Placerad i hörnet och socialt liv och leverne

Ett lite frustrerat inlägg i vilket Tofflan ändå utlovar att ta tag i saker och ting.

---

 

Min nya skrivbordsstol får stå i hörnet tills jag orkar ta nya tag med inställningarna senare idag.

Ja, jag fick ju en skrivbordsstol igår av vännerna A och J. Jag provsatt den på kvällen och en stund på morgonen idag, men jag får bara ont. Så nu sitter jag i min gamla trasiga, medan den ”nya” och fina och framför allt hela blåa stolen står i ett hörn i mitt arbetsrum. Men jag ska ta nya tag och försöka få till inställningarna, för jag vägrar att tro att min gamla stol är bättre än den blå. Så det, så. (Ja, jag är sur!)

Dessutom kanske det är så att jag har nåt skit i kroppen. När jag kom hem igår kväll fick jag först ont i magen, sen ont i huvudet också och slutligen ont i nacken – igen. Jag hade så ont att jag mådde illa. I ett ögonblick av klarhet insåg jag att jag varken hade ätit eller druckit sen frukosten, så jag pinade mig ut i köket. (Stackars mig, eller hur? <== ironi) Det blev en micrad liten ostpaj, inköpt på Tokerian för ett tag sen (två för 30 kronor), samt några bitar fetaost, tre småtomater och ett gäng svarta oliver. Osten och oliverna hittade jag i kylen och de hade överlevt påsken, tomaterna köpte jag igår.

Men det hjälpte inte att äta och dricka östgötsk mjölk. Jag la mig på soffan med en pläd och slumrade till i trekvart. Sen kändes det lite bättre och jag klarade av att se både säsongsavslutningen av Veckans brott och den där sena filmen på TV. Jag börjar visst bli en riktig cineast – fast från vardagsrummet, dårå. Hela två filmer såg jag igår och det är rekord. Jag brukar mest läsa om eftermiddagarna och kvällarna och se nåt enstaka TV-program. Som i kväll. Då ska jag naturligtvis se När livet vänder klockan 20 i SvT 2. Det är ett program jag försöker att aldrig missa. I kväll handlar det om psykisk sjukdom.

Fast först är det ju dag. Morgonen har jag som vanligt skött administration. Det var lite svårt att besöka vissa webbplatser, bara, och det är inte första gången. Suck! Dagens utflykt går till Stormarknaden där jag hoppas kunna hitta nya gympadojor som ska ersätta de trasiga jag nu går i. På sätt och vis blir det en födelsedagspresent från mamma, eftersom det är hennes pengar som betalar eventuella skor. Och när jag ändå är på Stormarknaden ska jag försöka inhandla en klädvårdsrulle och ett skohorn – mina gick ju sönder igår. Har jag för hårda nypor?

Mitt på dan ska jag träffa en vän och få höra en sida av en sak som jag kan ha missuppfattat. Kan ha, alltså. Det är viktigt att få klarhet i saker som handlar om människor man kallar sina vänner och som man gillar. När det gäller vänner har jag inte hårda nypor, men jag vet att jag kräver lojalitet och ärlighet. Skadad som jag är tycker jag att jag ofta blir sviken. Jag måste lära om och inte vara så hård och snabbdömande. Jag måste bli bättre på det sociala.

Vad händer hos DIG idag? Lär du om, är du placerad i hörnet och idkar du socialt umgänge? Skriv några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Näthat och IRL-hat – eller hot

Att skriva om näthat är väldigt inne just nu. Det verkar som om varenda kotte – utom jag – kollade på Uppdrag Granskning igår. Ett skäl av flera till att jag inte tittade är att jag har otroligt svårt för Janne Josefsson. Jag kan inte påstå att jag känner honom särskilt väl, men de gånger jag har träffat honom, bland annat på en middag, en konferens och några föreläsningar har han varit på urdåligt humör och inte gjort nåt särskilt gott intryck. Hur han är alla andra dagar vet jag förstås inte.

Eftersom jag inte tittade på programmet som ”alla” skriver om hade jag inte heller tänkt blogga om näthat. Ett skäl till det är att jag själv anses vara en sån som håller på med näthat. Och till följd av det har jag blivit utsatt för IRL-hat och dito -hot. Du kan inte ens gissa dig till hälften.

