Ett höstligt, men mest röstligt inlägg.
Det regnar och är härligt!
I morse var det underbart gott att sova! Skälet är enkelt: regnet vräkte ner utanför. Det finns inget som söver mig så bra som ljudet av regn mot tak och fönster. Så det blev lite sovmorgon, ända till 7.20. Och regnar gör det fortfarande. Nog vet jag nån i familjen som inte är så förtjust i regn för att håret blir knollrigt. Men jag som ser det knollriga håret utifrån tycker bara att det är gulligt. Nu ska jag emellertid inte se det knollriga håret idag, troligen, utan jag ska stanna inomhus och göra annat. Lyssna på hur det fortsätter att vräka ner och hur höststormarna ruskar om mitt hus. Sen kan ”alla andra” gnälla och klaga bäst de vill. Typ såna som har jobb och bara gnäller på sina jobb gnäller säkert på vädret och hösten också.
Jag vet inte vart dagen igår tog vägen. Jag kollar vad jag skrev igår och jag kollar mina lappar och kalendrar. Sen minns jag: jag städade. Eller jag började städa och ska fortsätta idag. Vissa leder påminner mig fortfarande om att de finns. Detta i sin tur påminner mig om att jag måste ringa min mottagning idag för att förnya recept på magpillren och salvan. Salvan har jag klarat mig utan ett tag, men det är inte helt optimalt för vissa ställen är irriterade. Magmedicinen klarar jag mig utan en dag, kanske två, innan jag börjar kräkas. När jag tänker efter spelar det egentligen ingen större roll, jag är ju mest hemma. Fast i morgon ska jag ju göra en intervju i en affärsrörelse. Inte så bra då ifall en spyr ner varorna som ska säljas…
Jag kunde lika gärna ha ringt på den här, för jag fick inte prata med nån levande människa.
Så! Nu kan jag pricka av receptförnyelsen! Tror jag… Min mottagning, privat förstås, har blivit så infiltrerad av jättekolossen som ska ha ansvar för länsinvånarnas vård och omsorg att jag för första gången sen jag blev patient vid mottagningen inte fick prata med en levande människa. Vid receptförnyelse brukar en alltid bli uppringd. Idag sa en inspelad röst vad jag skulle säga. Sen hamnar mina e-recept på apoteken – om fem dar. Fy så dåligt! Tidigare var det samma dag.
En bra sak var i alla fall att jag fick använda min röst. Det gjorde jag inte igår. Tror jag. Jo, det gjorde jag visst – kring midnatt. Det verkar som om det har kommit nytt folk vägg i vägg. De tyckte att det var en bra idé att börja spöka spika en kvart före spöktimmen. Det tyckte inte jag, som just höll på att somna då (de spikade i rummet vägg i vägg med mitt sovrum). Så jag vrålade först…
Tyst!!!
… sen
Håll käften!!!
och så slutligen
TYST!!!
Då upphörde hammarslagen. Tänk att folk inte bara förstår att man inte spikar när klockan är nästan midnatt... Det är fan i mig ofattbart! Tidigare på kvällen och under dan hördes inte ett ljud, så det måste vara nattugglor eller vampyrer som har flyttat in.
Modell för min nya bästefåtölj? En arbetssökande får ju inte sitta för mjukt, tycker en del.
Och nu kom jag på att jag faktiskt använde rösten en gång till igår. På kvällen ringde en man som jag först ställde mig väldigt avvaktande till. Fördomsfullt tänkte jag:
Typisk försäljare, som inte har kollat med NIX!
Men det gällde ett scanningprojekt som jag har anmält mitt intresse för att delta i. Oavlönat, förstås. Tänk så många gratisjobb det finns i Sverige! (<== ironi) Som läget är nu har jag inte det minsta lust att delta i nåt projekt. Samtidigt ger det mig nåt att göra och jag får koll på vad jag handlar i livsmedelsväg. Det kan ju vara bra så att jag inte får för mig att leva över mina tillgångar, som somliga anser. Det är fantastiskt hur väl vissa människor känner en utan att ens ha träffat en i verkliga livet! (<== ironi igen). Jag får nog byta ut bästefåtöljen också mot en trästol. Hittade en modell i en av mina bokhyllor, förresten.
En får inte överanstränga sin lilla röst…
Som grädde på moset vaknade Myndigheten till liv och mejlade mig ett tips. De tror uppenbarligen att en inte kan varken surfa på internet, söka information eller läsa. Jag är verkligen trött på alla tips jag får – det är vägar in jag behöver.
Tar mig för min panna och skriker lite. Men bara lite lätt. En får ju inte överanstränga sin lilla röst.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
