlighetsblogg: Stylisthjälp önskas! Arne-frisyr!

Alltså jag bryr mig inte om kläder. För mig är det viktigast att jag har kläder att sätta på mig, att de är rena, hela och hyfsat snygga. Diskreta. Oftast i tjockis-svart, men ibland, när jag vill vara riktigt wild & crazy, blåa.

Mitt hår har alltid varit min stolthet – och nåt som gör mig galen. Det växer som ogräs uppe på huvudet, på längden är det värre. Precis samma hår som min pappa. Och farmor. Farmor löste det hela med vackra kammar i håret. Hon hade tunt, men ganska långt hår även på längden och brukade varje natt göra en fläta. Det gjorde aldrig pappa och inte jag heller. Vi är/var korthåriga bak. Men uppe på huvudet, som sagt…

Jag har ändå alltid gillat mitt hår och är det nåt jag lägger pengar på så är det hårvårdsprodukter och besök hos frissan. Min frissa M brukar göra underverk med mitt hår, men nu ska vi inte ses förrän i slutet av månaden…

Idag är det riktig kris för jag har Arne-frisyr. Och då snackar jag inte vilken Arne som helst utan Arne som i Kurt Olssons assistent.

Kurt till vänster, Arne till höger. (Bilden är tagen av Hans Wiriden och lånad från Expressen.)

                                                                                                                                                              Att ha Arne-frisyr kan ju vara kul om man ska roa nån. Mig roar den inte. Jag ska strax göra mig klar för avfärd ut till Himlen och Fästmön och måste få till håret. Jag menar, jag vill ju se fin ut när jag ska till henne och inte rolig. Se själv! Kan nån komma till undsättning vore det fint!

Dagens frisyr: Arne-frisyr!

Read Full Post »

Vissa dagar…

Vissa dagar känns det som om man har gått flera mil. Eller snarare att man har tagit gigantiska kliv i rätt riktning. Idag har det varit en mycket bra dag. Jag känner att jag lever, jag känner… kanske inte riktig livsglädje än, men jag känner mig nöjd. Och mitt hjärta har fått en omstart idag och tickar på så fint, så fint.

Mitt hjärta har fått en omstart idag och tickar på fint.

                                                                                                                                                                   Jag har haft två goda samtal som har stärkt mig. Att var sak har sin tid – och där tillhörande personer – har jag också fått flera instämmanden i. Så jag kan inte vara ute och cykla helt… Det är fortfarande så att jag önskar att jag kunde hjälpa människor, men för att göra det måste jag själv vara hel. Och det är jag inte.

Däremot vill jag så gärna tro att de flesta människor är goda. Att de flesta människor inte vill mig ont. Men övertygad är jag ännu inte. Det sitter alltför många taggar i hjärtat och det är dessa som har fått det att slå så långsamt, att vilja ge upp.

Tacksam känner jag Fästmöns närvaro och den kärlek som lyser om henne och som har värmt mig så många gånger när jag har varit på väg att kallna för alltid. Jag är lyckligt lottad i kärlek. Mycket!

Tacksam för kärleken.

                                                                                                                                                              Det är som om jag leds av en osynlig hand. En hand som vill ta bort mina rädslor och få mig att våga lita på människor igen. Jag tar inte initiativen själv, jag är för rädd, men jag backar inte. Och det i sig är ett kilometerlångt steg i rätt riktning… Tack, Handen! 😉

Read Full Post »