Att blogga om sina känslor och åsikter är inte brottsligt. När jag började blogga var jag en riktig elefant i en glasbutik och jag skrev många fula saker om många människor. Jag kände mig misslyckad och frustrerad och samtidigt sviken och baktalad av så kallade vänner. Då bloggade jag om dem för att ge igen. Det var dumt. Jag skulle aldrig ha sänkt mig till samma låga nivå. Inte heller trodde jag att min nystartade blogg skulle bli så läst. (Folk är verkligen hungriga att läsa om sig själva – eller åtminstone tolka in sig själva i mina inlägg. Ja jisses!..)

Men eftersom jag inte hatar människor, inte ens mina förföljare, mobbare och alla andra som hatar och avskyr mig, skulle jag aldrig hota människor. Jag skulle till exempel aldrig hota att skada eller döda nån eller på annat sätt våldföra mig på nån. För såna skriverier – när dessa förekommer i bloggar, kommentarer, chattar, på Fejan etc – det är näthat, det, tycker jag.

Så här säger kammaråklagare Helene Gestrin om att uttrycka åsikter bland annat:

[…] Att uttrycka en åsikt är inte straffbart, även om det kan vara otrevligt. Allt  otrevligt mellanmänskligt beteende går inte att lags[t]ifta bort, det är väl heller inte önskvärt. Men ibland är det svårt att dra gränsen för vad som är otrevligheter och vad som är hot. […]

[…] Problemet med näthat är snarast att det ofta består av förtal och förolämpning. Sådana brott har lagstiftaren beslutat att den utsatta personen i normalfallet ska åtala själv. […]

Hon säger också att man är modigare på nätet när man inte möter folk i verkliga livet. Det håller jag med om – delvis. Jag tycker att man är bra mycket modigare om man vågar kritisera – och då menar jag kritisera, inte hota! – i sin blogg eller i en kommentar på nätet där vem som helst kan läsa än när man baktalar nån eller sprider skvaller på sånt sätt att berörd person inte kan bemöta kritiken.

[…] Det är lättare att kritisera någon när man inte står öga mot öga och när det är så lätt som att trycka ner några tangenter framför sig för arr [att] uttrycka åsikter. […]

På en fråga om det är brottsligt att kalla nån för hora på nätet, svarar Helene Gestrin så här:

[…] Oftast är det det, om det inte är en ton de två personerna – den som säger hora och den som kallas hora – brukar ha mot varandra […]

På en annan fråga om det är brottsligt att kalla nån psykisk sjuk på nätet, svarar hon:

[…] Inte alltid, det beror på hur det uttalats och hur samma[n]hanget ser ut. Otrevliga uttryck är inte alltid straffbara. Man får se på ordalydelsen och sammanhanget, men man kan vara ganska otrevlig utan att begå brott. Ibland kan sådana uttalanden utgöra förolämpning, men det är ett brott som staten inte utreder. Lagen är uppb[y]ggd så att den som ansett sig bli förolämpad själv ska väcka åtal. […]

Så det är alltså skillnad på att bli kallad hora och att bli kallad psykiskt sjuk. Nu har jag inte problem med varken horor eller psykiskt sjuka, men jag är inget av dem själv, trots att jag har blivit beskylld för det. Men varför är det mer brottsligt att kalla nån hora än psykiskt sjuk? Och är det inte snäppet värre när den som sprider rykten om psykisk sjukdom är en person som arbetade/arbetar inom sjukvården? Jag bara undrar. Och jag tycker faktiskt att det båda tillmälena är lika idiotiska om de inte har ett uns av sanning i sig. Ett uns.Typ en diagnos.

Helene Gestrin säger också:

[…] Allt otrevligt beteende när man står öga mot öga är inte straffbart . Allt näthat är inte heller straffbart och det är förmodlige[n] inte heller önskvärt att det är det. Det måste i en allmän debatt finnas möjlighet att vara både trevlig och mindre trevlig och ibland till och med otrevlig. Det kan aldrig vara OK med olaga hot. […]

Nån undrade hur det är med namngivna personer, om det är brottsligt att kalla dem fula saker:

Är det brottsligt att på nätet kalla psykiatrikern Ola Gefvert från SRs radiodokumentär för en arrogant skitstövel (det var ju faktiskt exakt det han var)?

