Ett inlägg om en bok.
Den som läser min blogg vet att jag älskar regn. I vart fall föredrar jag regn före stekhet sol. Regn och rusk gör det nämligen tillåtet att kura inomhus och läsa en bra bok. En sån som jag just har avslutat är Jojo Moyes Det skyddande regnet. TACK, FEM, för boken som du köpte mig den helgen du var här!!!
Den här berättelsen börjar i Hongkong 1953. Elizabeth ska krönas till drottning och detta firas i kolonin Hongkong. Vi får följa Joy, då en ung flicka, från den förälskelse hon drabbas av under festen fram till nutid, på Irland, där hon är både mamma och mormor. För ungefär 40 år efter drottningens kröning kommer tonåriga dotterdottern Sabine till sin mormor medan mamma Kate återigen ska separera från en man. Sabine tycker först att det är pest och pina – bara det att det inte finns nån dator, internetuppkoppling och knappt TV gör att hon längtar hem till London. Men så händer det saker med den unga flickan och hon blir kvar hos sin mormor och sin sjuka morfar. Sen kommer Kate på besök och då kommer gamla familjehemligheter i dagen samtidigt som uppgörelserna kanske leder till en försoning. En liten flicka föds och en gammal man dör.
Jojo Moyes har ett helt underbart språk. Dessutom kan hon konsten att berätta. Helst av allt vill jag läsa hennes böcker non stop, men det går ju inte eftersom livet och vissa plikter kommer emellan. Den här boken handlar till stor del om plikter och om livsval. Det jag tar till mig är känslorna av att aldrig duga som dotter. Känslor man kan känna när man inte vet hela sanningen…
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Vet flera som är lika lyriska som du. Själv har jag bara läst en av hennes böcker. Lättläst. Utläst på nolltid. Men, jag hade ett problem. Och det var att jag upplevde språket som lite (eller ganska mycket) barnsligt. På samma sätt som t ex Lisa Marklunds. Vilket inte är bekvämt för mig. Kan tom rodna i min ensamhet då jag läser den, över det barnsliga språket. Då det gäller L.M har jag fått medhåll från fler om min åsikt. Men inte om den här författaren. Så det kanske är jag som är knäpp? Hur som, så upplevde jag boken jag läste.
Jojo Moyes är journalist också, tror jag, och det påverkar säkerligen hennes sätt att skriva och gör kanske språket enklare, som du tycker. Själv har jag inget problem med det och jag tycker inte att hennes språk är barnsligt. Liza Marklund påminner kanske om Jojo Moyes i sättet att skriva, men det är ju en helt annan genre, LM:s deckare.
Inte är du knäpp bara för att du har en avvikande åsikt! Men kanske ska du prova nån annan av hennes böcker. Alla är de väldigt olika varandra vad gäller teman. 😛
Du har såklart rätt i att jag borde prova en till, men det är så förbaskat lätt att istället hitta travvis med andra böcker som lockar mig mer. Jag vet inte heller om hon är journalist. Men Åsne Seierstad är ju det. Och hon har då ett helt annat språk trots att det också är enkelt att läsa det hon skrivit. Vilket annan av hennes böcker föreslår du att jag ska testa? Vet inte vad den heter som jag läst. Men det handlade om en ung tjej som tar jobb med att vårda en gravt funktionshindrad kille efter en mc-olycka.
Men du ska inte prova om du inte vill. Jag har inte läst Åsne Seierstad, men både Liza Marklund, som du nämnde, och Jojo Moyes är journalister och du tyckte ju att deras sätt att skriva påminde om varandra. Journalister som blir författare kan ha ett särskilt sätt att skriva som gör att en del kan uppfatta språket som enkelt och mer… informerande än litterärt, om jag säger så.
Den boken du nämner hade jag tänkt föreslå, men ärligt talat… Varför pina dig? Läs vad du vill! Jag gillar hennes böcker – den jag skriver om gav jag högsta omdöme. Jag har en bok till i min att läsa-hög. Det jag gillar är att hon inte fastnar i nåt särskilt tema utan hennes böcker är verkligen olika sins emellan.
Jag är en stor läsare av Jojo jag med. Dock tyckte jag att Sista brevet inte var så värst bra, men det är min smak.
Jag läste Sista brevet… i våras och tyckte att den var lite långrandig bitvis. Nu har jag ytterligare en Jojo Moyes-bok i min att läsa-hög och den är precis som boken ovan lite äldre.