Ett folkilsket inlägg med musikaliska inslag.
Bloggen är mitt sociala liv sen ett tag tillbaka. Det är här jag har de flesta av mina sociala kontakter, det vill säga de som inte är Fästmön, mamma eller personalen på Tokerian, ungefär. Kanske är det därför jag är så pratsam – både här och när jag kommer ut i verkliga livet. Tar liksom tillvara på varje chans och möjlighet till att socialisera. Livet i isolering, livegenskap, är onekligen ett annat liv än det jag hade för lite mer än sex år sen. Välkommen om du vill byta, du som tycker att jag skryter så mycket och lever över mina tillgångar. (Vilka tillgångar?)
Tulpaner är rätt snälla och pratar inte så mycket skit. Dem kan jag titta på här utanför – utan att det kostar nåt.
Jag älskar böcker mer än folk just nu. Känner mig trött och ilsken på folk, slut som den artist jag aldrig blev. Framtiden är ett enda stort svart hål. Vissa dar förstår jag inte varför jag så envist kämpar för att hålla mig kvar. Andra dagar tänker jag på mina nära och kära, som är mina ankare här i livet, och på Annika Östbergs ord i mitt exemplar av hennes bok:
Livet är en gåva.
Gåva eller inte, livet är ensamt, lite torftigt och inte särskilt stimulerande just nu. Jag flyr in i mina böcker, till världar och platser jag aldrig har varit. Resa kan/får jag ju inte i verkliga livet. Och sen använder jag mina ord. De strömmar från hjärta och huvud, ner genom armarna, ut ur fingrarna och bland annat ner i bloggen. DÄR kommer frustrationen! Jag skriver mest för mig själv. Ändå blir jag så himla less på alla negativa och spydiga ord jag får tillbaka – förutom Bosse, som jag aldrig har träffat, som var den enda som gladde mig genom att förstå och skratta på rätt sätt.
Det spelar ingen roll vad jag skriver om – det kan handla om mammas gamla tofflor – så får jag skit och oförskämdheter, generaliseringar, oombedda råd (”men lilla gumman, varför gör du inte på MITT sätt i stället?”). Om jag berättar om nåt jag har gjort eller upplevt får jag höra att jag är för glad, för slösaktig, för ytlig och framför allt: för egocentrisk. Skriver jag om nåt som gör mig rörd är jag patetisk, skriver jag ironiskt om mig själv och mina tillkortakommanden får jag stoneface alt. goda råd.
Men skriver jag om andra är jag elak, trots att jag försöker hitta positiva saker hos människor också. Skriver jag om bonusbarnen får jag höra att jag hänger ut dem eller inte bryr mig om dem tillräckligt. När jag skriver om vad jag gör får jag veta att ingen vill läsa om min städning och min matlagning eller om min lägenhet, som är alltför stor för en person (jag får besök av familjen ibland, vi vill inte alla sova i samma rum). Men värst av allt är frågan:
Vad ska du med alla böcker till? Om du säljer dem kanske du slutar gnälla över din taskiga ekonomi.
Jag känner bara att…
MEN SLUTA LÄS MIN BLOGG DÅ, FÖR HÖGE FARAO!!!
Låt mig få fly in i dessa. Eller stör det dig så?
I kväll ska jag ägna mig åt nåt så ytligt som Eurovision Song Contest 2015, finalen. Men jag bloggar inte nämnvärt om den, för då får jag höra saker som att jag inte har nån smak, jag är för gammal för att tycka, jag är elak etc. Det är inte roligt. Jag tittar i stället. Och tycker. Och äter godis av nåt slag. Mina favoriter är i vart fall Serbien och Israel. Jag hoppas att nån av dem vinner. Klockan 21 slutar Anna jobba och schlageräventyret börjar. Jag räknar med att vi missar början, men självklart åker jag och hämtar henne så att vi kan titta tillsammans.
I morgon ska jag träffa goda vänner i verkliga livet. Ja, jag har vänner och det händer att jag träffar dem. Det ser jag fram emot så mycket att jag tänkte ta med ett litet paket. (Elakt, eller hur?.. Och hur 17 har jag råd med födelsedagspresenter? Jo, det ska jag berätta – i ett inlägg en annan dag!)
By the way, jag tycker inte synd om mig. Jag tycker synd om DIG som uppenbarligen går igång på att kränka mig.
PS Vill du läsa om finalen, läs hos Jerry. Han skriver bra om den, trots att vi inte har riktigt samma smak.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Ja, inte kan jag förstå, varför man läser din blogg OCH kommenterar om man bara retar upp sig!!
Där kan man snacka om att slösa energi på…..ja, onödigt enligt mig då 😉
Konstigt nog så tror jag att dessa missunnsamma individer är avundsjuka på dig, du står där, kanske inte lika rakryggad som tidigare eftersom allt tär på dig, men du står där trots allt och glad är jag för det!
Jag gillar att läsa dina ord och jag gillar att du har så mycket böcker, det är en riktig skattkammare 🙂
Har tv:n på i bakgrunden och hittills så tycker ju jag att Måns är outstanding 😉
Ha dé!/Kram
Eller skvallrar med andra på sociala medier om vad jag skriver och hånar det. Det är bara att sluta läsa om det inte passar.
Men vad är de avundsjuka på? VAD? De får gärna byta en enda dag i min helvetestillvaro. 😦
Tack för att du gillar att läsa mina ord och att du gillar böcker är roligt. Jag ser också mina böcker som en skattkammare. Men att sälja dem skulle inte ge nån större ekonomisk vinst – det finns loppisar som GER bort böcker…
Måns? Nja, jag har andra favoriter! 😛
Kram!
Nu menade jag ju inte att du skulle sälja dina böcker, de är ju en skattkammare för dig!
Ha dé!/Kram
Nej men det finns andra som har sagt det!
Kram!
När jag har tänkt alla spontana tankar om ord till dig så inser jag att du nog inte vill ha något sånt överhuvudtaget. Ja, varför läsa din blogg? Gillar dina annorlunda vinklar om livet, livets futtigheter som du verkar ha specialtränat på att se, ser du inte letar du nog upp en lupp.
Dina problem med omvärldens tvåbenta ser ju inte jag, så jag håller käften och det ska du veta är stort för mig, att hålla käften.
Att kommentera hos dig är nog vågat, att få på truten som Åsa fick ovan för något någon annan sagt, får i alla fall mig att fundera om det verkligen är rätt dag att hälsa på dig här inne?
En gång för inte så länge sedan, mopsade du till mig för att jag kommenterade fel dag hahaha!
Idag är det garanterat fel på det mesta ord jag plockar upp för att inte tala om fel dag att överhuvudtaget kommentera.
Så jag skuttar vidare till någon annans blogg och hoppas du får ett själsligt lyft senare, när du träffar kompisar.
Ha de gött!
Alla vidriga ord jag får mig tillsända visas inte upp för alla eftersom allt inte ”publiceras” här. Kanske hade du sett mig i ett annat ljus om du läst detta. Inte så konstigt att man blir som man blir. Jag tror att du också blir påverkad av sånt som händer dig, med sjukdomar, mediciner, i familjen etc.
Åsa vet nog vem jag menar och jag svarade på hennes sista kommentar att det var nån annan som avsågs.
Mitt svar på din kommentar där jag mopsade (!) till dig för att du kommenterade på ”fel” hade, vad jag minns en s k smiley efter sig. Det betyder att man skojar.
Jag har haft ett par trevliga timmar med goda vänner. Stort TACK för din förhoppning om att det ger mig ett själsligt lyft senare. Just den typen av omtänksamhet uppskattar jag mycket.
Ha det gott du också!