Helene Gestrin svarar:

[…] Att uttrycka åsikter av det slaget är sällan straffbart. Det är inte ord som brukar kvala in som förtal eller förolämpning i lagens mening. […]

Så där kan vi hålla på, att bolla okvädningsord och otrevligheter oss emellan, på nätet. Eller kort sagt ha åsikter Men det är aldrig, aldrig OK… och försök läs vad jag skriver nu… 

DET ÄR ALDRIG OK ATT HOTA ELLER FÖRFÖLJA NÅN
– VARKEN PÅ NÄTET ELLER I VERKLIGA LIVET.

Ibland, ibland kan jag också tycka att det är snäppet värre när hot och förföljelser sker utanför nätet. Alltså i det vi kallar IRL – In Real Life. För det är ganska ofta hot som den utsatta får försöka leva med. Det handlar om åratal för många. Åratal. Och för övrigt kan jag inte gå med på att det så gott som uteslutande är män som näthatar och näthotar kvinnor. Det köper jag inte!

Citaten ovan är från en chatt på Svenska Dagbladet.

Livet är kort.

Read Full Post »

Att tala är silver, men att tiga är uppenbarligen guld

Nej, min kropp kämpar just nu mot en förkylning, helt klart. Jag vågar inte C-vitamin-chocka mig eftersom det gick som det gick sist med magen, men nog har jag tagit en eller två brusisar både igår kväll och i morse. Förhopningsvis försvinner kylan jag känner, den kyla som har gått från näsans yttersta spets och som just nu befinner sig i bakre delarna av näsgången. Mycket nässnack här, men du måste tänka på att jag ju har en skitstor kran och att det blir jättebesvärligt när jag blir förkyld. (Jag kan bara föreställa mig hur en otit skulle vara, med mina elefantöron…)

Kranen är skitstor.

I morse hade jag minsann ingen lettisk ostkaka att frukostera på, men jag träffade Lucille utanför porten och kunde tacka henne. Vi pratade åkommor och lite annat. Under tiden vi stod där passerade en Icke-Person.

Konstigt, h*n brukar hälsa…

sa Lucille.

Ja, ja,

svarade jag,

h*n hälsade ju inte för att du står här och pratar med mig.

Gissningsvis hatar Icke-Personen mig lika mycket efter tre år som jag hatar Odjuret (fast det är tre och ett halvt år för mig.). Jag kan inte ta tillbaka mina ord, även om de var elaka, för jag står för dem. Samtliga inblandade hade alias och om man då själv kände igen sig måste jag ju ha träffat lite rätt. Träffat ömma punkter. Jag har inget att säga till mitt försvar, mer än att jag var arg på allt och alla just då. Sviken. Och jag slogs mot hela världen, även mot Icke-Personer som egentligen inte betyder ett skvatt för mig.

Tiden går och även om jag är hatad och hatar, känns det inte längre så svårt. Det finns snälla människor omkring mig, som Lucille, och som H, som jag också brukar heja på och prata några ord med. Märkligt att skvallerkärringarna inte informerade H… Men gissningsvis hade de fullt upp med att rasa över mig. Och mina ord.

Varje dag när jag kommer till jobbet brukar jag hälsa på den första jag möter med ett äkta leende. För här finns bara människor som är snälla mot mig. Då är det inte svårt att vare sig le eller vara äkta själv. Och när jag kommer in i hissen pratar den småländska med mig, nåt som gör mig lite full i skratt. Tänk, jag jobbar i ett hus där hissen pratar småländska…

Talking of which, nu ska jag jobba!

Read Full Post »

De Amici

Idag talade jag en stund med en vän om vänskap. Detta att man faktiskt ibland kan vara färdig med en vänskap. Att den tar slut. För det händer. Precis som en kärlek kan ta slut kan en vänskap ta slut. Om den inte odlas och vårdas – från båda håll.

Jag har släckt många vänskaper i mitt liv. Ofta för att jag har känt mig sviken, men minst lika ofta därför att de bara avtar, faller sönder, dör, helt enkelt. Och finns det ingen lust eller ork till vårdande från båda håll är det ju liksom ingen idé att hänga kvar.

Via cyberspace och framför allt bloggen har jag fått många nya vänner. Även bland dessa finns det såna som har kommit in en stund i mitt liv och sen passerat ut. Men det finns också vänner som jag har tagit till mitt hjärta, som jag så önskar att jag kunde finnas till lite BÄTTRE för. Det gäller emellertid att se att man inte alltid räcker till, att det finns avstånd som är för långa eller liknande. Man gör så gott man kan. Man hörs av. Man ringer, mejlar, messar, kommenterar. Och att veta att nån bryr sig om just mig, hur jag mår och hur jag har det, känns skönt inuti.

Igår kväll klampade jag in hos en vän som hade sorg. Jag visste ingenting om det, men L, som kom med kläder till mig när jag låg på sjukhus, hade mist en familjemedlem. Och så plingade jag på dårå, bara för att be om lite hembevakning under de dagar jag är hos mamma. Jag tror inte att hon grät för att jag klampade in, utan det bara brast. Sen att jag stannade kvar och lyssnade släppte fram fler tårar. Tårar ska ju vara renande, men f*n så ont det gör att gråta ibland.

Tårar ska rena, men f*n vad de gör ont ibland!

                                                                                                                                                               Nu kunde vi konstatera att vissa dar bara är så här. Och jag berättade att jag fortfarande saknar min pappa trots att det har gått fyra år. Det vi emellertid kunde konstatera var att både min pappa och L:s familjemedlem slapp bli grönsaker på grund av att de blev sjuka. En klen tröst, kanske, men ändå. Det gör ju ont när de rycks bort så där hastigt, fast samtidigt är det nog vad man önskar sig själv – en snabb död, så man slipper plågas. Och nu när L fällde sina tårar och jag inte vände mig om och gick, har vår vänskap förstärkts. För riktiga vänner drar inte när det är svårt. De stannar kvar. De finns där för att de bryr sig.

Read Full Post »

Blöt och blåsig helg med filosofi och böcker och vänner…

Igår kväll tog vi apostlahästarna när vi skulle hämta Elias från kalaset. Då insåg jag vilken fruktansvärt dålig kondis jag har fått! Så från och med… måndag… ska jag ut och promenera minst en halvtimma, helst en timma, varje dag.

Helgen är för övrigt regnig och blåsig. Regnet kom i natt och smattrade ihärdigt på taket. Framåt småtimmarna avlöstes det av blåsten.

Kvällen blev rätt seg sen. Jag satt och filosoferade om vänskap och fick ett antal intressanta reaktioner på det. Det man ska komma ihåg är nog att jag är extra känslig vad gäller detta. Jag har blivit sviken och känt mig lurad av såna jag trott var mina vänner så många gånger nu att jag inte riktigt fattar att jag ens vågar försöka mig på nya, sociala kontakter. Men det gör jag! För även jag är en social varelse och jag tycker också att det är spännande med utbyte av tankar och funderingar människor emellan. Sen blir man naturligtvis inte VÄN med ”ALLA”. Men man blir det med några och andra blir trevliga bekantskaper. Och så finns det såna som rensas bort. Totalt.

Jag hade ett gäng vänner en gång som visade mig att jag inte dög, inte passade in eller vad det nu var, i ”gänget” längre. Jag fick liksom aldrig veta varför och kanske skulle jag ha varit kaxig och frågat. Men det fanns inte direkt nåt att ta på mer än till exempel uteblivna inbjudningar till sammankomster och liknande. Vid några tillfällen tidigare hade jag behövt dessa vänners hjälp. Notera, att jag till och med betalade för denna hjälp. Jag ville inte att nån skulle utföra nåt åt mig utan att få en slant för besväret. Idag vet jag bättre. Jag skulle ALDRIG ta emot pengar av en vän jag hjälper, bara för utlägg och möjligen för bensin. Inte för själva insatsen. Att hjälpa sina vänner gör man gratis.

En av mina äldsta vänner messade för nån timme sen. Hon och dottern befann sig hos Bok-Anna nere i hamnen i  Metropolen Byhålan. Snäll som hon är har hon alltid med sig MIN boklista! Och nu hittade hon två böcker av två författare på listan och undrade om jag ville att hon skulle handla. Vilken vän, va?! Det är för övrigt vännen FEM! Så här snygga var vi för övrigt för en 32 år sen…

Gösta och FEM från 1978… Vilka hårdingar!

                                                                                                                                                             Nu ska jag slå mamma en signal och kolla 0m hon har tid att prata för eventuella sportevenemang på TV och så blir det en dusch och ombyte till ren t-shirt innan jag åker ut till Anna och barnen i Himlen i Förorten igen. Vi ska handla lite tillbehör till aftonens pizzabak – och gissar jag rätt blir det en och annan godispåse också… Om vädret är bättre i morgon blir det eventuellt en tur till Ulvas bakluckeloppis innan Elias och Frida utfodras och överlämnas i sin faders vårdnad.

Read Full Post »